LFA

SM-Silver med Patrik laddning

Efter jobbet i fredags var det dags att sätta sig på tåget
till fiskebyn för ännu ett mästerskap. Denna gång skulle 64000 till vara med
och en del av världstoppen på sträckan skulle också komma. Som vanligt hade det
känns förjävligt på passet kvällen innan då jag sprang en fartlek i mina nya
skor influgna från USA, men att det känns förjävligt är snarare en regel än ett
undantag så det är inget att bry sig om. Men jag hyste ändå stora förhoppningar
att de nya skorna skulle hjälpa mig fram bland 64000 löpare och världseliten i
fiskebyn.

Halvmara är en rätt svår distans det är ganska långt och
benen blir slitna men det är inte tillräckligt långt för att man ska få energi
problem, om man inte går på allt för kraftig diet förstås. När jag sitter på
tåget och funderar på om jag ska ta en kopp kaffe eller ej, så får jag ett SMS
från Patrik Engström. Det säger ”skit i benpressen idag och fokusera på
chipsätande istället”. Jag SMS:ar tillbaka och frågar om det går bra att dricka
öl till chipsen. Patrik beviljar detta. Eftersom Patrik är en erfaren löpare så
är det lika bra att ta hans råd. Så jag går genast till restaurangvagnen och
beställer öl och chips. Väl framme blir det ännu mera öl och friterat på en grekisk
restaurang för att avsluta kvällen med en Tom & Jerry påse. Skulle den av
Patrik rekommenderade laddningen fungera? Och var jag nu tillräckligt laddad för
att springa 21km på fiskebynsgator?

På morgonen hade jag som vanligt svårt att äta ordentligt och
fokuserade istället på kaffet. Jag funderar lite över vilka andra löpare som
skulle dyka upp? Har Anders Olsson flugit in Adil från Marocko? Har Zigge Synerman
skickat dit den revansch och penga sugna Woldo? Eller skulle han själv dyka upp
som en ny och vältrimmad 2.21-man? Man tappar ju ungefär en minut per år. När man
väl träder in omklädningsrummet är det bara en öl sugen sotare där. Men han
säger sig ändå var i from för att ta hem både loppet och banketten. Jag skulle tyvärr
inte kunna närvara på denna bankett i Gothia Tower, då jag blev bokad på ett
tåg hem till Stockholm direkt efter målgång. Jag är inte längre betrodd av
spårets ledare att vara kvar på sådana tillställningar. Johan Wettergren
föreslog tidigare i veckan att jag skulle springa riktigt långsamt och missa
tåget, så jag skulle kunna var med på banketten. Efter vi vilat en stund tog
Sotarn ut mig på en lång och snabb uppvärmning. Jag började funder om vi skulle
springa två halvmaror redan denna helg. Men Sotarn försäkrade mig om att det ska
vi först göra om tre veckor.

När vi sedan kommer till start är det fullt med folk och alla
försöker sköra rusher väjandes för barnvagnar som korsar banan. Det är mycket
gamla kändisar där, b.la. Skalle-Per den gamla hinder legendaren, Snipen mannen
som skulle bli den nya Seb Coe men fastnade på 3.47, Andreas Rehnborg som i sin
karriär gick direkt från 800m till Marathon och Direktör Trygg förstås varvets
okrönte konung.

En knäsvag gubbe i fiskebyn gör sig redo för start. 

Jag hade min taktik klar för mig innan start. Ligga med
svenskarna och låta dem hålla farten för att sedan gå upp och köra på Hisingen.
När världselit försvunnit och vi med nöd och näppe tagit oss förbi de första damerna,
så hade en lite fin svensk klunga bildats. Där fanns jag, Johan Larsson Lunds starke
man, Patrik Andersson hemma favoriten som lätt brukar springa ifrån självaste Musse
på träningarna, Fredrik Johansson ännu en av hemma favoriterna som laddat för
detta under hela våren och är även den som tar tät i klungan, han känns oerhört
farlig när det gäller SM medaljerna. Och så är Sotarn där förstås, han kommer inte
att släppa i första taget. Den som inte ville springa med oss var bergslöparen
Kleist som la sig 50m framför.

Den tappra svenskklungan anförd av Johan Larson kämpar sig nerför älvsborgsbron. Det jag mest undra är hur fotografen Peter Holgersson kunde vara runt hela banan, han var över allt. Sprang han framför oss utan att vi märkte det? Eller är han klonad?

När vi kommer ut på Hisingen, efter att Larsson kört som en maskin
över Älvsborgsbron, så är det dags för mig att gå till tät och köra på. Det
känns till en början lite vemodigt att försöka spräcka en så finns klunga, men
ett jobb är ett jobb och det måste utföras, så jag börjar ta upp jakten på
Kleist. Vid 9k är vi ifatt, men Kleist verkar inte vara den som ger sig i
första taget så han tar direkt kommandot när vi kommit ifatt. Vid 10km märker
jag att det bara är jag och Johan som är kvar med Kleist, av vår gamla finna
klunga. Kleists envisa dragande sista biten av Hisingen får mig lite ur balans
och när jag passerar ett gäng varvsarbetare så tänker jag att ’detta är rediga
Göteborgare jag gör DNF här och tar några pilsner med dem’, men sen kommer jag
på att det blir problem att ta sig tillbaka till Slottskogsvallen, så det är
lika bra att fortsätta. När vi kommer till Götaälvbron så bestämmer jag mig för
att grilla de andra som jag vet är två backspeciallister. När jag märker att de
får det jobbigt uppför bron så vet jag att jag har loppet i min hand. Men
kleist är seg och han vill inte släppa kommandot om loppet, men efter bron vet
jag att jag har honom och kan lugnt ligga och vila bakom hans rygg. Vid 18,5
börjar Johan få problem och släpper oss lite. Jag är ganska elak och tvingar Kleist
att höja farten lite så att Johan ska känna att loppet är kört. Vid 19,5 gör
jag mitt första ryck i uppförsköran upp på bron in i Slottskogsparken. Kleist
släpper lite men lyckas bita sig kvar när det går nerför igen. Så jag får lägga
mig och vila lite bakom honom till nästa backe kommer upp mot slottskogsvallen.
Då kör jag igen och denna gång är han körd. Medaljen är säkrad och jag slipper
förstöra baksidan med en spurt på upploppet.

