Alexander om löparlivet i USA

En hel del svenska löpartalanger beger sig varje år till USA för studier och löpträning. Här kommer Alexander Söderbergs personliga berättelse om livet ”over there” och satsningen mot att knäcka det svenska rekordet på 10 000 meter.

Alexander Söderberg på väg att springa hem sköna poäng till sitt universitet i USA.

Vem är Alexander Söderberg?

– Alexander S är en ung man i sina bästa år (snart 24) som ofta är ganska upptagen med två av sina största passioner i livet:
Nämligen en fyraårig universitetsutbildning på ett amerikanskt universitet samt långdistanslöpning (5 000 meter och 10 000 meter på bana samt terräng givetvis). Löpning blir det ganska mycket av (vanligtvis 15-16 mil per vecka) med träning varje dag och långpass på söndagar. Skolan blir det ganska mycket av också eftersom jag är inne på min sista termin som en Undergraduate (eller fil. Kand som det heter på svenska).
Dessa två passioner tar upp väldigt mycket tid, planering och tålamod så det blir inte mycket tid över vid sidan av dessa två aktiviteter. Får jag tid över så blir det till att läsa tidningen så att man håller reda på vad som händer runtom i världen (har ingen tv i lägenheten), helst Svenska Dagbladet (om den finns tillgänglig) som är min personliga favorit bland svenska dagstidningar men annars duger den lokala (och välkända) NY-Times mycket bra den med. Blir det inte till att läsa tidningen så blir det till att läsa litet intressanta böcker (som givetvis inte är kurslitteratur) som kan vara allt från Dostojevskij (läste ”idioten” förra hösten vilken jag fann väldigt roande) till någon spännande fiction av Clive Cussler. Blir det inte till att läsa böcker så blir det till att laga mat (helst spaghetti med köttfärssås) eller att umgås med polarna i laget.
Det är väldigt viktigt att kunna ha lite humor om man överlag är så fokuserad, ordningsam och välorganiserad som jag vanligtvis är. Mitt sätt att koppla bort denna seriositet för tillfället är då att kunna få sig ett gott skratt emellanåt (genom att antingen skämta, höra roliga historier eller se någon kul film) för man kommer aldrig att hålla i det långa loppet om man bara skall prestera hela tiden.
Relaterat till denna humoristiska sida är att jag mestadels är optimistisk (även om vissa dagar inte är någon dans på rosor, det måste medges) och har tankegången att “Det kunde alltid ha varit värre”. En anledning till denna stadigt växande optimism och självtrygghet kan vara att jag over de senaste åren (speciellt under min tid härborta I USA) har ifrågasatt och distanserat mig från många av de (enligt min mening) snedvridna ideal som det mesta av media försöker att förmedla till människor, i synnerhet till unga och lättpåverkade människor. Jag tänker mest på alla de skönhetsideal och materialistiska tankegångar (utmålade av media) som ofta säger att vägen till lycka går genom personliga materiella tillgångar (som pengar och prylar), en attraktiv kropp (eller bra utseende) och en (utseendemässigt) attraktiv partner.

Jag har många gånger funderat över livet och varför så många människor (speciellt unga människor) mår så dåligt idag och en av anledningarna tror jag är avsaknaden av andlighet och den istället ständigt närvarande materialismen (som tar dess plats och vars ideal är omöjliga att leva upp) till skapar denna stress hos människor som känner att de inte duger som de är. Jag är visserligen inte själv så jätte-religiös av mig (går till kyrkan några gånger per år och låter inte religionen påverka mitt dagliga liv) men anser att man känner sig bättre inombords av att vara rikare i själen och fattigare materiellt än tvärtom. Jag känner själv aldrig någon press eller stress i att jag måste äga de senaste prylarna eller att jag måste vara på ett speciellt sätt. Jag är jag och det kan ingen i världen ändra på. Genom att distansera sig från denna konsumtionshets och hitta andra värden i livet så känner man sig inte nere lika ofta. Det är viktigt att stanna upp, tänka till och fråga sig: Behöver jag verkligen denna pryl, fyller den något tomrum i mitt liv som inte annars går att fylla eller finns det andra sätt att fylla detta tomrum på??

Jag vet att vad jag just diskuterade kan låta väldigt flummigt, kontroversiellt och filosofiskt men det ligger faktiskt något I detta antimaterialistiska synsätt som sprider sig mer och mer I takt med att alltfler mår dåligt psykiskt. Jag nöjer mig personligen med lite eftersom jag lever väldigt enkelt I en gammal tvårumslägenhet tillsammans med tre lagkamrater och jag har ingen strävan eller längtan efter att leva större eller mer avancerat om jag skall vara ärlig.

