LFA

Göteborgsvarvet jag tänkt avstå blir en SM tävling helt utan krav!

Tillsammans med Micke hade jag en löparkväll igår och Micke är även en grym löpare och triathlet samt en av ledarna på mitt löparläger i sommar!

För några år sedan när jag började springa hade jag inga som helst ambitioner om att tävla och jag började med löpningen mest för att använda det som komplement till styrketräningen och ett enkelt sätt att få fettförbränning och konditionsträning. På en tiden hade jag mycket muskler, körde splittade program och arbetade som styrkeinstruktör på ett av Sveriges ledande träningscenter i Lund. Jag visste inte då att jag skulle bli så förbannat fast i löpningens grepp, om jag nu kan uttrycka sig så. Jag vet egentligen inte vad jag söker med min träning men jag vet bara att så länge det känns så här bra så är det bara att köra, eller hur? I år är fokus halvmarathon och nästa år kommer jag köra marathonlopp. Jag har som målsättning att placera mig top 10 på marathon inom en två års period. Man måste ha mål för mål är bra!

Nästa mål är Göteborgsvarvet där jag hör och häpnad springer SM klass .  Hade jag trott et för två år sedan? Svar NEJ! Förra året slutade jag 21a på tiden 1.26.48.

Tack vare min tid på Prag Hervis halfmarathon lyckades jag kvalificera mig dit till SM igen men har egentligen inga mål eftersom jag anser att jag redan gjort så bra jag inte ens kunnat tro på de få tävlingar jag gjort denna säsong.  Men självklart vore det kul att se om jag ligger kvar där jag låg i april.

Två tävlingar senaste veckan. 7 km och 8,8 km. Sprang in på tvåa på båda med kmfart under 4 min per km. Vi har en serie i Norrbotten som heter GP serin och där får man 100 poäng om man vinner, 80 om man kommer tvåa och så vidare. Jag ligger hittils i ledning på 250 poäng  men detta kan knappt ändras.  Hur som är Göteborg fokus nu. Om inte värmen tar knäcken på mig springer jag nog bra. Bra i mina egna ögon för jag tävlar som ni vet mot mig själv. Min strategi till träningsuplägg, jag är min egen coach och andras =)

Vecka som nu är ligger fokus på korta snabba pass och att ha fräscha ben inför starten för att ha ett bra lopp med god känsla.

Vårlöpet i lördags mot målet. Sluttid på 8.8 km blev 34.04

I går 40 meters intervaller med lika lång återhämtning, dock i skogen för där trivs jag som bäst.

Idag har jag löpargruppen och de skall ha Cooperstest inför sin tävling som är om en vcka och en halv då Luleå stadsmarathon går av stapeln.

Jag måste få bättre självförtroende och mer jävlar anamma även om det faktum att jag går ett steg tillbaka också hjälpt mig att hitta den styrkan jag hittat hos mig själv och förmodligen en trygghet som kommer föra mig framåt ändå.

Efter första varvet passerat på dryga 15 min så var det tungt och jag lovar att jag ser ut som om jag ska dö när jag springer med den känslan, men jag dör inte och jag ger mig inte heller utan jag knappar sakta in och avståndet krymper för att jag tycker jag hittat det som också är viktigt inom löpningen, nämligen den jämna farten. Den hittar jag oftast en bit in i loppet efter att först ha öppnat upp lite väl hårt och det ska jag bli bättre på att inte göra och istället spara lite på krutet.

Vid 5,5 km så säger Tomas, Lulekamraterna till mig och han sprang jämnt med mig på Porsörundan också, att jag tappar och han hjälper mig väldigt mycket där för att just den kommentaren får mig att hitta fokus igen och lägga mig under 4 min per km. Jag drar ifrån honom och klungan bakom och känner mig återigen stark . Vid sista km så har jag närmat mig ledarinnan ännu mer men det gör mig faktiskt i det skedet inte så mycket att jag inte tar in för det som är viktigt för mig är hur min förbättring ser ut och den har gått framåt och uppåt och det bådar gott i de längre distanersna som är min favorit. Jag har förbättrar mina tider på medeldistanser och jag kommer i mål på tiden 34.04 på den 8,8 km långa sträckan och vet att jag återigen fixat en mil under 40.

Det är det bästa beviset för mig som inga pengapriser eller medaljer kan klå.

Jag får en del förfrågningar om hur jag laddar med kosten för att prestera bra på mina tävlingar och här skulle jag vilja säga att det som är viktigast för mig är att äta det som jag tycker om men som ändå håller magen i trim och som ger energi utan att tynga ner mig. Jag äter inte så mycket kolhydrater i min kost men är ”brödoman” så jag får ändå i mig de långsamma kolhydraterna genom att äta mycket frukt och mycket grönsaker som mättar och tillför fibrer och energi. Genom grönsakerna får jag också i mig vatten och det är ju enormt viktigt när man tävlar och tränar.

Jag är också noga med att äta balanserat och regelbundet och det går aldrig många timmar mellan måltiderna. Min kost fungerar och jag ser resultaten.

