LFA

När kroppen vill, men huvudet tvivlar. Känslor vi alla har innan en längre tävling. Någon gång.

Jag tycker att det känns oroväckande konstigt i kroppen idag.  Jaha, nu är det dags igen.. ! Har jag inte lite känningar i foten? Har jag fått tillräckligt med sömn, nej jag borde nog vila!?

 Och huvudet känns, om jag känner efter aningen tungt, och i näsan sitter något som brukar förknippas med PROSIT (dvärgen från Rödluvan du vet) och ruvar, men kommer aldrig ut. 

Kroppen känns varm eller är det endast för att jag precis varit ute och åkt skidor 10 km, sprungit in på Ica Kvantum för att fastna i en kö med mina middagsvaror, denna fredag eftermiddag, då man helst skall hålla sig borta från de stora matbutikerna. -

- Nog vore det ändå skönt att ta ett presationslöst långpass löpning i morgon och låta kropp och själ bli ett med aningen och ett med naturens under. (jag intalar mig och självbevarelsedriften jobbar för fullt).

 Vitlök finns i skåpet och jag ska nog ta mig en klyfta ändå i förebyggande syfte, för när det kommer till kritan, ridån fallit ner och stundens allvar är över känns det ändå ganska roligt att veta att jag i morgon kl 9.59 står jag på startlinjen  till Ranrennets seedningslopp inför det stundande Vasaloppet. 

Och att jag ska vara med. 

Jag som inte är någon skidåkare men ändå så gärna vill mäta och jämföra mig med eliten, ty jag är ju van att kunna konkurrera med vissa av dem på löpartävlingarna. När de kommer i mål i morgon har jag länge kvar, men vad gör väl det när jag får frisk luft, hjärtat får jobba under en längre tid i det perfekta långpasset och känslan efteråt är så skön, som en kick för självförtroendet. 

Konstigt det där, hur  någonting man tycker så mycket om att göra, ändå kan kännas så förbaskat skrämmande och att det som är skrämmande ändå kan kännas så förbaskat (ursäkta svordomen) roligt så man gör det gång på gång på gång trots att det också skrämmer en.  Det första marathonet är också det värsta, men samtidigt det roligaste och det tar några timmar, max några dagar innan man tagit in känslan av vad man åstadkommit och vill göra det igen. Känslan att att träna länge är grym, men känslan av att tävla är också ofantlig. Det är som godiset en fredagskväll, när de ligger där i skålen redo att få väljas. Vilken ska jag ta först och givetvis smakar den första allra bäst.

 Känslan av tvivel innan en tävling sitter i psykets intalande att lägga ner projektet när prestationen kommer och nervositeten sätter in. Det är därför jag känner efter och inbillar mig att jag har en det ena, en det andra symtomet..

SLUTA DIN DUMSKALLE. Du är frisk och det vet du!

 Kvällen innan en utmaning är ändå något alldeles särdeles. Uppladdningen, tankarna, och pirret.  Hur laddar jag då inför en längre tävling då jag kommer vara ute mer än tre timmar?  Det är en lång tid och kolhydratdepåerna kommer inte räcka. Energin kommer inte vara på topp och det kommer vara dalar och toppar, precis som det ska vara.  Jag känner min kropp utantill och innantill och jag vet  nästan precis hur den fungerar, men dagsform och annat kan man inte påverka. Det jag kan påverka är hur jag gör kvällen innan och därför är kvällen innan alltid viktigast för mig på något sätt. Det är min mindfulness, mitt sätt att vara i fred med mig själv, eller med andra men ändå i ro. 

 Det jag siktar på är att äta allsidigt med mycket frukt, grönt, bra kolhydrater och bra proteiner och att fylla på regelbundet.  Kiwi har det blivit mycket av i veckan, blandat med banan, nötter och Kesella. Kesella är en grym proteinkälla och det är så otroligt gott att blanda det i morgongröten, blanda det i mjölk toppat med havregryn och nötter eller äta det med lite bär eller avocado. Ta en lång skön varm dusch, se en mysig film och packa ner tävlingskläderna och alla saker som skall med. 

 Ikväll serveras det lövbiffgryta med lök, krossade tomater, vitlök och broccoli och till det mathavre blandat med ruccola, avocado, mozarella, gröna ärtor och solroskärnor. Det serveras bröd som värms i ugnen och många skivor av det allra bästa mörka knäckebrödet så sprött att det vattnas i munnen på mig redan nu. Efteråt kommer den lilla godisskålen kanske inte att vara fullt så lockande som den är nu, men kvällen innan en tävling vore det konstigt tomt om det inte fanns godis hemma. 

Också bloggen, mina reflektioner och min kärlek för att skriva. Hade det inte varit för skidtävlingen i morgon hade jag ännu varit ute i spåret, för gott folk. Det är tropisk värme idag, endast 6 minus grader.

ADIOS!