LFA

Våfflor, shorts och nedförsbackar

Sommarhälsingland vänder vackraste kinden till och dagar som den här verkar det fullständigt vansinnigt att byta sjöutsikten mot ljudet av radhusgrannarnas steg i respektive trappor. Men om det ska fortsätta vara på det här jätteupptagna viset kommer vi ändå inte att hinna bestämma oss för någonting alls innan det blir dags att flytta in på äldreboendet och då var ju det lilla lyxproblemet ”så många hus men inget hem” liksom löst av sig självt.

På landet behöver inte så många se en springa runt i shorts. Det är en klar fördel när det vankas säsongspremiär för halvnakenchock.

 Plötsligt förstår jag varför det går så sakta när jag springer – jag har ju världens största och konstigaste högerben att släpa på.

Åtta kilometer klämmer jag in medan fyra barn i badkläder duschar i vattenspridaren hemma i trädgården och Tomas städar upp resterna av ett hejdundrande mellanmål som bestod av våfflor med glass och hallon samt nybakade chokladkladdmuffins. Eh.

Sent i går kväll sade jag något om GI-rivstart (Hej, jag heter Annakarin och är sockerråtta) och det verkar onekligen som om orden ”vitt mjöl” och ”raffinerat socker” fastnade jättebra.

Varje gång jag springer i uppförsbacke (dvs senast idag) tänker jag att jag inte ska vara med i Hälsingetrailen eftersom jag kommer att dö av utmattning alternativt bli den första som GÅR sträckan som kallas för ”sprint”.

Men sedan, när jag får vända och springa nedför, tänker jag att sex kilometer i skogen kanske inte är så farligt ens för en asfaltsnötare/plattmarkare som jag. Man kanske skulle anmäla sig till tretton åtminstone, när man ändå håller på.