LFA

Triathlon surprise

Alla vet väl att man ska vara försiktig med vad man lägger ut på Facebook för man vet aldrig vad det kan leda till? Idag lade jag upp en länk till Söderhamns Skärgårdstriathlon (läs mer här) och skrev ”om jag får sällskap är jag med”.

För att göra en ganska lång tråd kort kan man säga att den tog en oväntad vändning när Mr Fästman utan förvarning eller något som helst tidigare visat intresse kommenterade det hela med att han anmält sig. Där blev jag överraskad så jag teg och nu vet ni vad jag gör 29/6.

Det är ett motionsarrangemang som innebär 750 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning. Det känns väl ganska överkomligt men den stora frågan är nu en av De Eviga (dvs ”Vad händer när man dör? Vad blir det för mat?” etc)

nämligen

VAD SKA JAG HA PÅ MIG?

Kvinnan med geléansiktet

Medan alla andra svettades i Göteborg i lördags passade jag på att flyta bort motströms i Bollnäs. Varför jag hade långtajts på mig just den dagen av alla dagar har jag ingen aning om. En sk wardrobe malfunction orsakad av den sk mänskliga faktorn, gissar jag.

Eftersom det var pingst och allt passade jag även på att vara lite allmänt hänryckt utmed vägarna där det luktade nygasade finbilar och solvarma hästar. Maj har kickat skiten ur vintern och allt den innebar av sjukdom, jämmer samt elände, hurra för det! Det gör inte ont någonstans när vitsipporna står som spön i backarna, allt som är grönt är grönare än någonsin och man märker att man står mitt i det bländande ljuset på andra sidan av den så kallade tunneln. Nu ser jag fram emot att få slippa käka medicin som, förutom att göra det den ska, bjuder på en oskön cocktail av biverkningar såsom t ex viktökning, kraftlöshet, trötthet, stelhet i kroppen, muntorrhet och ökad svettning. Inte särskilt praktiskt för en som gärna tränar, eller hur.

Att avsluta en runda tidigare än planerat på grund av att man inte står ut med att svetten fräter i ögonen känns som en rätt mesig grej efter löparknä och diskbråck som hindrade mig tidigare. Jag hade tänkt mig 11,5 km som ett litet test inför Bollnäsloppet nästa helg på den distansen men efter ungefär tio var jag blind av pannsvett och så pass törstig att jag hade kunnat dricka ur Lortbäcken om den råkat rinna förbi Granberg. Ansiktet såg ut som om det blivit doppat i gelé. Kortet jag fjortisknäppte på grund av fascination över fenomenet har jag sålt dyrt till producenterna av den kommande skräckfilmen ”Aladåb-ansiktet joggar igen” och den omgärdas av högsta sekretess.

Ni kommer förmodligen aldrig att se mig i keps (särskilt inte med hästsvans stickandes ut genom hålet baktill) eller svettband, men om någon har tips på hur man knyter en stilfull men ändå funktionell löparturban som kan härbärgera ett tjockt och stekhett hår är jag väldigt intresserad.

Barfotaskor och nakenkläder

”Det enda du behöver är ett par skor” är ett av ickesportmagasinens favoritargument för löpning som motionsform. Ja, och det där med skor är ju verkligen jättebara, inte ett dugg svårt eller krångligt eller rent av skrämmande för en nybörjare som vågar sig in på någon besserwisserbutik för att titta lite. Inga fåniga materialbeskrivningar eller funktionstermer heller. Nejdå.

Jag provsprang ett par barfotanära, eller kan det ha varit en instegsmodell (varför heter allt plötsligt instegs? Istället för ”nybörjar” eller ”ganska bra men inte det bästa/mesta som finns på marknaden”) dojjor häromveckan och för att just ha ätit en maffig middag med tillhörande bubblig måltidsdryck tyckte jag att jag klarade mig rätt bra på butikens löpband. Själv skorna, alltså det par som fanns i min storlek, såg dock ut att ha mellanlandat i en soptunna någonstans så jag fick skicka efter ett par när jag kom hem istället.

Jag kan springa på löpband, jag är inte rädd. Jag har betat av en hel del små skräckar på sistone och ska be att få återkomma mer ingående om hoppet från högsta svikten och det diskreta tassandet till bänkpressbänken bland muskelkillarna vid ett senare tillfälle.

Löpband är en rätt ny upplevelse för mig och jag har inte riktigt vant mig än. I början blev jag yr, och jag lyckas fortfarande alltid stänga av apparaten av misstag hvergang på grund av att jag råkar komma åt säkerhetssnöret. Att springa och stirra rakt in i en spegel är inte det mest självförtroendehöjande jag har varit med om men idag insåg jag ändå en av fördelarna med att hålla till i den stora musikljudliga delen av gymmet i stället för i den lilla, tysta: Det hörs inte lika mycket när man flåsar.

