LFA

Värmen slog mig – stenhårt

Jag har försökt hitta förklaringar till varför det blev som det blev i lördags. Hur det kunde bli så att jag satt i en taxi på väg tillbaka mot Slottsskogen, och inte befann mig ute på banan för att ta mig genom Avenyn och vidare mot målet. Någonstans gick allting väldigt fel och jag kan bara finna ett svar. Värmen chockade mig och gjorde mig till en slagen löpare, men hur tänkte jag egentligen när jag bröt redan innan passering 10 km? 

Redan vid uppvärmningen kände jag att det här skulle bli en tuff dag. Värmen var slående, och jag som hade tänkt att det inte skulle vara någon fara att springa. För hallå man kan ju inte skylla på vädret hela tiden, det är ju bara att köra på som vanligt. Men det var en idiotisk tanke från mig. Inställningen innan start var att slå tiden från förra året, något jag skulle slutat fokusera på utan istället ha fokus på att ta mig runt och njuta av en folkfest. Precis så som speakern uppmanade alla till att göra vid starten, men nej, det var långt ifrån någon njutning att springa denna dag. Benen kändes som blyklumpar och jag hade noll enerig ändå kändes det rätt bra fram till 5 km men oj vad sakta det hade gått. Varje steg fick jag kämpa för och nu började även vätskan ta slut. Därmed mindre energi till löpningen. 

Till en början låg jag bra med i en klunga men tappade bara mer och mer. Nerför första bron kändes det som att jag sprang uppför, inte nedför. Vad var det frågan om egentligen? Här har jag tränat i nästan ett år inför Göteborgsvarvet och när jag väl är ute på banan känns allt åt h-lvete. 

Efter passering 5 km fortsatte jag men tänkte hela tiden på om jag skulle fortsätta eller inte. Det gick bara tyngre och tyngre för varje meter, energin fanns inte där helt enkelt. Den där värmen som inte skulle vara några problem hade nu ställt till problem för många inte bara mig. Om jag minns rätt så sprang jag upp till 9 km, kan ha varit 8 km också, där tog jag beslutet. Det blir inget mer för min del denna lördag. Denna lördag som skulle bli till en folkfest och en härlig resa längs med Göteborgs gator. Nu blev det något helt annat. 

Någon minut senare satt jag i ett tält med russin. Göteborgsvarvet 2013 blev ett stort misslyckande skulle man kunna säga. Eller så blev det en lärdom för framtiden. 

Jag väljer att se det som en lärdom inför framtiden att faktiskt lyssna på vädret och ändra målsättningen. I taxin tillbaka mot Slottsskogen var stämningen långt ifrån feststämning. Fyra nedstämda löpare som blivit slagna av vädret, tvingats bryta och hade mängder med tankar i huvudet. Och jag har tänkt på vad som gick fel i nästan två dygn nu. Svaret är enkelt, jag lyssnade inte på vädergudarna utan försökte göra någonting som var omöjligt. Under 1.10 var alldeles för tufft istället skulle jag helt enkelt ändrat målet till något mer rimligt, men det är lätt att vara efterklok. 

Bara bryta ihop och ta nya tag i vägen framåt. 

Hitta harmoni för resultaten

Att ett år kan gå så fort. Nu sitter jag här igen med tankar på ännu ett Göteborgsvarv, med ett tydligt mål – att springa bättre än förra året. Tänk om det bara vore så lätt att det gick att programmera in sina skor och sedan bara flyta med, tyvärr är det ju inte riktigt så enkel. Men det är ju också charmen med löpningen för nu gäller det verkligen att få ur allt bra som byggts upp under ett år av träning. Många mil har jag hunnit med, mängder med pass på gymmet för att bygga upp en styrka och få alternativt. Och nu så är det snart dags igen.

