LFA

LYCKA!

Det är en obeskrivlig känsla, nästan svår att beskriva men det är som en rastlöshet som sliter i en som man bara vill åt.  Söker, fumlar, får ingenting gjort förrän lugnet fyller hela kroppen med harmoni, välmående och LYCKA!

Lycka efter löpningen, lycka och rastlösheten före löpningen. De går hand i hand, följer varandra på den långa vägen, den vägen som gör att jag kan springa, varje dag om jag vill, trots att jag väljer att inte göra det varje dag. Det är svårt att välja ibland men jag gör det ändå, ty jag vet att det kommer göra mig gott, även om det känns som om det gör mig mer gott att få göra det.

Lycka är att lämna hemmet, snöra på sig skorna och trippa iväg.  Gps klockan på, solen i ögonen, musiken i lurarna. Asfalt, snöfläckar, möter Niklas och tiden fullkomligt flyger fram.   Plötsligt är jag hemma och har mina 16,5 km i benen, i kroppen, i hjärnan i hela mig. Lycka! Har ni upplevt den lyckan?

Det var det sista längre passet innan Göteborg varvet och snittfarten på vår runda låg på dryga 5 min per km. Egentligen för fort, eller kanske för långsamt?  Allting är relativt och så länge det känns bra är det bara att fortsätta. Det gick lätt, väldigt lätt och jag vågar säga att jag är helt frisk nu från min förkylning och att det verkligen känns i hela mig att jag kan springa igen som bara jag kan, med kärleken och med lättheten .

Känner efter då och då och jag måste vara så lyckligt lottad som inte känner någonting i mina vader, i mina lår eller i mina behinnor. När jag söker med ljus och lykta är det mina två tår som smärtar efter 12 km, varje gång och det får jag leva med. Jag har inte hittat något sätt att få det att försvinna. Det är som om mina tår krullar ihop sig så att nageln borrar sig in i strumpan och skaver.

Vi passerar några vårtecken efter vägen..

Niklas pratar och pratar och efter ett tag vill jag fokusera på löpningen. Nu har vi pratat bort nästan 16 km och det är det som är det bästa med min löparvän, den bästa man kan ha, att han vet hur jag fungerar och respekterar det faktum att jag kan säga till hur jag vill ha det. Tystnaden kommer, för mig in i mitt trance som bara kan upplevas efter ett längre löppass och jag frågar mig själv? Är det värt att byta om för en runda på 5 km? Självklart är mitt svar. Det som är kort för en individ behöver inte vara det för en annan. Vi tänjer på våra gränser, vidgar vår uthållighet och avverkar mer och mer skog så att vi till slut står där högst uppe på toppen av berget och tittar ner på den underbara utsikten och konstaterar att det vill vi göra igen.

LYCKA, LYCKA

Som bara löpningen kan ge.

Sedan redo att möta kvällen tillsammans med goda vänner som alltid ger mig energi, skratt och roliga minnen när partystassen åker på, vilket den också måste få göra ibland för att dansa loss ännu mer energi.

Idag är det löpintervaller som väntar med styrketräning utomhus i cirkelform  med fokus på triceps och bål. Jag älskar att träna triceps och bålen är så viktigt som löpare att göra stark och smidig.

ADIOS!