LFA

2*stafett

Våren är stafetternas tid. Tidigare så körde alla banlöpare stafetter som uppladdning inför bansäsongen. Nu så verkar stafett traditionen dött ut i denna krets och istället så är det vi veteraner som springer med dessa pinnar i handen. Denna stafettvecka började i Akalla och Fintarns Vårstafett.

Vi anmälde ett lag när vi var på läger i Ostia och laget skulle innehålla Nubben, Lars, Olle och mig. Det var till och börja med kontroverser kring lagets namn, då det till början hade samma namn som den klassiska Eddie Meduza låten ”Kuken står på XX”. Tydligen får ett stafettlag inte ha ett sådant namn. Så vi fick byta till Team Ostia efter Ostialägret istället.

Men som vanligt så flyter inte allting på som det ska. Dagen innan så ställer Olle in pga. tävlingsångest. Detta då han fått höra Snöskolandslaget skulle komma med ett starkt lag. Att stå på samma startlinje som snöskolandslagets Joakim Löfwing vart för mycket för honom. Så han valde att springa 400-ingar under 60s istället. Vi andra fick därmed desperat försöka hitta en ersättare av samma kaliber. Det gick inte så bra. Så istället fick jag dubbla. Vilket gjorde mig nervös då jag var livrädd för snöskolandslagets Magnus Jensen. Men väl på plats så visade det sig att snöskolandslaget inte skulle komma och de enda vi behövde oro oss för var Nappe och hans polar. Men de är som tur är fortfarande för unga för att rå på oss gubbar. Så det blev en lätt seger.

Snöskolandslaget och Löfwing var det stora orosmolnet innan vårstafetten. Men de kom aldrig till start.

Segerlaget i vårstafetten. Lars fick dagen till ära låna en Musikdirekt t-shirt från 91 och Nubben en tjejmilen T-shirt från 2005. Själv sprang jag två sträckor och hade en ok-läger T-shirt från 90 samt (på bilden) en Rösjöloppet -95.

Nu i helgen var det sedan dags för nästa stafett. Klassiska Ölands kyrkstafett. Det är ett lopp som jag inte har haft på min meritlista tidigare, så därför blev jag överlycklig när den gamla Turebergaren John Lindström drog en gubbvad och jag vart tillfrågad att agera ersättare i Klubblösa IF. Men även Klubblösa hade problem att få ihop gubbarna till laget. Den största bidragande orsaken var diskbrok som drabbat flera av lagmedlemmarna. Detta kunde de lösa med att värma upp baklänges och på så sätt kunna få till en start.

Det diskbrok och gubbvads drabbade laget Klubblösa

Innan jag tog mig till Öland så kontaktade jag David Nilsson. Han satte ihop detta schema för oss båda dagen till ära:

Det var sträcka 3 som vi skulle springa i stafetten. Jag var lite orolig för programmet då jag inte sprungit över tre mil sedan Tokyo Marathon och färden till Runsten kunde där med bli extremt plågsam.

Det roliga med sådana här stafetter är alla de gamla löpare legender som samlas kring dem. T.ex var Mats Erixson där. Men framför allt så kunde jag ta ett foto av dessa två när jag kom till Färjestaden innan start. De behöver ingen introduktion, större legender finns inte!

Vi hade förhoppningar att David och jag skulle kunna få pinnen samtidigt i Glömminge. Därför hade vi toppat laget i början med Björn Ahlepil och Daniel Karlsson. Daniel har meriter redan från -89 då han slog mig i spurten i Gurkspelen och lade beslag på den åtrovärda glaspokalen. Så, ni förstår att den, startduon skulle kunna utmana Högby. Våra förhoppningar grusades dock när Högbys startman, brödrost Jonas, kom till starten utan att lukta sprit. Då förstod vi att det var kört. Det hela vart inte bättre av att Daniel fick en gubbvad efter 2km och vart tvungen och hoppa på ett ben halva sträckan. Jag växlade långt efter David. David hade också haft en ondskefull plan att sänka mig och vinna fördelar på sträckan. Den gick ut på två saker. Den ena var att han sprang fel på vägen till Glömminge så det vart ännu längre än de 11km det skulle vara. Inte bra för mig som tar helt slut efter 15km i dagsläget. Det andra var att han sa att jag kunde lägga min tävlingskor i Högbys bil och att den skulle komma till våran start med skorna. Den Högbybil så jag aldrig mer till. Så jag fick pisk av David på sträckan. Nu kunde detta vara katastrof för laget om det inte vore som så att jag raggat upp Andreas Åhwall till att ersätta Henrik Skoog på sträckan efter mig. Åhwall sprang ruskigt fort och räddade min heder.

Men Högby rådde vi inte på vi var 6,5 min efter. Hade kanske bara varit 2min om jag fått mina skor. Men det hade inte spelat någon roll ändå för slutresultatet. När det gällde vår distansrunda så lyckades jag hänga av både David och Åhwall innan Runsten. Mycket tack vare att jag hängde på en lokal kvinna som sprang i 4.10-fart. Jag hade tunnelseende och stönade som en sönder galopperad häst. Men jag höll i alla fall hennes rygg till Runsten och David och Åhwall var en bit bakom.