Skola och löpning fyller båda två stora funktioner i mitt liv eftersom den ena härdar kroppen (och psyket) medan den andra ger stimulans åt den intellektuella kapaciteten. Jag gillar att arbeta både med hela kroppen och hjärnan emellanåt. Dessa två aktiviteter kompleterar varandra på ett alldeles utmärkt sätt för när man för stunden blir trött på det ena så går man över till det andra. Många undrar väl om det inte blir litet tråkigt i längden att leva som jag gör eftersom man inte kan gå ut och festa på helgerna. Mitt svar blir oftast att jag trivs alldeles utmärkt med det jag gör eftersom det ger mig självdisciplin, bra hälsa och härdar kropp och själ samtidigt. Visst blir det till att festa några gånger per år vilket kanske inte låter så mycket men det är just detta med att gå ut någon gång ibland som gör tillfället mer speciellt än om det blir av varje helg.

Du har tränat och studerat i USA i hur många år?

– Jag har studerat och tränat I USA sedan den 13 augusti 2008 vilket är 3 ½ år nu (har varit aktiv löpare på elitnivå nivå sedan vintern 2005) och det kommer att bli några månader till med all säkerhet. Tiden har gått fruktansvärt fort härborta (speciellt de sista två åren) vilket är både på gott och ont men det har för det mesta varit en riktigt kul och givande upplevelse, även om det varit mycket blod, svett och tårar under denna tid också, det skall inte förnekas.

Var och vad studerar du (vad blir du efter utbildningen)?

– Jag studerar en fyraårig Bachelor’s of Science (BS) med kemi som huvudämne på universitetet / Colleget ”Iona College” som ligger i New York-förorten New Rochelle 2 ½ mil utanför NYC). Det är en s k ”Christian Brother school” som har en katolsk profil överlag vilket betyder att skolans normer är baserade på en katolsk värdegrund och att en del (kring 10%) av den akademiska fakulteten jobbar deltid som präster och som lärare mesta av tiden i alla möjliga ämnen. Alltifrån filosofi till fysik. Det betyder inte att dessa präster (eller christian brothers som de heter) på skolan försöker konvertera folk eller något sådant utan de är tvärtom väldigt öppna, trevliga och är väldigt passionerade när det kommer till att undervisa eleverna. Okej, nu till utbildningen, Denna fyraåriga Bachelors examen (BS eller fil. Kand som det heter på svenska) jag kommer att avsluta i vår har ett ACS-intyg (ACS-certification som det heter på engelska) på toppen av det hela. Detta betyder att min BS är litet mer omfattande än skolan’s vanliga (BS) eftersom du måste ta fler avancerade kurser + göra någon form av fil kand. forskning (som man får poäng för) för att få detta intyg tillgodoräknat i ditt examensbevis. ACS star för “American Chemical society” och är den organisation som utfärdar riktlinjerna för detta intyg. Med detta intyg så vet de flesta Amerikanska skolor precis vad du har tagit för kurser så det fungerar som en slags universell examen som kan kännas igen på alla Amerikanska universitet + en del europeiska med för den delen. Jag bedriver (förutom att ta de kurser och kemilabar som min examen kräver) också kandidat-forskning vid sidan av studierna där jag med hjälp av NIR-spekstroskopi (Nära infraröd spektroskopi) studerar vilken effekt vissa saltlösningar har på strukturen av vattenlösliga proteiner. Forskning har jag varit involverad i sen ett år tillbaka och det hela är inte fullt så avancerat som det låter. Min plan efter att utbildningen är avklarad (och examen utfärdad) i maj är att söka till Mastersprogram (MS) i kemi (eller magisterexamen som det heter på svenska), antingen vid ett annat Amerikanskt unviersitet eller hemma I Sverige igen. Detta beror helt på om jag blir antigen till de skolor jag har sökt härborta.

Alexander lagspringer tillsammans med kompisarna från sitt college.

Blir jag antagen så blir det ytterligare två år I staterna och blir jag inte antagen så blir det till att fortsätta utbildningsbanan hemma I Sverige igen. Detta är ytterligare två års pluggande men kommer att vara värt det eftersom jag satsar på en karriär inom kemiområdet (vet inte exakt vad men det lutar åt analytisk kemi och miljö-relaterad kemi) i framtiden. Efter en avslutad Masters så funderar jag på att jobba i några år (helst halvtid eller sex timmar / dag om det är möjligt) och att fortsätta att satsa hårt på löpningen halva tiden också. Sen så får jag se hur länge kroppen håller efter 30 års-åldern. Den dag i framtiden då jag lägger elitkarriären åt sidan så är en möjlig ambition att kanske påbörja en doktorsexamen inom kemiområdet. Det kommer att bli en bra sysselsättning den dag då kroppen inte håller för den intensiva träningen längre.

