Från hårdrockare till hård långlöpare

Michael Mustaniemi låter mer och mer höra talas om sig. Den 24-årige hårdrockaren som började jogga för fyra år sedan sprang nyligen Frankfurt Marathon på tiden 2.27,55.

Michael Mustaniemi tillsammans med sin stora idol Bruce Dickinson. Den legendariske sångaren i Iron Maiden som också är pilot.

En tid som för upp honom som den nionde snabbaste maratonlöparen i Sverige i år. Klipp dig och skaffa ett jobb är ett klassiskt uttryck. I Michaels fall handlade det mer om att klippa håret och börja springa långt. Vem är han? Vad har han för mål med löpningen? Varför måste man vara galen för att bli en bra maratonlöpare? Varför är Iron Maiden så bra?

LFA ställer de närgångna frågorna, Michael Mustaniemi kommer med de sköna svaren.

Varför började du jogga?

– Jag hade levt ganska osunt under ett par år, under gymnasietiden, och ville komma i bättre form. Jag hade först inga som helst ambitioner att tävla, men när jag väl kommit igång hakade jag på några arbetskamrater från fabriken och sprang Midnattsloppet i Stockholm 2007. Det var bara en kul grej och jag tog mig runt på 45 minuter, något som kompisarna ändå tyckte var en bra prestation. Jag hade tidigt en ambition om att komma i tillräcklig form för att någon gång kunna "ta mig runt" ett maratonlopp, men jag kunde då inte föreställa mig att skulle komma att tävla som jag gör nu.

Hade du tränat någon annan sport innan du började med löpning?

– Jag tränade faktiskt friidrott i Bålsta IK som knatte, men jag övergav det när jag började spela hockey. Det höll jag på med till 14 års ålder, sedan provade jag innebandy och boxning under ett par år. När jag väl började gymnasiet var jag helt besatt av att spela musik, mitt band blev min enda fritidssysselsättning tills det att jag tog studenten.

Michael Mustaniemi har under 2011 tagit stora kliv framåt i sin maratonsatsning.

Märkte du snabbt att du hade talang för långdistanslöpning?

– Jag tror det var så, men framför allt ville jag att det skulle vara så. Jag har aldrig känt mig särskilt lockad av att springa korta distanser, jag har alltid sett maraton som den riktiga utmaningen.

Började du träna hårt direkt, eller när började du träna mer elitmässigt?

– Det tog mig ett år från det att jag började innan jag började träna regelbundet. Jag sprang min första halvmara på 1.22 under 2008 och efter det började jag träna mer seriöst. Jag hade lite för bråttom i början, när jag märkte att det gick fort framåt, så jag hade ganska många avbrott i träningen på grund av skador. Det här året är faktiskt det första som jag inte har råkat ut för några skador alls, ta i trä.

Michael tillsammans med Hässelby SK:s Niklas Andersson i Frankfurt Marathon där Michael slog till med nya personliga rekordet 2.27,55.

Har du något påbrå när det gäller talang för löpning?

– Min pappa var en duktig veteran på 80- och 90-talet. Han började sent med löpning och gjorde sina bästa tider som 45-åring, bland annat 2.43 i Stockholm Marathon. Han är en förebild för mig och ett jättebra stöd, han vet vad det innebär att springa maraton.

Vad har du för träningsfilosofi? Har du någon tränare?

– Min tränare heter Peter Glans (tidigare Karlsson), han tränar ett flertal Bålsta IK-löpare i olika åldrar. Sättet som vi lägger upp min träning har gått från att detaljplanera träningsveckor till att vi nu gör en översiktsplan för säsongen, där jag själv väljer hur jag går tillväga för att få ihop kilometerna. Vi har en gemensam planering för de löpare i klubben som vill köra kvalitetsträning, så vi springer många intervallpass ihop. Jag tycker det viktigaste är att man tränar på det man vill bli bra på, i mitt fall är det ju att springa långt på asfalt. Man blir bra på det man tränar helt enkelt, därför har jag nästan helt valt bort löpning i terräng. Jag kör en del intervaller på bana men mina vader och hälsenor verkar inte tåla alltför mycket löpning på mjuka underlag, så jag springer till största del på asfalt.