Det visade sig att Patrik laddningen hade varit optimal!

Efter målet kommer en dam och hälsar på mig. Pissprov. Jag
blir oerhört glad då detta innebär att jag kommer att missa tåget och kan gå på
banketten. Jag firar detta med att spy på Slottskogsvallens asfalterade banor.

Jag avyttrar någon svart sörja, mest innehållande kaffe och chips, på slottskogsvallens klassiska banor.

Wettergren tar emot nyheten med glädje och fixar genast ett
rum och beställer mer öl till banketten, detta så att det även ska bli något över till
Sotarn nu när jag ska vara med. Tyvärr visar det sig att det går ett senare tåg
som spåret kan boka om mig på. Så efter pissprovet blir jag istället körd till
Station för att ta ett tåg hem. Så jag får ha min egna lilla bankett på Stationen.

Jag kör en privat bankett på fiskebyns tågstation.

På hemresan får jag flera MMS från nubben som visar hur
trevligt det är i fiskebyn.

Nubben middagsbord i fiskebyn. lägg märke till att han både kör röt, vit, öl och kaffe. Han är sannerligen en rutinerad man från stureplan.

Detta måste göras något åt och jag bestämmer mig för att
ringa Dr Phil. Han och Freppa laddar på en söderbar inför kvällens jakt. Jag
bestämmer mig genast för att sluta upp med dem. Så vi drar på Salsaklubb på
södrateatern. Till en början gör sig Freppas ödem i bäckenet sig tillkänna när
han rör på höfterna. Men när de kommer en ung latinska börjar kråma sig runt
honom är smärtan som bort blåst. Och jag har ont i hamstring, så jag knappt kan
röra mig, men Dr Phil ger mig lite medicin från baren och sedan rör sig även
mina höfter som om fiskevarvet aldrig hade existerat.

Dr Phil och Freppa vickar på höfterna i neonljus.

All denna salsa med tillbehör gör att det inte blir så
mycket sömn inför söndagens långapass med grabbaran på Lidingö. Cédric, Linus
och Andreas ska köra 35k och jag får snabbt erkänna att denna dag är det för
långt för mig. Efter 30min går förstås Olle och Lars upp i front. Jag som
precis kommit ikapp efter att ha stannat och knutit skon får släppa och snart
blir det att stanna och knyta skon igen och då försvinner de andra. Det blir
att springa ensam runt Lidingö, men det är fint väder och det är skönt att få
hålla sitt egna tempo, så det gör inte så mycket att man blir ensam. Mot slutet
möter jag upp en trött Henrik och en ännu tröttare Markus så vi gör sällskap
tillbaka. Henrik och jag tar några extra varv med den tokbranta backen, bara
för att vara lite jävliga mot våra kroppar. Det blev bara 1h och 46m löpning
denna söndag morgon. Men i övrigt får man väl betrakta detta som en helt vanlig
helg.

Två DNS och lite DNF

Sedan långpasset i söndags har jag fått uppleva två DNS. DNS
är alltid tråkigt även om det inte känns lika illa som ett DNF vilket oftast
beror på att skallen eller någon annan kroppsdel krackelerar under loppet.
Olika löpare är olika duktiga på att göra DNS eller DNF. Bland DNS:arana har en
del förmågan att dra sig ur i sista sekund innan start pga en ond hals eller en
känning i en fot, en del är sådana att bara inte dyker upp till start. DNF:arna
kan kliva av då det helt enkelt inte känns bra, att någon löpare de inte vill ta stryk
av springer om, att denne är på väg mot en dålig tid eller att något i kroppen
helt enkelt brister och går av. Anledningarna är lika många som antal DNF.

Sedan finns det de löparna som aldrig vill göra en DNF. Jag
minns SM 2003 i Norrtälje, 10000m loppet och Koskenkorva. Inte drycken utan
löparen. Kosken fick en gubbvad och haltade sig fram. När en ledare från Hässelby
skrek kliv av om du har ont! Så svarade Kosken ”Va! Jag ligger ju sexa!”. I
Koskens värld kan man inte kliva om man har en SM poäng, oavsett hur ont det
gör.

Kosken en löpare som inte vill göra DNF. Och kan slår giganter som Sjökan och Alfred. Som ni ser gillar inte sjökan att bli slagen. Inte ens av en hårding som har Vodkan i namnet.

Andra löpare kan göra det motsatta och kliva av när det bara
är ett fåtal antal meter kvar. Ibland är det helt enkelt inte värt att gå i
mål.

Pundarn en notorisk DNF:are

Men nu till mina DNS. Efter helgen krackelerade snoken på
mig och på tisdagen skulle jag springa 500-ingar med Olle Walleräng. Med en
krackelerad snok och ett nytt mästerskap framför mig så var det lika bra att
lämna in en DNS till Olle och sätta sig på banan för att titta på i stället.
Jag hade verkligen sätt fram emot dessa 500-ingar och göra en DNS när man
verkligen vill vara med är alltid bittert. Efter första intervallen gjorde Olle
dock en DNF pga Nike-syndrom. Vi vart då båda sittande längs bankanten och
bittert tittande på när Lars Södergård vart ifrån sprungen på 400m intervaller
av den gamla Rånäs duon Henrik och Viktor. Rätt åt honom eftersom han hela
tiden drog upp farten på långpasset i söndags och gjorde den söndagsförmiddagen
till en plågsam upplevelse. Men en DNS, för min del, när man vill träna är dock
aldrig roligt.

Det roliga med tisdagen var dock att David Nilsson hörde av
sig och föreslog att vi skulle springa Köpenhamn Marathon tillsammans den
20:maj. Jag ska nämligen springa ett 10000m på bana i Köpenhamn kvällen den
19:e och då är det ju perfekt att tajma det med ett marathon pass med David på
morgonen. Till mitt förtret blev glädjen kort då de enda flygstolarna tillbaka
till Stockholm från Köpenhamn var 08.10 på söndagsmorgonen. Så nu är jag
tvungen att lämna in en DNS till det också. Då det blir förlångt att springa
hem från Köpenhamn på söndags eftermiddagen.

