LFA

This is the end

De sista dagarna i Östafrika tillbringades på Running Relations camp i Kibiko utanför Ngong utanför Nairobi. Jag körde ett ordentligt pass med grabbarna Laban, Erik och Too för att visa att en del mzungo faktiskt kan springa lite. Det blev fartlek; 1 min snabbt + 1 min jogg, gånger 20. Hade dock rejält ont i hälen efter det. Skadan har blivit stadigt sämre under hösten så numera är det inte ens möjligt att springa varannan dag.

På skolan Kenswed Academy blev det lite fortsatt arbete med att ordna bygge av nya klassrum, elektricitet, matsal, labbsal, administration, mm. Skolprojektet har tyvärr just nu en del ekonomiska problem. Kostnad för nödvändiga investeringar är större än vad som just nu finns i kassan. Många människor i Sverige gör stora insatser för att dra in pengar men just nu vore det bra med just din hjälp! Gå in på http://globalrelations.nu/Stod_oss.html för att se hur du kan assistera. Jag bekostade några små investeringar som förhoppningsvis kan bli nyttiga om några år. Tre sorter 'konstruktionsbambu' planterades på skolgården; dendrocalamus asper, oxytenanthera abyssinica och vulgaris vittata, användbara för diverse hantverk och ätbara skott. Frukt- och nötträd ger lite tillskott till skolmaten samt är trevliga att sitta under, vi provar mango, guava, banan, macadamia och avokado.

För ett år sedan skrev jag denna krönika om farhågor och förhoppningar inför framtiden. Skulle nog säga att den fortfarande känns aktuell för mig. Flute-tankar, den blogg jag helst läser, har gjort en mer detaljerad lista över viktiga frågor att bevaka under 2013, rekommenderas. Personligen vill jag se till att få min fot opererad så att jag kan börja springa ordentligt igen, träna simning under tiden efter operationen, göra färdigt några bambucyklar, jobba vidare med projekt för Naturhusföreningen, lära mig lite tyska och swahili, kanske komma i form för att i alla fall springa några brödrostlopp under hösten.

I skrivande stund sitter jag på ett tåg till Falun. Det blir ett mycket lugnt nyårsfirande i den lilla byn Övertänger. Sedan några dagar med förhoppningsvis en hel del skidåkning. Grannbyn Enviken (som jag delvis härstammar ifrån) var ett hett ställe på 50-talet och producerar fortfarande rockabilly i världsklass. Gott nytt år.

På resa runt en sjö

Jag tänkte nu försöka lämna en redogörelse av en innehållsrik resa runt Victoriasjön med många timmar i bussar. För att förbereda mig för de första 12 timmarna buss, sträckan Nairobi – Kampala hade jag bokat en träning med Mike Odhiambo. I lättvikt har Mike haft en respektabel proffskarriär men tränar just nu inte fullt själv på grund av fraktur i en hand, men han hoppas göra comeback snart. För övrigt så driver han föreningen Kibera StreetFighters ) som ni kan 'gilla' på Facebook. Passet var utan att överdriva, ordentligt och grundligt. Fick många bra tips på för mig nya övningar och en träningsvärk som orsakade en stapplande gång i fyra dagar.

Direkt efter passet med Mike tog jag en Matatu in till stan för att hoppa på bussen till Kampala. Stor överraskning när stor del av Nairobi Hash House Harriers gruppen satt på samma buss. De skulle till Kampala för en gemensam helg med Kampala HHH. De gjorde att 12 timmar bussresa gick lite snabbare tack vare outtröttlig sång. Sista bussen mot Bukoba hade redan så tog in på ett litet hotell och fick en trevlig kväll, och rikligt med dryck, tillsammans med Hash grupperna. Blev bara ett dugn i Uganda. Fint landskap men man känner att det är en betydligt mer totalitär stat än Kenya.