Klockan 13.00 på lördag kommer jag och ett antal tusen andra stå där på startlinjen, med fullt fokus och tankar på hur man ska genomföra sitt lopp. För mig finns bara en sak att fokusera på, att göra mitt lopp och fullständigt strunta i hur alla andra springer. Visst låter det lätt i praktiken, bara gå in i sig själv och köra sitt eget race. Men lätt är det inte, tvärtom. Att hitta skön fart under ett halvmaraton är A och O, kommer man inte dit kan loppet bli väldigt tufft och så vill man inte ha det i 21 km. Att få kämpa för varje steg utan att få någonting gratis. Sedan kommer man också in i olika perioder under loppet där vissa kilometer går av bara farten medan vissa känns hur långa som helst. Då gäller det bara att inte få panik.

När man börjar inse att man tappat farten och rasar uppåt med sekunderna. Då paniken uppstår gäller bara en sak – slå av och fokusera på ett skönt lopp.

Men det låter så fel att säga "skönt lopp" eftersom det inte är något härligt söndags pass som jag ska springa utan faktiskt en tävling över 21 km. Ska jag glida runt utan att ta ut mig helt? Nej, verkligen inte. Jag ska kriga hela loppet och förhoppningsvis ta mig under 1.10 vilket vore helt underbart.

Mitt träningsår har också fungerat väldigt bra därför känns allting extra bra inför helgen. Jag har inte haft några problem med skador så träningen har flutit på bra, egentligen är det bara mina resor under våren som har ställt till det lite. Men om jag vänder på det har mina resor bidragit till att jag mått bättre som person och hittat glädjen till löpningen när jag väl har sprungit, och där någonstans ligger också en nyckel till att lyckas.

Löpning handlar om mycket mer än att bara göra bra träningspass och många mil i veckan. Mår man bra vid sidan av banan kommer också resultaten.

Den här veckan har jag fokus på att hitta ett skönt flyt, genom några fartökningar i distanspass, och göra benen fria från träningsvärk. Samtidigt försöker jag hitta en harmoni i vardagen som gör att jag kan åka ner till Göteborg med enbart en tanke – att springa riktigt bra.

Minns väl när jag satt här för ett år sedan och tänkte exakt likadant. Den gången gick det vägen och jag förbättrade min tid till 1.10,57. Däremellan har jag hunnit med ytterligare en halvmara i Stockholm som gick helt åt fel håll, men efter att ha kört många mil och byggt upp en känsla för distansen känner jag mig redo igen. Redo att se vad min kropp kan klara av.

Drömmen vore en tid långt under 1.10 samtidigt skulle jag inte bli besviken om det inte gick. I grund och botten är jag glad över att få göra någonting jag älskar över allt annat. Och när man är inne i sin uppladdning kan det vara lätt att glömma bort glädjen för att istället bara fokusera på resultatet, men så vill jag inte tänka. Utan för varje gång jag får chansen att springa ett lopp som Göteborgsvarvet tänker jag på vilken lycka det är.

Tusentals människor som är ute och hejar. Fantastisk stämning under hela banan, många duktiga löpare och mitt i detta befinner jag mig. Och det med ett stort leende på läpparna för då kommer jag även fixa mitt mål.

Upptäcka nya platser med löpning

Oj vad jag har tränat på sedan sist jag skrev här. Jag har även hunnit med att tävla för första och andra gånger under 2013, dessutom i ett nytt linne efter att ha gått över till Hässelby SK. Som ni märker har det hänt en hel del när vi pratar löpning och min väg framåt i spåret. Nu börjar även den där träningen ge resultat och i senaste loppet var jag på god väg mot ett nytt personbästa på 10 km, men jag kom inte hela vägen. Lika bra det för då har jag någonting att slå i nästa lopp över 10 km. 

När nu nästa lopp blir för nu väntar en av mina största äventyr någonsin. Inte bara sett till löpning utan till livet i sin helhet, jag ska nämligen ge mig av på en resa till andra sidan Atlanten. Närmare bestämt Mankato, Minnesota. Med mindre än 24 timmar kvar till resan känner jag mig rätt lugn faktiskt. Har blivit van vid att resa nu bara undra de senaste månaderna har jag hunnit med ett antal tågresor i Sverige och så några flygresor till Paris och Bratislava. Visst det har ställt till lite med träningen samtidigt är det bara underbart att resa och springa. Man upptäcker nya rundor, upptäcker nya platser och lär sig faktiskt att hitta på de olika platserna tack vare att man springer överallt. 