En annan sak jag ofta får frågan om är hur många träningstimmar i veckan jag har och jag tränar 6 av veckans 7 dagar i dagsläget men de timmar jag kommer upp i är ändå mellan 4-6, vilket egentligen inte alls är speciellt mycket men tillräckligt för att min kropp svarar. Trots att jag inte tränar mer, som många av mina löparbekanta gör, så når jag resultat och jag tror ibland att folk blir väldigt stressade över träningen så de tränar för mycket och för länge. Vi får inte glömma bort att allt för många längre pass sliter och att det är bättre att planera och att ha struktur och kontinuitet i träningen och att inte glömma bort att lägga in styrketräning för att en muskelfull kropp ändå kommer att hjälpa oss när tröttheten kommer in.

Summa summarum är att det är söndag och jag idag sprang återhämtningsjogg 21 km i morse och benen känns otroligt lätta och varje pass känns bra i kroppen och det bådar gott inför kommande tävlingar.

Följ mig inför min tävling på Lördag både här och 

på Facebook

ADIOS

Glad och nöjd tvåa på Starloppet i Piteå

Ibland blir jag stolt och imponerad över mig själv när jag står på prispallen med så duktiga löpare. Jag hade aldrig trott, för något år sedan, att jag skulle stå på en prispall var och varannan helg och att jag skulle överträffa mig själv som jag gör och gjort, men allting är ju löpningens förtjänst, ty jag älskar att springa. Jag älskar inte att springa fort men jag blir bättre på att lära mig tåla smärtan också.

Idag slutade jag på 2a plats (helt sjukt egentligen) på tiden 26.52

STAR-loppet är namnet och jag måste medge att denna arrangör verkligen har förstått hur en bra löpartävling skall ordnas . Bra för att vara Norrbotten. Det var så mycket folk, fina utlottningspriser, välarrangerat och lockade folk från olika åldrar. Jag har varit förkyld och går på Kortisonspray och valde bort Kullamannens Salomontrailtävling just därför. Men jag valde ändå att starta idag för att det ska vara en rolig tävling som jag ville testa och för att 7 km mestadels på flackbana är lättare än att flyga till Skåne och springa 12 km med hundratals höjdmeter just efter en förkylning.

Jag hade inga större förhoppningar om någon pallplacering eftersom det känts tungt med andningen senaste veckan pga allergikänningarna  och dessutom är jag en mer seg och uthållig löpare som inte riktigt är snabb på distanser under 10 km. Dock har jag tydligen gått framåt för jag var endast dryga minuten efter Elisabeth Clausen som är en jäkel på de kortare distanserna, ...  så jag märker ändå min egen förbättring och jag tror att det är motiverande för mig. För ett år sedan hade jag inte hennes rygg i sikte på tävlingar som idag och för ett år sedan visste jag inte vad det innebar att våga ta t sig. Ännu har jag mer att lära, trots att jag passerat 30. Men det är härligt med löpning att åldern inte är nämnvärt viktig utan att jag tror att det är fint också att ha mer självkännedom vilken kommer med åren.

Jag inspireras av de som är duktiga och som blir bättre ju äldre de blir, ty det visar också på något sätt att det, trots att det är bra med elittänk hos unga, också ibland kan leda till skaderisk och ätstörningar och leda till att man tappar sig själv och därmed också går miste om det fina med löpningen som livsstil.

Startade hårt och GPS klockan lade av så jag sprang idag på känsla och den lede mig till att troligen ligga på runt 3.45 tempo fram tills 4 km. Halvvägs tappade jag Elisabets rygg mer och mer men jag var heller inte medveten om att jag låg tvåa bland damerna förrän någon ropade det till mig. Visste att det var en hel del heta namn med bland damerna och jag ville j vara lite i skymundan eftersom det inte kändes som en dag att springa bra. Sista etappen var en stig i lutning och där tog krafterna slut för jag hade till och med mjölksyra i armarna. Jag orkade inte öka utan tappade fart på slutet och undrar när jag ska lära mig att inte öppna för hårt.

Jag slutade i allafall tvåa på tiden 26.52 på sträckan 7 km och det är jag väldigt nöjd med. Jag hade nog kunnat springa någon sekund snabbare om jag varit helt kurant men jag är väldigt nöjd och priset blev halva min Thailandsresa så det är jag väldans glad över =)

Som vanligt efter en tävling är jag hög och upprymd och ler och gläds över det jag gjort. Jag slås över hur just jag kunde blir en sådan löpartoka på äldre dagar och är samtidigt lycklig över att jag vet med mig att jag har balansen i träningen för att fortsätta hålla mig skadefri och kunna njuta av löpning många år. Sedan kan ju oturen ändå vara på och det är bara fortsätta njuta medan man kan.

Att jag inspirerar är roligt men det finns även de som inspirerar mig. En av dem är Anna som jag lärde känna på en löpartävling för två veckor sedan . Anna är en sådan person som får förknippar löpning med ett leende

Anna från Riviera! Glad trea!

och det är just den stunden som jag inser hur lyckligt lottad jag är som får ägna mig åt detta och prestera bra och lära känna sådana otroliga människor.

Vad som än händer, vad som än sker så är jag den leende löparen som har visat för mig själv att det är möjligt att utvecklas även på senare år.