Vid ankomst sent på kvällen i Bukoba möts jag av Anthony och Edward, som jag ska spendera mest tid med under de fem dagarna vid Tweyambe Secondary School. Stället ligger ca 20 km norr om stan på en kulle med vacker utsikt. Det är dock långt till närmsta kraftledning. Skolan har en generator, som drar en massa bensin. Man tycker att det blåser ganska bra och på något sätt har Ingenjörer utan gränser involverat sig i denna skolan. På så sätt blev jag indragen. Träning dessa dagar bestod av att gräva hål, blanda betong (bra träning för baklår och rygg) samt springa upptäckarrundor i området. Fint sätt man odlar där, blandar på samma yta banan, kaffe, jams, cassava, jack fruit, avokado mm. Tror att en viss Klara Hansson skulle finna detta spännande. Andra permakulturister träffade jag i Kisumu, efter 10 timmar på en båt med samma namn som sjön den färdades över samt ytterligare 10 timmar buss. De hade på en ö i sjön deltagit i en kurs som jag tyvärr inte hann delta i.

Tjänsten som mottages ifrån en investering är (i bästa fall) endast halva samhällsvärdet av densamma. Stort värde åstadkoms också där produkten som möjliggör tjänsten tillverkas. Det är därför som många nationer förhandlar om motköp vid stora investeringar som till exempel vid försäljning av JAS 39 Gripen. Den globaliserade världens fabriker; Kina, Indien, Bangladesh och några fler, tillverkar en mycket stor andel av produkter som säljs i Östafrika; cyklar, bilar, mopeder, lampor, batterier, tyg, kläder, verktyg, maskiner, etc. För att den lokala ekonomin ska kunna komma i någon form av hälsosam balans behövs ökad inhemsk produktion mer diversifierad än dagens mestadels oförädlade råvaror. Med denna bakgrund så var det roligt att igår besöka en lokal producent av små vindturbiner i en liten verkstad utanför Kisumu; access:energy. Man tillverkar turbiner av en design som lagts upp som open source hårdvara av organisationen Otherpower för ett antal år sedan. Den skickliga elektroingenjören vid företaget, Peter Mbari, har dock själv konstruerat övervakningselektroniken. Genom att skicka ett sms till sin turbin kan kunder få reda på aktuell vindstyrka, elproduktion och batteristatus. I dagsläget tillverkar de tre produkter; en 700 W snurra, en 1,5 kW samt övervakningspaketet. Rotor, stator, vingblad, mast och en skyddsmekanism mot för starka vindar; allt tillverkas lokalt. Hjullager från bilar återanvänds och används i turbinerna.

Nu i Eldoret, sitter och kollar på film med Japhet Kipkorir. Lock Stock and Two Smoking Barrels, en guldrulle. Men vi har förtjänat det, bra löprunda igår och simning vid Lornas camp i Iten (räknade till fem st löpande holländare där), hopp och styrkeövningar idag. Igår fick jag kaffe, saft och bulle hemma hos familjen Andersson. Isabella verkar vara ha gott mod inför Dubai om mindre än två månader, blir det kanske ett nytt svenskt rekord? Snart ska vi ut och ta en öl med orienterare från Dalarna/Norge. Börjar bli en betydande andel löpande nordeuropéer som övervintrar här. Jag förstår dem. Japhet har mycket affärer på gång som vanligt, nyinköpt traktor och foderkvarn, bönor som ska skördas snart, två små dukas (kiosker) har han köpt. Tyvärr även lite skadeproblem, sannolikt efter lite för hårt tävlande under året.  

En gång i Ngong

De senaste tio dagarna har jag spenderat i Ngong ca 30 min cykling sydväst om Nairobi. Är främst här för att fixa och dona med utbyggnad av skolan KenSwed Academy som sponsras av maratonlöparen Isaac Macharia och svenska organisationen Global Relations, gå gärna in och stöd projektet, vi behöver månadsgivare! Jag var här för ca ett år sedan och hjälpte till att konstruera en biogasrötare, som ska producera biogas för användning i skolkökets spis samt rötrest som ska gödsla några träd, bambuplantor och vall (ko-mat). Tyvärr blir det ännu inte mycket biogas. Det har bara varit 60 elever under året och de har inte vart på internat som var tanken från början. Därför blir det för lite mat åt bakterierna som producerar gasen. För att åtgärda detta var vi (jag och två pers från en lokal transportfirma) i morse och hämtade ca ett ton färsk ko dynga. Det var skitigt. Förhoppningsvis kommer snart Patrick Makau (hoppas de flesta vet vem världsrekordhållaren i maraton är), kompis till Isaac, donera ett par kor. Kommer förse skolan med både mjölk och biogassubstrat. Namn som övervägs är My och Cow eller kanske Berlin och Frankfurt (efter maror han vunnit).