Det stod på skokartongen att man skulle ta det lugnt i början och det hade jag faktiskt räknat ut själv också så jag nöjde mig med 20-25 minuter. Hurra, det kändes ju jättebra! Skorna sprang liksom på framfoten av sig själva, på samma sätt som mina superdämpade skor gör att det inte går att bete sig på annat sätt än att klafsa i hälen rejält. Vadmusklerna är nu djupt chockade, på gränsen till kränkta, av behandlingen. Härligt.

Är inte begreppet barfotaskor lite konstigt, förresten? Varje gång jag hör det tänker jag ”nakenkläder”. Vilket i sin tur får mig att tänka på cykeloutfits. Vilket i sin tur leder till min hett efterlängtade silvergråa hjälm som levererades till dörren för en stund sedan och till min gräsliga ilandsbesvikelse såg ut som om den blivit släpad under lastbilen hela vägen från lagret, där dess olika delar (bl a sprucken frigolit) klistrats ihop med halvtorkat gammalt skollim av ett gäng fyllon med gipsade händer. Inte bra! Jag filar på ett kvällstidningslöpsedelsras av den mildare sorten. Kanske ett litet instegsras till att börja med.

Fortsättning följer. Ha en fin fredag!

Intervaller i en annan tidszon

Idag sprang jag inte förbi när jag sprang förbi idrottsplatsen där jag sprungit över cirka en miljard häckar, utan jag gick in genom grindarna och ut på banan och sprang några varv, fast ett i taget. Utan häckar inblandade. Herregud. Jag skulle antagligen börja med att slå ihjäl mig om jag försökte.

Jag har inte satt min fot på en 400-metersbana sedan slutet av 1980-talet, förutom i egenskap av förälder som applåderar när barnen får medalj efter avslutad friidrottskolevecka på sommaren.

En konstig grej som jag upptäckte redan på första varvet är att 400 meter nu i maj år 2013 inte alls är lika långt som 400 meter var på 1980-talet. Det är MYCKET längre. Och ni vet det där som tanter och farbröder brukar säga, att tiden går fortare när man blir gammal? Det stämmer det med, kan jag intyga. Det var väldigt mycket löparbana kvar i slutet av tiden.

Personerna på bilden har inget med blogginlägget att göra. Inte anläggningen heller. Men ändå. Jag hade alldels för roligt för att komma ihåg att knäppa kort.

Du vet att du har skaffat dig nya intressen när…

… du åker till Stockholm för första gången på evigheter och har seriös second hand-shopping i blick in the name of fåfänga och siktar på t ex en grön skinnjacka, ett par smickrande jeans, en vettig väska och något snyggt du inte visste att du behövde, men istället för nyss nämnda grejer kommer hem med

tja

en lågprisvåtdräkt i herrmodell.

Hurra för 24-timmarssemester med hotell, kompishäng och goda restaurangmiddagar! Fick åka rörmokarlimousine på grund av att det bara var jag som var ledig, när jag tänker efter. Bild på yours truly iförd den sprillans nya sk Vansbrobikinin infogas ej, för allas trevnad :)

Äntligen cykel!

Grusknaster på asfaltsväg är ett av mina favoritljud. Det låter som början på något spännande, typ sommarlov i Kilafors för länge sedan då alla hade säsongsnya träskor som vi gick och släpade med för att få den rätta slitna sluttande hälen. Själv tillhörde jag de mesiga så jag slet aldrig av sulorna för hand som vore de sega gamla sårskorpor och släpade fötterna i marken medan jag blev skjutsad på moped - utan hjälm, of course, eftersom saker inte var lika farliga på 70-talet. Hade inga platåträpaddor heller och med tanke på dåtidens koordination var det säkert bäst så.

Nu i vår har jag dock brytt mig mer om de grusfria asfaltsvägarna. Ni som hängt med ett tag vet att jag sprang till mig ett löparknä förra försommaren, ungefär två veckor efter att jag fått äran att starta denna blogg. Ironin! Vreden! Och nu: Lättnaden eftersom det verkar ha gått över tack vare stretching och vila, vila, vila, stretching och vila samt mycket långsam upptrappning.