Resten av ölandsvistelsen grillade vi, drack öl och spelade frisbeegolf. Det visade sig att jag var värdelös på frisbee, men att jag i alla fall kunde kasta rakt. Men nu måste jag glömma förlusten mot David på sträckan och ha med mig att han släppte mig innan runsten. Så att jag kan bibehålla en gnutta självförtroende till den kommande veckans två lopp.

Sandviken

I lördags tog jag tåget upp till Sandviken för att dricka öl med David Nilsson och Pekka Anderman. Till min glädje, när jag kom fram, så visade sig att även Martin-Kjell Ohlsson hade åkt ditt från Norge för att vara med och dricka öl. Innan barhänget hade vi även tagit på oss den delikata uppgiften att springa 10000m bana. Det var folk där från Danmark, Norge, Sverige, Etiopien och USA.

Innan starten så slog det mig hur glamorös banlöpningen är så jag tog en bild över arenan. När jag lämnade Stockholm var det soligt och hyfsat varmt, men i Sandviken var det kallt och rätt blåsigt. Det var ett dam lopp först. De klarade sig undan med någorlunda förhållanden. Men precis innan vi skulle börja springa så börjare det blåsa upp ännu mer och regnet börjar piska på.

BJ arena i Sandviken 17.55 en lödag kväll i maj. Galomor tycker vissa , ångest anser andra medan en del bara tycker det är kallt.

Detta var kanske tur för mig för Normännen hade beställt 14:45 på första halvan av amerikanen Johnny Purvis som skulle vara hare. Nu kanske de inte längre var så pigga på det. När starten gick så blev det i alla fall inte så hög fart. Johnny drog 3600m i tre minuters fart och sedan klev han av med en norsk trio bakom. Då började normännen taktik köra. Den bästa gick bakåt i klungan medan den näst bästa ryckte. Jag förstod att det var en taktik och när luckan blir tillräckligt stor så kör den bästa normmanen i kapp också blir de ensamma i tät och kan hjälpas åt. Därför i ett oväntat läge går jag upp och gasar kapp Grimstad. Detta var enligt den lilla publiken den snabbaste 100-ingen som avverkades under loppet. Och för en liten stund fick jag känna jublet från de 10 personerna på läktaren, när jag och en norrman var i tät en 15m före resten av fältet. Vi lyckades då även passera halvvägs på cirka 15:06-15:07.

Min tid i rampljuset! Bakom en norrman.

Men detta var dock en kortvarig stund i rampljuset. För snart var övriga klungan ikapp och sedan dröjde det inte länge förrän den bästa normmanen, Ørjan Grønnevig, gjorde sitt ryck. Nu var det slut på smekmånaden och loppet skulle börja. Jag lyckades ta rygg på dansken Jesper Faurschou. Han har representerat Danmark på marathon både på VM i Degau och på OS i London. Men jag har aldrig tagit stryk av honom på bana tidigare och det tänkte jag inte göra nu heller. Tyvärr så var det, trots meriterna igen bra rygg att ta, för han var rätt trött och snart var det jag som fick gå upp och köra. Då märkte jag hur jobbigt det var i vinden. Jag skulle gått på den andra dansken i stället. Det hade kunnat sluta med ett bättre resultat. Nu var istället den unge norrmanen Marius som jag kunde köra med och vi kunde hjälpas åt den preterande biten in i mål. Men det var ändå rätt synd att jag inte tog den andra danskens rygg för när jag kommer till klockringningen så får jag återigen uppleva det där som gör att bana känns så tråkigt när man blivit gammal.

Jag känner mig efter 24st varv knappt trött och tänker att denna 21-åring inte kommer ha någon chans. Men när spurten dras upp så finns det inget i benen. Ingen power, igen speed och jag får se mig slagen av en 15år yngre förmåga. Detta hände aldrig förr!! Istället får jag glädja mig åt att jag tog mig igenom loppet utan ett allt för stort lidande. Ett lidande jag varit rädd för innan start för 10000m bana kan innebära mycket lidande.

Efter det tråkiga så samlades vi alla för middag på hotellet. Marit-Kjell lovade att alla öl skulle faktureras till Norsk Fridrett. Under kvällen så diskuterade vi viktnedgång. Jag hade lyckats bli av med min kagge på två veckor genom att gå över från öl till rödvin. Pekka förklarade att den stora förklaringen till att han gått ner 14kg var att han gått från att dricka öl till att dricka champagne istället. Vi enades om att det var viktigt att tänka på, nu när både ban- och grillsäsongen drar igång, att dricka vin till den grillade maten istället för öl. Detta för att kunna hålla matchvikten genom hela säsongen.

Helgen slutade med att David, Meb och jag sprang vilse när vil skulle ta oss runt en sjö vid Sandviken. Så istället för ett tre mil pass började David och Meb racea tillbaka till hotellet. Medan en annan med gamla ben fick ta det i en mer lunkande takt. Det är ju nya lopp på gång den här veckan.

I veckan

Jag är äntligen klar med min analys av det senaste penningpolitiskaprotokollet. Om inte träningen sänker en, så kan räntekurvur göra det. Förra veckan gick det tungt och detta medan det verkade gå så lätt för alla andra. Men nu ett antal vinare och träningspass senare hoppas jag att det ska lätta upp.