I USA kommer det också bli ett par nya skor som får ställas in i mitt redan stora "garage" av skor. Säger bara "hej Nike, here I come!" för när jag kollade på deras priser i USA säger jag en sak "Herregud vad billigt!". 

En utökning av platser jag har besökt, längsta resa jag gjort och så alla de där nya rundorna som jag kommer kunna köra. Vi skulle väl kanske kunna säga att jag ger mig av på två veckors träningsläger, men då skulle jag ljuga. För nu ska jag bara njuta men även det kan ta mig framåt mot nya mål. 

Ska försöka att uppdatera er från andra sidan när jag väl kommit fram. Men nu vet ni att jag lever i alla fall...

Djävulen i mig är tillbaka

Nytt år och nya möjligheter. Har ni läst eller hört det tidigare? Ganska säker på att ni har gjort det, jag har i alla fall tänkt så många gånger och följt mottot. 2013 ska bli ett sånt år där jag gör massa roliga saker, provar nya saker och framförallt tar ännu ett steg framåt i min löpning. Förhoppningsvis kan jag höja mig ännu mer under året och ta steget mot bättre tider. Dock har mitt år inletts väldigt dåligt när det kommer till just träning. En resa till ett land där ölen är billigare än vatten, dessutom med en helt fantastisk klass som gör en sällskap varje kväll. Nej, det är inte optimalt för träningen. Däremot för livet i sin helhet. Glädje och lycka är också viktigt. Ska väl tillägga att det inte enbart var ölen som ställde till det utan dagarna var fyllda med jobb så träningen var svår att få in.

Men nu är jag återigen hemma i Sverige igen. Taggad till tusen.

I måndags inledde jag vecka med att besöka Runday här uppe i Stockholm och det gav mig flera spännande insikter. Efter att ha tränat iprincip själv under ett år kändes det underbart att få komma till en stor träningsgrupp för att få lite motstånd. Det är sjukt imponerande hur många som faktiskt springer här uppe i Stockholm, verkligen en rejäl bomb som säkerligen kommer komma till Norrköping snart också. Var hur många som helst med under passet.

Vi träffades vid Östermalms IP, där jag har många fina minnen från ungdomstiden då jag alltid sprang minimaraton. Fick faktiskt lite flashback när jag kom in på arenan. Därifrån joggade vi tillsammans till Humlegården, jag vet låter klyschigt men jag är stockholmare nu, där vi körde först lite löpteknik följt av intervaller.

Som jag längtat efter att få pressa mig i intervaller. 

Kör man på själv känns det alltid bra, för det mesta, eftersom man inte har någon att jämföra sig emot.

Nu hade jag väldigt många att springa med och plötsligt hände något med mig. Var som att djävulen i mig kom fram igen. Eller vi kan säga tävlingsmänniskan. På varje intervall bestämde jag mig för att ta täten och inte släppa om någon, trodde det skulle vara en lättmatch för mig. Men inte. Flera hängde på mig och efter några intervaller blev jag till och med tvungen att släppa. Inte bra alls.

Ilskan som uppkom. Ilskan som jag försökte omvandla till energi, men det gick inte. Hade inte kraften att kunna hänga på utan fick verkligen slita för att överhuvudtaget hänga på täten.

Kanske inte hade de bästa förutsättningar inför passet. En resa till Slovakien med mycket jobb, lite träning och mycket öl. Men det spelar absolut ingen roll jag ska inte få stryk. Djävulen skrek åt mig "tryck på nu då!"och jag försökte höja tempot men jag hade inte orken eller kraften till att öka. Även om passet inte gick helt optimalt väckte det ändå kroppen, och framförallt en känsla som jag enbart upplevt på tävlingarna de senaste åren. En nerv av tävling och helt ny kraft.