Hur som helst brakade jag - i knävrede och rädsla för att bli orörlighetsgalen - iväg och impulsköpte första bästa begagnade landsvägsracer som fanns till salu inom rimligt avstånd i slutet av förra sommaren och upptäckte att cykling är väldigt roligt det med. Jag hann cykla ganska många svängar ensam och även träna med Bollnäs cykelklubb några gånger innan det blev höst. Klungkörning är en rafflande utmaning för en farträdd, kan jag meddela!

Hela vintern när jag suttit i spinningsalen och svettat mig rödögd har jag längtat ihjäl mig efter den riktiga cykeln och nu är den framplockad, hurra!

Konstigt nog verkar däcken ha smalnat av rejält sedan i höstas. Jag var ganska nervös när jag skulle ta min första runda i lördags, och precis som när jag provcyklade grannens racer dagarna innan jag köpte en egen så saknade jag en pakethållare som någon vänlig människa skulle kunna tänka sig att springa efter och hålla i…

På ett olustigt sätt verkar även cykeljackan ha krympt trots att den har hängt oanvänd. Jag orkade i alla fall hålla in magen tills jag lämnat radhus- och villaområdet där vi bor. Never underestimate the power of fåfänga, det är ju det jag alltid har sagt. I skogen efter Sunnerstaholm kan ingen höra fläsket fladdra. Skönt.

Cykelklubben har kört igång sina träningar för säsongen men jag kommer nog att behöva några fler solorundor först innan jag känner mig redo för intervallträning och långpass.

Mina cykelmål för sommaren är att lära mig byta slang själv (hej då, vägrensbimbo), våga cykla med händerna i bocken (stirra vingeldöden i vitögat!), aldrig glömma bort att klicka loss foten från pedalen innan jag försöker sätta ned nämnda fot i gatan (se inlägget om min Puckovurpa nr 1) men noga komma ihåg att stanna och ta en fika när tillfälle ges för det har jag tid med.

Kanske ses vi i depå på Tjejvättern? Jag dricker kaffe med mjölk, kör en vitsvartblå Scott Speedster och är förmodligen klädd i en mycket liten BCK-jacka.

Jätteförsta turen på cykeln förra året, med kavaj och gympaskor, minus pedaler. Numera byter jag om först :)

De första och den sista

Att träna utomhus den här tiden är som att spela vårteckenbingo med vinst varje gång. Första tussilagon, första joggingturen utan toppluva, första blå- och vitsippan och den första av en massa fåglar som jag behöver ringa en vän för att kunna nämna namnet på.

Efter denna mörkaste och dystraste av vintrar (HEJ DÅ!) tillåter jag mig att vårjubla alldeles ohämmat och olikt mig. Jag hade svårt att tro på de som sade ”det vänder, det blir bättre sen” men nu är det faktiskt både sen och bättre, tjoho!

Mitt bland all första-glädje finns givetvis sista-lycka också. Balans, folks, det är ju det jag alltid har sagt.

Den sista backintervallen av After skade-periodens första tio i småregnet häromdagen, till exempel, var precis lika finfin och efterlängtad som säsongens första mjukglass på en parkbänk i solsken.

Simma lugnt bredvid mig i Vansbro – jag är stolt innehavare av en purfärsk Guldbojen

När kursen jag absolut vill komma in på kräver ett färskt intyg på att jag klarat Svenska Livräddningssällskapets kunskapsbevis Guldbojen, jamen då fixar jag väl ett sådant.

Att simma runt på botten av en simbassäng med öppna ögon är inte mitt förstahandsval när det gäller badhusaktiviteter. Jag kan erkänna att mitt första försök gav mig en känsla av smygande panik och klaustrofobi. Allt blir så suddigt och låter konstigt och framförallt kan man inte andas.

Jag hade kunnat springa raka vägen ned till bubbelpoolen på relaxavdelningen och struntat i alltihopa men vet du vad? Om jag har bestämt sig så har jag bestämt mig. Envis som en gris. Och det tog inte lång stund alls att vänja sig.

Tre simtag under ytan första gången. Sedan fem, tio och så småningom hela bassänglängden. Om man vet hur länge man kan hålla andan kan man känna sig lugn. Man måste inte upp och andas efter tio sekunder. Det är bara att simma på och det gjorde jag tills ögonen sved så mycket att kände mig nödgad att gå hem.

Nästa gång jag var på badhuset hade jag med mig Mr Fästman, som förutom alla sina andra sympatiska egenskaper även har en bakgrund som sportdykare. Jamen se där, ett par välriktade tekniktips senare var det en enkel match att ta sig ned till botten och hämta upp diverse leksaker, som nån slags apporterande undervattenshund.