Två nya klassrum byggs.

Jag bor här hos en löpargrupp som inte är lika stjärnspäckad som Isaacs. Den leds av William Morwabe som är lite känd i Sverige efter segrar i ett antal lopp i år och ifjol. Det är traditionell kenyansk stil, mat lagas på träkol, dusch en balja ibland varmt vatten, två pers per säng (funkar helt ok, man lär sig ligga still) och hål i golvet-utedass. Trevligt folk av blandad etnicitet, finns ett stort antal folkgrupper och språk i Kenya, så diskussioner under middagen på kvällarna är ofta heta men man är ändå vänner. Det finns etniska motsättningar i landet som drivs på av många politiker (läs mycket bra bok; It's Our Turn to Eat av Michaela Wrong, för mer info på ämnet) som ledde till våldsamheter efter valet 2007.

Träningsmässigt har det inte blivit så mycket löpning men många cykelturer till Nairobi och grävjobb, bra träning det med. Igår provade jag på något nytt; Nairobi Hash House Harriers. HHH finns i det flesta städer jorden runt och är en mycket Brittisk företeelse där man samlas och springer en runda för att sedan få dricka öl äta mat i stora mängder med gott samvete. Allt med i ärftlighetens namn ganska fåniga traditioner; sånger, smeknamn och diverse ritualer. Det var faktiskt ganska skoj ändå. Joggade den 'långa' 6 km rundan med Arafat som var snabbast med ändå inte så snabb men kunde köra lite extra km i bra fart också. Sedan öl med Cardinal Sin, (svensk som hade bjudit in mig) Gunslinger, Cobra Ass m.fl., kanske 60 pers totalt. De hade även inval till nästa års styrelse 'the Mismanagement' som var lite segt att lyssna på. Hash Respect, och var tyst, annars vattenpistol som var ett bra knep som jag kanske ska kopiera.

I lördags konsert med Jah Cure. Fyra timmar sen (start 03.00), halvtaskigt ljud och ganska få besökare men ändå lite skoj

Imorn kväll blir det ut och resa igen: Kampala, Uganda. Bukoba, Tanzania. Kisumo och Eldoret, Kenya. Innan jag kommer tillbaks i Ngong igen. Nu ska jag käka middag hemma hos Lars Bohlin som bor här och ordnar träningsresor: http://kimbiacamp.se/

En helt vanlig dag med mestadels kontorsarbete

Stannar en dag på backpacker ställe i Mombasa. Skönt att ha lite lugn och ro eftersom jag behöver skriva lite grejer. En barfota löprunda på stranden innan lunch. Fick ha ihjäl en grön mamba på väg dit. Bett resulterar i relativt säker död, men tror inte att de helst biter människor så har inget emot dem egentligen. Dock så hade några ungdomar redan mosat den på mitten med något tillhygge så jag tänkte att det var bäst att göra slut på den med en sten i huvudet. En halvtimme simning samt fem set ggr 20 rep burpees som avslutning på passet.

Tiden på Lamu var intensiv och intressant. Min presentation av ex-jobb, Energy system assessment and modeling of a potential future energy system on Lamu Island, Kenya, som ingick som del i programmet för Lamu Culture Festival som Smart Solutions for a Green Lamu. Känner mig nöjd med presentationen och att det var ganska bra antal åhörare, som inte bara var inflyttade och turister utan även en del locals. Ställde bra frågor gjorde de också. Dagarna därefter bestod i att möta diverse politiker, tjänstemän, företagsledare och andra för att ge dem en kopia av rapporten och diskutera hur deras roll i omställningen av Lamu skulle kunna se ut. Givetvis även en del simning över sundet till Manda Island samt basket med diverse barn och ungdomar. Jag fick bo på Subira House som jag måste få rekommendera till alla som funderar på en resa till Lamu. Drivs av Paul och Christina Aarts, som tidigare drivit hotell i Dala-Floda. De är det hotell på ön som tar miljöfrågorna på störst allvar. Där bodde dessutom även Simona Abdalla, mycket trevlig tjej som kan göra hyfsat spektakulära saker med sin darbuka, en arabisk trumma.