Tävlingsmänniskan var tillbaka. Dagen efter passet bestämde jag mig för att lägga in dubblapass, 10 km distans och styrka, allt för att kunna höja mig. Om jag inte haft träningsvärk på ett tag så är den här nu. Så även tävlingslusten.

Att jag dessutom fått höra rykten om att en viss Zetterberg fått en bra start på 2013 och känner av massa ny energi gjorde inte saken bättre. Detta ska bli året där jag ska hålla honom bakom mig på samtliga lopp som vi möts. Det är mitt nyårslöfte och jag hoppas att han läser detta... Han skrev någonting om att jag borde ligga sömnlös om nätterna. Nej, det gör jag inte.

Om jag ska vara helt ärlig är det otroligt kul att läsa hans blogg och se att han satsar rejält i år. En bra boost för mig också efter alla duster vi har haft. Tillsammans kan vi säkerligen pressa oss till bättre tider och ta upp kampen på de framför oss...

Känns i vilket fall som att 2013 kommer bli ett bra år.

Kontinuitet och variation i löpningen

Löparpodden har blivit något som jag fastnat för och även i deras åttonde avsnitt fick jag vara med som gäst i deras program. Denna gång handlade det om skador inom löpningen, där har jag egna erfarenheter vilket gjorde det lätt att prata.

Efter att ha haft problem med mina knän har jag de senaste säsongerna fått vara skadefri, ta i trä, något som jag är glad över och det är nog därför framgångarna har kommit. Vad beror det på att jag varit skadefri så långt då? Jo, att jag tränar mycket mer allsidigt nu jämfört med tidigare.

Löpning, löpning och löpning. Så såg det ut för mig i mitt träningsschema ett tag, ingenting annat fick ta plats i träningen. De dagarna som jag inte kunde springa var i mina ögon dåliga dagar, riktigt tråkiga dagar när jag fick ägna mig åt styrka eller rehab-träning. Inte så konstigt egentligen eftersom jag ägnade mig åt löpning men i längden sliter det för mycket och ger motsatt effekt. Någonstans kommer det till en punkt där allting tar stopp. Istället för att få effekten att styrka byggs upp började kroppen brytas ner, och så satt jag där. Skadad. Självklart försökte jag köra lite styrka men det var svårt att få in det, var ju tvungen att hinna med all löpning. Där och då såg jag inte meningen med att lägga in massa annan träning bortsett från löpningen. Jag borde ju ha lyssnat mer på kroppen men jag stängde av. Klev över gränsen. Och jag gjorde det inte en gång utan två gånger (!) klev jag över gränsen. Den där smärtgränsen då kroppen säger ifrån, skickar ut signaler som man borde lyssna på. Men det är så lätt att stänga av.

För mig blev det otroligt tungt både psykiskt och fysiskt att vila från träning. I hela mitt liv har träningen varit en naturlig del av min vardag, det är också där alla mina vänner har funnits. Nu var det slut. Allt socialt försvann för mig, allt gled ur min hand. Att åka på träningar bara för att titta fanns inte på kartan, istället för något positivt av att vara där blev det bara svårt psykiskt. Det bröt ner mig. Till slut bestämde jag mig för att stänga av helt. Släppa träningen helt och börja skriva. Det hjälpte mig väldigt mycket parallellt med detta började jag också gå på gym för att bygga upp allt det där som jag inte hade tidigare. Muskler och styrka för att undvika skador.

Efter några månader kom jag också in i det där med att träna alternativt, eller rehab, på gymmet. Det blev återigen till en del av min vardag. Till en början var jag riktigt nervös och rädd för en ny miljö som gymmet innebar. Jag kom tillbaka. Började träna löpning igen, och gick in i samma fälla. Löparknä för andra gången. Och nu var jag fast på riktigt, med gymträningen. Och det fungerade utmärkt för mig.