Är ni många svenskar på din skola eller i närheten?

– På skolan/colleget där jag går så är jag ensam svensk och nästan enda nordbo med för den delen. Den andra nordbon är en finska vid namn Sofia som ockå är College-idrottare (dock i simning och inte friidrott) som jag visserligen inte har träffat så många gånger under min tid härborta men hon verkar väldigt glad och öppen. Kanske inte det första man förväntar sig när man möter människor från vårt östra grannland (man har ju bilden av finnarna som litet tystlåtna och melankoliska av sig) men hon har kanske liksom jag, öppnat upp sig litet under sin tid I Staterna. Dock så finns det många svenskar på Manhattan College (i Bronx) som ligger 20 minuter med bil härifrån. Jag har bara träffat Manhattan-svenskarna en gång vid sidan av tävlingarna (eftersom jag oftast är ganska upptagen) men det verkar vara en grupp sköna människor som inte är så blyga av sig. Skulle gärna hälsa på dem mer om jag kunde.

Det finns ju också en hel del svenskar som är bosatta i New York-området men det är inga som jag har riktigt nära kontakt med. Summa Sumarum så är det både bra och dåligt att vara enda svensk på skolan, dåligt eftersom man inte har några landsman att umgås med och som man kan känna nationell gemenskap med vilket kan vara ganska viktigt i tider då man känner sig nere eller behöver någon att tala med. Man kan ju visserligen ta och tala med kompisar härborta om man har något som oroar eller trycker en. Enda skillnaden är att denna förståelse blir snäppet djupare om man talar med någon som har växt upp i en liknande kultur och omgivning som en själv. Det kan ockå emellanåt vara ganska skönt att vara enda svensk på skolan eftersom man känner sig mer unik om man är den enda av sitt slag så att säga. Man kan också yttra svordomar på svenska åt folk (som är dumma mot en) utan att de förstår ett jota, hahaha. Överlag så finns det inte så många svenskättade amerikaner I NY-området (dessa amerikaner finns mestadels I North & South Dakota och Minnesota) utan de flesta vita amerikaner är här ättlingar till antingen Italienare eller Irländare vanligtvis.

Du är kvar i USA även på somrarna eller kommer du hem till Sverige något?

– Efter att ha klarat av mitt första år härborta (läsåret 2008-2009) så kom jag hem redan på nationaldagen (eftersom jag inte klarade att kvala in till NCAA-nationals på 5 000m detta år) och var denna sommar I Schewiz tre veckor på träningsläger, på semester med familjen i Kroatien, samt tävlade i U23-EM i friidrott (5 000m) som gick I Litauen detta år. Följande år (2010) så blev jag kvar i USA under hela sommaren eftersom jag behövde ta två sommarkurser om jag ville kunna avsluta min utbildning i tid. Det var givetvis väldigt tufft att inte komma hem och se familjen under så lång tid men idag är det inte ett beslut jag ångrar eftersom jag kommer att ta examen i tid denna vår. Förra året så blev jag kvar i USA mesta av sommaren (åkte till Alaska och Seattle tio dagar efter NCAA-nationals) eftersom jag behövde ta en sommarkurs igen. Jag åkte hem under endast två veckor vilket kan låta väldigt kort men det var ett härligt avbrott från alla krav och måsten. Jag har, sanningen att saga, inte varit hemma sen dess men kommer definitivt att åka hem under denna sommar igen, vare sig jag blir antagen till Mastersprogram härborta eller ej. Det känns väldigt ovant varje gång jag kommer hem numera, som att man får lära sig pånytt hur allting fungerar.

Beskriv en vanlig dag med studier och träning?

– En vanlig dag (måndag eller onsdag) så stiger jag upp klockan 7:30 för att sedan springa 8-10 engelska mil (13-16 km) innan jag avslutar med litet korta stegringslopp på skolans fotbollsplan. Därefter så blir det litet cirkelstyrka innan jag springer tillbaka till lägenheten för att äta frukost. Därefter (kl 11:00) så har jag lektion i fysikalisk kemi i 90 minuter. Efter lektionen så blir det till att fortsätta litet forskning (samt äta lunch) under de följande 2 ½ - 3 timmarna. Därefter så blir det till att springa en andra gång, dock inte lika länge eftersom detta pass inte blir längre än 6-7 engelska mil (10-11.5 km). Det blir oftast ett isbad efter detta pass eller morgonpasset, det beror lite på hur mycket tid som blir över. Efter detta andra pass så blir det till att göra litet skolarbete under några timmar innan jag går hem och äter en sen middag (oftast kl 21-22) innan jag går och lägger mig. Det kanske inte låter speciellt smart att äta precis innan man går och lägger sig men det är inte så dumt ändå eftersom jag då har energi i kroppen följande morgon när jag ska gå ut och springa morgonpass.