Det har varit några riktiga plågsamma pass. I lördags skulle vi på dessa tusenmeters intervaller igen. Det var Lars, Linus jag och Ullevi-Fredrik. Lars och Linus skulle köra 6st och Fredrik och jag 10st. För er som inte vet så är Lidingöloppsspåret rätt jobbigt, även de lätta delarna. Det var nämligen på de lätta delarna vi körde intervallerna. Jag tror inte det gick speciellt fort. När Lars hade kört sina sex, så tackade han för sig och drog i väg till Lidingövallen för att lämna Fredrik och mig ensamma. När vi hade kört en till så tittade vi på varandra och med instämande blickar konstaterade att det nog bara blir en till. Även fast den gick fortast så var det omöjligt för oss båda att fortsätta. Fler tusingar var förenat med ett allt för stort lidande.

På söndagen höll jag mig för mig själv. Två timmar på morgonen och 30min på kvällen. Jag ville inte springa med några andra. Speciellt inte i fall de ska dra upp farten. Faktiskt så var det rätt skönt att springa själv, i sin egen fart och utan att veta vad den farten var för något. Var det 6min/km eller var det 4min/km? Vem vet.

I veckan har jag även fått erfara en till sak. Om jag tycker att de som ska springa fiskvarvet tränar hårt. Så kan det inte vara något i jämförelse med hur Olle tränar. I alla fall inte när det gäller fart. I tisdags bitchade jag åt honom i hagel på ett blåsigt stadion. Då jag inte orkar köra hela intervaller med honom så springer jag kortare. Därför vet jag inte vad han gör sina lopp på. Men det måste vara rysligt fort. För mina tider på intervalldelarna som jag kör går fort och jag tror inte att han slappar när jag inte drar åt honom. Det känns som jag måste maxa hela tiden när jag bitchar för honom.

Att hålla på och springa maxlopp på stadion innebär förstås en väldans träningsvärk dagen efter. Otur för mig skulle jag springa Danderydsloppet. Lars hade skvallrat om att Robert Levay, som är med och arrangerade loppet, gillar pokaler. Därför är det pokal i pris och jag springer endast för pokaler. Därför var jag tvungen att vara med och detta trots träningsvärket. Efter uppvärmningen med Björn Ahlepil, min lagkamrat i en av nästa veckas stafetter. Så bestämde jag mig för att inte springa fortare än 3.15-fart, låren värkte för mycket. Men strax efter detta beslut så såg jag till min förskräckelse att den 16-åriga superstjärnan Wille Levay skulle vara med. Skulle detta nu innebära samma lidande som tusingarna i lördags för att jag ska få min pokal? Den frågan ställde jag mig och ångesten började ackumuleras innan start. Men jag hade tur. Wille, som var bakis efter valborgsfirandet, släppte mig på engång och jag kunde löpa på själv i den mindre smärtsamma 3.15-farten.

Jag med pokal efter Danderydsloppet. Som ni ser har jag min Kungsholmenrunttröja. Detta beror att jag skulle vilja springa Kungsholmenrunt på söndag mot Sveriges bästa löpare. Detta för att se hur länge jag kan hänga med. Men det går inte. För jag ska till Sandviken och dricka öl med David Nilsson och Pekka Anderman.

Tungt!

Det går tungt nu. Det känns som jag arbetar dygnet runt, även när jag försöker sova. Samtidigt så försöker jag att åstadkomma någon form av bra form inför fiskvarvet. Vissa stunder ser jag ändå ljuset, medan i andra endast mörker. Samtidigt som man försöker ta tag i sin kropp, skaka liv i den, återfå styrkan och ungdomen, så läser man och får rapporter om alla andra som också försöker komma i form till fiskvarvet.

Jag får rapporter från Lund där Johan Larsson matar på dagligen som en maskin, inte en kilometer över 3.20 och 20 mila veckorna duggar tätt. 30 på milen är något herr Larsson, enligt rapporterna, tar sig an som morgonjogg ute i Skånes bokskogar.

Uppe från de nordliga norska fjällen kommer rapporter från en Sotare som anordnar löporgier på löpandeband. Där de norska fjällpojkarna, vilka alltid springer över 20 mil i veckan, turas om att ligga med Sotarn när han kör sina mördande sessioner mellan klippor och fjäll och gärna uppför och nerför också. Med ny amerikansk mentalitet så finns det inget som Sotarn inte längre klarar av.

Mellan Kalmar och Malmö springer David Nilsson i ett tempo som jag knappt klarar i två mil och tydligen har han ett hjärta som kan bära honom flera varav runt jorden. Och tydligen, har jag hört! Så har han sprungit ner till Fuerteventura för att köra ett pass med 400-ingar.

I Kolmårdens skogar springer Anders Kleist två pass om dagen och detta varje dag. Att han sedan avverkar tävlingar och intervallpass i ett tempo som ingen annan svensk lyckas med, tyder på att det med en dags vila nalkas svenska rekord.

Haben Ibiris har blivit skickad till Etiopien för att spinga med Bekele. 3 mil om dagen i 3.30-fart eller fortare på 2800 meters höjd. Enligt rapporteran så kommer Haben kunna hålla sin öppningsfart i loppen dubbelt så långt i år gentemot förra året. Vilket betyder hiskeligt fort och länge. Jag vill inte ens tänka på vad Ekvall och Adil gör. Men det är nog något fruktansvärt i träningsväg.