Mitt första Göteborgsvarv hade jag knappt sprungit längre än 10 km utomhus istället bestod min träning till stora delar av crosstrainer samt intervaller på löpbandet, och såklart styrka. Att jag sprang på 1.20 kom som en stor chock. Där och då var jag riktigt nöjd men egentligen spelade inte tiden någon roll utan bara känslan av att kunna springa utan att få ont. Helt obeskrivlig.

Då bestämde jag mig också för att fortsätta detta upplägg i min träning även om folk försökte övertala mig till att komma tillbaka på träningspass som jag varit med på tidigare. Nej, nu hade jag bestämt mig för att lyssna mer på kroppen och inte bara följa ett schema. Att ha ett sånt schema skulle bara innebära ångest och risken för skada skulle öka radikalt. Vikten av att ha variation i sin träning var någonting jag upptäckte i och med mina skador som nu på vintern ges det mängder med möjligheter till att träna något annat än löpning. Nu innebär en vecka för mig att jag springer en till två gånger, styrka två till tre gånger och sedan är det helt öppet för annan träning. Ett spelrum för att komma på egna pass. När det gäller styrkan jobbar jag helt med min egen kroppsvikt och har svårt att se varför jag ska börja köra med massa vikter. Och det skulle mycket väl kunna vara så att jag lägger på lite vikter denna vintern, dock har jag ingen press på mig att göra det. Efter min skada bestämde jag mig för att dra ner på tävlandet och enbart fokusera på att hitta tillbaka till glädjen i träningen igen och inte sätta någon som helst press på mig. Det är först nu som det har börjat lossna även där.

Göteborgsvarvet har alltid haft en speciellplats hos mig och i år blev det återigen nytt personbästa med tiden 1.10,56 vilket jag är väldigt nöjd. Men det kan självklart bli bättre än så bara glädjen finns kvar där.

Just nu är jag inne i en period där jag lagt ner tävlandet helt för denna säsong och fokuserar istället på att träna på bra med kontinuitet. Nu är det bara läge att bygga upp en grund att stå på nästa säsong, men jag la in en tävling i september. Stockholm halvmaraton som blev lite av ett misslyckande. Men jag ser det inte som ett misslyckade utan en del av min personliga utveckling, går det bra hela tiden lär man sig ingenting. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra. Men det viktiga är återigen att ha kul hela tiden. För om man skulle se alla bakslag som ett misslyckande hur skulle man då våga tävla? Aldrig.

När jag nu ser framåt mot 2013 vill jag få in fler tävlingar och våga mer med löpningen, kanske ta steget tillbaka in i tävlingsvärlden igen. Men då ska jag göra det långsamt, lyssna på kroppen och göra allt i mitt tempo. Helt utan stress. I dag är jag 24 år och har hela livet framför mig och har ingen stress för löpare kan man vara hela livet men för att lyckas gäller två saker.

Kontinuitet och variation.

Hoppar mig framåt

Varje vinter försöker jag prova på någon ny träningsform bara för att få lite variation i träningen. I år har det blivit något så enkelt som att hoppa hopprep lite varje dag, eller varannan dag beroende på hur planeringen ser ut. När jag började kändes det lite larvigt att stå där och hoppa sedan visste jag inte riktigt hur jag skulle lägga upp det, ska jag stå där och hoppa i tio minuter rakt av eller hur gör man? Under hela sommaren hörde jag hur Lisa Dahlberg från Naturkicken, som jag jobbar med, talade om för sina kunder att hopprep var jättebra träning och att man kunde jobba i intervaller. Lät som en bra idé därför började jag hoppa i intervaller.

Hoppa i en minut och vila i 30 sekunder. Precis som jag brukar lägga upp det när jag kör intervaller då jag springer.