Prioriterar du studier först eller är löpningen lika viktig?

– Det är en väldigt svår fråga eftersom jag gör mitt yttersta för att kunna prestera och göra bra ifrån mig både när det gäller löpningen och den akademiska biten. Jag tror att plugga på mastersnivå kommer att bli mer på eget ansvar vilket gör att jag kan spendera mer tid på löpningen och samtidigt klara det akademiska utan att behöva detaljplanera varje dag i förväg som jag gör idag. Det kommer nog att bli mer av löpning de följande åren (efter att ha spenderat 50/50 på båda de senaste fyra åren) ända tills den dag då kroppen inte pallar den hårda träningen längre. Då blir det mer fokus på jobb, eventuellt doktors-studier och löpningen kommer då att bli mitt sätt att hålla kroppen i trim, även om det inte blir på elitnivå. Fast det är långt kvar tills dess, just nu så försöker jag inte att tänka alltför långt fram utan tar en dag i taget.

Fast mitt mål är givetvis att kunna försöka bli så bra som jag bara kan på löparbanan (och terrängspåret) under min karriär och det kommer nog att bli många framgångar och besvikelser på vägen. Det är svårt att balansera högre studier och träning men jag gör så gott jag kan för att få vardagen med dessa två att gå ihop. Jag har fått slita mig i håret många gånger under de senaste fyra åren skall jag säga och hade det inte varit för den envishet och det tålamod som jag besitter så hade det aldrig gått. Det jag gör är det inte många som klarar av men jag försöker så gott som det går att ha den rätta inställning som behövs. Mitt egna motto (eller motton) som jag följer för att klara av det jag gör är:
“Träna hårt, plugga hårt, sov och ät ordentligt, bryt aldrig ett lopp och ge alltid ditt bästa i vartenda lopp, försök också att finna tid till avkoppling och ett got skratt när det är möjligt”. Jag har faktiskt fullföljt vartenda lopp i min löparkarriär såhär långt (fötuom den gång jag agerade hare I ett lopp och var tvungen att kliva av efter halva loppet, om man nu kan räkna det) vilket jag alltid försöker att upprätthålla.

Beskriv fördelarna med att träna i USA kontra Sverige?

– Härborta är det framförallt det alldeles förträffliga systemet som College-idrotten (NCAA) utgör en av de absolut största fördelarna. Hela tanken med College-idrotten är att du skall kunna erhålla en unvierstitets-utbildning samtidigt som du tävlar och tränar inom din idrottsgren på en hög nivå i hård konkurrens. Dessutom så kan man, om man är en bra löpare också få ett idrotts-stipendium som betalar hela utbildningen plus litet till. Här har du, oavsett skolan du går på, oftast en handfull bra löpare som du kan träna tillsammans med och det kanske bästa med att vara college-löpare (eller löpare på hög nivå i allmänhet) i staterna är den oerhört hårda konkurrens som man får tävla i under i stort sett varenda lopp. Det finns omrking 4 000 registrerade college-löpare inom division I (NCAA har tre idrottsdivisioner, I, II & III som alla skiljer sig i konkurrenskraft, stipendier och en massa annat) som springer 1 500m och uppåt vilket visar på hur manga som finns därute och vill springa fort, bara inom universitetsidrotten. Det är också väldigt mycket publik på varenda tävling där alla åskådare står och skriker sig i stort sett hesa under varenda lopp. Det blir en väldig motivation uner loppets gång, speciellt när man börjar bli trött och behöver någon som skriker på en för att man skall kunna ta sig i mål. En annan fördel är att vi får skor utav vår huvudsponsor ”Brooks” (alla college-lag har en huvudsponsor som förser dem med tävlingskläder, skor och en del annan utrustning) några gånger per år vilket är en himla fördel eftersom man då inte behöver köpa skor. Och skulle man behöva ett par extra joggingskor emellanåt så kostar det aldrig mer än 100 amerikanska $ vilket är halva priset gentemot hemma.

Folk är överlag också väldigt entusiastiska om du håller på med en sport, speciellt inom college-idrotten, som kräver väldigt mycket träning (som distanslöpning) eftersom den absoluta merparten av amerikanerna som har gått på universitet aldrig har utövat en college-idrott när de gick i skolan. Jag är själv gudomligt tacksam över att jag har fått denna möjlighet att få både min utbildning betald (genom stipendium) i ett främmande land och samtidigt kunnat få tävla i en så oerhört hård konkurrens som NCAA-systemet erbjuder.

Nackdelar?