Varför gör alla dessa löpare detta? Tränar så hårt? Jo, för att de vill att jag ska få lida på fiskvarvet. Det är nog deras enda mål med träningen. Själv är jag tjock, försupen, utarbetat och försöker hålla mig i form med accelerationsdistans och lättare banpass efter Higueros program. Men som jag sa till Olle i tisdags ”om jag ska klara fiskvarvet så måste jag få lida” och då menar jag lida innan fiskvarvet så att det hela inte kommer att uppfattas som så farligt. Men jag har hopp. Idag var jag nere och inverterade vinkällaren, 44 flaskor på lagring för en bättre framtid. Det blir två om dagen det fram till fiskvarvet. Dessutom har jag fått en bok från Spanien ”Correr es vida”. Med mina 44 vin flaskor och min nya bok ska jag allt visa konkurrenterna. Det var trotts allt jag som vann Rösjöloppet 95. Det har inte mina konkurrenter gjort. Jag är en hård gammal jävel, jag tänker inte jag springer!

Skadad och revansch!

Om passen förra veckan gick fullkomligt åt helvete och indikerade på en mil form runt 34min. Så måste jag säga att jag tagit revansch denna vecka. Det hela började med att jag, Nubben och Fredrik Johansson åkte ut till Bosön för det klassiska passet 20*400m. Min målbild innan passet var att försöka avverka intervallerna på 68s med 40s vila. Ingen gick på 68s. Så utifrån målbilden var det kanske ett misslyckat pass. Men intervallerna gick istället mestadels på 66s, vilket utifrån logiken ’desto fortare ju bättre’, gör att jag ska vara väldigt nöjd med passet. Sista intervallen lyckade jag sladdandes på Fredriks rygg avverka på 62s vilket i stort sätt kan räknas som sprint.

Nu skulle det kunnat vara som så att jag vaknade upp väldigt nöjd på onsdag morgon. Men det var jag inte. Jag kunde nämligen inte gå. Att ge mig ut och springa 30min funkade. Men gå gick inte. Andledningen var en huggande smärta under foten. På eftermiddagen fick jag ta mitt förnuft till fånga och köra crosstrainer istället. Även fast en huggande fot inte är något man egentligen ska bry sig om.

Diagnosen på foten blev sedan plantar fasciit. För att prata svenska så är det att den stora senan under foten är inflammerad. De råden jag får är att inte springa i tunna skor och inte på asfalt. Sedan kan man stå på is och golfbollar för att göra det hela bättre. Men efter som det gått bra och springa både på torsdagskväll och fredagsmorgon. Med bara en huggande känsla i början vilket sedan snabbt går över till en brännande känsla. För oss som gillar chili så är en brännande känsla en naturlig del av livet så på fredagen efter jobbet var det dags att utmana läkarvetenskapen. Intervallerna 6k, 5k, 4k, 3k, 2, med en kilometers jogg vila (ca. 4min) i tunna skor på asfalt, stod på schemat. Det var Patrik som bjudit in till passet och jag och Fredrik Johansson tog bilen ut för att göra honom sällskap. Det roliga med det här var att jag lyckades hänga med dem hela passet, även om jag höll på att dö på 5 kilometraren. Med den form jag visade veckan innan så skulle det vara omöjligt att ens hänga med första intervallen. Jag kände att jag verkligen tagit revansch på nederalgen under förra veckan.

Fredrik och jag utanför Patriks recidens. Bilden är tagen med en Japansk kamera därför den goda kvalitén.  

Men när man trotsar läkarvetenskapen så där. Så är man alltid orolig att den ska ha rätt. Därför fick jag spendera fredagskvällen med en isklump under foten, drickandes ljummen Cobra. Det verkar ha funkat för jag kunde gå på morgonen och är redo att bitcha åt Olle. Men jag får även kontakt med Linus på morgonen som ska iväg och köra ett brödrostlopp i Järfälla. Bördrostlopp går före bitchande så jag hakar på. Vi anländer i Järfälla en halvtimme förre starten och börjar bråka om vilken distans vi ska köra. Vi vill inte springa samma för vi vill inte möta varandra. Men båda vill springa 5k och ingen vill springa 10k. Det slutar med att vi inte vet vad den andra fyller i på efteranmälningsblanketten, men det slutar med att det blir 5k för båda. Det var tur för mig för 5k visade sig vara riktigt jobbigt. 15.55 lyckades jag ta mig runt på vilket räckte till seger. Efter loppet föröker jag övertala Linus att åka och köra 18k på springcross, men han ställer sig väldigt tveksam till det. Istället blev det städning hemma. Nu återstår det och se om jag kan gå imorgon då jag återigen sprang i tunna skor på asfalt. Some people never learn.

Linus och jag efter att ha sprungit Kvarnloppet i Järfälla. Jävligt jobbigt!

Berlin har inte hänt!