På väg söder ut i Mombasa stannade jag en natt i Kipini vid bygget av the Musafir. Paulo från Italien och Louis från Frankrike har en dröm. De ska bygga en 25 meter lång dhow att leva på tillsammans med kanske 10 andra,seglandes längs jordens alla kuster. De vill att Musafir ska vara en flytande kunskapsbank för goda idéer om hur människor kan få det lite bättre, idéer som kommer läras ut till lokalbefolkning vart man än åker. Båda två har gjort en del ganska ordentliga äventyr tidigare i livet. Långa vandringar och cykelturer bland annat.

Ikväll går jag på en nattbuss till Nairobi. Flera möten imorn samt ett efterlängtat återträff med en viss cykel...

Ifrån ett hustak under den Östafrikanska stjärnhimlen

Hej läsare,

Så har det blivit ett sånt där långt uppehåll igen som man ska undvika som bloggare. Senast handlade det ju om förberedelser inför finalen i Salomon Trail Tour. Om någon undrar så gick det år h#lvete. Springa i lera och stenar med vanliga asfaltdojjor är inte att rekommendera, sedan var det kanske inte bara det som avgjorde. Skit samma.

Fram till nyår kommer jag skriva några inlägg ifrån och om Östafrika här på bloggen. Jag har varit medlem i Ingenjörer utan gränser sedan ett par år tillbaka och ordnat ett par möten i Göteborg på temat biogas och energi. Föreningen bidrog även ekonomiskt till ett av de projekt jag jobbade med på plats förra året: En anaerob rötkammare som del i avloppsbehandling för en skola i Ngong utanför Nairobi. Skolan är en secondary school (gymnasium) och heter Kenswed Academy, Den kom till tack vare den svenska organisationen Global Relations och en kenyansk maratonlöpare vid namn Isaak Macharia. Innan jag flög hem ifrån Nairobi i slutet av februari fick jag vara med under de första dagarna med elever på skolan. Mycket trevligt att se hur många människors ideella arbete i Sverige för att dra in pengar (det visade sig att en gymnasieskola kostar ca 8000 kr per elev i investeringskostnader samt 250 kr per elev och månad i driftkostnader) och i Kenya för att bygga och organisera en bra skola. http://globalrelations.nu/Kenswed.html

Den huvudsakliga anledningen till den förra resan var fältstudien för att analysera energisystemet på ön Lamu utanför norra delen av Kenyas kust. Det som sedermera blev till mitt examensarbete. På ön finns inga bilar men många åsnor som sköter transporter. Det finns dock flera allvarliga hot mot den lokala miljön. En ganska betydande turism kan dock ge incitament och ekonomisk kapacitet att göra något åt situationen.

Denna resan började med buss till Malmö där jag träffade min kollega Hamse för att diskutera ett par uppdrag vi förhoppningsvis kommer att arbeta med tillsammans nästa år. Vi är båda medlemmar i Emulsionen Ekonomisk Förening, http://www.emulsionen.org/ - den kooperativa konsultfirman. Om jag skulle bekänna mig till någon ideologi så skulle det vara kooperativism – människor är sociala och kreativa individer. Gemenskap och entreprenörsanda, de gynnar varandra. I år är dessutom kooperativets år, i alla fall enligt FN, http://social.un.org/coopsyear/.

Tidigt nästa morgon åkte jag till Köpenhamn där jag sökte upp en person som gav mig en cykel. Cykeln tillhör en vän i Tyskland som inte fick ta med den på ett tåg för några månader sedan och därför var tvungen att lämna den där. Mina väskor är av en typ som man enkelt monterar på en cykel, de innehåller också SPD pedaler och skor samt tält och sovsäck. Cykelvägen Köpenhamn-Berlin var ca 630 km (bilvägen endast 450 km) vilket resulterade i drygt tre dagar mycket trevlig cykling. Ont om dagsljus denna tid på året dock, sista morgonen, 130 km norr om Berlin upptäckte jag att jag sovit på platsen för ett gammalt koncentrationsläger. I Tyskland blev jag kvar tills i förrgår.

