Annakarin gillar att ha självdistans till sin distans

Journalisten Annakarin Arveheden, från Bollnäs, drar nu igång löparbloggen Slow motion – en joggblogg. Hennes bästa distans säger hon är självdistans.

Annakarin Arveheden i förra årets Midnattslopp. Nu drar hon igång löparbloggen Slow motion - en joggblogg. Arkivbild: Mikael Grip

När blev du en löpare?

– Jag började en sen kväll i mars 2010 då jag i skydd av mörkret gav mig ut i joggingskor och ett par apfula gamla mysbyxor för att prova springa efter ett nybörjarprogram som jag hade blivit tipsad om av min bästis Åsa som hade börjat springa året innan. Jag fattade ingenting då. Jogga frivilligt? Jag friidrottade visserligen mycket när jag var ung men sedan dess hade jag hunnit ägna ungefär 23 år åt ickerörelse och diverse osunda vanor. Motion var för mig på sin höjd en promenad initierad av en motionstävling på jobbet (jag ville verkligen ha det där presentkortet) och möjligen något pliktskyldigt försök till simning när jag var gravid.

Tre minuter orkade jag småspringa den där första gången. Herregud. Jag hade ingen aning om att en minut kunde vara så lång när man sprang och så kort när man fick gå. Sedan gick det snabbt bättre. Fem kilometer på en halvtimme var mitt första mål. En mil på en timme nästa. Och sedan har det fortsatt.

Nu springer jag minst tre gånger i veckan och tränar lite annat däremellan. Men jag kallar mig fortfarande inte för löpare. Jag brukar väl titulera mig hobby- jippo- eller spektakeljoggare beroende på omständigheterna för den aktuella springturen. Kanske för att avdramatisera det där med prestations- och tävlingsmomentet. Eller kanske helt enkelt för att jag tycker att en löpare är något helt annat än en sådan som jag, som springer hellre än bra och ser det som nöje snarare än sport.

Varför löpning?

– Det var enkelt att börja med. Jag behövde inte svettas i grupp eller jämföra mig med andra. Jag kunde smyga mig ut i de där fula mysbrallorna och hyperventilera som en överviktig gammal kedjerökargubbe i uppförsbackarna utan att behöva känna mig pinsam.

Jag hade faktiskt gjort ett försök till uppryckning ungefär ett halvår tidigare. Då köpte jag ett träningskort på ett gym och fick ett bra nybörjarprogram men jag gjorde inget av det. Jag kände mig obekväm ändå, trots att det gymmet var litet och o-spännigt och mestadels besöktes av rehabfolk. I samma veva försökte jag också springa ett par gånger men då hade jag fickorna fulla av gamla ovanor så det blev liksom inget av det heller.

Annakarin med barnen Albert och Stella.

Men som gammal friidrottare visste jag ju någonstans hur roligt det är att springa, även om jag inte hade tänkt på det på ungefär tre evigheter. När jag sedan så småningom på allvar började längta efter den där känslan av att vara stark och snabb och ha stuns i steget (vi kommer ihåg att allt är relativt, eller hur). Farten jag håller när jag spurtar är vad andra kallar ”lugn uppvärmning”) så var det där omotiverade ”jag borde verkligen” borta och ersatt av ”jag vill” och då var faktiskt förbluffande enkelt.

Då, i mars 2010 var jag väldigt fokuserad på att unna mig att må bra och löpningen var egentligen bara en liten del i en större förändring. På mina rundor brukade jag föreställa mig att jag sprang från det gamla sunket mot den människa jag ville vara. Det kanske låter både flummigt och pretentiöst men så var det faktiskt. Jag skulle vilja påstå att jag blir en lite bättre människa av att springa. Inte bättre i betydelsen ”bättre än alla som inte springer” utan en bättre version av mig själv: Lugnare, trevligare och med lite bättre självförtroende. Att gå ut och springa är dessutom ett bra sätt att kyla ned en överhettad hjärna.

Jag är fortfarande lite rädd för gymmet men jag går gärna på gruppträningar och har bara marginella problem med att fladdra runt i tajts på öppen gata i fullt dagsljus.

Var springer du helst?

– På småvägar nära vatten när det är ljust. I villaområden när det är mörkt. Skogen är också jättetrevlig att springa i men det måste vara glest mellan träden så att jag ser om det kommer djur. Jag är rädd för både skogsmörker och djur, särskilt hundar och björnar. Och saker i skogen som ser ut som hundar och björnar.

Annakarin i ett mystiskt lopp vid namn Säpo-jogg.

 Vad får du för känslor av löpning?

– Stolthet, triumf, frihet och revansch. En släng av temporär hybris emellanåt, särskilt i nedförsbackar. En känsla av att det mesta är möjligt och att jag både kan och kommer att göra det jag vill. Och ibland blir jag förvånad och tänker ”Mäh, här springer jag och springer en halvmaraton i duggregn som om det vore en helt normal grej att göra – och det är det ju”.

Tacksamhet! Det är ju inte självklart att kunna springa över huvud taget. Själv ramlade jag av en häst och slog ryggen och drog på mig sån där kristallyrsel (läskigt!) bara ett par veckor före mitt första lopp när jag precis hade börjat springa och det gav mig en rejäl tankeställare.

Du arbetar som journalist, har du nytta av löpningen i ditt arbete?                                                                              

– Nej, inte direkt. Men löpningen lär en på ett handfast sätt en massa bra grejer som går att applicera på livet i stort: Man kan och orkar mer än man tror men man ska helst inte rusa på i maxfart precis jämt, är ett konkret exempel som jag själv försöker bli bättre på att komma ihåg när det gäller allt det där andra med familj, jobb, hem, husrenoveringar och fritidsprojekt.

Familj och småbarnsförälder, hur hittar du tiden att träna?

– Jag har sprungit jättemånga mil i mörker. Tidigt på morgnarna eller sent på kvällarna. Gruppträning som spinning, core och annat som jag tycker är kul att variera med brukar jag klämma in på lunchen då sporthallen har bra halvtimmespass. Det gäller att passa på när det är läge, helt enkelt. Och inse att man kanske inte alltid kan göra det man tänkt sig eftersom man inte bara har sig själv att tänka på.

Nu när jag har slutat åka till Stockholm och plugga en dag i veckan (fick just Poppius journalistskolas diplom i praktisk journalistisk) har jag ju massor med tid över, om man jämför. Som tur är har vi en del hus att renovera och fixa med och sälja eller bo i eller hur det nu ska vara, och jag jobbar fortfarande heltid som taltidningschef samtidigt som jag sidekickar lite på annat håll inom företaget så jag har en del att pyssla med. Risken att det ska bli för mycket träning på bekväma tider är ändå ganska liten, haha.

Annakarin bevakar sin position i kön.

Ser du fram mot olika lopp under träningen eller tränar du för att hålla dig i form utan tanke på tävling?

– Jag vill alltid ha ett konkret mål som ligger nära i tiden för att ha något kul att se fram emot. Jag tycker det är vansinnigt roligt att springa lopp och även om jag intalar mig själv att det inte spelar någon roll hur fort man springer eftersom det inte handlar om att kapa minutrar på milen i motionärsklassen utan om att fortsätta springa hela livet om det är möjligt, så blir jag ändå alldeles stirrig och nervös och överlycklig när det är startdags. Och när man ändå springer där och springer så kan man ju lika gärna försöka klå den där tiden från förra gången…

Att bara tävla mot sig själv behöver inte vara så ”bara” om man nu råkar vara en person som inte gillar att göra saker halvhjärtat.