Stort grattis till Elisabet som vann GP dam idag på en tid strax under 26 minuter och ett himla stort grattis till alla oss andra också.

Foto Kurt Lundberg (blogg)

Nu blir det att fira, igen, med vin.

Hmm, hur ska det här sluta?

ADIOS

Kullamannen, jag ångar mig redan!

 En tävling i Luleå jämfört med en tävling i Vackra Skåne?

Redan i morse längtade jag ut. Ut till min skog. Vad gör väl det att det ännu är blött och aningen lerigt. Det är mjukt och skönt för fötterna. Dem smala stigen fram till elljsspåret är fylld av ojämnheter, stenar och grenar som lagt sig i det vackraste mönster man kan tänka sig. Det visuella är med och tillsammans med det autitativa och det andra emotionella som förenar det allra bästa med löpningen så fylls jag av en ro i kroppen. Vad gör väl det at jag känner mig trött i vaderna och inte riktigt orkar hålla en snabb fart? Vad är väl en kilometertid när man är ett med naturen och allt det som den vaggar in mig i.

Plötsligt inser jag att jag lurar mig själv en aning när jag ställer mig på en startlinje för att göra en tävling på den asfalt som gör att slitaget på muskler, senor och leder blir större. Plötsligt inser jag att det jag behöver är någonting harmoniskt att vila ryggen på. Jag behöver lugn i min vardag, inte krav och påfrestningar av att prestera . Varför är det så viktigt? Varför gör jag det viktigt? 

Förra året tävlade jag som bäst på asfalt men allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer säker på de stigar jag trafikerade med mina egna Salomonskor som gör greppet bra och får mig att flyga fram, ja i allafall i min egen värld och den egna synen av mig själv. Jag upptäckte att känslan av att vara vilsen i skogen kan vara otäck, men att det sunda förnuftet och fötternas färd på den obanade terrängen är det som leder mig fram till den insikt som jag är så stolt och glad att säga att jag erfarat och hittat.

Ibland förstår jag det inte själv, hur den längtan jag känner kan vara så stor likt en magnet som drar mig till sig och suger fast mig likt två motpoler som dras till varandra. Jag vet att jag hör hemma här och jag vet att jag en dag kommer att kunna hämta min styrka här när jag mot min vilja förlorar de jag älskar mest. Måtte den dagen aldrig komma.

Jag lyssnar och jag ser dig springa fram som om jag lössläppt dig ur ett grepp och gett dig nytt liv. Tillsammans blir vi oslagbara. 

Vra val präglas av våra möjligheter och våra möjligheter skapas av det vi upplever efter färden vi har, varje dag, varje minut och resten av våra liv.

Min dröm är här. Jag lever min dröm och jag väljer hellre att tillbringa dagen före en tävling i skogen och riskera att ha trötta ben när startskottet går. Däremot måste jag vara klok och

välja bort en tung krävande tävling framför en kort och lätt tmaning på flackt underlag.

Lycka till alla ni som springer Kullamannen i helgen. Jag fick ett grymt erbjudande om att åka ner och tävla och att spendera helgen med Salomon trailteam och några av de löpare som är som jag, förälskade i det som landsvägslöpare inte är. Förenade av våra sinnen.

Tyvärr får jag avstå att åka ner till Mölle den här gången för jag har varit förkyld och vill inte riskera att täcla ett ansträngande lopp på 13 km och 400 höjdmeter än. Men jag är bitter, det är jag!

Johan, som jag sett fram emot att träffa: jag ska hålla tummarna för dig i din ultratävling och Sofia, du goa norrbottning , men jag träffar dig i sommar!

Erik, som ordnat allt så bra för mig, jag hade så gärna velat springa så där fort och planlöst som bara jag kan, men jag måste låta hjärnan styra före hjärtat.

JAG  lovar att allting är inte svart och vitt och det ligger såååå mycket velande, funderande och sömnlösa minuter bakom mitt beslut. Jag ångrar mig redan. 

ADIOS!

Roadtrip till Piteå, ja men livet är härligt!

Nej Bengt Ek blev inte Norrbottens eldsjäl men för oss är han ändå den bästa och mest ödmjuka, varma och omtänksamma människa som finns. En otroligt rolig galaturne har sett sitt slut, men någonting annat är att börja. Jag vill tacka Cornelia, för roligt sällskap, bra träningspass och för att vi tillsammans gjort det här så bra för Ek. En eldsjäl skall lyftas och hyllas och han är min största sponsor som gör löpningen levande. Det är för Eks skull jag springer med Morjärvs SK för jag har ingen anknytning dit egentligen.

Långpass igår och sedan avfärd till Piteå havsbad, konstaterandes att vi inte skulle hinna till systembolaget fick vi ändå skåla i jaccuzin innan vi gjorde oss galafina och tog på the high heels och smörleendet är ju alltid med. Vi börjar bli vana nu.

Mingel var det som kvällen inleddes med och sedan väntade en trerätters middag som bestod av en grov toast med kallrökt lax till förrätt och till varmrätt blev det fisk för mig och Cornelia och istället för potatisgratäng som vi inte vill äta så fick vi råris och wokade grönsaker. Maten var godkänd men jag skulle inte säga att det var någon hit. Till efterätt var det någon skumaktig bakelse som jag endast åt halva av för den smakade för sliskigt.

