Hanna unnar sig lyxen att satsa allt på löpningen

Hanna Bartholomew gör en nysatsning med ny klubb, ny tränare och nya bloggen No in-between här på Löpning För Alla.

Hanna Bartholomew (till vänster) satsar allt för att nå sitt max inom löpningen. Vägen dit kan ni från och med nu läsa i hennes blogg No in-between här på Löpning För Alla. Arkivbild: Peter Holgersson/Runpix

Läste på din nuvarande blogg att du alltid har sprungit, minns du hur det började?

– När jag var sex år sprang jag mitt första lopp tillsammans med min mamma, en kompis och hennes mamma. Loppet hette Maja Gräddnosloppet och var ett tjejlopp på 5 km. Det blev en årlig tradition, jag sprang loppet varje år tills jag åkte till USA. Det dröjde dock inte många år innan jag sprang loppet själv, min mamma och kompisarna hade svårt att hänga med. När jag var tio år sprang jag Mini maran och Stockholmsloppet för första gången sedan var jag fast i löpningen.

Hade du föräldrar/syskon som sprang mycket?

– Mina föräldrar har alltid sprungit på motionsnivå. Min pappa har sprungit ett par Stockholm Maraton. Så när jag var tio år började jag på somrarna springa en del med dem, oftast runt 5 km. De första åren hängde jag med mamma eftersom pappa var för snabb för mig.

Hanna trött och sliten efter bronsplatsen på SM i terränglöpning på fyra kilometer i våras. Arkivbild: Peter Holgersson/Runpix

Du blev en av många lovande svenska friidrottsungdomar som hamnar i USA för träning och studier. Var det ett självklart val för dig?

– Drömmen om att åka till USA för träning och studier fick jag redan som tioåring. Jag fick idén från min dåvarande tennis tränare, som berättade att hon varit i USA och spelat tennis och pluggat på ett Amerikanskt universitet. Som tioåring visste jag inte att man kunde få stipendium så jag började direkt spara pengar för att själv kunna göra en liknande resa nio år senare. Sen gällde det också att hitta en idrott där jag kunde bli tillräckligt bra för att få åka över dit, men det hittade jag snart i löpningen.

Så här med facit i hand, var det rätt val av dig att åka till USA?

– Jag är självklart jätte glad att jag åkte dit. Jag har lärt mig massor om mig själv, fått kompisar över stora delar av världen, sett platser som jag annars inte skulle ha besökt och jag träffade Brandon! Det enda jag ångrar är att jag inte körde på hårdare när jag hade chansen att enbart fokusera på träningen som jag kunde göra under de fyra åren som jag pluggade. Min motivation fanns inte då så det är inte så mycket att göra åt. Nu är jag bara glad att jag äntligen är frisk och hel och jag haft förmånen så här tidigt på säsongen att redan slå några av mina gamla tider.

Med maken och tränaren Brandon. Foto: Privat

2006 la du löparskorna på hyllan. Varför? Vad hände?

– För varje år som gick blev jag mindre och mindre motiverad till att springa och speciellt till att tävla. De sista åren brukade jag bli så nervös inför tävlingar att det tog bort det roliga med att faktiskt tävla. Därför orkade jag helt enkelt inte fortsätta träna och speciellt tävla. Löpning har alltid varit ett sätt att få mig att känna mig fri och brukade ge mig känslan att allt är möjligt. De sista åren i USA kände jag inte längre så. Löpningen blev mer som ett måste än något som var kul. Även om tävlingsskorna hamnade på hyllan så fortsatte jag att springa för motionens skull.

Tre år senare kom suget tillbaka. Varför?

– I september 2008 hade vi bestämt oss för att flytta till Stockholm och vi ville springa Stockholm maraton. Jag började springa lite mer då men det blev inte så allvarligt tills vi flyttade hit i början av 2009 och maratonloppet närmade sig. Någon gång under maratonträningen insåg jag att jag inte vill vakna upp en dag, vara 60 år gammal och aldrig gjort det där sista försöket att bli så bra som möjligt på löpning. I samma veva fick jag också mitt första riktiga jobb, då ändrades min inställning till löpning. Jag kunde inte längre springa när jag ville. Jag började helt enkelt bli mer motiverad eftersom löpningen inte längre var en självklarhet - löpningen blev istället en lyx. Men tyvärr blev jag skadad efter Stockholm maraton så det blev en lång resa tillbaka till banan.

Hanna på banan. Foto: Privat

Till den här säsongen bytte du till storklubben Hässelby SK och du bytte även tränare till din man Brandon? Hur är det att ha sin man som tränare? Är det inte lättare att säga emot i rollen som adept när din man säger åt dig vad du ska göra?