I måndags när vi gick på Berlins gator, så gick vi längs den bana vi hade sprungit dagen innan. Men varken jag, Åhwall eller Lars kände igen oss. Vi befann oss vid stora momentala byggnader men igen av oss mindes dem. Inte ens de som vi sprang förbi direkt i starten då vi borde varit pigga och fräscha. Efter ett tag så började det hela kännas kusligt. Vi kände inte igen oss någonstans, inte en enda byggnad. Även fast kartan vi gick med fastslog att vi hade varit där dagen innan. Eller hade vi? Vi började mer och mer tvivla på att vi sprungit loppet.

Det denna vecka har givit, är ännu mer tvivel. Om vi under promenaden i Berlin lite hoppades på att man inte sprungit loppet. Så var det för att vi inte var nöjda med de resultat som någon hade visat oss på ett papper. Men efter att ha tränat denna vecka så känns resultaten som något helt otroligt. Att jag sprungit en halvmara på 66:58 kan inte vara möjligt och att Lars varit i närheten av 69min, han borde inte kunna springa i mer än 3km i den farten.

Det hela började med första kvalitetspasset på Bosön i torsdags. Tobbe hade bjudit in till 5*2000m. På plats deklarerade han att han ville att de skulle gå på 6min och han ville att jag skulle dra. Han tillade dock att han kände sig lite sliten. Efter att Tobbe drog första 1000m på 3.03 kände jag plikten att få ner farten till måltiden för passet. Så jag fick dra en 1k på 2.57 vilket kändes grymt jobbigt. Efter första intervallen sa Tobbe att det inte skulle gå och vi justerade passet till att farten skulle bli 6.05 på intervallerna. Vi lyckades växeldra den andra intervallen på 6.03. Men på tredje började Tobbe dra väldigt långsamt. Efter 500m när jag tog över så orkade han inte hänga på och jag orkade inte öka farten. Jag gick i mål på 6.09. Vad Tobbe hade vet jag inte. Nästa intervall sa Tobbe att han nöjer sig med 1000m och jag sa att då får han dra. Men det gick väldigt långsamt så efter 200m får jag gå upp. Men det hjälper inte min intervall går på 6.19. Jag beslutar mig för att bryta passet. Ett pass som där intervallerna ska gå neråt 6.00 då är det ingen idé att springa på 6.20.

Efter passet hoppas jag på att det var en tillfällig svacka. Men på lördagens 10*1000m bekräftade något annat. Lars Södergård, Olle, Fredrik Johansson från Ullevi och jag. Ställde oss på Djurgårdbrunnskanalen för att köra 5 gånger fram och tillbaka. Jag kände redan innan att ”detta kommer inte att gå” och sade till de andra att jag nog bara kommer orka 4st. Lars sa att han minnas skulle köra 6st, medan Olle och Fredrik var inställda på 10st. Jag fick förstås släppa redan på första som gick i 3min-fart. Men sedan på tillbaka vägen lyckades jag hänga på Fredrik och Lars. Olle försvann långt bort i en rasande fart. Det var likadant nästa gång fram och tillbaka. Fast denna gång försvann Lars bakom mig. När vi skulle starta 5:e frågade vi honom om man skulle med. Men han bara skrek efter sin jacka och sedan dess har ingen sett honom. Den femte var jag långt efter Fredrik, men sedan 6:e lyckades jag hänga hela intervallen. Men efter det var det tack och adjö för min del. De sista 4:a fick jag dra 400m åt Olle.

Efter att slitit och blivit avhängd på dagens långpass så inser jag att Berlin inte gick avstapeln, det har inte hänt. Jag kan i alla fall inte varit med i loppet. Det finns inte en chans att jag kan ha sprungit en halvmara på 66:58. Det går liksom bara inte, jag är inte i närheten av det. Lars bekräftar samma sak. Han gör inte milen under 32:30min så hur kan han då sprungit halvmaran på 69min. Om vi var med i loppet så var banan felmätt och var endast 20km lång, eller kanske 19km.

Den fråga jag ställer mig nu är om jag ska försöka ta mig själv i kragen och se om jag kan komma igång till fiskvarvet? Eller om jag ska försöka göra något annat?

Under lägret i Ostia så berättade Lars om när han var med i Duathlon SM. Detta var när han höll på med cykel och inte hade börjat löpträna på allvar än. Vi andra tyckte att det var något hans skulle satsa på igen med då han har varit cyklist och nu är löpare, så det borde passa honom. Men Lars var tveksam, han vill ju springa fort på bana. Däremot så kläckte Olle ur sig meningen ”jag ska minsann springa duathlon SM och jag förväntar mig att Colting kommer till start”. Detta kom mycket oväntat. Men Olle lätt allvarlig. Nu tror jag dock inte Olle kommer ställa upp. Banntävlingarna kommer locka för mycket. Jag däremot har börjat fundera på duathlon SM som går i Knivsta 25maj. Det börjar med 10km löpning, sedan är det 40km cykel för att avsluts med 5k löpning. När olle kläckte sin fras vart han genast lovad en riktig proffstempocykel att köra på. Jag däremot får nog hoppa på min rosa kronancykel efter 10km löpning. Sedan får jag se om Colting och grabbarna kan komma ifatt mig.  

Min rosa kronancyckel. Kanske ett vinande koncept på duathlon SM?