Prisudelningar och mingel och Ek fick hyllas för att han blev årets eldsjäl där hela svenska folket varit med och röstat fram honom. Därför kan vi leva med att han inte vann igår =)

Överkalix blev årets förenings så stort grattis till min hembygds förening som alltid har en plats hos mig.

När dansen sedan började blev jag givetvis uppbjuden och tråkigt är att jag inte alls dansar lika bra som jag springer.

Väl åter i Luleå avslutade jag en träningsvecka med ett 12 km distanspass

och det kändes i benen att de var stumma eftersom det blivit en hel del löpning senaste veckan, som jag skrivit om förr. Nu väntar några korta tempoökningar innan kommande tävlingar och lite alternativ träning då jag ska lägga fokus på bålen med start i morgon. Har slarvat med detta en aning.

Roligt är att anmälningarna till löparlägret har börjat komma in.

ADIOS

Funderingar, idrottsgala och valet och kvalet

Blev grön Icebug buff idag.

Idag är det dags för Norrbottens Idrottsgala och Bengt Ek, sponsor och aktiv i min klubb Morjärvs SK och utmämnd till Sveriges eldsjäl är nu nominerad av mig till Norrbottens eldsjäl och av de tre finalisterna. Jag har äran att följa med och kommer givetvis att låta er vara med via bloggen och veta hur det går och bidra med fina mingelbilder. Kvällens outfit är ännu ett ospelat kort, men lutar åt lite vild and sexy =)

Annars är läget OK. Inte jättebra men kunde också varit värre, Har en träningsvecka bakom mig som gått i ett med tävling förra lördagen, halvlångtpass söndag 1.40 min, intervaller måndag 10 km

distans 12 km tisdag och

onsdag morgondistans 11 km följt av kvällsjogg 5 km. Varit uppe i min egen skog hos världens bästa föräldrar under Valborgs och första maj.

Vackra vyer, vacker by full av kärlek!

Torsdag kände jag av lite halsont så jag tog ett lugnt spinningpass 60 min och blev peppad av en instruktör med sjukt peppande amerikans accent, grajt och svetten rann. Skönt bryta av med något annat. Klokt? Nej inte alls men jag behövde det.

Fredag blev terränglöpning på Ormbergets stigar, halsont borta och snön ligger bitvis kvar i skogens fina skrymslen. Selma fick springa med och vi hade i släptåg en annan kille med sin hund som självklart blev kär i min vackra vovve. Passet avslutades med 3 stycken tusingar i ca 4 min fart.

Idag är det alltså lördag och jag hakade på Lulekamraternas långpass . Började hemifrån och hade när vi började, fått ihop 6 km. Jag valde att köra mitt eget race och avvek för de andra sklle springa 30 km. Jag ville ha ihop 20 km och kan därmed konstatera att sista långpasset före halvmarathon tävlingar (na) är gjort.

Totalt var jag ute 2 timmar idag men hade, om det inte varit för att jag har ngt som ligger i kroppen och ruvar, fortsatt för jag hade ett lätt steg idag och det märks verkligen att jag fått större uthållighet och löpkänsla och vant muskler och leder.

Ni missar väl inte årets löparläger i hjärtat av Norrbotten. Billigare anmälan fram till 31 maj (1600 kr) och då ingår allt. Kommer bli en grym helg så skynda fynda!

Löparläger i Norrbotten med Vinden mot kinden

I det här skedet finns det heller ingen anledning att ligga och köra för långa pass när jag inte har något marathon i sikte utan det byter bara ner kroppen mer än bygger upp. Många tränar för mycket och man kan undra varför?

Rödbetsjuice sägs öka prestationen. Svaret kommer snart =)

De senaste dagarna har jag velat på hr jag ska göra med alla tävlingar. Jag är anmäld till Göteborgsvarvet och vill ju självklart köra den. Min tid från förra året, en 21a plats på SM och 1.26.48 skulle kunna slås av mig själv, men till saken hör att veckan efter ligger Luleå stadsmarathon som är Luleås egen löparfest där jag coachar 17 individer och vill vara med själv också och försöka försvara fjolårets seger. Det går inte att vara överallt och någonstans måste man välja. Därför har jag, hur tråkigt det än är, bestämt mig för att avstå Göteborgsvarvet i år. Det är med sorg i hjärtat jag avstår men det kommer fler tåg.

Förra året innan start på Göteborgsvarvet, vill uppleva känslan igen.

Fick för en vecka sedan nys om Kullamannens traillopp nere i Skåne och det är bara så vackert i Skåne.  Jag fick ett erbjudande om att åka ner och bo med några andra löpare från Salomon och delta i både Kullamannen och en tävling på Söndag i terräng. Hur kan man tacka nej till det? Jag älskar ju utmaningar.  Hade jag vetat tidigare. Hade bananskalet kommit lite innan och inte nu men...

Med lite vilja, våd och vaselin ska det gå att hitta en flygbiljett så jag kan åka ner och stanna fredag till måndag men än har jag inte gjort det och även där kommer fler tåg. Jag finns ju fortfarande kvar här, med vinden mot kinden och solsken i blick och inte kommer jag sluta springa och utvecklas.