Med denna DNS uppladdning känns det inte så lovande inför
helgens mästerskap i fiskebyn. De senaste två mästerskapen på distansen har
slutat med DNF för mig. Och möjligheterna för en trippel känns oerhört stora.
Det som kan rädda mig är att södermälarstrand inte finns i fiskebyn. Det är
denna gata jag aldrig lyckats ta mig igenom de senaste två åren. 2010 så fick
jag panik när jag kom ut på mälarstranden och trodde jag skulle bli invalidiserad
för livet om jag fortsatte varvet runt söder. 2011 låg jag fint tillsammans
med Sotarn och Janne, men på mälarstranden så krampar vaden på mig. Jag
försöker fortsätta men 100m senare så krampar andra vaden och jag får stanna.
När jag börjar vandra tillbaka till stan så kommer legenden John Laselle
springandes och frågar ”har du gjort DNF?”. När svaret blir jag JA! så tvekande
han inte en sekund, utan klev genast av banan och vi blev sittandes vid
vägkanten hejandes på de andra löparna. Jag mins att 1.20 haren Skoog fick ett
gott skratt när han såg oss sitta där. Och jag och Laselle gör ju allt för att
underhålla andra så det får vi se som en lyckad DNS.

Men till helgen finns det ingen Laselle att göra DNF
tillsammans med så jag får hitta någon go fiskargubbe med en pilsner längs
banan om jag ska göra DNF i helgen.

För att undvika DNF tankarna var jag i kväll ute med Dr Phil
och åt Tapas med lämpligt tillbehör. Dr Phil var idag oerhört nöjd med att ha avverkat
20*60m på samma snitt som han gjorde när han var vältränad och sprang 800m på
1.50. Det vi under kvällen kom fram till var att vi måste springa Pamplona
nästa år innan spanjorerna förbjuder det. Vi måste även flyga ner Holgersson så
att vi får bra bilder på oss själva att lägga ut på självhävande
internetsajter. Innan hemgång fick jag en goodiebag av Dr Phil med saker han
inte hunnit med i Sverige inför sin stundade flytt till det stora äpplet.

Saker Dr Phil inte hunnit med!    

Bland kändisar på Kungsholmen

I lördags var det dags för ett nytt mästerskap. På start området infinner sig en konstig känsla, det är som det vore nittiotal igen. Niklas Häggström, 1500m ikonen från Hammarby, är den första som kommer fram. Hans satsar hårt mot Stockholm maran och ska nu ut och slås om SM medaljer. Sedan kommer en annan ikon i M40 klassen fram,
Rosen från Örebro. Detta är också en gammal 1500m ikon som nu satsar hårt mot
Stockholm maran. Sedan har vi förstås Memo där och Anders Dahl stor favoriten i
M45 klassen, när Gunnar Durén valde att springa 10km.

I min klass kommer Sockan från Tureberg och Jonas Larm att bjuda
på hårt motstånd. Den som saknas är dock Mr Marathon själv, Szacke. Han hade
fått det jobbigt med Isabella Andersson i veckan och undvek därmed start.

Rosen efter 1500m på olympia stadion. Bilden är priset som jag fick på fjolorets sportviminnsmästerskap. Denna bild och fyra vinare var mitt pris på galan. Sedan blev det galet.

På uppvärningen blir jag joggandes med Andreas Phersson ännu en gammal 1500m ikon från Hammarby som nu tävlar för Trångsviken. Andreas laddar också för Stockholm maran och jag tänker med alla dessa kändisar så kommer maran likna ett 1500m lopp på Enskede IP 1999. Om Johan Bertil kommer till start i maran så är fältet komplett. Men när jag har alla dessa kändisar runt omkring mig som även de ska springa runt Kungsholmen. Så får jag en liten känsla av rädsla inför starten, för dessa grabbar viker inte ner
sig i första taget. Det finns en anledning till att de är kända!

Phersson efter målgång på ett terränglopp i de Jämtländska fjällen. Bilden är ett bevis på att man alltid ska känna rädsla för 1500m löpare från 90-talet. De viker aldrig ner sig.  

När starten går hamnar jag långt bak, för är det något gamla 1500m
ikoner kan så är det att öppna hårt. Jag lyckas sedan springa upp mig i fältet
och hamnar sedan med tvåan i mil loppet Mikael Sahlberg. Målet var att på
första milen springa 32.40-32.50 när Mikael viker av mot mål och jag ger mig ut
på det andra varvet så visar klockan 33.04, men då har vi blivit ledda fel på
ett ställe och fått vända vilket gör att jag kan dra av 20 sek på tiden. Jag
ligger med andra ord i rätt fart. Men så fort jag blivit lämnad av Mikael, det
börjar gå långsamt och det andra varvet runt Kungsholmen blir en långsam och
ensam plåga bland bilar och flanerande människor. Jag går i mål på 71,53 två
minuter sämre än planerat. Eller 1.40 jag kan ju dra av 20 sek för fel
löpningen. Men jag är ändå grymt besviken att jag inte kan hålla farten bättre.
En stor pokal, ett SM-guld, en snygg jacka och 3000 pix får mig dock att känna
mig bättre när jag ger mig iväg hemåt.

På söndagen är det dags för långpass. Patrik Engström har lovat
35km och jag tänker nu ska jag späkas. Därför avstår jag från chips till
lördagens 6-pack och till frukost blir det en kopp Kaffe och en Resorb. Distansgänget
bestod av mig, Lars, Olle, Patrik, Linus, Nubben, Dr Carlborg och Charlotte
Schönbeck på cykel. Lars som endast sprunget 29km på hela veckan är pigg och
glad, han höjer farten, springer baklänges bredvid oss. Jag önskar att han hade
haft 150km i benen så han hade varit som folk och fått slita och frusta med ömma
ben och hemlängtan. Efter två Timmar så åker jag på soppatorsk och får gå på
tomgång de sista 20min. Det blir bara 32km och Patrik får springa de sista
kilometrarna själv. Men jag körde eftermiddagspass så jag lyckas ändå skrapa
ihop 70km under helgen vilket får anses som rätt bra. Efter långpasset var det
spritutdelning, Linus står som utdelare och jag står som mottagare.

En flaska nordkoreansk ormsprit för ett väl utfört långpass. Till sommaren ska Lars producera en svensk variant. En 10liters dunk HB med en död huggorm i. Det kommer bli en jävla fest det.