Till en början kändes det inte alls jobbigt så jag började lägga in lite olika koordinationer där jag hoppade på vartannat ben, två på varje och vanligt. Allt för att få lite variation i hoppningen. Efter att ha kört tio intervaller packade jag ihop och började den ordinarie träningen, ett styrkepass med skolan. Sedan har jag försökt hålla detta som en kontinuerlig träningsform och gud vilken träningsvärk det ger. I helgen när jag hade besök av mina föräldrar gick vi mycket på stan och på lördan hade jag svårt att gå på grund av träningsvärken. Länge sedan det var så. Men det måste ju innebära att det ger någonting.

Kanske kan det till och med vara så att jag kan hoppa mig till att bli en bättre löpare för jag stärker ju upp precis de musklerna som används när jag springer. Tänk vilken grej om det funkar då kan jag tänka mig rubriken när jag blir bästa norrköpingslöpare på Göteborgsvarvet. Något i stil med: ”Marcus hoppade sig till bättre tider”. Det vore nått. 

En nyfrälst löpare

I måndags ställdes jag inför en av de tuffaste utmaningarna i tränings väg. Ett pass med tio personer utomhus i detta kalla väder, eller ja de tyckte att det var kallt i mina ögon är det inte kallt förens om vi pratar om minus tio grader. Redan förra veckan, när jag meddelade att vi skulle träna utomhus, kom det mycket gnäll. Några av de sakerna som de sa var: ”varför ska vi köra ute nu?!”, ”kommer vi springa mycket eller? För jag har ont i mina ben…” eller ”det är ju farligt att springa när det är så kallt!” och vad skulle jag svara till dem? Bara att slå av för min del och säga att det inte alls är farligt att träna utomhus bara för att det är lite kallt.

Jag blir alltid lika fascinerad över att vi, här i Sverige, blir chockade över att det är lite kallt vissa tider på året. Som nu när det är november. Något nytt? Nej, verkligen inte och jag är ju likadan själv ibland.

Vanligtvis brukar vi träna inomhus, i värmen, där vi kör styrka för hela kroppen nu skulle jag bara lyfta ut detta till vår vackra omgivning. Innan hade jag lovat att ställa in passet om det var regn men som tur var höll sig regnet borta. Tanken var att de skulle få prova någonting nytt och faktiskt upptäcka hur lätt det är att träna med hjälp av naturen utan något gym. Sedan var tanken att få in lite variation i träning, och för att vidga våra möjligheter till fler träningsalternativ.

När vi väl stod där igår hade alla klätt på sig ordentligt, kanske lite för ordentligt. Minns själv hur svårt jag hade med att ta på mig lagom mycket kläder. Att inte ha för mycket eller för lite är en svår avvägning. Jag försökte att slänga ut några sista inspirerande ord innan passet drog igång på riktigt. Kändes inte som att det bet direkt, men så hände nått.

Reaktionerna som jag ville ha var lite glada miner, jag fick helt andra reaktioner. Uppgivna ansikten och tomma blickar. Men vi gav oss iväg i spåret, börja lie lugnt innan kroppen har kommit upp i varv. Precis som alltid. Redan vid första stoppet fick jag en känsla av att gruppen började acceptera förutsättningar, att inte vara i värmen inomhus utan befinna sig som ett med naturen.

Vi körde på i 45 minuter där jag hade lagt in variation av löpning mixat med styrka och intervaller. Under passets gång märkte jag mer och mer att det lossnade för dem, nu fick jag äntligen se leenden i gruppen. De började även sjunga vid vissa stationer och skämtade med varandra. Otroligt. När vi kom tillbaka till startplatsen var alla glada, nöjda och trötta.

Precis så som det ska vara efter ett träningspass.

Efteråt pratade jag med en av de tjejerna som var med bara för att kolla vad hon tyckte om passet, då insåg jag en sak. Jag hade lyckats – igen.
"Jaha, hur känns det nu då?"
"Väldigt bra! Länge sedan som jag kände mig såhär pigg, ska nog börja springa mer. Du har verkligen inspirerat mig."
"Oj, vad kul!"
"Det var ju hur skönt som helst, även om det var jobbigt!"

