Varför skadar vi oss?

Varför skadar vi oss? Det är frågan som många löpare ställer sig med (o)jämna mellanrum. Ibland vill vi helt enkelt för mycket och lyssnar inte på kroppens signaler.

Texten som följer nedan är kanske för en del helt ny information och kunskap men hos den mer erfarna löparen är det säkert gammal skåpmat men trots kunskapen och vetskapen så skadar vi, löpare oss. Varför är det så? För motionären (och till viss del även elitlöparen) kan det bero på okunskap med för tuff stegring av träningen, ovana att springa med en lite för tung kropp?

Om nu elitlöparen har denna kunskap, varför drabbas de av samma typ av skador som motionären? Lyssnar de inte på kroppens signaler trots att de borde veta bättre eller beror det på bristande återhämtning? Eller varför inte en kombination av dessa två? Beror det på skorna, vädret, underlaget, farten, durationen, frekvensen, för låga eller för höga fotvalv, genetik (ärftlighet), för mycket eller för lite rörlighet i någon kroppsdel, för svag eller för kort/stram i musklerna, tidigare skada, ålder…

Vem vet men det är det som är det roliga och svåra i jobbet som idrottsmedicinare, att hitta orsaken till skadan och därmed korrigera för detta vad det nu än kan bero på. Mitt råd till er är oavsett nivå är att uppsöka hjälp för att först och främst få en diagnos och därmed förhoppningsvis sätta in adekvat behandling och slippa onödig frånvaro från löpträningen.

Innan vi går in på de specifika skadorna kan det vara bra att känna till eventuella orsaker till skador som drabbar framförallt löpare. Det finns i princip två typer (efter deras skademekanism och tiden för utveckling av skadan) av skador, akuta och belastningsskador.

Man behöver inte vara någon hjärnforskare för att förstå att akuta skador är något som uppstår plötsligt vid ett trauma. Belastningsskadorna är då något som oftast kommer smygande och successivt med tilltagande besvär. Till en början kan det vara ganska mediokra besvär som inte påverkar löpningen nämnvärt. Lyssnar man inte på kroppens signaler som oftast aldrig ljuger så utvecklas skadan till något som kan ta väldigt lång tid att bli av med.

Men det är inte alltid så lätt eftersom symptom som uppstår akut kan vara ett resultat av en långvarig process. Exempelvis kan en löpare med en stressfraktur (utmattningsbrott) i mellanfoten ofta beskriva att symptomen uppstod under en bestämd löprunda eller till och med under ett specifikt steg. Då klassificerar man skadan som en akut skada men orsaken är en överbelastning under lång tid och bör benämnas belastningsskada.

Löpare drabbas oftast av belastningsskador och därför kommer jag att inrikta mig på just dessa skador eller snarare tänkbara orsaker till dessa som en helhet och inte i denna artikel enskilda skadetyper.

Varför uppstår skadorna?

Grundprincipen för träning är att våra kroppar reagerar på belastning (fysisk) med en specifik anpassning (adaptation). Träning med en belastning som överstiger den löparen är van vid leder till att vävnaden som tränas försöker anpassa sig till den nya belastningen. Träningen stimulerar bland annat till att muskeln ökar produktionen av kontraktila (sammandragande) proteiner, muskelfibrerna blir större och fler och att muskelfibrerna anpassar sig specifikt till om träningen primärt ställer krav på uthållighet eller maximal styrka.

Den principen gäller alla slags vävnader såsom skellett, brosk, ligament, senor. Vävnaden blir starkare och tål större belastning. Men när träningsbelastningen överstiger vävnadens förmåga till anpassning, uppstår efterhand skador. Risken för belastningsskador ökar när träningsbelastningen ökar antingen det gäller fart, duration på det enskilda träningspasset eller träningsfrekvensen. Ett inte alltför okänt begrepp hos många är ”för mycket, för ofta, för fort och med för lite vila” är en orsak till uppkomsten av belastningsskador. Träningsbelastningen ökar helt enkelt snabbare än vävnaden hinner anpassa sig.

Belastningsskador orsakas av små krafter som leder till mikrotrauman i vävnaden. Dessa mikrotrauman uppstår ofta i samband med fysisk aktivitet. Kroppen brukar oftast själv reparera dem utan att kliniskt påvisa skada eller symptom.

Senskador

Senor är den vävnadstyp som oftast drabbas av belastningsskador. Något som man inte tänker på är att en muskel har cirka 24 timmar återhämtningstid medan senvävnad har 72 timmar återhämtningstid. Vilket i praktiken innebär att när du känner dig muskulärt ”fräsch” i kroppen så har alltså senorna inte återhämtat sig.

Magnus & Frederic
www.hemövningar.com