Under långpasset diskuterade vi alla lopp jag kört på senare tid
och Charlotte undrade om jag inte var lite galen. När jag tänkte efter så är
det nog inte alla loppen som gör mig lite galen, det finns fler som sprungit
många lopp. Men att jag i fredags efter distanspasset går in på gymmet och kör
djupa knäböj, så att jag ska bli sliten i bena till tävlingen dagen efter, det
är nog inte riktigt normalt. Men och andra sidan efter att ha avverkat 70km
denna helg så känner jag att jag aldrig kommer att bli någon 100km löpare. För mig
är det helt galet och onormalt så det får Buud och Szacke ha för sig själva. Och
som Pablo en gång sa till mig. ”Vi löpare är nog alla lite galna”.

Jag med helgens skörd: en buckla och ett SM-guld. Det kan nog bli fler varv runt kungsholmen i framtiden. Men då vill man helst slippa tampas mot all kändisar.  

Historien om TSM andra dagen

Söndag morgon var dimmig, det var en sådan där morgon där man
inte riktigt vaknar och inte ens kaffe hjälper. Efter frukosten blev det att
följa Hamburg Marathon från hotellrumssängen. Jag såg att Chema klev av efter
halva loppet och Musse överraskade mig med att öka farten efter 30km. Jag trodde
vid 30 att det skulle bli 2.13 höga men det blev 2.12.28. Men med Musse är det
ju så att antigen springer han över förväntan eller så springer han inte alls.

Sedan var det dags att bege sig till fältet vid Stångån. Denna
dag var det kalla vindar som drog in över Linköping. Jag gick omkring och frös
tills Sotarn kom och tog tag i mig för att ge sig ut och värma upp. Jag kände
mig mosig och lite yr. Kylan hade fört in mig i någon form av dvala som inte
ens en jogg med Sotarn kunde ta mig ur. Jag tänkte att ”Ekvall får dra hårt
från start så jag vaknar upp ur detta annars kanske jag somnar under loppet”.
Det var många som värmde upp, många som inte hade varit med i anmälaningslistan.
Det var tydligen en del som kommit på samma idé som jag haft hundratals gånger:
”Man ska ändå träna så då kan man ju lika gärna springa loppet”. Det de kanske
inte vet är när man springer tolvan på terräng SM så ångrar man alltid sitt
beslut. Detta är ett av de jobbigaste lopp man kan tänkas ställa upp på. Det går
fort, det är långt och banan är oftast gjord så den ska var tuff för 4km dvs. 2
varv, vilket gör 6 varv till något man sällan upplever. Jag tyckte synd om Widing
och min klubbkamrat Henrik Jakobsson som med entusiasm från lördagen hade
efteranmält sig till detta. Jag tog det hela med ro då det knappast kunde bli
värre än fjolåret, då jag verkligen hade dödsångest vid 9km och absolut inte
trodde att jag skulle överleva. Men det gjorde jag och nu var jag här igen.

När startskottet skjutits av gick Ekvall som väntat upp till
täten för att grilla oss andra. Jag kände ganska snart att jag var för sliten
för att hänga med, jag fick finna mig i att se ett glapp mellan mig och den
stora huvudklungan. Jag tanke att bara man springer hela distansen har man fått
ett bra pass och då spelar placeringen ingen roll. Istället för att ligga med i
huvudklungan fick jag bilda en liten andra klunga, men det var inte så illa för
i den fanns Bloggkungarna Sotarn och Patrik Engström. Och dessa är bra och
rutinerade gossar. Men redan på andra varvet börjar det hända saker. Vi går om Växjös
stolthet Fredrik Johansson och lördagens stjärna herr Widing, vi går om den svenska
mästaren i marathon som har syra upp till öronen och håller på att trilla
baklänges i uppförsbacken. Sedan tar vi en stor klunga som börjat lida efter
Ekvalls dragning med Patrik, Johan och Kalle. Det börjar helt klart verka som
att den stora massan inte klarat av Ekvalls tempo. På fjärde varvet tar vi även
dubbla svenska mästaren Senorski. Men då har tyvärr Patrik lämnat oss och det
är bara Sotarn jag har i min rygg. Vi börjar närma nu närma oss några av
favoriterna Kleist och Åhwall. Denna Åhwall som hade en del i banketten i
spanska Toro som brödrost Jonas och jag hade språkat om på startlinjen dagen
innan. Jag hade haft lite dåligt samvete då Åhwall då var rätt ung och jag konstant
hade fyllt på hans glas. Detta tills Janne Holmén, som då tillhörde den finska
klanen, lugnade mig med att säga att ”hon var en bra tjej”.

Nu tog vi alltså in på denna Åhwall. Men i slutet på fjärde
varvet får Sotarn den dåliga idén att göra ett ryck. Jag kan förstås inte följa
utan får istället en mental svacka och börjar tappa fart. Men det gör ju inte
så mycket de där bakom får gärna komma ikapp mig. Men när den hårt tränande
Senorski kommer i fatt kvicknar jag till och börjar köra igen. Nu är det jag
som börjar ta in på en tröttnande Sotare. I back kombinationen är jag ikapp och
det finns inget att spara på det är bara att köra så hårt det går i backarna.
Jag får en lucka och lyckas hålla den in i mål. Och återigen efter målgång är
jag inte alls lika trött som jag var efter duellen Janne.

Efter loppet är det snabbt in i duschen och avfärd i buss
till Stockholm på vägen hinns det med en öl och en plankstek på Nyköpingsbro
där jag arbetade under en kort period som 15-16-åring då jag tog mina senaste
SM guld. På bron frågar Adil mig hur många öl jag har druckit och när jag svara
”en”, så skakar han på huvudet och säger ”bara en”. Jag kontrar med att i
morgon ska ja dricka 15-20 stycken. Men så blev det tyvärr inte valborg är
inget för gubbar. Istället fick man ladda för dubbelpass på 1:a maj. Det är ju
ett nytt mästerskap till helgen.

Det som dock grämer mig mest över den gångna helgen är att
jag, när det kom till kritan, inte fick vara med i P19 klassen. Detta trots att
förbundets representanter kvällen innan hade lovat mig det i baren.