Flög från Frankfurt via Istanbul till Nairobi. Helt oväntat träffar jag Japhet Kipkorir när jag ska gå av planet på Jomo Kenyatta Airport. Han hade vart i Aten och sprungit maraton, 4e plats på 2.13 tydligen som han inte var så nöjd med. Jag känner Japhet sedan min första resa till Kenya 2005. Han var därefter i Sverige och sprang lopp nästan varje år. Vi ha har vart på lite udda och roliga äventyr tillsammans.

Jag var i Nairobi igår och fixade lite grejer, möten och ett par saker som skulle inhandlas. Nu är jag på Lamu och ska här på fredag presentera resultat från examensarbetet för människor med inflytande på ön; politiker, imamer, hotell- affärsägare, tjänstemän i den lokala administrationen. Min naiva förhoppning är att man på något vis kommer börja ta situationen på allvar och agera för att ta tillvara på de mycket bra möjligheter att förbättra situationen som faktiskt finns. Min rapport finns att läsa här: https://docs.google.com/file/d/0B-VjSUZKqR5melpka2pDY1gyWFU/edit.

På Kenswed Academy i Ngong ska vi sätta upp solceller och bygga ett nytt klassrum som även ska fungera som kemilabb, något som måste finnas på alla secondary schools i Kenya. (något som långt ifrån alla skolor dock har) Där kommer jag även att få återse min kära gamla järnhäst som vaktmästaren har använt i min frånvaro. Är där i slutet på nästa vecka hoppas jag.

Ingenjörer utan gränser är engagerad i en skola i nord-östra Tanzania. I Tyskland hämtade jag ett instrument som ska mäta vind- och solresurs på platsen den ligger så man utvärdera vilken investering i vind- eller solenergi som vore mest lämplig. Insamling av data är en viktig del i alla projekt.

Om det finns tid över så hoppas jag även att hinna:

• Hälsa på några vänner som bygger en stor båt i den lilla byn Kipini där Tana River rinner ut i Indiska Oceanen: http://musafir.org/
• Göra ett studiebesök hos ett företag som bygger små vindkraftverk i Kisumu, 'by Kenyans for Kenyans”: http://accessenergy.org/

• Träffa deltagare i mikrofinansprojektet OGUL i byar utanför Kisumo. Till skillnad från många andra mikrofinansinstitut jobbar man här med en human ränta, ~4 % istället för ~40 % som annars är vanligt, tack vare att organisationen är både medlemsägd och medlemsadministrerad:

• Besöka Kigali, huvudstaden i Rwanda, där man tar miljöfrågor på stort allvar. Men var kommer landets stora ekonomiska tillväxt ifrån...

Givetvis hoppas jag även få tillfälle att njuta av fina stunder under resan, men det är jag ganska säker på att jag kommer få. Exempelvis under chai och chapati frukostar vid gatustånd i Nairobi och Ngong Town, simturer över sundet mellan öarna Lamu och Manda, kvällar med mnazi och historier med rastafaris på Lamu eller grabbarna i Kipini, tidiga rundor med löpargrupper i höglandet och många andra upplevelser som jag ännu inte provat på eller känner till ännu.

Ett test

Sitter i en bil på väg mot Sälen. Middag intogs på thai-ställe i Åmål. Ankomst innan midnatt kan vi nog inte räkna med, Saik-orienterarna i bilen och jag. Två tjejer som arbetar som lärare i Göteborgsregionen. Kavlar och studieplanen diskuteras. Jag hängiver mig till att förbereda söndagens seminarium i Umeå och detta blogginlägg. Backig bana imorn sägs det, givetvis med tanke på orten tänker jag. Jag har gjort ett försök, försökt träna lagom och smart efter de dåliga förutsättningar som var. Imorn är det bara att springa, och inte tänka på något annat.

17/9 Hann inte med någon träning, eller kunde väl prioriterat annorlunda men så blev det.
18/9 Morgon: Crosstrainer 45 min med hög puls
Kväll: Jogg 30 min, lite burpee de-luxe (armhävning+upphopp+chin=1st)
19/9 Crosstrainer 30 min, roddmaskin 10 min, magövningar 10 min
20/9 Vila
21/9 Jogg 30 min
22/9 Die with my boots on?

Det är ju ingen imponerande mängd träning i dagboken jag publicerat här. Men så har det fått bli, mycket annat i 'det övriga livet' just nu, och när hälen ändå inte funkar att löpa mycket på så har jag ingen motivation att fylla upp med 10 timmar alternativträning i veckan. Senaste två veckorna var ändå ett försök att skapa några förutsättingar för att springa bra imorn. Ett test.