Summa summarum är att det är kaos hos fröken just nu men kanske kan en varm dusch och lite chillande md en bira på relasen i Piteå få mig på andra tankar och lösa alla problem som jag har, som egentligen inte alls är problem.

Ni fattar.

Hur hade ni gjort?

ADIOS

Löparläger med Vinden mot kinden

Vill du utveckla din löpning? Lära dig att springa rätt? Träna rätt? Få inspiration?

Nu är planeringen för löparlägret klar och det känns otroligt kul och spännande att få leda ett inspirerande löparläger i hjärtat av Norrbotten i de skogar som format mig till att bli den passionerade löparen jag är. Lägret vänder sig till alla som vill springa oavsett bakgrund.   Till min hjälp kommer jag ha en av länets och tillika också säkerligen, landets mest rutinerade ultralöpare, Niklas Grip som deltagit i långa trail och ultralopp världen över.  Bland annat har han sprungit 16 mil i Alperna och gör två maraton i veckan.  Med sin unika träningskapacitet och förmåga att hålla sig skadefri efter år har han massor av tips att ge. Känns kul att få samarbeta med Niklas.

Med hjälp av mig kommer du kunna pressa dig själv genom olika sorters löpning, utveckla din löpteknik, träna dig i backlöpning och en massa annat.  Men med min hjälp skall du också få ta del av mina smultronställen, stanna upp i din tillvaro och bara vara.  Lägret erbjuder alla alternativ, allt från de som vill bo hela helgen, delta på alla 4 löppass och ha all mat inräknad tillsammans med två inspirerande föreläsningar.  Vill man inte sova över utan endast delta på lägret och äta måltiderna går det att välja ett annat alternativ.

Du har även chansen att vinna ett paket med löparcoaching under två månader med mig, där en vinnare kommer utses  och kommer kunna bli coachad redan innan lägret om man vill.

Jag har verktygen och kan ge dig inspirationen och motivationen. Träning när den är som bäst. Vad väntar du på?

Vinden mot kinden hemsida

Sedan senaste blogginlägget har det blivit 20 km långdistanspass och 10 km intervaller idag med kontraster mellan solsken och regn. Jag älskar luften när det ar regnat. Syrerik och härlig.

Bjuder på några bilder från lördagens tävling. Fotograf Anders Torgner gjorde ett bra jobb.

Okej, man kan inte vara till sin fördel jämt =) *fniss*

ADIOS!

Sub 40, den magiska gränsen och Porsörundan

Den magiska gränsen är nådd och nu kan jag slappna av resten av våren och sommaren och bara njuta, av.. Sub40 är många löpares dröm. Svår att nå och kräver enormt mycket kärlek men också hårt slit. Nu lever jag i den drömmen och jag kommer självklart fortsätta njuta med....

ja just det: LÖPNING!

Idag sprang jag en tävling på under SUB40 och med tanke på att jag mest njutit denna vinter av löpning i kyla och snömodd, blandat med de mest perfekta och vita vidder man kan tänka sig, så är jag FETT nöjd!

Efteråt är alltid känslan magisk, stolthet och nöjdhet över ben som bär men idag fick jag känna på en känsla av att ta ut mig maximalt när den längsta backen skulle passeras för andra gången. Banan var inte lättsprungen utan bjöd på en del stigningar som nog gör att man tappar fart.

Hade en lugn mogon med hundpromenad, lite fixande inför sommarens stora evanemang som jag ska leda och ett mellanmål hos Niklas före start med Keso och en Kaviarmacka. Bra väder förutsättningar, med vind och mulen immel och dryga tio grader. 

Premiär för nya 2XU tigtsen som får mer än godkänt betyg av mig.

Öppnade upp med snabb fart och blev omsprungen av en tjej som öppnade upp i 3.30 tempo men efter ca 1,5 km sprang jag om henne och tog rygg på några grabbar från Lulekamraterna som jag kunde följa hela vägen. Imponerande av oss i klungan som fixade milen på under 40.

Andra backen kändes tung och jag började känna kalla kårar efter nackryggen så där som jag alltid gör när jag tar ut mig mycket. Har känt det två gånger förrut men då har det varit varmt. Tappade fart i backen men kunde springa igen det sista 2 km och kom i mål som första dam på 39.48 =)

Vann.

Grymt impad av Linda som går från klarhet till klarhet, you rock!

Den är tävlingen kommer jag minnas på grund av dessa saker:

Den första miltävlingen med nytt PB 

Känslan av att se Selma vifta på svansen när jag sprang förbi och att ha henne som den bästa hejarklack man kan ha! Hon fick vara med Ek, Sveriges eldsjäl inom föreningslivet dessutom.

Nya möten med inspirerande personer, bland andra Anna Noren som är en av länets, ja kanske Sveriges bästa maratonlöperskor. Anna spang in på tiden 42 min.

Självklart är jag alltid glad, glad glad och det är inte för att jag vann. Jag hade säkerligen varit lika glad om jag kommit på tionde plats med denna tid, för det är just det ögonblicket när man inser att benen oc andetaget blir ett i det som kallas för löpartillstånd som jag förstår varför jag älskar att springa så mycket. I love it, love love love!