– En av nackdelarna är (även om College-systemet är alldeles utmärkt) att klubbsystemet härborta inte är så bra vilket försätter alla de college-löpare (amerikaner) som just har tagit examen och som inte är tillräcklig bra för att bli professionella i en svår sits: Skall man satsa fullt på fortsatt utbildning / arbete och därmed lägga en potentiell elitkarriär åt sidan eller skall man fortsätta satsa och gå med i en friidrottsklubb (där man kanske inte är helt säker på vad man får ut) och studera eller arbeta vid sidan av och därmed leva väldigt jäktigt i många år framöver?
Det finns ju visserligen en del bra friidrottsklubbar härborta också men överlag så fyller inte klubbsystemet härborta samma funktion eller status som hemma vilket är litet tråkigt.

Finns det en stark eller annorlunda långlöparkultur i USA?

– Absolut!! Härborta är det jättemycket fokus på halvmarathon och marathon, inte minst marathon, vilket man ser tydligt varje gång det arrangeras ett i någon amerikansk stad. Det är jättemycket folk som deltar, det är en helt enorm publik på varje lopp och det är en helt annan känsla en hemma. I USA peppar alla i publiken alla som springer förbi, även den som ligger överlägset sist. Detta kan nog ha att göra med att det har varit många framstående amerikanska långlöpare genom åren (som Ryan Hall, Dathan Ritzenhein och Chris Solinsky för att nämna några) som har hjälpt till att fylla det tomrum som uppstod under den tid då östafrika började att dominera på de längre distanserna. Dessa snubbar har visat att (även om de inte är så många) det även finns vita långlöpare som faktiskt kan utmana de afrikanska långlöparna, och genom att dessa utmanare är just amerikaner tror jag har betytt rätt mycket för sportens status. Går man in på den amerikanska hemsidan www.Flotrack.org
som håller koll på precis allting som har med långlöpning (eller friidrott överhuvudtaget) så får man en smak på hur stort det faktiskt är härborta.

Vad är det viktigaste du har lärt dig löpmässigt?

– Att ha tålamod och vara envis är en viktig sak jag har lärt mig för minst halva karriären kommer ju trots allt att vara besvikelser medan den andra halvan kommer att vara härliga upplevelser. Detta är precis hur min löparkarriär har varit och även om jag aldrig har varit skadad så har jag många gånger blivit sjuk mitt under pågående säsong och haft en del småskavanker på vägen.Jag har också självklart varit frustrerad många gånger över att ett lopp inte har gått som jag har velat eller att jag inte har sprungit en utsatt tid (att fortfarande inte ha sprungit under 8 min på 3 000 m slätt eller under 14 min på 5 000 m är två typiska sådana exempel) men måste tänka på att det kommer att släppa någon gång. Det är just under sådana här tider man blir tested rent mentalt och det är viktigt att ta sig igenom denna period för det kommer att gå bra förr eller senare i framtiden. Huvudcoachen härborta har alltid sagt att collegelöpning skall vara språngbrädan för en fortsatt lyckad karriär efter examen och de flesta collegelöpare springer inte sina snabbaste tider under sina fyra år I skolan utan det sker oftast senare. Jag har också lärt mig att det är oerhört viktigt att inte ställa in ett pass på förhand för minsta lilla skavank utan man skall i alla fall testa att köra passet först och beroende på hur det känns då så bör man göra en bedömning utifrån det. Många gånger när jag kännt mig skit precis innan ett pass så har det oftast inte varit några problem att få det genomfört. Man skall alltid testa först innan man drar några slutsatser.

Du var ung när du kom till USA första gången. Alla pallar inte omställningen från tryggheten i Sverige? Hur var det för dig?

– Vill inte låta som en besserwisser nu men så ung var jag nog inte (enligt mig själv i alla fall) eftersom jag var 20 år gammal när jag kom hit. Det var ju givetvis mycket hemlängtan de första två månaderna men efter det så ville jag inte åka hem igen. Det är ju en stor omställning att leva i ett helt främmande land på egen hand där man är långt hemifrån föräldrar, familj och vänner men för mig var det inget större problem eftersom jag (innan jag flyttade till staterna) bodde tre- fyra år i Frankrike som barn. Jag är väldigt anpassningsbar som människa och kan inte tänka mig att leva hela mitt liv på samma plats utan jag gillar att flytta på mig och se någonting nytt. Hade jag inte kommit hit och stannat här så hade jag definitivt varit en upplevelse (eller flera upplevelser) fattigare. Man lär sig väldigt mycket genom att klara sig själv utan föräldrarnas hjälp vilket jag tror kommer att bli ett problem för många 90 och 2000-talister som jag har fått intrycket av att vara bortcurlade och ganska bortskämda jämfört med min och äldre generationer.