Lag bilden jag borde fått vara med på!

Historien om TSM första dagen

I helgen som var gick, som de flesta av er vet, terräng SM
av stapeln. Detta event utspelade sig i Östergötlands residentstad Linköping.
Jag kom dit direkt från en arbetsresa till Köpenhamn. Jag anlände sent på
fredag kvällen märkbart påverkad av den av Nordea betalda representationsnotan.
När jag anlände satt MAI- gänget i receptionen så istället för att gå upp till
mitt rum så beställde jag en öl i baren och språkade en stund med dessa unga
grabbar. Sedan var det dags att sova.

På morgonen nere vid frukost får jag veta att Nubben fått
ebola och inte närvarar nere i Linköping. Detta innebär två saker detta ena är
att jag måste springa 4km för att fylla ut laget. Det andra att jag inte kommer
att få användning av alla telefonnummer till Linköpingstjejer som Dr Phil har
sms:at så att Nubben och jag ska kunna ringa inför lördagskvällens utgång.

Den andra dåliga nyheten är att vår tredje man i gubblaget
också fått ebola. Detta blir inte bättre för att Kenth Claesson som är på plats
inte vill ställa upp. Jag tycker att han ska få sparken som tränare i spårvägen
för detta svek, men ordförande Carlborg tycker det räcker med utebliven
lönehöjning.

Efter frukosten bär de av till tävlingen. Janne är där,
Brödrosts Jonas är där och jag ser även Kristoffer Österlund. Honom hade jag
glömt bort. Den starke marathon speciallisten kommer bli oerhört farlig, tänker
jag. Efter att ha joggat banan har jag dock bestämt taktiken. Banan är tung och
de som går ut för hårt på denna bana kommer att få betala det för det på
slutet. Då jag bedömer mig ha bättre syratålighet än mina motståndare så
bestämmer jag mig för att dra hårt från start. Men jag är ändå rätt nervös
innan start, kommer de att släppa? Som tur är hamnar jag bredvid Brödrosts Jonas
på startlinjen vi pratar om ren sprit i Japan och om en bankett med efterfest i
spanska Toro, en bankett det finns mycket att förtälja om. Men vi hakar upp oss
på att vi var hemma kl. 4 och skulle resa hem kl. 5. Vilket resulterade i att
en arg Friberg stod och bankade på dörren. Jag kan dock inte ta på mig hela
skulden till detta då jag delade rum med den gode Wallerstein som inte var ute
till kl. 4 utan var i säng i god tid. Dock utryckte Jonas rumskompis Ahnström
att han inte varit med om något liknade sen han var 16.

När start skottet gick var det bara att köra. Konstigt nog
var det inte Janne som tog min rygg utan Andres Dahl jag sprungit stafett med
många gånger och alltid presterar på topp. Men efter någon kilometer känner jag
att det istället är Janne som tagit över positionen bakom min rygg. Jag
försöker dra ännu hårdare och efter två varv så släpper Janne. Det tredje
varvet så försäker jag ligga på för att utöka luckan. Ut på fjärde varvet
börjar jag bli riktigt trött. Så jag bestämmer mig för att slå av lite på
farten och bara bevaka luckan. Jag är ändå rejält slut i mål men jag är i alla
fall svensk mästare, mitt första SM-Guld sedan 1993. Janne kommer två och Brödrost Jonas tar Bronset.
Kristoffer får guld, Anders får guld och Gert-Arne får guld. Man kan säga att
det regnar guld över den manliga klassen precis så som det sig bör.

Efter loppet hann jag språka lite med Boris Jönsson den forne
svenske mästaren på 10000m och store grabben från Eksjö. Han undrade lite om
var Mats Granström tagit vägen? Jag svarade att Mats nog är uppe i fjällen och
vandrar, men att vi allt borde locka tillbaka honom till banan. Boris höll med
och beklagade sig lite över att banorna inte var lika lätta att springa fort på
under hans tid, då skulle han allt ha haft bättre pers.

Efter samtalet med Boris så hann jag byta skor och köra en
stegring sedan var det dags för start igen. Denna gång hade jag ingen att
samtala med på startlinjen. Jag tyckte bara det var massa testosteron stingsta
ungdomar runt omkring mig. Jag var rejält trött när jag stod där och hade ont i
magen. Men som jag brukar säga till Dr Phil: ”Dålig mage, öronsus och törst är
mina tre standar känslor”. När starten gick börja de springa riktigt fort, jag
tog det lite lugnt så att inte magen skulle paja. Jag fick se folket förvinna
och tänkte att jag får komma sist om det är så. Men efter än 1500m börjar känna
att jag kan trycka på igen. Jag börjar springa om folk och på andra varvet
börjar jag även springa om folk jag känner igen. På vissa märker jag en viss
skräck och desperation när jag går om dem. De tänker säkert ”oh nej, vem som
helst men inte gubben som precis gjort ett lopp”. Men det roliga är snart slut
och helt plötsligt är man i mål. Och konstigt nog var jag mycket fräschare och
piggare efter andra loppet än första.

Efter två lopp är det dags att lämna fältet vid Stångån och
bege sig till hotellbaren. Jag är först på plats, sedan kommer den plikt trogne
Jan Ahlström och Storåkers är inte så långt efter. Men det blir inte någon lång
kväll. Mat, massage, en promenad sedan sängen. Kroppen är alldeles för skakig
för att försöka se om Brödrosts Jonas är på stan. Istället fastnar jag med
Sotarn och Sigge i baren och parat om Biten. Biten hade förmågor som skulle få
dagens löpare att blekna. Han brukade på måndagen springa en mil och sedan köra
10*1000m ute i Hässelby sedan sprang han in till jobbet på marathon kansliet
inne i stan vilket är två mil. Sedan sprang han hem efter jobbet vilket var
ytterligare två mil. På så sätt klarade han av 6 mil första dagen på träning veckan
vilket gjorde att han resten av veckan kunde fokusera på mer väsentliga saker
som öl och snus. Det går ett ryckte om att Anders Ohlsson brukade stå vid 35km
på Stockholm marathon med en handbakad prilla till honom. Man vet ju att Anders
är dedikerad till sina löpare och om Biten vill ha en prilla vid 35, då är det
klart att Anders måste vara där och se till att det blir ordentligt gjort. Men
det var ju inte alltid Biten kom. Fanns det en bra krog på vägen så kanske han
fastnade där. Ja det finns många historier om Biten och en del av dem förtäljdes
under lördags kvällen på Scandic hotell i Linköping.