Resiliens

Onsdagens pass skulle vart tröskel i god fart och inleddes också, drygt halvvägs hugger det dock till med något som känns som gubbvads-syndrom på höger sida. Inte så munter förflyttning från södra delen av Änggårdsbergen. Det verkar dock som att det inte var så illa eftersom det gick ok att springa lugnt idag. Egentligen är det ju helt otroligt hur vek och skör min kropp är i dagsläget, ett hårt löppass och sedan är man ledbruten i flera dagar. Det beror väl på att förmågan att springa relativt snabbt sitter kvar i muskelminnet och att kondition och muskler fortfarande är ganska vältränade tack vare cykel, rodd, cirkelpass med mera. Vid löpträning trycker man då på lite hårdare än vad senor och muskelfästen klarar av. Egentligen måste man ju i det här läget börja bygga från grunden, bygga upp med långsamt stegrad mängd löpning. Då kan man få något man skulle kunna kalla resiliens, tålighet, förmåga att träna och tävla mycket och hårt.

12/9 Tröskel 20 min, sorgligt hasande för att komma hem 30 min.

13/9 Cykel Göteborg-Ytterby-Göteborg, hämtade ny epoxi till bambucykeln där, nytta med nöje...

14/9 Morgon: Crosstrainer 30 min.

        Kväll: Intervaller cykel/rodd + styrka.

15/9 Crosstrainer 45 min, hög puls.

16/9 Lugn terränglöpning i ca 80 min. Lite halt pga stela vader i början men det gick över. Detta pass är ofta som balsam för benen.

För att fortsätta på temat, liknelser löpträning – ekonomi, så kan man jämföra min nuvarande fysik och dess brister, med dagens situation. Vi lever i ett helt spännande tid, i vår del av världen har många en fantastisk levnadsstandard. Valmöjligheterna; du köpa äta mat från världens alla hörn (fast dock tyvärr förmodligen inte från närmsta bonden) i matbutiken. Stor del av vardagen består av bryderier och funderingar kring hur vi ska spendera vår fritid. Det slänga och köpa nytt är mycket smidigt att göra för de flesta prylar. Det går att göra stora pengar snabbt i finansvärlden bara man kan skapa lite spinn och jobba med stor hävstång. Min poäng är att det här systemet är sårbart, just in time filosofin ger små lager och fina siffror i bokföringen men när något oväntat, a black swan, inträffar så blir det mycket som rasar. Maten i din närmsta butik är i stort sett slut på en några dagar om leveranserna uteblir. Företag och länder är så skuldsatta att de kursar snabbt om tillväxten inte blir så stor som man förväntat sig. Så liknelsen här, ehh, det går att bygga en stor kapacitet och dynamik med 'falsk' alternativträning men risken är överhängande att allt kraschar, precis som vår uppblåsta ekonomi och levnadsstil. (lite långsökt men jag försöker ju i alla fall skriva något intelligent i varje inlägg) Resiliens är det begrepp som omställningsrörelsen använder lite som målbild. Kommer kanske bli, är kanske redan, ett överhajpat modeord i vissa kretsar. Alla läsare här kanske inte känner till det ändå.

Gilla läget

Final i Tigerbalsam (eller Salomon, vet inte hur de ska ha det egentligen) Trail Tour på lördag nästa vecka. Dubbla poäng vilket innebär (tror jag) att Henrik Löfås, Andreas Svanebo och jag alla har chans att vinna totalen. The winner takes it all, prispengarna på 25 000 pix. Skulle vara en nyttig hälsokur för en stackars misshandlad ekonomi som min privata. Förutsättningarna; skadad häl som inte tål för många löpsteg, knappt någon träning på två veckor på grund av revbensfraktur (tror inte den bilen blinkade när han skulle ut ur rondellen, jag har nu i alla fall börjat använda hjälm) och förkylning. 11 dagar kvar, man får göra det bästa av det. Inte köra för hårt, men hjärtat och benen måste få jobba ordentligt några gånger för att komma in i matchen. Inte förvärra hälen för mycket så jag inte kan genomföra tävlingen heller. Efteråt spelar ingen roll, blir äntligen operation nu snart.

