Dan-Eric Archer - Allt annat än apatisk

Dan-Eric Archer är löparen som cyklade till Kenya. På vägen blev han rånad i Egypten och tog sig helskinnad genom krigets Syrien. Nu är han tillbaka i Sverige och startar bloggen Träning och andra livsuppehållande åtgärder här på Löpning För Alla.

Dan-Eric Archer på sin cykel på beachen i Tartus i krigshärjade Syrien flankerad av Mowgli och hans pappa Hassan.

Att sätta epitet äventyrare på dig känns inte så vildsint?

– Tror inte jag skulle vilja kalla mig det ännu. Inte innan man har seglat över Atlanten, klättrat över en 8 000 meters topp i alpin stil, åkt skidor till nordpolen och paddlat blå bandet.

Varför cyklade du till Kenya, hur lång tid tog det?

– För att jag hade ett par ärenden där och det kändes tråkigt att flyga ner. Jag cyklade runt i Norge och Sverige en månad först. Från att jag steg av färjan i Gdynia, Polen, tog det två månader till Kairo, Egypten. Totalt, inklusive en del cykel runt om i Kenya blev det drygt 800 mil. Bodde där i några veckor och flög sedan till Nairobi. Strul med pass och visum till Sudan samt en deadline när jag var tvungen att vara där för att börja jobba. Spenderade två månader i och utanför Nairobi där jag hjälpte till med ett skolbygge. Läs mer om det här (länk hit: http://endavagen.blogg.se/)

I Polen med nyinköpt hjälm på väg mot Moldavien.

Vad lärde du dig?

– Djupare insikt i människans ganska unika anpassningsförmåga. Lite om arabisk, mycket gästvänlig kultur. Hur man får tag på vad man vill ha i Kairo. Lite om hur världsmarknaden för khat fungerar. Att förhandla med lokala myndigheter för att slippa eller i alla fall minimera mutor till hur man effektivt gräver en två meter djup och fyra meter bred grop i stenhård jord utan grävmaskin. Simma två kilometer frisim utan att stanna. Hitta ganska bra på cykel i centrala och sydvästra Nairobi.

Dan-Eric Archer - en man med många ansikten.

Du blev rånad i Egypten?

– Ja, var lite vårdslös i när jag duschade i en moské. Det var precis vid Tahrirtorget i Kairo. Sprang efter tjuven som hade min ’viktiga väska’ med pass, telefon och dylikt i. Fick hjälp av en civilpolis, de står alltid och kollar läget med lokala hustlers, som med draget vapen också sprang efter. Tjuven försvann in på ett bygge och jag blev tillsagd att stanna och vakta ingången. De fick så småningom tag på dem, en annan person hade också varit inblandad, och jag fick tillbaka det mesta men inte pass som de sade de kastat bort någonstans. De fick tre år, standard i egyptiskt fängelse är inte direkt som i Sverige, lite väl hårt kände jag.

Syrien känns inte som världens säkraste land att vara i överhuvudtaget?

– Jag hade bara bra erfarenheter i Syrien. Förutom ett knä som gjorde lite ont under några dagar. Dock många trupptransportbilar på vägarna, många soldater som bra sorgsna ut. Träffade några människor som hade haft tråkiga erfarenheter i så kallade hot-spots också. Mycket splittrade åsikter; ’Al-Assad är gud’, ’CIA ligger bakom allt’, ’det är bäst att inte bry sig om politik’, ’Al-Assad är en mördare som måste dödas. Syrier är i alla fall mycket generösa och gästfria. Köpte knappt en enda måltid och tältade aldrig ute i landet, blev alltid inbjuden hem till folk; en kopp te, middag, ”klart att du kan stanna och sova här, vi ställer iordning gästrummet”.

I Jordanien träffade Dan-Eric på en häst som han nästan bytte mot sin cykel.

Vad drev dig att göra den här resan?

– Brist på utmaningar då jag var skadad i hälen och inte kunde träna löpning ordentligt. Driften att vilja se och förstå världen.