Biten efter mål och 35km prillan redan utbytt. Brevid sig har han en dam som

har en två årig Senorski hemma och den Senorski som tog medalj i helgen är inte på gång än. 

Två gamla gubbar på djurgården och en saknad

I tisdags var det dags igen att köra intervaller. Denna gång
hade den sällsynta Olle Walleräng bjudit ut mig på ett pass. 8*1000m på Djurgårdsbrunnskanalen.
När Olle hör av sig och vill köra intervaller, då vet man att det blir hårt.
Olle är en sådan som inte tycker det är någon ide´ att köra om man inte
springer jävligt fort. Nu har han varit i Monto Gordo och försökt återhämta sig
från sin spruckna inomhussäsong och jag hör i undertonen av hans röst att han
återigen vill springa fort. När vi värmde upp pratade han hela tiden om hur bra form
alla var och hur många det var jag kommer vara tvungen att se upp för inför
helgen och en oviss helg i framtiden. Jag kände mig bara sliten, då jag återigen
fått den dumma idén att försöka springa många mil och långa pass.

När vi höll på att byta skor till mer lätta varianter så
hände något underligt. Jonas Henriksson kom springande längs kanalen. Ni som
inte känner Jonas ska veta att det är en underlig prick. En stor löpar talang med
1500m som speciallitet. Men en kanske ännu större speciallitet för Jonas är att
bryta loppen, detta var han riktigt duktig på. Han var en sån där lätt tränad
löpare som kom i bra form på bara några pass och riktigt bra pass det kunde han
göra. Nu stod han alltså här framför oss. Jag vart lite rädd att han skulle
vilja hänga med på passet. Han skulle nog kunna dra upp en fart som vi inte
skulle hänga med i. Men Jonas ville bara veta hur han skulle springa för att
komma runt djurgården och satte sedan av med lätta steg bort mot blockhusudden.

Olle och jag började passet. Det var en sån där dag då jag
inte tyckte det var någon idé att starta klockan, man vill ibland inte veta tiden.
Och det kändes för jävligt; stelt, vint och ett släppande steg, kraftlösa
muskler och kramper. Till min förvåning såg jag att Olle också såg ut att ha
ett släppande steg och kraftlösa ben. Han såg ut som en helt annan Olle än han brukar.
Jag tänkte att han hade väll blivit gubbe som jag. När vi sprungit klart passet
konstaterade vi att tiderna hade varit bra, ett snitt på 2.55 på kanalen. Det
motsvarar sub 2.50 på bana för oss. Vi kanske är stel och vinda gamla gubbar
med muskelsmärtor och orkeslöshet, men fort kan vi allt fortfarande springa.

Så nu återstår bara frågan: Kommer han? Den gul/svarta
faran. Ni som läst min profil vet att säsongens mål är att springa från denna
man på lördag. Men han går ej att finna i anmälningslistan.

Var är denna man?
Biljetten från Oslo till Linköping kan ju knappast vara för dyr för en som får
betalt i Norska kronor! Kanske är han bakis? Kanske har han återigen fått multiplida
stressfakturer? Kanske han återigen springer pojkfjunsklassen som så många andra
gånger i sin långa karriär? Kanske finns det något bra brödrostlopp i Norge?
Ovissheten fördunklar mitt sinne! Men vad som en händer som kommer det gå fort
på lördag!

En rygg jag inte vill se allt för länge på lördag!

Den manligaklassen vs pojkfjunsklassen

Mina skor är förstörda. De var fint orangea men är nu
alldeles leriga. Boven till detta är terräng löpning. Denna knasiga sport då
man på leriga vägar ska springa upp och ner och gärna så brant som möjligt.

Det var precis så det var i lördags morgon då jag ur vin
dimmorna kom till ett kalt och ruggigt Ursvik. Jag var på plats 9.45 och
klockan 10.00 gick starten i den man manligaklassen, MV 8km. När jag fått min
nummerlapp han jag snabbt jogga en kilometer och sträcka ut mina stela baksidor
något. Innan det var dags för startskottet att smälla av. Jag vet inte om det
bror på min korta uppvärmning eller ej. Men jag hade väldigt svårt att hänga
med i början. Sedan är det ju så att de manliga männen i gubbklassen gillar att
öppna hårt. Efter en 800m var jag dock i rygg på ledaren Gunnar Durén. Denna
nyblivna världsmästare som innan loppet var storfavorit till segern. Vi d en
kilometer tog jag tätt och vid 1500m var jag loss. När jag kom in för varvning
hade jag en nätt ledning. Speakern var lite fundersam när en blåklädd löpare
kom förre världsmästaren inför varvning. Men sedan kände han igen mig och
konsulterade Julin om det stämde att jag vuxit upp och blivit mogen. Sedan
rullade de presterande tre varven på. Eller ’rullade’! Det var snarare så att
ibland gled man, ibland stod man och slirade på stället och ibland gick man
uppför de höga kullarna. Men efter att tagit mig fram 8km så kunde jag
konstatera min första man manliga seger. Gunnar gled in som två strax bakom och
bakom honom sprang doktorn riktigt bra. Däremot kunde vi konstatera att vår
tredje man i laget till den stora finalen på lördag hade det jobbigt ute i
skogen och nu måste herr ordförande snabbt ge sig ut på en varvningskampanj för
att få tag på en ny tredje man.

En 30 min efter målgång var det dags för nästa start. Den
inte så manliga manligaklassen, MS 12km. Jag hade haft stort stöd av mina nya
konkurrenter då de hejade på mig i skogen under det första loppet. Men nu
skulle de inte heja på mig utan istället försöka springa ifrån mig. Men när starten
gick så blir jag till min förvåning helt ensam. Ingen vill hänga på! I denna
klass blev det ensam löpning i 6 varav. Eller löpning och löpning man får göra
så gott man kan på detta underlag. Ibland är det löpning och ibland något
annat. Jag tar mig i alla fall i mål och det utan att för ta mig speciellt
mycket. Efteråt kan jag konstatera att den man manliga klassen är hårdare än
den inte så manliga manligaklassen. Som vi nu får kalla ”pojkfjunsklassen”.