En plågad Alexander Söderberg kämpar mot mjölksyran.

Man lär sig dessutom ännu mer genom att klara av detta utomlands där ingenting är som hemma. Jag har växt oerhört mycket som person under de senaste fyra åren, bland annat genom att se saker från andra perspektiv men också genom att kunna hantera konflikter och andra obekvämligheter som kan uppstå under tiden. Folk var också i allmänhet väldigt välkomnande mot mig i början vilket jag tror hjälpte mig en hel del på traven att komma in i allting. Jag hade också besökt skolan året innan jag började här, just för att vara säker på att jag skulle hamna rätt. Detta är ett misstag som många unga svenskar gör när de reser till staterna för att delta i college-idrott. Många har endast snackat med huvudcoachen för skolan under JEM som försöker sälja sitt budskap och så kommer de över nästa år och tror att allting kommer bli skitbra (eftersom det är vad broschyren och hemsidan säger) men sen så upptäcker de att allting inte blev så bra som de tänkt sig just för att de inte åkte och kollade läget i förväg (och verkligen kände efter om det hela verkade rätt) eller på allvar undersökte vad skolans filosofi verkligen gick ut på. På så sätt blir många europeiska löpare som kommer över skadade tidigt under sin vistelse just för att skolans filosofi inte passar. Dessutom är de flesta amerikanska universitet mycket större (både till elevantalet och till ytan på campuset) än de svenska vilket gör att många kan känna sig vilsna ganska så lätt, inte bara idrottsligt utan även akademiskt eftersom stora Amerikanska universitet mestadels har väldigt många elever som läser samma kurser vilket gör att kontakten med fakulteten kanske inte blir den bästa heller. Själv går jag på en (med amerikanska mått) liten skola eftersom det bara är cirka 4 000 heltidsstudenter inskrivna. De flesta amerikanska universitet har minst 10 000 heltidsstudenter inskrivna vilket säger en hel del. På en mindre skola får man bättre kontakt med både fakulteten och andra personer som sitter på betydelsefulla poster, så det är därmed lättare att påverka om man skulle behöva det.

2011 så hade du den tredje bästa tiden av svenskar på 10 000 meter med 29.18,45. Ser du 10 000 meter som din huvudsträcka?

– Nja, jag vet inte riktigt eftersom jag både ser 5 000 och 10 000 meter som mina huvudsträckor även om det är 10 000 som det kommer att bli mer fokus på när det kommer till slutet av utomhussäsongen (NCAA-regionals och eventuellt Nationals). Jag vill självklart kunna springa snabbt på distansen men måste samtidigt inse att de allra flesta löpare som gör sina karriärers bästa 10 000 meterslopp oftast inte gör det förrens de är 29-30 år. Jag vill inte bli alltför seg och uthållig redan nu utan skulle vilja försöka lägga till litet snabbuthållighet (mjölksyratålighet) emellanåt så att jag även kan springa bra på 5 000 m som kräver litet mer snabbhet, framförallt under de sista 1200-metrarna av ett sådant lopp. Det skulle också vara kul och se (någon utomhussäsong) om jag kan förbättra min 1 500-meters tid rejält. Jag har den aeroba biten som behövs på denna sträcka men skulle nog kunna spinga hyfsat fort om jag bara lade till litet snabbuthållighet också. 10 000 meter kommer nog att bli min huvudsträcka den dag då jag känner mig alltför gammal och seg för att kunna springa snabba tider på 5 000 meter.

Lite humor måste också in i livet ibland även för en hårdsatsande ung svensk som siktar högt både civilt och sportsligt.

Man skall också ha i åtanke att ett 10 000 meters-lopp tar cirka 50-70% längre tid att återhämta sig från jämfört med ett 5 000-meterslopp, vilket betyder att man bör springa ett begränsat antal lopp på den längre distansen varje år, annars kommer kroppen kanske att ta för mycket stryk alldeles för tidigt, vilket man bör försöka undvika. Hursomhelst kommer det nog att bli många spännande lopp i framtiden på både 5 000 och 10 000 meter. Mitt karriärsmål på 5000 m har jag satt till 13:30 och 28 min för 10 000 meter vilket inte kommer att bli lätt men då har jag verkligen något att kämpa för. Jag kommer förstås kanske att höja ribban ifall jag springer en tid kring dessa inom de följande åren. Jag försöker inte att tänka så mycket på tider utan kör bara så gott det går.

Hur ser du på 2012? Målsättningar? Får vi se dig i Sverige?