Misären som uteblev

Lars och jag hade en helvetets resa ner till Berlin. Jag orkar inte gå in på detaljer. Men vi kan säga som så att lufhansa fuckade upp det så att resa på 1h 30min tog 10h. Men väl framme blev vi körda till arrangörshotellet. Där vi kunde ta oss ut på en lätt jogg under vilken vi stötte på Andreas Åhwall, det tredje hjulet i vårt sällskap. Efter det följde det tekniska mötet. Där fick vi reda på att det skulle bli två klungor med harar. Den ena skulle gå på första milen på 27:30-27:45 och den andra på 28:30. Även Henrik Them och lite tyskar var på mötet och på den efterföljande middagen så började vi diskutera andra grupperingar vid sidan av den kenyanska kretsen.

Efter middagen försökte jag få Lars att hänga på till Berghain i tävlingsdräkten så vi kunde dra direkt därifrån till start. Men han var inte med på noterna, så istället fick jag ta en öl i hotellbaren medan Lars tittade på. Det blev sängen tidigt kvällen innan loppet. Jag sov hela natten förutom en stund när Lars fick för sig att börja cykelträna under täcket. Vilket lätt förskräckligt.

På morgonen visste jag inte om jag skulle springa loppet med Lars och Åhwall som hade tänkt gå i 3.10-fart eller med Henrik Them och tyskarna som tänkte 3.03-3.05-fart. Det senare alternativet skulle troligtvis innebära väggen för mig, men det första alternativet vore att fega. Väl på startlinjen fick jag en inlevelse, när jag stod längs fram mellan Henrik Them och en Österrikare omsluten av 59min-kenyaner. Jag sa till dem ”jag kör med er grabbar, jag kan ju alltid gå sista 5k”. Så blev det. Jag tog rygg på tyskarna och Henrik Them.

Banan är som sådan att det börjar med en raksträcka om ca. 9km genom Tiergarten sedan vänder man ner och kör tillbaka lite zick zackande genom staden. Efter att vi avverkat de tre första kilometrarna på 3:09, 3:03, 3:03 så ångrade grovt min inlevelse på startlinjen, jag längtade till Lars och Åhwall och funderade på att stanna och vänta på dem. Vi hade vid 2km kommit ifatt den andra kenyanklungan som skulle gå på 28:30 och efter 3km började de nog märka att tempot de höll inte var riktigt korrekt, så de började öka farten. Jag och en tysk fick släppa nästan på en gång medan Henric Them försökte hänga, men sade sedan till mig efter loppet att det inte längre gick att hänga när farten började gå ner på 2:50.

Men det var inte helt lätt att hålla farten i början. För vi hade oturen att ha motvind på den 9km långa raksträckan. Nu ska inte jag klaga allt för mycket för jag låg rygg på min tysk från 4km tills vi kom ifatt de andra tyskarna och vi kunde passera 10 km på 31:07. Att det var svårt att hålla fart visar tätklungans passering på 28:30 de som hade två harar som skulle ligga på 27:30-27:35. Haren som skulle hålla 28:30 lede sin grupp in på tiden 30:05 vid 10km. Jag undrar om han fick betalt sen.

Vid 10km kändes det ändå bra för mig även om jag tänkt bryta vid 4k. Tyvärr fick jag släppa min klunga då det förstås var någon som var fräsch i benen och gjorde ett ryck. Men en tysk hade jag dock med mig. Han låg snällt i rygg på mig. Men vid 14,5 k så var han inte så snäll längre utan gick upp och ryckte. Han fick några meter samtidigt som vi fick motvind igen. Så det vara bara för mig att säga tack och adjö. Tysken som ryckte gjorde 65:45 och jag låg för 66 blankt vid 15k. Men efter det så var min enda ambition att ta mig i mål utan att utsätta mig för allt för mycket smärta. Jag var länge rädd för att damerna skulle komma ta mig. Men istället var det Åhwall som hade jagat mig. Lars hade dock legat med damerna. Men när det inte gick för honom vid 13k så skylde han på magsmärtor och lätt damerna springa iväg. Så att han fick ensam ta sig de sista 8 kilometrarna till mål.

Så här tyckte Lars om sitt lopp.

Efter loppet var det tillbaka till hotellet jag längtade för jag tänkte att nu blir det puben och Cykel på TV. Men vi hittade aldrig någon pub med Tv, så istället somnade jag på hotellet. Men när jag till sist vaknade så blev det tuben till Berlin city och äntligen lite action. Jag förklarade för Lars och Åhwall att i Berlin är det helt naturlig att gå om kring och dricka öl på gatan, i tunnelbanan etc. Men de var inte riktigt med på noterna, så jag fick stå där ensam med en Becks. Lars var trött, bitter och ville vara seriös. Åhwall var glad, pigg och ville vara seriös. Jag ville vara oseriös och gå till de krogar som legenden Martin Söderberg, vilken också hade bott på vårt hotell, hade tipsat om. Men jag fick se mig nerröstad och det blev även en tidig söndagskväll. Jag som hade hoppats på misär i Berlin.

Tre svenska löpare med olika erfarenheter från loppet. En är bitter, en är glad och en vill bara dricka öl.