Tredje badargången gillt fick jag låna en livboj och en räddningsdocka och sedan, som för att överrumpla mig själv när det blev lite lugnt i bassängen en stund, tyckte jag att man kunde köra ett litet genrep på tid med badmästaren som kontrollant bara utifall att.

Simma 100 meter valfritt simsätt följt av 50 meter simning med livboj följt av 50 meter bogsering av jämnstor kamrat i livboj. Maxtid 8 minuter. Start i vattnet för 25 meter simning med livboj följt av upptagning av livräddningsdocka eller jämnstor person från 3-4 meters djup följt av 25 meters bogsering av kamrat i livboj. Maxtid 1 minut 50 sekunder. Vid bassäng grundare än angivet djup ska upptagningen föregås av 5 meter längddykning. Upptagning av person på bassängkant, brygga eller strand. Kunna mun till mun andning, larmrutiner samt stabilt sidoläge.

När jag var klar och både livräddningsdocka och Mr Fästman var i samma skick som innan de blev dränkta resp bogserade, uppryckta ur vattnet (raka armar, starka ben, doppa ned personen för extra kraft och glöm inte att sätta din ena fot där personens ansikte förväntas landa på poolkanten – rolig övning!) mun till mun:ade etc var jag ungefär lika stolt som ett simskolebarn som plaskat hem sitt första märke. Jag fick intyget ifyllt och köpte givetvis själva märket som jag för övrigt bar hela kvällen på grund av att jag var glad.

Alla som håller till vid vatten borde lära sig de här grundläggande grejerna och sedan se till att hålla kunskaperna aktuella. Här www.svenskalivraddningssallskapet.se finns info!

Sjukvårdare fick frigång - premiärmilade i odubbat

När ungarna blir sjuka står hobbyjoggarmamman stilla, så är det bara. Visst, det är ”bara en fråga om att prioritera” (jag har som bekant lite svårt för den där floskeln) men alla som nattvakat över ett mycket svagt barn med rosslig andning och över fyrtio graders feber vet åt vilket håll prioriteringarna lutar vid det tillfället.

Eftersom båda juvelerna var sjuka samtidigt har jag inte bara ägnat de senaste tio dagarna åt att återuppliva gamla spädbarn by night-minnen (tänk ”Alltid en vaken”) och vässa diplomat-skillsen (när de blev så pass pigga att de orkade tävla om vem som var sjukast och därför behövde abonnera på bästa platsen i soffan) och försöka utveckla ett dövöra inställt på den ondaste av frekvenser (filmer med djur som talar med bebisröster – extra djävulskt till tonerna av blockflöjtsspel live, kan jag upplysa er om).

Nej då. Jag har även ägnat mig åt alternativ träning i form av trappspring med liten hink/kudde/vattenflaska/medicinflaska/mjukisräv etc. Och - konstpaus - lagt om kosten! Den har under denna sjukdomsperiod (tog den förra ens slut eller är detta samma?) uteslutande bestått av en massa goda grejer jag köpt/bakat/lagat för att truga i barnstackarna åtminstone någon form av näring.

När en stor skål med utsökt smågodis, plockat med omsorg och sann expertis (fråga mig om Den Perfekta Påsen och jag svarar ”Lika många salta fiskar som colaflaskor, samma antal lakrits- som hallonbåtar. Inte fler än tre pulverpaddor eftersom man får väldigt ont i munnen av dem i längden och tänk för guds skull på att omväxlande konsistenser är en grundregel") kan stå på vardagsrumsbordet en hel dag utan att någon av ungarna ens frågar om de får ta en, då vet man att de är riktigt riktigt dåliga. Och då vet man också att deras mor, dvs jag, kommer att må sockeröverdos-illa redan före kvällsmaten. Som i bästa fall består av blåbärssoppa och en kexchoklad eftersom det var det enda de kunde tänka sig att äta till lunch men ändå inte rörde.

Man kan väl kanske se den här HCLoCSCLIQAMI-dieten (HCLoCSCLIQAMI = high carb lots of carb skitsnabb carb low IQ and massivt illamående) som att kolhydratladdningen inför vårsäsongen är klar? Nu skulle jag alldeles behöva en detox och den får bestå av i princip vad som helst utom gröna smoothies. Jag vill aldrig mer se en grön smoothie i hela mitt liv efter att under några veckor ha börjat vareviga dag med en massa mixad spenat och selleri och dundergreenpowerpulver. Alltså det var jättebra och stabilt blodsocker och inte behöva äta choklad alls klockan tre men när man plötsligt en morgon står där och tittar på spenat som blir till en hödoftande sörja med skum på toppen och känner att man hellre kokar soppa på det som ligger kvar i diskhon sedan gårdagskvällen, då vet man att det är dags att hitta på något annat. Kom gärna med förslag!