10/9 Började igår med lätt löpning i skogen, fokus på bra steg, teknik och känsla.

11/9 Idag crosstrainer, bra för hjärtat. Fortfarande lite hostig efter förkylning men tänker att det inte är något att oroa sig över.

12/9 Fortsättning följer...

Det finns värre situationer man kan finna sig i. Som den som hela det moderna samhället befinner sig i till exempel. Ett Mission Impossible kan man tycka, men vi bör dock inte misslyckas. Varför berskriva något i text när någon redan gjort en snygg animation:

VasaStafett och Byhåla

Jag tänker inte ens försöka be om ursäkt för att det var länge sedan jag skrev något, det stadiumet är liksom redan passerat. Jag går istället direkt på att berätta lite om helgens äventyr i glesbefolkade delar av landet Sverige. I samband med St. Olavsloppet blev jag tillfrågad om jag inte skulle vilja vara med på ytterligare en stafett i år, den mellan Sälen och Mora, I Fäders Spår, brukar de kalla det. Fast jag är ganska säker på att min far aldrig har färdats för egen maskin denna väg varken med eller utan skidor. Jag tackade naturligtvis ja, det är ett trevligt gäng och såg dessutom ut som att vi skulle få ihop ett vasst lag. Veckorna gick och när dagen började närma sig droppar folk av, det är jobb, skador, släktkalas, trasiga bilar, men så är det, man vet aldrig vad som kan hända. Intensiva värvningsverksamhet tar vid. Den som tror att snabba ben är det enda som krävs för att lyckas bra i stafetter tror fel, väloljade käkar är minst lika viktigt. Det visar sig att vi inte får tag på nya grabbar utan får börja ragga tjejer istället. Betydligt enklare att lyckas med detta på Andra Långgatan en fredagkväll anser jag. Martin Holmstrand, han är chefen, lyckas i alla fall få tag på tre löpvilliga tjejer ifrån Värmland. Det är dessutom lite lättare att vinna mixed. Från början var målet att slå lag Idrottsarrangören Mats Andreasson AB (långt namn) men det hade kanske blivit svårt ändå. Mats är väldigt bra på prologen till varje stafett, att värva.

Fredag eftermiddag möter jag upp Musael Temesghen på Centralen i Göteborg. Vi har inte träffats innan men han visar sig vara en trevlig typ. Vi har dock lite svårt att hitta ett gemensamt språk som flyter på bra. I Karlstad går vi av tåget och in i en bil, fler lagmedlemmar ansluter efterhand och till slut finns hela gänget samlat hemma hos Åke, som hade haft händer stora som dasslock om inte topparna på de flesta fingrarna saknats, i Vika. Sträckor fördelas, jag får första, 9,3 km, mest uppför. Musael ska få chansen att vinna Kungasträckan 15,1 km, med ett extra penningpris till snabbaste löpare.

Min form är tyvärr inte så mycket att hänga i julgranen. Foten lite trasig, så mycket löpträning blir det inte, och för en dryg vecka sedan råkade jag cykla in i en röd SAAB och landade med en 'Klintsman' på asfalten. Tyvärr tog ett revben lite stryk så man får inte ta för djupa andetag nu. När startskottet gick inledde jag starkt med att kroka i en annan arm så att mitt tidtagningschip hamnade på marken, bara att böja sig ner och leta ibland 500 övermotiverade löpare, fann det dock ganska snabbt. Alla dessa bortförklaringar räcker dock inte för jag sprang verkligen inte bra i lördags. Känslan var; jag ska i alla fall försöka ta mig till målet utan att fucka upp stafetten helt. Som tur va sprang Andreas Svensson en bra sträcka efter mig och de övriga också så Johan Martinsson kunde till slut springa in som segrare i mix-klassen och tredje lag totalt.

