LFA

En semester som innehåller allt!!

Jag uppskattar inte alltid det jag har förrän det är för sent på så sätt att det för just den gången är över. Många gånger lyckas vi hitta fel i saker som egentligen är för bra för att vara sanna. Saker som lyser upp tillvaron och ger så mycket frid i sinnet att det nästan blir tråkigt. Kan det vara så?

 Kan någonting vara så bra att det blir tråkigt? Nej jag tror inte det. Jag tror på att låta själen få frid och att den ska få tid att hitta lugn igen och att varje människa behöver lära sig att landa i ett tillstånd av att bara vara. Nästan så att det blir tråkigt. Jag tror på att vi måste gå igenom motgångar för att nå våra egna framgångar och att det som inte dödar oss är det som härdar oss och gör oss starka .

Skrivet i sanden, skrivet i hjärtat.

Mina fötter har aldrig mått så bra och aldrig har väl det röda nagellacket tett sig så vackert på mina solbruna händer, som levt lyxliv i en hel vecka utan att plågas av diskmedel . Min själ har fått vila och trots gruset i mina ögon av sömnbrist och långresväg med obefintlig sömn så känner jag att jag lever.

Jag tror så mycket att jag försöker göra varje dag till den bästa. För mig och ingen annan. Detta är mina reflektioner från min underbara semester i Turkiet.

Det är tidig morgon och jag tar mina första stapplande steg på det som är en vacker och pittoresk strandpromenad omgiven av diverse blandade hurtbullar på jakt efter den optimala starten på sin semesterdag. Palmerna inger en skön och svalkande skugga längs efter plattorna och det kuperade backarna får min puls att stiga och min kropp att skrika efter vätska. Överallt möts jag av leende och plågade människor på en och samma gång. Min egen lycka blir min egen död. Jag stretchar ut och andas in de ljumma vindarna.  Måtte tiden aldrig ta slut, tänker jag och att det alltid ska få vara så här..

Ännu finns det hopp och energi, och stranden var min egen.

Om endast en liten stund kommer allt att vara varmt, kvavt och nästintill plågsamt.

Det är varmt och kvavt. Jag orkar inte ligga här och steka längre, tänker jag. Vill jag hem till kyliga Luleå? Är jag ingen sol och bad Johanna längre?

Morgonen har gått över idag  och svetten rinner från min fuktiga och oljiga kropp. Små pärlor rinner längs med mage, nacke och lår och den i solens sken, vita kroppen ser ut som om den blivit dränkt i puder förutom fukten som ger sig till känna och synbarhet.  Molnen är för blotta ögat obefintliga och allting är blått runt omkring. Skratt, skvalp och Justin Bieber. Denne av många ansedd sexiga karlslok som sjunger i mitt öra, så min av solen och värmens trötta kropp, vill upp och dansa i takt med havets brus och vindens sus. Är det det här som kallas semester?

Paus i solen med ett kallt glas vin klockan ett till en ljuvlig lunchbuffe med så mycket läckerheter att jag får svårt att välja. Jag äter och äter och jag är nästan bottenlös. Hur jag får rum med så mycket mat i min mage är ibland en gåta och det som Sayonara Park erbjuder skulle kunna vara det som ett vanligt, charmigt fyrastjärnigt  har att erbjuda i ett land där en måltid utan grönsaker inte existerar. För mig är det himmelriket, när det är som bäst.  Dagen utan tidpress och dagen utan rutiner. Nya rutiner dock och vad gör väl det om jag dricker vin här i solen i detta land om än solen inte gått ner ..

För en stund sedan stod allting still och nu blåser det återigen lätt i palmerna. Det vita skummet som böljer in mot land gör att lusten av att bada återigen väcka till liv för att sedan glida in i ett tillstånd av trance i skuggan med en bok.

 Svettpärlor föds igen för att få mig att sträcka ut kroppen i det som skulle kunna vara min vardagsmotion. Några futtiga simlängder är allt som behövs för att få upp pulsen. Jag simmar utan mål och utan mening och med huvudet högt över vattenytan. Det luktar sommar och sol och det osar paradis och lycka. Precis som det ska vara på en semester. Jag ser min egen mamma och storasyster samt systerdotter, gestikulera mot varandra i det som ser ut att vara telepati, och det behövs inga ord.  Våra svettiga kroppar går målmedvetet mot bordet i den svalkande skuggan där vi blir sittande med skratt och muntra melodier. För en stund sedan klagade jag på detta. Jag klagade på det som gör att jag blir trött, slö och inte fullt så energisk som jag normalt brukar vara.. Nu njuter jag så djupt in i själen att det efterlämnas ett minne som aldrig kommer blekna.

Vyn från balkongen. Rosen fick inte jag utan någon annan i sällskapet som var väldigt uppvaktad av alla servitörer.

Det finns ingen tid och ingen klocka utan det vi känner just då vittnar om hur vi väljer att spendera resten av vår dag. Njutningen är det som vinner i slutändan även om jag också plågats då och då, och då mina vänner är det inte för att jag studsat upp och ner över sanddyner och kuperade backar med svetten rinnande på kroppen, ty det momentet hör min semester till och det kommer det alltid att göra. Nej den dagen jag trodde jag plågades mest var igår. Hela dagen var som en varm bastu och vart jag mig än vände så såg jag bara solens reflekterande strålar studsa mot min numera inte bleka kropp, utan en kropp gyllenbrun, trimmad och nöjd av en kombination av vila, underbar kost, avkoppling, simning, stretching , kallt vin och goda drinkar  OCH SOL, i det mest perfekta sällskap man kan önska. För jag plågades inte. Jag njöt. Njöt av att vara ett med mig själv och omgiven av en, inte helt  felfri tillvaro, utan en tillvaro som också den har brister beroende på hur jag väljer att tolka dem och ta dem till mig.

Sträcker ut efter morgonjogg. Syrran var med och fotade i soluppgång.

Jag är åter hemma. Bakom mig har jag lämnat fotspår av mig själv och det jag älskar att göra och det som symboliserar mig. Jag har gett och jag har fått, precis som det är i livet. Mitt i livet och nej jag är inte 17 år med kurvor som självaste Marilyn Monroe och jag kommer heller aldrig att låta mig charmeras av en strandraggare, men ett det vet jag, att hit kommer jag att återvända. Så snart jag fått återhämta mig och få tillbaka sömnen i mina nu grusiga ögon och trötta kropp som varit med och vunnit Tjejjoggen i Skjulsmark  5,5 km, trots ingen sömn på 24 timmar.  Nu ska jag krypa ner i soffan med min vovve som jag saknat men som haft det bra med morfar och som varit med och hejjat fram min seger idag.  Men det mina vänner, det får ni reflektioner om senare.

ADIOS!