Jag kan avrunda denna lördag med två guld. Men jag vet att
på lördag när motståndet heter Janne, Brödrost Jonas, Anders Grönvall, Erik
Framme, Ander Soolvik, Lamas, Sonny Karlsson och Gert-Arne. Så kommer det bli
betydligt hårdare och jag kanske inte är man manlig nog att klara av det. Och i
vilket fall som helst så kommer jag vara helt sönderkörd till pojkfjunsklassen
dagen efter, så då kommer de små gossarna få sin chans.    

Förstörda skor och två guld. Ett äkta och ett falskt.

Ångest och Skräck!

Ångest och skräck!! Idag gick jag in på TSM:s hemsida. Jag
tittade i startlistan och såg genast namnet Janne Holmén Rånäs 4h född 77 i
listan. Denna Janne som plågade mig så oerhört de tre sista varven runt Upsala
slott förra året. Det är samma Janne som inför Suomi Ruotsi brukade säga till
de stackars svennarna ”vi kör så det är bara hänga på om ni vill”. Janne är sannerligen
en man som vet hur man ska plåga sina kombattanter. Jag har turligen nog oftast
slagit Janne. Men detta beror mest på att jag oftast mött honom på kortare
distanser där jag har snabbhetsfördelar. En annan orsak är att jag mött honom
under tävlingar vilka han tagit som träningstävlingar under sin uppbyggnadsperiod.
En erfarenhet har jag ändå med mig från dessa lopp: Det är plågsamt att möta
Janne.

Janne

Nu kanske ni undrar varför jag är rädd för denna Janne. Han
sägs ju endast träna tre pass i veckan. Men jag vet att han i Rotterdam harade
för de finska marathonlöparna i deras ambitioner att nå ett OS-kval. En
uppgift man måste ta på allvar och bli i form för. Så han har nu säkert tränat
fyra pass i veckan. Med tanke på hur mycket han plågade mig föra året på tre
pass och att han sedan sprang Riga marathon på 2.21 med dessa tre pass i bena.
Så kommer han nu bli ett enormt hot och plåga mig halvt till döds vid Stångåns grässtrand.

För er unga som tror att Janne är en skallig liten gubbe som
man inte behöver känna skräck inför. Så kommer denna lilla film:

Janne när han är som farligast

När jag tittar vidare i listan ser jag att Memo är där och
kommer ta ledningen första 200m, doktorn finns där, Jörgen Lind döljer sig
längre ner på listan och framför allt den ytterst farlige Gert-Arne. Men jag
hittar inte den gul/svarta faran, Trabanten från Gnesta. Jag har hört från Sotarn
att han springer skiten ur folk i Oslo. De stackars norrmänen får gå hem och
sjukskriva sig efter att ha sprungit med honom till jobbet. Varför finns han
inte i startlistan? Mörkar han? Kommer han dyka upp ur skuggorna på plats
tillsammans med Hallén och med ett buuu skrämma skiten ur resten av deltagarna?
Jag känner ångest och skräck inför osäkerheten.

Den gul/svarta faran överraskar Skoogen i Småland

När jag tittar lite närmare i listan ser jag Jonas Andersson
Högby IF. Man ser liksom inte namnet först. Men jag darrar ännu mer ’Brödrost
Jonas’! Jag minns mycket väl hur han 2007 låg 20m bakom mig både på 12km i
Halmstad och på fiskvarvet vilket gjorde att jag inte kunde slappna av utan var
tvungen att plåga mig in i det sista. Det finns också goda sidor med Jonas. Jag
minns i Toro på terräng EM hur han kom ifatt mig och sa ”kom igen nu Fredrik
Ta min rygg här i motvinden”. Något som gjorde resan betydligt lättare in i
mål. Ett annat roligt minne är hur han och jag vinglar hem från puben efter en
bankett i Japan. När vi kommer till hotellet så går jag och lägger mig för att
ganska snart höra ett bultande på dörren. Jonas står där i kalsonger och säger ”Fredrik
du måste hjälpa mig”. Det var nämligen så att Jonas när han kommit hem varit
och köpt ett kort för pay-tv. Han var helt enkelt sugen på japansk porr. Men nu
får han inte kortet att fungera. Jag går över till Jonas rum också iklädd kalsongerna.
Vi sitter där ett tag och försöker få in kortet i boxen för att få pay-tv:n att
fungera, men vi lyckas inte. Då beslutar Jonas att ringa receptionen. Sedan
fortsätter vi att försöka få in kortet i boxen. Helt plötsligt står det en
japan med kostym inne i rummet. Mannen som receptionen skickat för att hjälpa
oss. Vi lyckas inte kommunicera vidare med japanen då sakén, ölen och den rena
spriten Jonas köpte åt den snygga australiensiskan stigit oss över huvudet. Så
jag går och lägger mig igen. På morgonen berättade Jonas att han senare köpte
ett kort till ifall det skulle vara något fel på det första. Men i ett mer
klart tillstånd på morgonen kommit på att man inte alls skulle stoppa in kortet
i boxen utan istället slå koden på kortet med fjärkontrollen till tv:n. Någon
Japansk porr blev det dock inte. Jag har dock ofta tänkt på vad den där
japanska mannen tänkte när han kom upp och skulle hjälpa en gäst mitt i natten
och istället fann två fulla svenska killar i kalsongerna. Vilka satt på golvet
och vred och vände på en box.

Brödrosts Jonas lika trött som vi båda kommer vara den 28:e

Ska den ytterst farlige Gert-Arne åter få guldet i sin mun? Mycket tyder på det!

Snö och 800m eller Marathon?

Stockholm är förstås indränkt i snö, eller var i alla fall
när jag kom hem. Man tappar motivationen på en gång. Distans i två decimeter
snö. Som tur är träffar man doktor Carlborg som laddar inför VTSM så man blir
inte ensam. Vi kommer bli ett fint lag lördagen den 27 April i Linköping. Doktorn,
Zacke och Jag. Vi blir svår slagna. Men sen finns ju det gul/svarta hotet. Sjökan,
40-åringen kan ta tåget från Oslo och trots att han kommer att gnälla över
smärta och dålig form så kommer han ändå sticka iväg som en raggarbil med tolv cylindrar.
Och Algers, den ständigt förkylde små barns pappan. Men om han är frisk mer än
en vecka så kan han ändå springa fortare än alla andra gamla gubbar. Med det
gul/svarta hotet över mig så är det bara att ge sig ut och träna trots Stockholms
bistra väderlek. Oturligt nog så sätter sig Stockholm på snoken lite lätt
förskylning gör att man får ta det lugnt ett par dagar.

