LFA

Resumé av Pyongyang

Flyget till Beijing. Platsen längst bak vid toaletten. Vilket
innebär att det inte blir någon sömn. Trött och sliten möter man Linus på Beijings
flygplats. En Starbucks, tur för kaffet på planet var skit. Ännu mera tur ska
det visa sig sen då kaffe är en bristvara Nordkorea. På flygplatsen tar de våra
telefoner som väntat annars går allting rätt smidigt. Tävlingsledaren och vår
tolk möter upp oss och vi sätts i en buss för att fara in till Pyongyang och
hotellet. Allt känns väldigt mycket som Polen sent 80-tal tidigt nittiotal. Det
visar sig att femstjärnigt hotell i Nordkorea innebär att det finns varmvatten
en kort stund om man ber om det.

femstjärningt nordkoreanskt hotellrum

Linus fastnar på en gång framför den Nordkoreanska
televisonen, musiken och talarrösten är rätt tilltalande när de visar upp sina
vapen på televisionen. Tyvärr kan man inte säga att maten är lika tilltalande.
Ni ska inte åka till Nordkorea för matens skull!

Nordkoreanskt krubb

Efter middagen får jag äntligen chansen att sova och trots
att sängen påminner om ett lakan utlagt på en betongbrits och det smärtar i skelettet
när man försöker röra på sig, så sover jag hela natten. På morgonen ger sig
Linus och jag ut på en löptur. Det visar sig att vi är ganska fria att springa
vart vi vill, vilket vi inte trodde. Nordkoreanerna vinkar åt oss när vi
springer och en del tjejer fnissar och rodnar när vi möter dem. Sedan är det
avfärd för att titta på banan och ha ett technical meeting. Banan är en mil bana som ska löpas fyra varav
med en liten extra sväng på slutet.

technical meeting

Bankartan???

Sedan är det vila, middag och åter vila som gäller. Jag har
inte hunnit tänka något på loppet. Det enda är att jag inte tror att jag ska
kunna genomföra det. Jag känner mig i usel form och är väldigt orolig för
magen. På natten slår jetlagen in och det blir bara två timmars sömn. Att det
kaffe som finns att tillgå troligtvis inte är något kaffe gör inte saken bättre
och i bussen på väg till start är man inte den fräschaste personen. Det är kallt
i Nordkorea. Jag fryser under uppvärmningen. Det är fullt med folk som är på väg
till arenan. Innan start är det inmarsch bakom nationsflaggan. Publiken klappar
i takt medan vi marscherar.

Linus och jag inför inmarschen

I väntan på startskottet

Jag känner genast vid starten att det inte är så mycket
power i bena. Så jag beslutar att inte gå med i första klungan utan lägger mig
i den Nordkoreanskt dominerande andra klungan. Det rullar på i ganska jämn fart
och vi passerar 20km på 66min prick. Men sedan tappar klungan fart och jag får
gå upp och köra. Men när tredje milen gått på 34.30 så ger jag upp. Och i den
sega uppförsköran som inleder varje varv släpper jag klungan för att spara på bena
in i mål. Tyvärr så blir det så att när jag springer in på stadion för att gå i
mål så är jag inte själv. Utan jag har en nordkorean med mig. Inför 20000
personer på läktaren så blir jag tvungen att dra iväg en spurt. Och till alla
er som inte vet. Att maxa 100m efter 42km känns rätt konstigt. Det känns som
man har två träben som man ska försöka styra fram till mål. Men jag vann ändå
spurten.

Jag drar ett gäng nordkoreaner

Linus en ensam och plågad man på Pyongyangsgator.

Efter ett sådant här lopp så är man rätt stel även om det
inte var ett max lopp. Men dagen efter så känns ändå bena rätt ok. Och det gläder
mig att den ukrainska segraren har riktigt ont och lider varje steg han tar.
Det visar på att om man springer bra på maran så har det ett pris oavsett hur
vältränad och duktig löpare man är.

Segraren och vår nyvunne Taipei vän. Jag tror vi snart kommer få en inbjudan att köra ett lopp i Taipei

På kvällen är det bankett med något bättre mat än tidigare och vi får nu äntligen
chansen att prova den nordkoreanska ölen. Vi börjar middagen med att skåla för den stora ledaren.

Ryssen sveper förstås sitt glas.

Nordkoreansk öl

Nästa dag är det sightseeing och vid den stora ledarens födelsehem
stöter vi oväntat på SVT som är där för att göra reportage om den stora
ledarens 100 års-dag. På plats känner Linus och jag att vi har mycket att tacka
den store ledaren för.

Det läggs blommor och vi bugar inför den stora ledaren  

På eftermiddagen är det färd till Beijing som gäller. Jag
och en ryss sätter oss och börjar hinka öl på planet. Framme i Beijing ska vi
gå ut och äta. Vi har blivit rekommenderade av våra nyvunna Taipei vänner att
det ska finnas bra restauranger kring några sjöar i centrala Beijing. En svensk
diplomat som vi träffade på flyget bekräftade att det skulle vara bra. Så det
första vi gör är att bege oss dit. Väl framme så kommer första inkastaren fram:
Ladybar, you want ladybar? Jag som är igång efter resan med ryssen tycker att: självklart
vi ska gå på ladybar. Men först ska vi äta. Det blir vårrullar och pekinganka.
Sedan ladybar? Men Linus är inte sugen tror inte att ladybar är något för honom
så istället blir det téhus med svindyrt té och tillbaka till hotellet. Jag
tänker "synd att inte valpen Aagaard var med då hade det varit Jack Daniels på
ladybar som gällt". Nästa dag blir det en lång promenad på Beijingsgator för
att sedan bege sig tillbaka till Madrid.