Beskriv hur en normal träningsvecka ser ut:

Måndag: Distans 23 km, 3:55 min/km

Tisdag: Förmiddag: Återhämtning 7 km, 4:15 min/km. Eftermiddag: Uppjogg 5 km / Snabbdistans 5 km, 3:20 min/km / Nerjogg 6 km

Onsdag: Distans 12 km, 3:55 min/km

Torsdag: Förmiddag: Återhämtning 7 km, 4:15 min/km. Eftermiddag: Uppjogg 5 km / 3x3000m på bana, 3:15 min/km / Nerjogg 5 km

Fredag: Distans 10 km, 3:50 min/km

Lördag: Långpass 35 km, 4:00 min/km

Söndag: Distans 10 km, 3:50 min/km

Vad tänker du på under de klassiska 42 195 meterna när det är tävling? Är du fokuserad eller låter du tankarna flyta iväg?

– Jag är nog inne i det jag gör så pass att jag inte tänker på så mycket annat än att just springa. När det börjar bli jobbigt brukar jag tänka att jag ju har tränat för att göra det här, att springa i den farten jag är tränad för ska ju inte vara några problem.

Du är ett stort fan av hårdrock och speciellt Iron Maiden. Är det något du lyssnar på under träning/tävling?

– Jag brukar inte lyssna på musik när jag springer men jag lyssnar alltid på Maiden som uppladdning innan en tävling. Då kommer jag i rätt stämning, det är svårt att inte bli taggad då!

Hur många gånger har du sett Iron Maiden live?

– Hittills har det blivit 47 konserter runt om i världen. Första gången var i Stockholm 1999, då var jag 11 år gammal. Nu har jag börjat studera så det kommer inte bli så mycket Maiden-resande framöver, men ett par-tre gig per turné ska väl gå att ordna i alla fall. Sedan har ju löpningen blivit prio ett också. Men jag är glad över att ha haft möjligheten att resa och se Maiden i den utsträckning som jag ändå har gjort.

Vad är det i deras musik som gör dem ett strå vassare än andra band?

– De har alltid haft intressanta, intelligenta texter. Musiken är relativt lättlyssnad och melodisk men ändå så pass komplex att man hör nya detaljer i låtarna även efter hundra lyssningar. Maiden är bäst live och levererar en otrolig show varje kväll. De har mer energi på scen än de flesta yngre banden, trots att de är 50-plussare allihop. De är det ultimata livebandet. Även om jag också lyssnar på andra band så är Maiden enligt mig i en egen division. Och hur kan man inte älska ett band som har gjort en låt baserad på boken/filmen "The Loneliness of the Long Distance Runner"?

Många håller originalsångaren Paul Di´anno före Bruce Dickinson?

– Di'anno var bra på de två skivor han medverkade på men personligen föredrar jag Bruce Dickinson, och jag tycker att Bruces röst är bättre nu än den var på 80-talet, framförallt live.

Om Stockholm Marathon och en konsert med Iron Maiden skulle arrangeras samtidigt och det är omöjligt att vara på båda ställena. Vad skulle du välja då?

– I dagsläget skulle jag välja att se Maiden, åtminstone om det gäller en konsert i Sverige. Om ett par år skulle Stockholm Marathon verka viktigare, men jag har fortfarande en bit kvar till den nivån som jag vill vara på innan jag gör ett seriöst försök i ett svenskt mästerskap.

Du har en del tatueringar på kroppen. Någon som betyder något speciellt?

– De flesta är mer eller mindre Iron Maiden-relaterade, men M:et jag har på bröstet står även för många andra saker: mitt för- och efternamn, maraton, musik och så vidare. De flesta viktiga orden börjar på M! Jag har haft funderingar på att göra en tatuering som symboliserar löpning på något sätt, vi får se om jag tar tag i det nu under vintern.

I Frankfurt Marathon "persade" du med fem minuter till 2.27,55 efter två jämna halvor (1.13,37 och 1.14,19). Var det ett perfekt disponerat lopp?

– Det var min jämnaste mara hittills. Jag tappade bara fart mellan 35-40 km, den femman tog nästan 18 minuter, annars lyckades jag hålla mig till det planerade tempot. Jag sprang tillsammans med Niklas Andersson fram till 26-27 km och det var till stor hjälp. Efter det fick jag kämpa för att hålla farten uppe på egen hand. Vädret var kanon att springa i, inte alls för varmt. Jag hade en bra dag.

Kapar du fem minuter till så gör du dig själv till ett medaljhopp på SM under Stockholm Marathon nästa år?

– Än så länge har det gått ganska lätt att sänka tiderna. Det vore väldigt kul om det gick att fortsätta kapa tiderna i samma takt men jag tror inte att det är realistiskt. Målet för nästa år är 2.26. Å andra sidan var målet för i år 2.32 och det gjorde jag redan förra hösten. Jag ser väldigt långsiktigt på min maratonsatsning, jag planerar att vara som bäst runt 30. Det går inte ha bråttom, men det är förstås kul när man utvecklas snabbare än man trott.

Hur många maror har du avverkat?

