LFA

Min vän Ulf och skoexperimentet

Föregående bloggpost handlade ju om min vän Ulfs vurpor i Änggårdssbergen. Jag har nu besökt hans sjukbädd, och efter att jag lämnade lägenheten trampade Ulfs sambo Anneli på en longboard som någon(?) hade placerat på hallgolvet. Hon föll handlöst och slog sig gul och blå. Skateboardincidenten är dock en annan historia (en kriminalroman?) och syftet med det här inlägget är helt enkelt att klargöra omständigheterna runt Ulfs stukade fot. Det kan nämligen fastslås – om vi ser bort från sådant som dåliga glasögon och beskyllningar om att ha puttats utför ett stup – att Ulf sprang i ett par rätt så fräscha dojor. Alltså skor med tjocka sulor och effektiv dämpning.
Inte konstigt att man faller och stukar foten under sådana omständigheter!

Problemet med tjocka, väldämpade sulor skrev jag om förra året under rubriken Skoexperimentet. Jag hade läst Christopher McDougalls bok Born To Run och bestämt mig för att fortsätta springa i ett par välanvända skor från 2009. Enligt McDougall är det ju så att nya, svindyra dojor med luftkuddar, vingar och allt vad det heter, inte alls dämpar nedslaget mot marken. De pajar bara fotens förmåga att känna sig fram:
”Det är som att lägga en grytvante över ett ägg innan man slår det med en hammare. På en tunn sula, eller utan skor alls, går foten däremot i självförsvar och landar på ett skonsamt sätt, och i förlängningen ger det en löpstil som minskar skaderisken.”

Ulf har med andra ord gett mig vatten på min kvarn. Jag använder fortfarande skorna från 2009, samt ett par som köptes året efteråt, och jag är fortfarande skadefri (om man bortser från smärre smärtkänningar i benhinnor och knän som har gått över lika snabbt som de kom.) På Änggårdssbergens stigar har jag inte ramlat sedan dess att jag försökte använda löpardojorna som skridskor under vinterhalkan, och efter att isen försvunnit har det dessutom blivit en och annan löptur i mörker utan pannlampa.
Med sina väldämpade sulor gör Ulf å sin sida två vurpor under samma runda, varav den ena leder till en allvarlig stukning.
Har det med skorna att göra? Har påven en löjlig mössa?
Vad jag kan se finns det endast EN nackdel med mina slitna trotjänare från 2009. De har en odör som kan få en skunk att ta till flykten. Sambon hotar med att flytta och när döttrarna kommer nära skoförrådet behöver pappa stanna hemma för vård av sjukt barn.
Men vad offrar man inte för att få sin tes bevisad?

När det gäller Annelis snedtramp på longboarden vill jag dock understryka att fottyget spelar en ytterst liten roll. Det slutar ändå som i en Roxette-låt från 1994: Crash! Boom! Bang!

Krya på er, Ulf och Anneli! Ta hand om varandra!