Istället var det enda roliga jag fick ha under resan, att Lars och Åhwall hade sådan träningsvärk dagen efter loppet att de inte kunde gå i trappor. Jag som var reseledare såg till att vi tog vägar där det var extra många och långa trappor.

Jag med ett gäng 59-kenyaner. Kenneth i röd jacka är den som lyckats bäst, 59:11 har han gjort. Jag satt brevid honom i bussen på väg till loppet. Jag tänkte säga till honom att `idag ska jag gå för 57, hänger du på?. Men det blev aldrig av. Istället satt jag och dagdrömde under resan.

Gubbvadstrumpor och Dr Martins?

Idag var jag en snabbis hos Salov. Jag behövde justera lite då jag har varit sned som en gnu. Jag har märkt det då jag sprungit på bandet. Det dra snett så att säga, precis som en bil där hjulvagnen har slagit sig. Så jag måste hela tiden styra åt vänster för att inte springa av bandet. I alla fall så skrattade Daniel åt mig när jag tog av mig skjortan. Jag har fått en rejäl kulla på magen. Det måste vara all Antipasti och rödvin i Ostia. Nu tycker jag nog att det är helt okej att ha en kulla på magen då och då. Men nu är tanken att jag ska springa Berlin halvmarathon på söndag och vill ju försöka springa bra. Enligt Daniel kan ju en kulla bara var bra, då har man en energireserv på slutet. Jag håller med det kan vara bra att ha en energireserv och som de brukar säga till mig: ”du är den enda som stått på startlinjen i en SM-final med ölmage”.

Men det är inte bara det att jag fått en kulla. Jag är även väldigt omotiverad. Mentalt trött och loj. I veckan har bara tränat ett pass om dagen. Även fast jag ändå fick lite kvalitativ träning på onsdagen genom en 16km distans då 15km gick i 3:30-fart och ett lätt intervallpass 6*1000m strax under 3min med 40sek vila på torsdagen. Så känns det som jag inte tränat någonting sedan jag kom hem från Ostia.

Tidigt i morgon ska jag sätta mig på ett plan till Berlin tillsammans med Lars. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara resan. Jag har köpt ett par turkosa gubbvadsstrumpor för att försöka rädda vaderna genom loppet. Men jag sitter ändå hemma med väskan packad, en flaska rödtjut för att få igång blodcirkulationen, en kullmage och med känslan att jag kommer balla ur någanstans mellan porr och knark under resan. Jag känner på mig att jag inte klara Berlin just nu och tror att jag kommer att sluta som Martin i den här videon:

Där för har jag vid sidan av tävlingskorna, tävlingslinnet och de turkosa gubbvadstrumporna även packat en klänning och ett par Dr Martins i fall jag skulle få för mig att genom förra loppet i den utstyrseln.

Men rödvin, kullmage och halvmara det funkar nog ändå!

Bakis!

Slutet på Ostialägret har gett en rejäl baksmälla. Det hela började i lördags förmiddag då vi gav oss ut till en terrängslinga på 1km för att köra lägrets sista intervallpass. Passet skulle bli en konstruktion vi kom på under lägret. Vi hade prata om att köra en stege med en 4km intervall i. Men istället för att stegra neråt, så som brukligt när man kör stegar. Så beslutade vi att stegra uppåt. Vi ansåg detta mer brutalt än att stegra neråt. En neråt stege börjar man ofta med en lungnare längre intervall och sedan kortar man ner sträckan på intervallen samtidigt som man försöker öka farten. Men om man stegrar uppåt så startar man med den kort snabba intervallen. Sedan ökar man sträckan på intervallen och försöker bara bibehålla samma fart genom passet. Vår stege skulle vara 1km,2km,3km,4km med två min vila rakt igenom. Detta innebar att den när vi gjort hälften av intervallerna så har vi 70% av passet kvar. De första två intervallerna bör därmed kännas lätta. Det gjorde de inte!

Det blev som väntat ett brutalt pass på ett tunglöpt terrängvarv i ett stormigt Ostia. Olle och jag höll samma fart genom hela passet och detta kostade på. Jag har varit piggare än jag var efteråt. Men det man kunde luta sig tillbaka åt var att det skulle bli vila eftermiddagen. I alla fall för Nubben, Olle och mig. Lars som hade skolkat från eftermiddagspasset dagen innan skulle ut för att sona sina synder. Vi andra kunde dock fira med rödvin, antipasti och pasta till lunch:

Traditionell italiensk löparlunch

Detta kanske inte var helt perfekt. För efter en kraftig lunch med mycket rödvin blir man trött. Så vi däckade i sängen allihop. Även fast det då kändes rätt så kanske det i efterhand inte var så smart. För när vi sedan vaknade så var klockan mycket. Jag spenderade kvällen på ett vinotek, med dagens andra rödvinsrunda, det hjälpte knappast mot faktumet att man på kvällen var för pigg för att sova. Att vi sedan har en gammal kvarleva från världskrigen vilket gör att en timme försvinner på våren, gjorde att sömnen blev minimal. För min del var jag fortfarande vaken kl. 06.00 då klockan skulle ringa 07:30 för ett två timmars morgonpass. Precis som natten inför Tokyo Marathon. Jag var ett vrak på morgon. Skakandes över några muggar kaffe bestämde jag mig för att strunta i träningen, men tog sedan förnuftet till fånga och gav mig ut, men halverade tiden till 1h. De andra som också hade sovit dåligt kortade även de ner passet. Men att korta ner hjälpte inte mot resten av dagen. Jag fortsate att vara ett vrak. Hela dagen gick jag om kring som i en kraftfull bakfylla tröstätandes mitt italienska Winnie the Puh påskägg.

