Generalsekreterare hittar kraften i löpningen

Anna Ryott går in helhjärtat för det mesta i livet. Hennes senaste lidelse heter löpning. Som generalsekretare för SOS Barnbyar så blir löpträningen den perfekta avkopplingen.

Anna Ryott har på bilden bara några meter kvar av årets Lidingölopp över 30 kilometer. Generalsekreteraren för SOS Barnbyar sprang i mål med mycket krafter kvar i kroppen och benen. Foto: Peter Holgersson/Runpix

– Jag är helt fast i löpningen. Den får mig att må så bra. Jag behöver löpningen för att rensa huvudet efter arbetet, säger Anna.

När blev du en löpare?

– Allt startade för ett år sedan. Jag bestämde mig för att börja träna och skaffade en personlig tränare. Vi gjorde bland annat ett konditionstest. Han frågade om jag hade sprungit något lopp någon gång. Jag berättade stolt att jag sprungit tjejmilen två gånger. Båda gångerna på 56 minuter. Han skakade på huvudet och sa att jag borde springa mycket snabbare. Du borde lätt klara tjejmilen på under 45 minuter sa han med ett bestämt leende. Jag trodde att han var galen, men blev motiverad att testa. Årets tjejmil avverkades på 44.35. Tolv minuter snabbare än året innan. Idag känner jag mig som en löpare.

Vad har du för idrottsbakgrund?

– Jag har tränat till och från. Som barn blev det mest dans. De senaste 20 åren har jag sporadiskt gått på olika gympass, utövat yoga och joggat ibland. Vissa perioder någon gång i veckan och andra inte alls.

Varför blev det just löpning?

– Flera anledningar. Först och främst för att jag behövde hitta något som passade mitt liv. Jag jobbar mycket, har två små barn, reser och umgås gärna med vänner. Detta betyder att jag behövde hitta en träningsform som inte tar tid från annat. Här är löpningen perfekt. Allt du behöver är ett par skor. Jag springer när barnen sover, istället för att ta bussen och ibland på lunchen. Dötid har istället blivit styrketid! Dessutom är löpning utmärkt för att rensa tankarna. I mitt arbete får jag träffa många barn i olika delar av världen vars liv är ett helvete. Barn som förlorat allt, som arbetar, som lever på gatan och tvingas prostituera sig. Löpningen är ett sätt att vända denna sorg och ilska till kraft att göra skillnad.

Anna på fältresa i Kambodja. Foto: Berno Hjälmrud 

Kan man säga att du tidigare var motståndare till löpning?

– Nej, det kan man inte säga. Tyckte dock att det var tråkigt och jobbigt.

Berätta om ditt arbete som generalsekretare för SOS Barnbyar?

– Jag känner mig enormt priviligerad och stolt över mitt jobb. Tidigare arbetade jag inom näringslivet som finansanalytiker, management konsult och chef för en reklambyrå. Arbeta med utsatta barn var något jag gjorde på fritiden. Att nu få arbeta med det jag verkligen brinner för är fantastiskt. Som generalsekreterare är min yttersta uppgift att leda organisationen, skapa opinion och se till att vi samlar in så mycket pengar som möjligt så vi kan hjälpa fler barn. Arbetet innebär också en hel del resor till de länder där vi har verksamhet. Mina senaste resor var till Ukraina, Moçambique och Kambodja.

SOS Barnbyar samlade in 255 miljoner kronor under 2010 och har hjälpverksamhet i 133 länder. Vad är det viktigaste att fokusera på den närmaste tiden?

– Det viktigaste är självklart att säkerställa 2011 års budget så vi kan säkra finansieringen till våra program att hjälpa föräldralösa och utsatta barn. En annan viktig sak är att ge dessa barn en röst.

Anna med sonen Julian. 

 Är det säkert att skänka pengar till hjälporganisationer? Kommer hjälpen fram?

– Det är säkert att skänka pengarna till organisationer med 90-konto. För SOS Barnbyar är det väldigt enkelt att kontrollera var pengarna går då vi jobbar direkt mot vår egen organisation i alla de länder där vi har verksamhet. Jag har en nära kontakt med personalen i våra barnbyar i de länder dit de svenska insamlade pengarna går.

Försöker du att löpträna även när du är i främmande länder där säkerheten kanske inte alltid är den bästa?