En av dessa gudsförgätna barnsjukedagarna passade jag i alla fall på att springa årets första odubbade runda, i fullt dagsljus som extra bonus. Tio kilometer! En liten runda för en normallöpare, en gigantisk sträcka för en rehabbare. Och lyssna på det här, för det låter faktiskt lika hoppfullt som grusknaster på asfalt: Jag fick inte ont i knäet! Hurra! Det finns något slags ljus i slutet av eländestunneln! Jag vet det för jag har sett det själv och det var fint. Snart vänder det på riktigt!

/AK

Efter den här vintern, för övrigt den längsta, konstigaste, sjukaste och mörkaste någonsin, borde jag väl genom mina personliga erfarenheter vara direktkvalificerad till något slags arbete inom sjukvården? Jag har egna kläder att ta med mig om det kniper.

Foto: Mikael Grip

”I’m too oproffsig for my lånepjäxa” eller ”Ja, här hasar jag runt och grinar”

Först: Alltså ursäkta de eventuella fjortisfasonerna men ett all time high i antalet gillningar på ett blogginlägg (det här) värmer finfint. Glad! Tack för att ni läser!

Bara en minut efter att jag själv delat länken på min facebooksida med tillägget att jag gärna ville låna utrustning för att ge skidåkning en chans till, så hade en granne i gammelbyn hört av sig och sagt att han hade prylar jag kunde prova. Lite senare hörde radhusgrannen fyra dörrar bort av sig i exakt samma ärende så redan samma kväll satt jag i en radhuskällare och bevittnade hur skidorna blev strukna, fönade och insmorda med allsköns grejer.

Så liten yta (alltså på skidorna), så många burkar! En väninna som är gift med en skidåkare brukar fota hans vallningslåda och kalla den ”mansnecessären” eller ”beautyboxen” – och innehållet är för mig precis lika förvirrande som om den faktiskt innehållit smink. Jag är något av en make up-analfabet även om bästisen som bl a arbetar som skönhetsredaktör för ett magasin brukar berätta för mig om BB-krämer och highlightpennor.

Hur som helst. Efter en god stunds fixande var skidorna klara. Jag bar hem dem, ett par fantastiskt finfina tävlingspjäxor, stavar, handskar och två dvd:er med skidåkarinstruktioner och tänkte att i morgon då jävlar ska ni få se på sus. Jag lät skidorna övernatta på altanen och redan klockan åtta nästa morgon var jag på plats på Bolleberget. Ivern!

Jag hade mina misstankar redan efter fem meter. Det gick liksom inte alls planenligt med det där susandet. Ett litet sus gick väl i och för sig genom mina egna öron när jag ramlade i den lilla nedförsbacken som gör en sväng på slutet – tänk er ett diskret tant-ooops som betyder ”ja jäsiken, här får man vara tacksam för att både lårbenshals och skidor höll”. Men i övrigt. Tja. Låt mig säga så här att vid trekilometersskylten började jag grina. Om skidorna varit mina hade de varit perfekt grillglöd till korven framåt lunchtid, kan jag erkänna.

När jag stakat mig tillbaka till parkeringen efter fem kilometers ren pina stod det en karl där (de lite äldre gentlemännen var redan inne på fyrtioåttonde varvet med en kilometertid på cirka veteran-SM-brons) och undrade om det gick att åka i spåren.

– Nä ja vet inte ja ä, svarade jag. Har bara lånat grejer ja å dom var hal dom (alltså fråga mig inte varför jag ibland helt utan rimlig anledning börjar prata den bräkigaste av hälsingedialekter men dä sånt som händer, dä) men gubbarna åker på dom så var väl mäj dä va fel på. Skit bakom spakarna, öh ja mener stavarna, höhö. Lycka till, häjhäj!

Sedan snörvlade jag mig in i bilen, tappade oförklarligt bort glasögonen (de hade fastnat i kardborren på vänsterstaven) och åkte hem och bäddade ned mig med en kokhet vetevärmare på min ömmande rygg och tänkte på det här med att jag verkligen inte vet hur man gör när man åker skidor. Därefter tittade jag på en av dvd-filmerna (ja, jag vet att det är som att laga mat på chansning först och läsa receptet sedan, när sufflén redan sjunkit ihop i ugnen) och blev superivrig igen.

Nästa vinter, vet ni vad? Då jävlar ska ni (med reservation för eventuella attitydförändringar) få se på sus.

Think pink, ladda om, egna skidor, huka er gubbar, Tjejvasan, blåbärssoppa och inte ramla i backen etc.