Jag i väntan på hemfärd med mitt Winne the Puh påskägg. Vilket Lars troligtvis har ollat.

En fattig och deprimerad Lars, över en sejdel, sista kvällen på vinoteket.

Hela hemresan var jag som en zombie. Denna zombie känsla hängde i under måndagen. Det enda jag egentligen orkade med var ett litet löppass på 2h och 5min. Idag är det inte så mycket bättre. Jag ställde in lunchpasset och efter 20min på eftermiddagspasset så fick jag stanna och spy. Synd för jag hade lättaben, nu fick de gå till spillo. Fast spy gör jag varje pass som jag kör utomhus så här års, så det är inget att bry sig om. Jag tål inte Stockholms damiga vårluft. Nu bara väntar jag på att baksmällan från Ostia ska gå över, så att jag ta mig till Berlin i helgen och skaffa mig en ny.

Halvt dekad på planet hem, över en halvdrucken Heineken.

Lars fot och tåplåster på Olles huvudkudde i början på lägret.

Ostia, mitten på lägret

Det är ett regnigt Ostia vi är i. Men regn hindrar inte unga seriösa löpare som Olle och Lars. Däremot veteranerna, jag och nubben, tycker att vi gjort vårt i ur och skur tidigare och är inte lika förstjusta över vädret. Men vi har inget annat val än att hänga på. I tisdags var det första intervallpasset vilket blev 5*(30s, 45s, 60s, 75s) med 30s jogg vila. Jag hade fått gubbvadskänning dagen innan på min accelerationsdistans och tog för första gången på mig ett par gubbvadsstrumpor som jag fick låna av Lars. Jag kände mig som en liten flicka som tog på sig en skoluniform för att medverka i en B- porrfilm.

Jag i gubbvadsstrumpor.

Passet kanske inte ser så tufft ut på pappret. Men det är ganska brutalt med tanke på att alla intervallerna ska gå i samma fart. Lars missuppfattande dock detta och rusade första 30s. Vilket förstås resulterade till att han fick dyngsyra och bröt efter fyra serier.

I övrigt har vi rationaliserat träningen the Biten Style. Vilket innebär att vi slår ihop passen. Så istället för att köra dubbelpass så slår vi ihop dem till ett pass vilket vi kör på förmiddagen. Detta så vi får mer tid åt mer väsentliga saker.

Olika personer har olika syn på väsentliga saker.

När man är på läger så finns det en del dötid mellan passen som måste fördrivas. En del turistar under denna tid, andra ligger och sover och en del studerar. Vi här i Ostia håller istället på att förbreda Lars kommande musik karriär. Lars som är ett stort fan av genre könsrock har stackat ut sin framtida karriär genom att repa in ett antal covers på Eddie Meduza och speciellt hans låtar om journalisten Mats Olsson. Lars har dock modifierat texterna lite så att de handlar om kända svenska friidrottsprofiler. Vi får se om det blir någon skiva för Lars i framtiden.

I torsdags var det dags för intervaller. Men det blev en uppdelad grupp då alla var olika slitna och kände för att köra olika saker. Olle körde tröskel, Lars och Nubben körde 5*Milen och jag la till med ett 12*3min. Det som börjar oroa mig med träningen är att den här nere mer och mer börjar likna halvmaraträning med långa snabba pass och mindre den medeldistansgrundträning som jag vill köra. Men och andra sidan har jag fått rapporter från Monte Groda och Linus Nilsson. Linus har problem med baksidan och köra mest distans. Över 27km om dagen och ingen snabbhet alls. Så mellan oss känner jag nog att den träningen jag bedriver i Ostia kommer att ge mig fördelar på 1500m emot honom. Sedan är frågan om Linus Monte Groda gäng vågar möta oss, Ostia gänget, i vårstafetten den 7/5 där sträckan endast är 2,3km. Vi håller i alla på att förbreda oss för fullt för att lätt distansera alla Monte Groda resenärer under stafetten. Vi hoppas även krossa idrottsangören Mats Andreassons lag med alla världsstjärnor som brukar ingå där, detta är en strikt order från tävlingsarrangören Fintarn.

I övrigt finns det fördelar med att springa lite långsamt eller så har det hela med rutin att göra. När jag var här 2004 så körde Sjökan hårt. Det gick alltid fort. En av rundorna vi kör går förbi ett prostitutionsstråk. Detta ser man då det står lättklädda damer längs vägen och bilar står parkerade i skogen lite här och var. 2004 var jag imponerad av Sjökan inte bara för att han sprang fort utan även för att han med och se vad som föregick inuti bilarna. Jag som då alltid hamnade efter och kämpande för att inte tappa Sjökan ur sikte såg ingenting. Men igår på distansen, då såg jag, Olle och Lars däremot som är unga, oerfarna och troligtvis hade det jobbigt att hänga med. De missade det hela.