– Jag känner inte att han säger åt mig att så här ska du göra, utan han brukar göra en skiss på cirka tre veckor framåt, sedan diskuterar vi skissen och gör eventuella ändringar. Sen följer vi inte alltid skissen helt och hållet utan gör ändringar under vägen om det skulle behövas. I början hade jag fler invändningar än jag har idag. Jag har förmodligen färre invändningar nu eftersom jag känner att jag för varje pass blir starkare och bättre. Jag känner att det vi gör fungerar.

Berätta om fördelarna att ha Brandon som tränare?

– Brandon känner mig bättre än någon annan, han vet exakt vad som händer i mitt liv, om jag till exempel är stressad på grund av jobbet eller liknande. Eftersom han är min man så har vi fördelen att träffas varje dag och kan lätt flytta runt i träningsskissen. Han gör en träningsplan som bara är anpassad till mig. Den tar hänsyn till mina styrkor, men också mina svagheter för att kunna förbättra dem.

Hur överraskad är du över ditt SM-brons i terränglöpning i våras på fyra kilometer?

– Jag trodde faktiskt inte ett par veckor innan TSM att jag skulle hinna hitta formen. Efter inomhus-SM blev jag förkyld och hade också problem med en höft som begränsade min träning. Det kändes tungt och inte kul att springa med smärtan i höften. Jag sprang Påsksmällen 10 km, och trots att vi använde det som ett träningspass, var resultatet inte vad jag hade hoppats på. Jag vet inte exakt vad som hände men när jag sprang terräng-DM en vecka före TSM så kändes formen mycket bättre. Innan TSM visste jag att allt var möjligt. Jag visste att det fanns 4-5 tjejer som kunde slåss om 2:a och 3:e platserna och om allt gick vägen skulle jag vara i position den sista kilometern att vinna en medalj. När jag väl kom i mål som 3:a var jag otroligt trött men väldigt glad.

Träning i Skottland. Foto: Privat

Vilken distans ser du som din huvudsträcka den här säsongen?

– Jag har alltid sett mig själv som en medeldistanslöpare (800/1 500m) men inför denna säsong bestämde vi för att fokusera mer på 1 500/5 000m. Jag tycker mest om 1 500m eftersom 5 000m har såååååå många varv. Just nu är träningen fokuserad på 5 000m men jag hoppas att kunna få in en eller två snabba 1 500m lopp i augusti.

Du slog nyligen personligt rekord på 3 000 meter (bana) med 9.29,08. Ett perfekt lopp?

– Nej, långt ifrån ett perfekt lopp. Det var otroligt varmt den dagen i Oslo, i mitt minne så kommer jag ihåg det som en kväll med tropisk hetta och helt vindstilla. Jag var mer nervös än vanligt eftersom det var första loppet för säsongen.

Vad tänker du på när det skriker i hela kroppen och mjölksyran slår till hårt och skoningslöst?

– I år har jag oftast försökt peppa mig själv genom att tänka ”Kom igen nu Hanna - efter detta varv är det bara x varv kvar - det klarar du”. Detta upprepar jag till mig själv varv efter varv.

Ser du dig mer som banlöpare än terränglöpare?

– Helt klart mer som en banlöpare. Terräng har alltid varit en kul del av uppbyggnaden innan bansäsongen.

Hanna i tuff kamp mot Cecilia Kleist. Arkivbild: Peter Holgersson/Runpix

Tränar du mest själv, eller i grupp?

– Det blir oftast själv eftersom det är helt enkelt är lättast att få ihop rent tidsmässigt med jobbet. Men går det så kör jag ibland ihop med någon.

Vad ger dig livet som löpare som person?

– Tack vare löpningen så har jag fått träffat människor och sett platser som jag annars inte skulle ha fått träffat eller sett. Sen har det nog påverkat mig som person, gjort mig bättre på att hantera stress, sätta upp mål, planera min tid och sen krävs det ju en del disciplin, som är viktiga saker även i arbetslivet.

Ser du längre distanser som halvmaraton och maraton i kristallkulan?

– Jag sprang Stockholm maraton 2009, tyvärr blev jag skadad efter Stockholm maraton och det tog över ett år att bli av med skadan. Därför känns det avlägset att springa ett nytt maraton inom de närmsta åren. Dock funderar jag på att för skojs skull springa Stockholm halvmara i september.

Välkommen till bloggvärlden på Löpning För Alla!

– Tackar. Det ska bli spännande.

Beskriv en normal träningsvecka:

Måndag: 40-55 min distans + styrka

Tisdag: Intervaller (t.ex 10x500m eller 6x1200m)

Onsdag: 60-70 min (progressiv)

Torsdag: 50 min distans + styrka

Fredag: Intervaller eller tröskelpass

Lördag: 45-60 min löpning + styrka

Söndag: Långpass 80-90 min (progressiv eller med delar i maratonfart)