– Frankfurt Marathon var min fjärde mara. Debuten var Vintermarathon i Kvarnsveden 2009, på 2.42,06, men mitt första försök var faktiskt i Stockholm Marathon samma år. Det gick dessvärre inte så bra, jag bröt vid 39 km på grund av kramp i båda benen. Det kändes väldigt trist just då men jag lärde mig ändå mycket av det loppet.

Seger i Bålstaloppet före Hässelbys Niklas Andersson.

Vad är det svåraste med att springa en mara?

– Det svåraste är nog att hitta rätt tempo från början och att inte dras med i en för hård fart trots att det känns lätt. Att sticka iväg för snabbt kan sabba hela loppet, man får betala för det under sista 10 kilometerna. Även om det är väldigt krävande att springa en mara tycker jag personligen maraton är lättare att springa än 10 km eller halvmaraton, maratonfarten är ju ett relativt bekvämt tempo att springa i. Jag är ingen snabblöpare, därför gillar jag maraton. Grejen med maraton är att det inte bara handlar om att träna löpning, den mentala biten är minst lika viktig. Det gäller att man är envis. Under ett lopp kan man inte börja tänka att det är långt kvar att springa eller att det börjar göra ont i kroppen, det är jätteviktigt att hela tiden tänka positiva tankar.

Var tränar du helst ?

– Mitt favoritpass är långpass. Det blir minst ett sådant per vecka, under en tung vecka kan det bli två. Jag brukar räkna allt över 30 km som långpass, då blir det oftast minst två timmars löpning. Vanligtvis springer jag 32-35 km, men inför Frankfurt Marathon körde jag några pass på mellan 40-43 km. De passen gick förstås långsammare än vanligt men jag tror ändå att de har varit till nytta. Jag föredrar att träna på asfalt. De flesta passen springer jag hemma i Enköping, men ett par gånger i veckan tränar jag kvalitet med Bålsta IK:s löparsektion, Långskubbarna.

Hur allvarlig satsning gör du på långlöpningen? Har du några långsiktiga mål?

– Jag ser det som min huvudsakliga sysselsättning, även om jag inte tränar på heltid ännu. Men jag hoppas kunna göra det på heltid i framtiden. Nu har jag börjat studera så det underlättar mycket. Jag arbetade tidigare i tillverkningsindustri och det var svårt att kombinera med löpningen, tidiga morgnar och fysiskt arbete är inte optimalt. Mitt långsiktiga mål är att springa under 2.20 och vara med och slåss om medalj i SM.

Hur motiverar du dig att träna under den mörka och kyligare årstiden?

– Jag har lättare för att springa i kyla än värme, så hösten är min favoritårstid. Vintern är helt okej också. Mörkret är kanske inte så roligt men man vänjer sig. Det är inte alltid roligt att träna. Man måste ha klart för sig varför man tränar. Man har ett mål och det finns inga genvägar, man måste köra på även om det inte alltid känns så kul. När man sedan når målet vet man att det var värt det.

Kommer du att förändra något i din träning under vintern jämfört med tidigare?

– Förhoppningsvis kommer jag prova på att köra lite inomhus i vinter, det har jag inte gjort tidigare. Blir det mycket snö och halt kan det vara svårt att springa snabbt ute. Annars kommer jag börja träningen inför nästa mara med att få ihop lite mer mängd än jag kunnat nu under sommaren då jag har tävlat mycket.

Tränar du helst ensam eller i grupp?

– Jag gillar att träna i grupp, jag kör ett par gånger i veckan med Långskubbarna i Bålsta. Men den mesta träningen gör jag ensam och det har inte varit några problem. Man kan ju spekulera i om det skulle ge mer att köra de hårdare passen ihop med andra på samma nivå, då man kan få lite sparring, men annars trivs jag bra med att träna ensam.

När gör du ditt nästa maratonlopp och kan vi räkna med ett nytt personligt rekord då också?

– Jag ska försöka hitta ett bra lopp att springa tidigt på våren, helst i mars. Självklart hoppas jag kunna persa. Om träningen i vinter går lika bra som den har gjort hittills i år ska det inte vara någon omöjlighet att kunna putsa till perset.

Du har en blogg som heter The Madness of the Marathon Runner. Är det galenskap att springa maraton?

– Nej, inte så länge man är tränad för det. Men jag tror det kan underlätta att vara lite galen, ha,ha. Min livsfilosofi handlar om att jag gör allt jag tar mig för till 100 procent, det är allt eller inget som gäller.

Det ska bli hyperintressant att se hur långt den inställningen kommer att ta Michael Mustaniemi i maratonkarriären.