– Jag ser optimistiskt på 2012 eftersom jag har känt mig väldigt stark under det senaste halvåret (tål mer aerob träning än vad jag någonsin har gjort tidigare) och efter att haft två tuffare (eller motiga) år bakom mig så kan detta år antagligen bli ett sådant då det äntligen börjar släppa ordentligt igen. En av målsättningarna är givetvis att äntligen kunna springa under 14 min på 5000 m och att springa under 28.55 på 10 000m som är EM-kvalgränsen för Helsingfors-EM som går denna sommar. Förutom det så siktar jag också givetvis på att kvalificera mig till NCAA-nationals (på 10 000m) som går I början på juni men jag måste först kvala in till NCAA-East Regionals först och ta mig vidare därifrån genom placering (12 bästa I varje gren brukar det vara). Jag sprang NCAA-nationals utomhus förra året (på 10 000m) vilket var en riktigt häftig upplevelse eftersom man I egenskap av deltagare I denna tävling vet att man är bland de främsta College-löparna i sin gren för ett så stort land som USA. Det var nästan som att vara med i EM i friidrott (har visserligen aldrig kvalat in till senior-EM men har sett det på tv och kan föreställa mig hur det måste vara) . Jag kommer att tävla I EM om jag kvalar in och definitivt I Sverige om jag inte skulle bli antigen till Mastersprogram härborta. Stora SM går ju som bekant väldigt sent I år vilket skulle bli omöjligt om jag blir kvar här i två år till. Det gäller att vara litet försiktig om jag har tävlat en utomhussäsong härborta och skall göra samma sak hemma. Det finns ju en risk att man blir övertränad. Men vi får se hur det blir med den saken. Det är alldeles för tidigt att säga nu men jag kommer nog att veta helt klart vad det blir om en månad eller två.

Vad var det som fick dig att satsa på långlöpning från början?

– Under de två åren jag spelade handboll (2002-2004) och dessförinnan Ishockey (1995-2002) så brukade jag varje år springa minimaran som gick i Lilljansskogen, mest bara för skojs skull. Fast 2004-års minimara var litet speciell eftersom jag sprang in på en tredje plats (med utslitna skor) bland redan etablerade löpare för min åldersgrupp vilket var litet av en skräll så att säga. Jag visste redan då att jag var väldigt konditionsstark och uthållig jämfört med mina lagkamrater men inte att jag var så bra att jag kunde utmana många av de bästa löparna i P-16 som var min åldersgrupp. Jag hade både innan och efter detta lopp varit påtjatad av en klasskamrat att jag borde börja satsa på löpning och friidrott istället eftersom min kondition och styrka var känd bland många elever på högstadieskolan där jag gick. Jag hade då nästan sprungit upp till nivå 17 på det så kallade Beeptestet som genomfördes en gång varje termin. Jag funderade visserligen på att byta idrottsgren från handboll till friidrott eftersom jag kände att jag aldrig blev tagen på allvar under handbollen, där jag oftast inte fick så mycket speltid på matcherna och sällan fick spela den position som jag ansåg att jag skulle ha varit bättre på.

Det verkliga klivet tog jag först när Kent Claesson och Håkan Kaneberg (från Spårvägens FK) skickade mig ett brev där de hade uppmärksammat min prestation på minimaran och undrade om jag ville komma förbi och testa på litet friidrott. Jag tvekade först eftersom jag redan som barn hade testat friidrott och ogillade det eftersom tränaren som då ledde det hela inte var speciellt vänlig och pedagogisk gentemot barn. Trots det så testade jag på hur det var att träna med Spårvägen några gånger och tyckte det var ganska kul, speciellt eftersom min tränare på den tiden (Håkan Kaneberg) verkligen visste vad han talade om (eftersom han själv hade varit elitaktiv) + att han var väldigt lugn och sansad och aldrig brusade upp för minsta lilla. Det var just den sortens tränare jag alltid hade saknat under min uppväxt där skrik, svordomar och andra hätska utfall gentemot de aktiva hade varit vardagsmat under träning och match vilket hade fått mig att tvivla på min kapacitet. Jag blev med andra ord fast i friidrotten/löpningen och beslutade då att helt lägga handbollen bakom mig. Under det första året så blev det mest till att satsa på 800/1000m + terränglöpning (min personliga favorit) där det blev terräng-SM guld I P-17 klassen + två guldmedaljer på 1 500 meter och 3 000 meter under USM samma sommar. Ett år senare blev det mer fokus mot 1 500 meter och 5 000 meter istället och det var först då som jag på mer allvar började att träna upp min aeroba kapacitet. Överlag så är jag mycket tacksam över den chans som tränarna i Spårvägen gav mig; delvis för att de fick mig att känna (för första gången som idrottsman) att jag dög som jag var, det var ingen hård press satt på mig eller skrik och svordomar vilket gjorde att jag kände mig bekväm med min idrott. Dessutom så höll jag mig borta ifrån alkohol, droger och festande (drack i stort sett aldrig innan jag hade fyllt 18) vilket jag idag inte ångrar eftersom idrotten har format mig till den jag är idag, en person med en stark integritet som kan skilja på rätt och fel och som dessutom har den psykiska och fysiska hälsan kvar I utomordentligt skick. Idrotten ledde mig också till andra sidan Atlanten och en massa nya upplevelser som aldrig hade inträffat om det inte hade varit för idrotten. Den har gett mig tiofaldigt så mycket som den har tagit ifrån mig och jag ångrar inte detta val av livsstil en endaste sekund. Fysisk kapacitet är en färskvara som kommer att ta slut om tio år (d.v.s. jag kommer aldrig att bli lika vältränad igen under hela mitt liv) och efter denna tid så har jag ju trots allt 50 år på mig att göra vad jag vill.