Nu blir det att fira med bira och grill =)

ADIOS

Träning med min löpargrupp och egen träning

Våren har kommit till Luleå och Norrbotten

och jag glädjer mig åt alla de vårtecken som finns att hitta. Mycket löpning och mindre skidåkning ger mindre alternativ träning och det känns en del att springa på asfalt och visst känner jag att det sliter mer på benen. Efter min halvmaraton distans och nytt personbästa körde jag på medt räningen ivrig över att formtoppen och känslan av årets första tävling skulle hålla i sig. Jag har mest struttat runt och njutit av löpningen som jag alltid gör men jag kommer njuta desto mer när det gröna på träden slår ut och blommorna blommar liksom vattnet finns där längs min sida och fågelkvittet i en frodiga skogen ger sig till känna. Nu är allting naket och brunt och mina ben är aningen slitna .

I onsdags träffade jag min löpargrupp igen på vårt andra gemensamma pass och det är så underbart att se dem kämpa och ta del av deras utveckling.  Jag hade planerat ett pass i en backe för att de skulle få ta del ett annorlunda upplägg och vädret var på vår sida, om än det blåste. Jag peppade och stöttade dem och jag oppas de kände fullkompligt duktiga de är som körde 6 vändor upp och ner i en ganska bant backe. Nu ser vi fram emot det tredje passet och utmaningen Stadsmaran i Luleå närmar sig med stormsteg.

Backträning ger frånskjut i löpsteget, stärker lårmuskeln och rumpan och stärker senor, leder och ligament kring de mest utsatta delarna när vi löper. Bckträning är dessutom tungt för du får snabbt upp pulsen.

Gruppen innan backpasset =)

För egen del har det blivit en del snabba pass de senaste veckorna och även en del dubbelpass för jag gillar att dela upp de länge i två delar så 16 km kan göras i två omgångar och kanske är det bara så att jag inte bara är en "lalla runt löpare" anymore. Vad är då el alla runt löpare? Jo det är en som njuter medan den springer oc som gör dina 45 min i sama tempo oc är lika glad åt det. Den senaste tiden ar jag blivit allt mer tävlingsinriktad allteftersom resultaten går framåt. När jag tävlat gör jag det alltid mest med mig själv så jag är alltså min egen konkurrent som alltid får en klapp på axeln. Det finns en del divor i tävlingsvärlden som aldrig kan le mot sin motståndare och klappa på axeln, som skriker efter banan och tar allt på blodigt allvar och jag ar svårt att se mig själv så, någonsin. Jag är för snäll och varm i hjärtat. Dessutom blir jag glad av at springa av alla endorfiner.

När ni ni börjar er löparsäsong är det viktigt att tänka på att stegra räningen långsamt oc att inte börja med att lägga in 10 km pass på stum asfalt för då kommer skadorna oc känningarna som ett bev på posten. Välj era rundor och välj era skor så att ni ar en skön sko anpassad för löpning, som dämpar stötarna. Barfota skor i all ära, men tänk på att et tar tid att vänja fötterna med dessa skor och att de först kan användas att gå omrking med inomus. Det är mina råd till er, för jag får en del frågor om just barfota skor.

Jag springer själv i Asics Gel Nimbus som är en sko anpassad för ett neutralt löparsteg och den är ändå lättare rent viktmässit än vad Kayano oc Gt serien är. Det var den skon jag sprang Prag Halvmaraton med och det gick utmärkt. Jag funderar dock på att köpa en lättare sko som kompement.

I dag körde jag 10 km löpning som sista pass innan Porörundan som är en träningstävling som jag skall delta i om jag känner mig pigg . Har varit väldigt trött senaste dagarna vilket jag tror beror på att jag haft en körig jobbperiod och gått mellan tre jobb vilket så klart sätter sina spår. Nu ar jag slutat från det ena jobbet och kan därmed varva ner och sakta återhämta mig och då kommer tröttheten i kapp mig.  har ni tänkt på att det många gånger är så på semestern, att det tar några veckor innan man landar och då vänds allting tillbaka till rätsida igen.

Stanna upp i ögonblicket då och då, blunda och sug in all den friska luften, låt ögat vila på det vackraste vårtecknet där ute och sträck upp armarna mot himlen. Det är mitt tips till er.

ADIOS

Lyckorus och löpning !

 Hemma från en morgonjogg på 12 km som avslutades med hotellfrukost på Quality hotel.

 Löpning.

Den här veckan har jag fått till 5 löppass av varierande struktur med allt från njutningslöpning som morse, motvinds irritationslöpning varvat med myslöpning som igår 2 timmar och intervallpass. 

Löpning. Blir alldeles varm i kroppen av den känslan som träningsformen ger mig. Tänk det trodde jag aldrig när jag började springa en gång i tiden. Minns mitt första 7 km pass och hur tungt det var att springa i den skånska motvinden. Min dåvarande sambo trippade fram på lätta ben och jag vet att jag kände irritationen bubbla inom mig. Varför? Vi är ju alla nybörjare och det är just den hatfyllda känslan som får oss att uppskatta varje km när benen lätt springer fram. Känslan en blå himmel som lämnar öppet ett helt hav av vackra saker för ögat att beskåda medan jag springer fram km efter km.