Och jag hade svårt, på riktigt, att känna inte ge ett stort leende. För jag hade ju faktiskt lyckats med någonting som kändes omöjligt, att få dem inspirerade till att vara positiva till träning utomhus trots lite kyla. Jag ska väl också erkänna att det var väldigt nära att jag ställde in detta pass för det kändes hopplöst.

Oj vilken tur att jag inte gjorde det. 

Hur kan känslan skilja sig så mycket?

Som personlig tränare blir det en hel del träning. Och även som löpare på elitmotionsnivå som jag faktiskt är på, men det fascinerande är att inget pass är det andra likt i känsla. Ibland är det en underbar känsla att vara ute och springa själv eller tillsammans med kunder, redan nästa dag kan det kännas som något av det tråkigaste man har gjort. Jag började tänka på det här under ett pass i helgen och kom fram till flera intressanta saker.

Träning har och kommer alltid vara en stor del av mitt liv, från att ha tränat på elitnivå med de allra bästa juniorerna i Sverige har jag tagit steg lite åt sidan. För mig har träningen alltid varit viktig även om det ibland varit kämpigt med att ta sig iväg på vissa pass. Precis som med allt går det ju upp och ner. Just under denna period på året har jag extra svårt att motivera mig men ibland går det lätt även denna tid på året. Då är det framförallt när jag får möjlighet att träna andra som den där magiska känslan uppstår. Som när jag ska leda ett pass här på skolan för tio andra elever, eller som när jag hjälper någon med löpteknik i Norrköping. I de allra flesta fall är det en underbar känsla att träna, men som jag skrev tidigare kan känslan före, under och efter ett pass skilja sig enormt mycket.

Det finns ju många gånger som man gått hemma och tänkt att man kanske skulle ta en vilodag istället för att träna, men så fort man har kommit ut i spåret så har en obeskrivlig känsla uppstått. Man skulle kunna vara ute hur länge som helst utan att bli trött och uttråkad. Självklart förstår jag att kraften någon gång skulle ta slut men just där och då är det helt fantastiskt. Men så finns det alla de där gångerna som man varit sjukt taggad innan passet men när man väl är ute är den känslan som bortsprungen.

Även om folk säkert tror att jag alltid har det lätt till att träna så tar det emot för mig ibland. De flesta gångerna tar jag mig ändå iväg till ett träningspass bara för att få uppleva den där sköna känslan efteråt. Samtidigt får man inte heller glömma bort att vila också är en viktig del av träningen. Sedan tänkte jag lite längre på just det där och hur det yttrar sig i mitt jobb som personlig tränare och kom fram till två olika typer av pass som jag ger till mina kunder. Och jag ska väl tillägga att det inte är så att jag är sämre mot någon, utan bara att min energi mot folk kan vara olika. Precis som det faktiskt är ibland. Då kom jag fram till följande, och jag tror att många som jobbar med träning kan intyga.

”Rutin” – De där passen som man faktiskt inte har någon energi alls utan bara gör det för att. När jag tränar själv är det de där passen som jag tycker är sega och tråkiga att ta sig igenom men ger så mycket. Som PT är de där passen som jag bara kör på ren rutin utan att egentligen ge något extra. Och usch vad hemskt det låter nu när jag skriver om det.

”Extra bra” – Vissa dagar går allting som en dans och så är det med vissa pass jag kör också. Då när allting sitter och jag känner att kroppen är full av energi och endorfiner som går att dela med sig av. I dessa stunder lyfts allt och plötsligt gör jag det där lilla extra, som när man har tänkt att springa 30 minuter och är ute i 60 minuter istället.

Möjligheternas dag

Söndag förmiddag och jag har precis kommit hem från ett distanspass ute på vackra Ekerö. Eller ja, det är ju faktiskt på Ekerö som jag bor som ni vet och här erbjuds det helt underbara miljöer för sköna distanspass. Dagen till ära hade jag sällskap av en klasskompis på rundan som var drygt 10 km, och det gick hur lätt som helst. Benen malde på i ett bra tempo. Och resten av kroppen svarade precis så som jag vill att den ska svara på ett sådant pass. Inte nog med det, att köra ett skönt pass är ju den bästa starten man kan få på en söndag.