Laguppställningen Team ArkMek NVS 2012: Jag själv, Andreas Svensson, Martin Holmstrand, André Rangelind, Musael Temesghen, Mia Gyllenberg, Madeleine Thorn, Catarina Thorn, Erik Söderlund (som vid tidpunkten för fotot tyvärr var kvarglömd i skogen) och Johan Martinsson. Även okänd mas och kulla som inte tillhör laget

Efter loppet, så snart Erik var upphittad, bar det av söderut mot Torsby. Det ryktades om att ett lokalt band skulle releasefest denna afton. Jag och Andreas, som bor i Stockholm, visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, men kanske något ur Ronny och Ragges serie Byhåla. Vi blev inte besvikna. Fantastisk roligt att åka några rundor i byn, dunka plåt, dricka öl och sjunga med i låtar man aldrig hört innan. Bandet var faktiskt bra och framåt midnatt blev det lite tryck inne på Faktoriet. De stängde redan vid två då festen förflyttades till bilarna utanför korvmojen på torget.

Det är ju egentligen lite sorgligt, den brist på inspiration och initiativ som råder i avfolkningsbyggd som denna typen av ställen får klassas som. I Torsby har de i alla fall en skidtunnel som drar lite folk. Visserligen verkar det vara lite segregerat mellan skidåkarna och vanliga lokals. Känsla av hopplöshet finns på många ställen. Jan Jörnmark som bland annat undervisar på Chalmers gillar att dokumentera detta fenomen. I Göteborg är det lite bistert på många håll i Angered och Bergsjön till exempel. Tänk vilka resurser alla dessa människor egentligen är, bara deras vilja och kreativitet kunde väckas. Det är den verkliga utmaningen.

Lagkänsla

Smärta går över, ära varar. Är i Undersåker, Jämtlands Län, med lag Tellefsdal aka Olofsfors formerly known as Mähler. Laget byten namn i takt med att coach Bengt byter arbetsgivare, men lagandan består. Jag var lite osäker på om jag skulle åka upp i år. Mycket att göra hemma, vi ska ju just sätta igång med att bygga bambucykelramar i Göteborg, och benen är väl inte helt med i matchen ännu heller. Men när Bengt ringer är det svårt att säga nej, man försår varför han är norrlands bästa säljare av slitstål till plogbilar. Två dagar av fyra är nu avklarade och vi ligger en minut och 43 sekunder efter ledande Skogn IL som leds av skid-esset Eldar Rönning, även en vass löpare. Själv är jag ju i dagsläget inte riktigt van vid att tävla på asfalt, inte träna heller för den delen. Så mina vader känns som att de ska spricka ungefär. Det lite övermotiverade tröskelpasset i lördags mella Hindås och Floda är lite av skurken i dramat. Mina sträckor idag och igår har ändå genomförts på godkänt vis så kommer nog bli uppmanad att springa i morgon med. Ett dopp i Indalsälven följt av öl och bastu gör förhoppningsvis susen på mina stackars senor så de håller ihop en dag till. Fast skönt är det ju inte. Jag kanske ska nämna vilke stafett jag pratar om, St Olavsloppet, alla läsare kanske inte känner till det, fast ni borde. Ett oerhört trevligt tillställning, mitt tredje år här. Start Östersund, mål Trondheim (fast ibland tvärt om) där fagra norske jenter tar emot oss med öppen famn på lördag kväll vilket får oss att springa snabbare än vårt eget bästa. Mycket energi läggs under dagarna även på att berömma bra löpsteg och fina tävlingdräkter i deltagande damlag.

F#cking word!

Jag ska ta tillfället i akt att beskriva ovan nämnda cykelbygge projekt lite mer. Bambu är ett utmärkt konstruktionsmaterial, starkt som stål i förhållande till sin vikt. GBG BambooBikes är ett projekt som syftar till att färdigställa ett antal bamburamar under sommaren, varav en kommer testas av mig på 6000 km cykeltur i Östafrika under vintern. Om allt funkar som det ska kommer de sedan gå i produktion och finnas tillgängliga att köpa nästa sommar. Bambun sammanfogas med komposit av epoxi och hampafiber. Epoxihärdplast är ett otrevligt material tänker ni kanske nu, men vi har faksiskt funnit en tillverkare, med färskt eget patent, på en mijlö- och hälsovänlig produkt, delvis baserad på växtolja och uten allergiframkallande ämnen. Mer reklam kommer sannolikt dyka upp här på bloggen...

Nu ska jag hitta på något som kan göra mina vader lite fräschare inför morgondagens sträcka, alternativt något som kan få mig att sluta oroa mig för hur det kommer kännas.