Varje runda är unik eftersom varje väderlek bjuder på olika utmaningar. Ett spinningpass varieras av instruktören som byter pass efter ett tag men ett löppass är variationsrikt varje gång. Med snäckor i öronen och mix Megapol som pulserar. Med tystnaden en tidig morgon när endast hundägare är uppe eller tillsammans med andra en lördag i mitten av april när säsongen just börjat! Hur långt är jag beredd att gå? Jag kommer aldrig att svika löpningen, njutningslöpningen, min bästa vän som alltid lyft mig när livet inte varit snällt mot mig. Jag har så många fina minnen av mina första löppass i Skrylleskogens Skåne. Jag tycker för mycket om att att springa med njutning för att pressa mig mer och jag vet också att stress inte är bra för mig och att tider lätt kan bli ett hinder ibland. Våga lämna GPS klockan hemma gott folk. Våga att ge er ut på rundor endast på känslor och glöm ibland bort allt vad km tider hit och dit heter.

Jag hör dem prata i bussen på väg in till stan och jag förstår att det finns inget mellanting. Frågor som vad gör du milen på och hur många km snittar du varje vecka är mer utpräglat och vanligt i en träningstillvaro för en motionär än vad det verkar vara för en elittränande med tidsmål. Min undran är, hur har det blivit så? Jag tror det är mer viktigt att kunna säga att jag har tränat 7 mil i veckan, än vad det är att faktiskt se att resultaten går framåt, vare sig du satsar på att bli mer uthållig eller snabbare. För många människor, inte för alla och absolut inte för mig.

Vi sporras av att ha mål, visst är det så men vi får inte glömma bort att det är våra resultat som talar om hur vår kropp svarar på träningen samt de unika genetiska förutsättningar vi fötts med. Jag vet att det ibland kan verka aningen skrytsamt när jag skriver på bloggen om hur jag gått från att ha gjort halvmarathon på 1.25 på kort tid men till saken hör att jag kanske hade kunnat springa mycket fortare än så redan 2010 om jag vågat pressa mig och om jag velat pressa mig. Vi alla har en utvecklingspotential som i mångt och mycket påminner om en bil och en resa vi gör.  Vi väljer själv hur hårt vi vill trycka på gasen och det är också så att vissa bilar är snabbare än andra. Ibland tappar vi kontrollen över bilen och det känns som om vi håller oss till de hastighetsbegränsningar som vägen visar att vi ska fast vi i själva verket kommer på oss med att ligga bra mycket snabbare. Vi har blivit fartblinda och det händer även för mig inom löpningen. Om jag kör på och på utan att trycka på bromsen går det fort och jag kommer fram snabbare men risken för olyckor kommer också lättare och det är ev avvägning man måste göra för hur snabbt man vill att det ska gå.

De senaste löppassen har jag fokuserat mer på mitt löpsteg och lagt in medveten nertramps fokusering för att främja energiåtgången i mitt löpsteg och det känns underbart lätt när jag springer fram och det räcker för mig. Jag har hittat en struktur i träningen, springer med en plan och mina pass varvas med balans , precis som allt annat i mitt liv.

Jag hör dem prata i omklädningsrummet om hur många och långa cykelrundor de tagit samtidigt som deras personbästan lyfta på Facebook som en blinkande neonskylt som får oss andra som deltar i ett motionslopp eller rent av blir distriktsmästare att häpna av förvåning. Om det finns så himla mycket duktiga löpare som gör milen på under 40, så är min fråga varför ni inte kommer och deltar i tävlingarna någon gång. Någonting vill ni väl ändå visa med det att ni lägger ut statusar om det, eller hur? Och vem som helst gör inte halvmarathon på 1.26 för den delen heller utan det krävs både disciplin, smart träning och kärlek för att komma dit. 1.26 som tjej kan jämföras med 1.15 för en kille och det är inte för att jag ser ner på oss tjejer men det är större skillander mellan män och kvinnor när man tittar på tiderna som placerar in löpare på top 50 i Sverige så skiljer det många minuter mellan killar och tjejer.

Jag imponseras av de människor som inspirerar och har det här lilla extra . Jag imponeras av de som trotsar dåliga väder och investerar i bra kläder för att kunna bli den här löparen i själ och hjärta som människor vänder sig om efter för att de brinner utan att veta om det! Som är medvetna om att en livslång löpare blir du bara om du kan hitta något vackert i alla väder och ibland fokusera på att släppa på gränserna och se din träningsrunda som en del av din utveckling mot att spränga nya gränser som mamma, som kompis, som sambo, som hundägare eller som kollega. Du behöver inte vara den som springer snabbast eller mest mil, du kan inspirera ändå så länge du också kan inspireras av dig själv.

Jag lever som i en dröm med löpningen varje dag! Jag känner mig duktig ibland och jag tror vi behöver få säga det högt emellanåt.   Jag springer Med vinden mot kinden.

Om du vill veta mer om mig så kika in på min Facebooksida och fortsätt läsa bloggen för jag kommer snart med med min nya hemsida .