Finns det något som gör dig rädd?

– Apati.

Du brinner för miljöfrågor?

– Jag tycker att det är värt att försöka se om vi människor kan klara av att leva på ett sätt som är anpassat efter våra genetiska arv samt inom de ekologiska gränser som existerar för en uthållig civilisation. Ett delvis tekniskt problem men främst kulturellt. I slutändan handlar det om att omdefiniera vad som egentligen gör oss lyckliga.

Dan-Eric framme i fattiga förorten Ngong, i Nairobi för hårt arbete med ett skolbygge.

Har du gjort liknande resor förut?

– Det kan jag inte påstå.

Du cyklade inte hem också, eller?

– Nej, kände viss press att komma hem och skriva rapporten till mitt ex-jobb och växa upp. Fast det senare kommer nog dröja lite till.

Blev det någon löpträning under resan till Kenya?

– Kom igång lite, hälen blev stadigt bättre och är nu igång och tränar igen. Simmade en del i havet när jag var på Lamu. Kanske provar ett triathlon i sommar…

Nog med cykling för tillfället och fokus på löpträning.

Hur ser du på din löparkarriär nu?

– Jag har inte gjort de personbästa som ska stå på mitt dödscertifikat ännu.

Några speciella mål under säsongen?

– Komma igång och träna ordentligt igen utan att något går sönder. Tävla lite i slutet av sommaren.

Har du alltid varit en löpande person?

– Har en äldre bror som brukade dra med mig ut på löprundor när han ville ha sällskap men annars spelade jag mest Ultimate Frisbee. En fantastiskt rolig sport. Började träna mer löpning i 20-årsåldern, sedan var man fast…

Vad är löpning för dig?

– Terapi, trygghet, en undanflykt, en hobby, identitet, självförtroende.

Har för mig att du brukar ta hit duktiga kenyaner på somrarna?

– Jag lärde känna lite folk första gången jag reste runt i Östafrika efter muck 2005. Bodde ett tag i en training camp utanför Eldoret. Vi kokade ugali över öppen eld och duschade med hjälp av en balja vatten. Japhet Kipkorir är en mycket god vän jag lärde känna där. Ordnade så han kunde komma till Sverige 2006, han hade aldrig varit längre bort än Nairobi innan, 30 mil från Eldoret. Sedan dess har han varit här minst en gång per år. Förra helgen var han tvåa i Barcelona Maraton. Har några historier att berätta ifrån resor vi varit ute på, kanske kommer i bloggen här framöver. Sylvester Teimet var i samma camp och jag arrangerade hans visum 2007 och 2008 då han vann Göteborgsvarvet.

Kanske en omöjlig fråga, men vad tycker du skiljer tänket från svenska elitlöpare och kenyanska?

– Kanske ödmjukhet. De flesta kenyaner har en sund inställning: Träna hårt och en dag kanske du blir bäst. När du är bäst är det så är det resultat av lyckliga omständigheter och hårt arbete som du klarat av tack vare av många goda träningsvänner. Generellt bättre på att bara koncentrera sig på löpningen och inte stressa runt med massa andra grejer. Utgångspunkten är ju också en helt annan då löpningen för de flesta kenyaner är en väg till ett rikare liv och till exempel möjlighet att ge sina barn en ordentlig utbildning. Pratade om detta med Sylvester en gång, (2 ggr vinnare Gbg-varvet, 2.06 och seger i Seoul maraton) han gillade inte att träna särskilt mycket men det var liksom en del av jobbet. Japhet däremot säger att han trivs med livsstilen.

Välkommen som bloggare på LFA och frågan är förstås självklar, när sticker du iväg på nästa äventyr, vart och hur?

– Tack. Det finns en viss risk att jag cyklar söderut ifrån Kairo någon gång i höst. Med Sudanesiskt och Sydsudanesiskt visum ordnat i förväg denna gång. Ner och runda Lake Victoria kanske. Måste även följa upp biogasanläggningen på skolan utanför Nairobi.