LFA

Bara en liten lövtunn runda

Om man säger till mig att jag ska vila i 7-10 dagar så kan man vara ganska säker att jag står där på den sjunde dagen och tycker att det får vara slutslappat. Japp. Bara provspringa pyttelite, tänker jag. I skogen på Hia där det finns supermjuka stigar.

Det går en häst på Hia, alltså blir den björnmat först, enligt mitt resonemang – som inte alls behöver vara rätt. Själv har jag nyss stirrad en nyfångad abborre i vitögat och är räddare för djur än någonsin.

Två makliga kilometer lite planlöst i skogen först och sedan runt grustaget. Härliga tider!

Efter knappt tre kilometer måste jag inse att jag inte kan springa längre, utan får linka hem lite ovärdigt samma väg som jag kom.

Man kan tycka att det inte spelar så stor roll om en motionärstant som jag sabbar knäet och inte kan springa. Jag tänker på den där gamla storyn (jag tar inget ansvar för sanningshalten i den) om Bic-tändaren som lär ha exploderat rakt i ansiktet på en skitsnygg tjej.

Som om det vore mindre tråkigt för en lite fulare människa att få ansiktet förstört, liksom.

Tålamod är en dygd som jag inte föddes med.

 Hejdårå på ett tag, hobbyjoggningen.