Vinden mot kinden inspiration och löpning på Facebook

ADIOS

Hur jag får inspiration och energi...

För det får jag mest av frisk luft, spännande människor som vill utvecklas och inte bara stampa och trampa på samma fläck..

Shit vad livet går fort och så mkt man upplever som man inte alltid hinner reflektera över. Människor man möter, platser man besöker. Jag fick träffa Martina Haag på Näringslivsgalan och lyssna på hennes föreläsning om sin resa från arbetslös skådespelare till populär skribent och författare. Hur snabbt livet tar en vändning, om inspiration och om att aldrig ge upp sina drömmar. Så mycket inspiration hade jag när jag gick därifrån. Tack!

Dimman ligger nu som ett spöklandskap över Luleå idag och väderprognosen visar dessvärre ingen förändring de närmsta dagarna. Jag skulle ha varit med på en filminspelning inför Luleå stadsmarathons pt group eftersom jag är löpcoach till 17 deltagare varav två stycken är med i filmen som visas på 24 Norrbotten. På grund av dimman och det trista landskapet fick de skjuta på filminspelningen.  Springsuget är inte lika stort nu när solen gömmer sig,  och det är kanske lätt att avstå. För en vanlig. Men jag behöver min dagliga medicin, mitt knark, min passion. Luften är så syrerik som den bara kan vara på våren och på hösten när löven precis trillat av eller som nu när asfalten tinat fram och den skitiga snön blandas med leran och resterna av det som varit vinter. Vinter och snö. Det är fint att springa, det är livet!

Första veckan efter Prag halvmaraton kände jag mig pigg och dagarna efter kunde jag träna på bra trots att jag undvek att springa fort utan valde att springa lättare distans. Vecka 2 efter är jag återigen tillbaka med fart i kroppen och jag är så lycklig över att det känns så himla roligt att springa varje gång. Jag måste bromsa mig själv och verkligen ta det lugnt och bryta av med alternativ träning, ty jag vet ju att vilan reparerar och får det som jag gett till kroppen att gro och troligen bli till den mest granna blomman som inte behöver vissna på länge. Om det gör det för fort, beror det på att jag inte vårdat den rätt och det ska jag göra med min kropp, min träning och min löpning.

Som ni kan läsa i 

Tidigare blogginlägg

 så brottas jag med ett extraslag i mitt hjärta och detta har varit under utredning förr och efter nyår kände jag av detta mer så jag sökte mig till en duktig läkare på Hermelinens vårdcentral som skickade ytterligare en remiss för bandspelar EKG, vanligt EKG och slutligen ultraljud av hjärtat som jag varit på idag.  Jag fick tillsammans med kardiologen gå igenom vad bandspelar EKG:et visade och där kunde man verkligen se mina extraslag och de episoder som de kommer och går i . Pulsen är väldigt låg, vilket är vanligt hos konditionstränande. Som lägst var den nere på 37 slag. Jag fick också veta att jag hade runt 1500 extraslag per dygn vilket är mer än normalt och förklarar den känslan jag har att hjärtat ibland gör volter i bröstet. Varför det gör så och vad som utlöst det kan man inte säga men det hänger ihop med att pulsen är låg och hjärtat större. I vila känns detta mer och blodet pumpar ut mer blod eftersom det blir ett uppehåll och sedan ett hårdare slag.

Tack och lov visade ultraljudet inget konstigt i hjärtat sedan sist och jag fick även bekräftat att det inte går att göra någonting åt detta utan att jag måste lära mig att leva med det och inte tro att det är något farligt ty det är det inte! De saker som gör att det märks mer är bland annat alkohol och stress och dessa saker får jag helt enkelt hantera bättre.  Ett glas vin hit eller dit gör ingen skillnad och uppenbarligen går det att sätta nya personbästa dagen efter tre glas vin också. Dock är det de stora mängderna som är obehagligt.

Mys med hjärtat ger avstressande effekt alltid!

Det känns skönt för mig att ha varit och kollat upp detta eftersom jag idrottar så mycket och något som han också berättade för mig är att idrottshjärtan ofta är större och att det går att se på en ultraljudundersökning vilken typ av idrott en person ägnar sig åt.

Veckans träning har varit bra för min del. Idag 11 km distanspass med inslag av snabb fart som snabbast 3.38 tempo och medelfart 4.45 min per km. I går delade jag upp passet i två och sprang lugnare distanspass 10 km på morgonen och intervaller 400 meter gånger 11 på kvällen. Totalt 18 km.  I måndags var det skidåkning som gällde med säsongens sista pass eftersom spåren nu av regnet och solen är mjuka.

Det känns fint att jag känner mig så lätt i benen och det känns otroligt kul med den kommande tiden vi har framöver med löpning, tävlingar och Thailandsresan i juni.

    Vadå längtar?!

Sedan måste jag ju berätta att det blir gala igen. Jag har ju varit framme och nominerat Bengt Ek till Norrbottens eldsjäl och idag stod det klart att han är av tre finalister som kommer kora en vinnare på Idrottsgalan i Piteå den 4 maj. Och jag mina vänner får äran att vara med .

Life is good, but sometimes it also hurts.

ADIOS