– Jag har alltid med mig löparkläderna. Tyvärr är det inte alltid möjligt just utifrån säkerhetsskäl att ge sig ut och springa. Då försöker jag göra övningar som jag fått av min PT på rummet istället. När det går är löpningen ett underbart sätt att upptäcka landet. Att på morgonen precis när solen har gått upp få se en del av det lokala livet, se när folk beger sig till arbetet, barnen är på väg till skolan och en marknad sakta öppnas.

I ditt arbete ser du säkert många som har det svårt och bär det med dig. Ger löpningen dig något sorts andrum eller tillfälle att ”rensa” hjärnan?

– Ja, absolut. Ibland så springer jag allt vad jag kan; inte för att ta bort det jag upplevt utan för att fysiskt bli av med ilskan. Ibland springer jag för att slippa tänka.

Var springer du helst?

– Hem från jobbet mellan Frihamnen i Stockholm och Bromma. Det är drygt tio kilometer. Jag springer hem en gång i veckan. Älskar att springa över Tranebergsbron och se alla bilar som köar för att komma hem.

Foto: Peter Holgersson/Runpix 

Tränar du själv eller i grupp?

– Själv, förutom några gånger i månaden då jag tränar på gym med min duktiga PT. Skulle verkligen tycka att det var kul att träna i grupp men då tappar man flexibiliteten. Håller på att dra ihop en grupp mammor här i Bromma som kan tänka sig träna efter barnen somnat. Får se hur det går.

Hur kan en normal träningsvecka se ut (mängd, sträckor osv)?

– Jag har som sagt inte hållit på så länge men idag tränar jag fyra till fem dagar i veckan. Ett längre pass som är tolv kilometer (hem från jobbet), ett intervall pass, ett normal pass (sju km) och ett till två pass (gym eller löpning). Sammanlagt springer jag minst tre gånger i veckan. Vanligtvis ligger jag på 30 km/vecka.

 Hur många och vilka lopp har du hunnit med?

– Innan 2011 så har jag sprungit två lopp. 2011 har jag avverkat Tolvanloppet, Midnattsloppet, Tjejmilen och senast Lidingöloppet. Nästa vecka avslutar jag året med Hässelbyloppet.

Någon insats du är särskilt stolt över?

– Helt klart att slå mitt personliga rekord på Tjejmilen med tolv minuter. Jag är också stolt över resultatet på Lidingöloppet. Jag startade i startgrupp åtta och fick tiden 2.35. Stor del av loppet ägnade jag åt att kryssa mellan löpare. När jag kom i mål hade jag massa kraft kvar. Det var en häftig känsla eftersom jag aldrig sprungit så långt förut.

Har du något drömmål tidsmässigt eller drömlopp som du vill vara med i?

– Nästa år skall jag springa maraton för första gången. Jag vill absolut komma under 3.30. I övrigt är jag nyfiken på vad jag kan klara av. Milen på 43, 42 eller kan jag närma mig 40 minuter. Jag har faktiskt ingen aning och det känns otroligt spännande. 

Vad får du för känslor av löpträning?

– Jag känner mig stark. Inte bara fysiskt utan också mentalt. Det är ett fantastiskt sätt att koppla av och koppla bort. Det är dessutom världens bästa hemlighet för att få egen tid. Som fulltidsarbetande småbarnsmamma går det liksom inte att säga nu sätter jag mig ner i soffan en timme, ingen får störa och jag kommer inte göra något.

Är du en person som går in 100 procent för saker som du gillar?

– Ja och nej. Jag går in 100 procent för saker jag gillar utifrån några givna förutsättningar. Tiden med min familj är viktigast. Familjen och att jag älskar mitt arbete gör att det aldrig blir hysteriskt. Dessutom gillar jag så många saker. Jag älskar till exempel mat, vin och godis. Jag är fortfarande bättre på att äta än att springa.

Du kommer nu att starta den nya bloggen Löparkraft här på Löpning För Alla? Vad kommer den att handla om?

– Hur löpningen bygger både mental och fysisk styrka. Hur jag utan tid ändå får till kontinuiteten i löpningen. Resan mot nya löparmål. Hur långt kan jag nå med min löpning? Jag kommer också dela med mig av mina tankar under mina pass, om resor jag gjort, barn jag träffat och om hur löpning inte tar tid utan ger kraft i vardagen. Jag springer för att leva. Jag lever inte för att springa.

Lycka till med löpträningen och välkommen till LFA!

– Tack. Det ska bli kul.