Vad har du för målsättning med löpningen i framtiden?

– Givetvis så är ju målsättningen att springa 13:30 på 5 000 meter och springa under 28 min på 10 000 meter, (och kanske bryta det svenska rekordet om det verkligen vill sig) och jag är helt klart beredd att någon vinter (eller några) åka till Kenya och träna stenhårt i några månader för att kunna uppnå detta. En annan målsättning är givetvis att kunna ta en medalj I ett Europeiskt mästerskap (antingen bana eller terräng) och att kvala in till VM eller kanske till och med OS om det nu skulle vilja sig. Jag är beredd att lägga ned mycket tid och energi på min löpning men vill samtidigt inte att det skall vara det enda jag gör. Att fortsätta mina kemistudier alternativt jobba kommer att vara ett bra komplement vid sidan av eftersom det är viktigt att träna den intellektuella delen också. Den dag då kroppen blir alltför seg och trött för att kunna springa fort på banan/terrängspåret så blir det dags att satsa på halvmarathon och eventuellt marathon, fast det får vi se då. Jag försöker att inte tänka alltför mycket på detta nu utan tar en dag I taget.

Beskriv en typvecka (träning):

En vecka med många mil under grundträningsperioden (tidig vinter och inomhussäsong) brukar se ut på följande sätt:

Måndag:
Morgonpass 16 km med kortstegringar (6x90m) efter passet + löpskolning och cirkelstyrka efter de korta stegringsloppen (70 minuter tar löpningen)innan frukost och lektion. Eftermiddagspasset är 10-11.5 km lätt eftersom kvalitetspasset är dagen efter. Isbad brukar följa efter det andra passet.

Tisdag:
Kvalitetspass bana (inomhus I “The Armory” på Manhattan) 6x1000m I 2:47-2:49 fart med 90 sek (eller två min) vila mellan varje intervall + uppvärmning och nedjogg fore och efter passet. Isbad när jag är tillbaka efter passet. Sedan blir det en lätt kvällsjogg på 10 km (efter en fyratimmars lab) för att skaka ut slaggprodukterna från kvalitetspasset.

Onsdag:
Morgonpass 16 km med kortstegringar (6x90m) efter passet + löpskolning och cirkelstyrka efter de korta stegringsloppen (70 minuter tar löpningen) innan frukost och lektion. Eftermiddagspasset är 10-11.5 km lätt eftersom dagarna mellan kvalitetspassen handlar om återhämtning.

Torsdag:
Morgonpass (i skogen som vanligt)16 km lätt innan jag är tillbaka vid lägenheten. Sista kilometer av passet avslutar jag oftast med långstegringar (5x200m) vid en stor damm I närheten. På Eftermiddagspasset blir det 10 km lätt jogg eftersom kvalitetspasset är följande dag. Isbad blir det också efter detta andra pass.

Fredag:
Kvaitetspass i kort och brant asfaltsbacke (12-14x400m) i Yonkers (Tibbetts Brook park) med följande uppvärmning och nedjogg. Isbad följer efter detta pass vanligtvis. På kvällen blir det ett lätt kvällspass (8-9 km) för att skaka ut slaggprodukterna ordentligt.

Lördag:
Detta är den lätta dagen då det blir endast 10 km lätt löpning (42-44 min) I skogen med lagkamraterna. Korta stegringar och löpskolning på skolans fotbollsplan är vad jag gör efter det att löppasset är avklarat. Det brukar också bli cirkelstyrka och eventuellt litet häckövningar för att träna upp flexibiliteten.

Söndag:
Långpass I Rockefeller State park (i Sleepy Hollow en halvtimmes bilresa bort) 22-26 km beroende på hur jag känner mig. Det blir också antagligen ett isbad när man kommer tillbaka efter passet.

Totalt: 155-160 km