Typiskt vår underlag i Stockholm. På denna mark blev det två pass på 50min och 60min i lördags.

Strumpor och skor blev förstås blöta och det var jävligt kallt.

De lugna dagarna får en att tänka till: är det verkligen
marathon man ska springa? Är inte 800m mycket roligare. Inget malande, inget avverkande
av kilometer i väntan på att loppet ska börja på riktigt, inga problem med energi
tillförsel, utan bara starta max för att sedan stumna och gå i mål. 800m är nog
en bättre distans!

800m så som det sprangs förr. Eller inte alltid förstås. Loppen var ju oftare mer tajta. För er som är unga så vill jag bara påpeka att den svarta killen som kör i början är inte hare utan deltagare, det är därför Seb får gå om honom i kruvan. Förr i tiden var harar ett tämligen okänt begrepp och ville man springa fort var det bara att gå upp och köra.

Sagt som gjort. Igår när snoken var bättre var det bara att ge
sig ut på banan för snabba två hundringar med spårets unga 800m gäng. Alex,
Niklas och Nubben. Ni som tycker det är konstigt att Nubben är med i det unga
gänget. Så beror det på att man efter en tid i sin karriär blir ensam kvar. De i
ens egen ålder har försvunnit, har konstiga frakturer eller blivit tjocka. Och
då för man börja om från början. Liksom starta upp sin karriär på nytt, en ny
ungdom, en andra chans till stordåd.

Men i alla fall. Vi konstaterade snabbt att jag hade bättre
pers än Alex på 800m något som genast måste ändra på tyckte han och ville
springa hela distansen där på plats. Nubben erbjöd sig att hara. Men då bangade
han ur. Det blev nog inte bättre då jag lyckades hänga grabbarna på samtliga
intervaller trots att detta satt långt inne.

När jag sedan hängde av dem på nerjoggen så kunde jag snabbt konstatera att även om Alex slår mitt 800m per i
sommar kommer jag vara där i samma lopp och pressa bröstkorgen framför honom.
Så han kommer alltid vara några hundradelar sämre än mig.

Men efter dagens långpass så kan jag fortfarande inte bestämma
mig: 800m eller marathon?

Men det har inte bara varit träning som gällt i Stockholm.
Vi har även haft ett ’home coming party’, med hjortragu och Chianti Classico. En
stor besvikelse var att Dr Phil var orolig för sina levervärden och sin
amerikanska sjukförsäkring, så han kom aldrig riktigt i gång. En hundradels
Freppa fick stillsamt lotsa honom tillbaka till de södra jaktmarkerna. Jag tror
Dr Phil och jag får göra comback i helgen.

Dr phil, en hundradels Freppa, Nubben och Ken. Värmer för hemgång.

Tillbaka i Madrid

Tillbaka till Madrid på onsdags natten.

Några timmars sömn och sedan äntligen ett antal riktiga koppar kaffe. Sedan blir det att be
ge sig av till träningen. Dist med bröderna Spanien och Higuero. Samtalsämnet den
först halvan av passet rör dels att jag måste komma ner till EM i Helsingfors
och agera maskot åt de spanska löparna då de säger att jag för tur med mig. Det
andra samtalsämnet rör svunna tider och ett lopp i Göteborg 2006. Där både
Higuero och Jesus vann sina spurtstrider.

Loppet i Göteborg, lägg märke till Higueros sista hundra meter
där han tar turken Akkas . Vilken egentligen kanske inte är så stor bedrift då
samme Turk var en av de få jag själv slog i terräng EM i Toro. Det finns även
en blågul bifigur som gör en av de största svenska löpar prestationen under
2000-talet. Men det mest intressanta är varför Alistair drar iväg och sen tar
ett välkänt steg åt sidan. Alistair är en historia för sig som kommer berättas
någon gång i framtiden.

Efter halva sträcka vill Higuero löpa på i 3.10-fart men med
hänsyn till mig och att jag sprang en mara på söndagen så springer vi sista 30
minuterna i 3.30-3.40 fart istället.

Det blir dubbelpass denna dag men på kvällen känner jag att
de 70min på förmiddagen fick träningsverket att komma tillbaka. Lika bra med en
barrunda och det är Madrid derby denna kväll mellan Real och Athletico. Det
blir en lång kväll!

Typiskt Madrid och det
blev mycket sånt här denna kväll.

Torsdag morgon är det bara att stiga upp. Kaffet hjälper
inte att få bort tunnelseende. Men det är bara att dra till träningen. Idag är
det intervaller med Chema som gäller. Coach Antionio, som lite klent nog bara
sprungit maran under 2.10 två gånger, säger att 400-ingarna ska gå på en 66sek.
Men som vanligt är det bara de två första som gör det sedan börjar det gå på 64
och sedan 63. När Chema börjar dra 62-or så får jag tacka för mig. I den farten
blir det mjölksyra.

På nerjoggen visar jag Chema min Swissalpintröja och
berättar om loppet och detta är inget han borde springa . Så skrattar Chema och
säger ”Att det är precis sånt han ska springa när han blir gammal och mycket
mer än så”. Men nu är han ung och kan springa fort och då ska han också göra
det. Jag tycker att det är en jävla skön inställning för en 41-åring.

Chema och jag efter
träningen

Efter träningen diskuterar vi med Jesus om Det stora iränska
loppet som ska avverkas i helgen och hur de ska försöka hänga Bekele så länge
det går.

Jesus babblar på om vad han ska ha för kläder och om hur han ska hänga Bekele i Irland  

När jag tittade på resultaten idag så gick det inte så bra. Men Chema måste tydligen försökt hänga på då
han hade 8.20 första tre.

http://pic.twitter.com/TGfRyGYH

Chema och Bekele på bussen till starten i Dublin