Känns det inte lite som att söndag förmiddag är den perfekta tiden att träna på. Man har inga måsten. En hel dag av frihet och lugn vilar framför än, alla de som kallar söndagar för ångest dagar – tänk om. Se det som möjligheternas dag. 

Gäst i löparpodden

Som journalist är jag van vid att boka in intervjuer, åka och träffa folk, få dem att känna sig trygga och få dem att prata. Då kan jag ibland tycka att det är konstigt varför vissa tvekar så länge till att ens ställa upp. Det är ju inte ens farligt utan jag vill ju bara att de ska föra ett vanligt samtal med mig och prata om något som de förmodligen har bra koll. Ibland kan jag till och med bli arg över att folk inte vill ställa upp på en intervju bara för att de känner sig osäkra samt att de är rädda över hur jag ska vinkla deras svar. Jag vet att det är lite överdrivet att bli arg över en sån sak, men hela mitt jobb bygger ju på att folk kan ställa upp och att jag kan ta reda på fakta som kompletterar intervjun.

Men så förra veckan var jag själv på den andra sidan. Som gäst i ”Löparpodden” förstår jag nu vad folk menar när de säger att de känner en viss osäkerhet. Anledningen till att jag var med som gäst var till en början att jag skulle göra reportage. Då om Lars Erlandsson och Niclas Sannerheim som ligger bakom denna podcast som handlar om löpning. Men det vände helt och istället bestämde vi oss för att jag skulle vara med som gäst i programmet, som kommer ut idag, där jag gav tips på hur man ska tänka kring tävlingar och mycket annat. När jag satt på tåget från Norrköping upp till Stockholm förra veckan smög sig en osäkerhet in hos mig. Jag var snabb med att tacka ja till att medverka på en intervju, eftersom att jag vet hur det är att boka in intervjuer och få ett nej så tackar jag oftast ja. Nu var det ju om ett ämne som jag är säker på.

Men väl på tåget började jag känna mig mer nervös över vad jag hade tackat ja till. Kommer jag inte låta helt dum i deras program? Vem är jag att kalla mig för expert på någonting som det finns folk som är mycket bättre på? Samtidigt har jag en förmåga att sväva iväg i mina svar bara för att det finns så mycket att säga om just löpning. Bestämde mig för att slå bort den där osäkerheten för att istället verkligen fungera över vad jag ska svara på deras frågor.

Och det blev riktigt lyckat. Lars kom och hämtade upp mig vid centralen, vi åkte hem till honom i Enskede (tror jag) där vi pratade lite svävande kring livet och hur det kom sig att man började springa. Vid 20-tiden dök också Niclas upp. Då väntade en kort runda på 5 km för att värma upp lite inför inspelningen, helt perfekt sätt att komma varandra lite närmre. Eftersom att tiden var väldigt tajt för mig blev det direkt att vi började spela in efter vår runda och när jag satt där kände jag mig osäker igen. Sökande efter bekräftelse från dem om att mina svar var bra, och de nickade hela tiden instämmande. Det blev ett härligt samtal som Kristoffer Triumf skulle ha sagt där vi tog upp allt mellan olika träningsformer, våga utmana sig själv och hur man ska tänka kring tävlingar.

Både Lars och Niclas var helt fantastisk när de fick mig att känna en trygghet i podcasten, men jag ska kanske inte ropa ”hej” ännu för jag har ju inte hört resultatet. Efter att vi spelat in bjöd de på lite middag och jag åkte hem till Kaggeholm igen, en riktigt lyckad start och idag går jag bara runt i väntan på att få höra hur det blev. Och fortfarande kan jag tänka på allt jag tänkte på innan, var jag verkligen en bra gäst? En sak är i alla fall säker. De gör en intressant podcast som alla löpare borde lyssna på!