LFA

Krösa Maja springer Göteborgsvarvet

Har Titta han springer sprungit in i väggen? Landat i soffan? Slagit sig till ro i framstupa sidoläge? Finns det inget mer att blogga om? Har han blivit så tråkig att han slutat logga in på Löpning för alla och numera mest loggar in på dammsugarpasar.nu? Har han slutat läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning för att i stället fördjupa sig i Höjdpunkter i betongens historia? (Den boken finns faktiskt!)

Om någon mot förmodan skulle ha ställt sig frågorna ovan kan jag nu klart och tydligt svara nej, nej, nej och nej. Vad som hände någon gång i april var att jag gick in i en tunnel av jobb som jag nu har grävt mig igenom. Tunneln tog fokus från bloggandet och rent av från träningen inför Göteborgsvarvet. Jag slutade som sagt inte springa, men de målmedvetna kvalitetspassen uteblev. Jag malde helt enkelt på som vanligt – två tre milpass i veckan och långpasset på helgerna. Det får bli som det blir, tänkte jag.

En av de sakerna jag fokuserade på var dessutom ett uppträdande på kvällen efter Varvet. Jag skulle vara ståuppkomiker och toastmaster på ett flådigt femtioårskalas – det krävde noggrann logistik och minutiösa förberedelser, och vem hinner då oroa sig för ett par mils löpning till Hisingen och tillbaka?

Svar: JAG hinner. Det märktes tydligt på de förkylningssymptom jag drabbades av.
Är det inte märkligt med dessa hjärnspöken? Jag har hittills aldrig sprungit ett lopp utan det börjar klia i halsen 3-4 dagar innan. Det måste vara streptokocker, tänkte jag. Alltså stövlade jag in på vårdcentralen och gjorde ett test, bara för att strax efteråt få höra farbror doktorn säga: "Inte du nu igen!”
Det var kort sagt ett ytterst allvarligt anfall av psykosomatiska streptokocker.

Med andra ord fanns inget att ursäkta sig med, men likt förbannat kände jag mig vissen. En knapp timme innan startskottet strövade jag med kompressions-Pelle och ett par av hans kompisar bort till startområdet (vilken ynnest att bo så nära att man promenerar dit i maklig takt på tio minuter!).
Målet hade varit att komma under mitt personbästa från förra året på 1.48,49 men inför Pelle och hans kompisar lät jag nu som Krösa Maja:
”Det kommer aldrig att gå! Inom en timme och fyrtioåtta munuter är jag förmodligen död.”

Efter ett par kilometer kändes det dock helt ok. Efter cirka en mil passerade jag en farthållare med tiden 1.50 på sin vimpel och då kändes det väldigt ok!
Sedan, på väg uppför Avenyn, låg jag konstant i omkörningsfilen och trodde att jag hette Mustafa Mohammed! (Ja, jag vet förstås att Musse springer fortare, men har man ”runners high” så har man!)

Euforin höll i sig och mållinjen passerades på 1.46.49. Exakt två minuter snabbare än mitt tidigare personbästa. Jag åt den obligatoriska bananen och kexchokladen, hällde i mig en mugg vatten och småjoggade vidare till Kajskjul 8 och det stundande 50-årskalaset.
När alla gäster hade anlänt steg jag upp på podiet, fortfarande iförd löparkläder, och utbringade en välkomstskål. Med tanke på min och jubilarens ålder kunde jag fastslå att min klädsel inte bara luktade svett utan också femtioårskris.

Sedan dusch och ständiga inhopp på scenen fram till kl.22.30. Var nog fortfarande hög på endorfiner eftersom jag först då insåg att jag inte hade ätit något annat än banan och kexchoklad. Alltså blev det korv med bröd på Avenyn innan det var dags att sammanstråla med ståuppkomikerkollegerna, som sprungit Varvet och uppträtt till förmån för Clowner utan gränser. De satt kvar på Parken, där showen gick av stapeln, och bjöd frikostigt på öl och gin & tonic. En timme senare förvandlades stället till ett Balkan-disco, varpå dagen avslutades med dans.
Med tanke på att jag dansar ungefär vart tionde år kan man utgå ifrån att endorfinerna fortfarande hade en viss inverkan.
Denna dag, ett liv.

Efteråt har jag tänkt på hur olika tillvaron kan arta sig när man springer. På lördagen solig asfaltlöpning med 44 000 andra löpare. En regnig kväll, två dagar senare; ensamlöpning på lerigt underlag i Änggårdsbergen. Jag halkar nerför en backe men landar på röven, mjukt och lyckligt, och konstaterar att jag inte skulle vilja vara utan något av det här.
Varför välja mellan Beatles och Stones när man kan lyssna på båda?

P.S. Är särskilt nöjd med det faktum att skoexperimentet fortskrider så som jag hoppats och tänkt. Varvet sprangs med ett par skor som köptes våren 2009, och som enligt traditionella expertråd har varit mogna för skräphögen sedan länge. Fötterna och benen hälsar att de mår oförskämt bra! D.S.

Kort meddelande från vårlikt Göteborg

Har precis avverkat årets första löprunda i kortbyxor. En bilist blev bländad och
körde i diket och ett par på promenad gick vilse då de misstog mina vader för en
orienteringskarta. I övrigt gick det bra.

Sett på löprundan 12-04-22

Springer förbi det här stället ibland på mina långpass. Vem jobbar där inne? Vad gör de? (Och hur känns det att sitta i växeln?)

Allt en komiker behöver veta om Göteborgsvarvet

Den 12 maj går Göteborgsvarvet av stapeln, och den här gången finns alla förutsättningar för att den årliga företeelsen ska bli ÄNNU roligare än förut. I år har nämligen tolv ståuppkomiker bestämt sig för att springa! Men det räcker inte; de ska även synas på scenen i start- och målområdet innan loppet. En av dem – Johan Ranner – har dessutom med sig egen ljudutrustning och avser att uppträda samtidigt som han springer (!). Och framåt kvällen kommer alla att uppträda på ståuppklubben Parken ( f.d. Harrys på Vasagatan).

Men låt mig återgå till det där om att ”springa”. Det var kanske att ta i lite för mycket. Tolv stycken är anmälda. Komiker är ju som bekant ett vekt, självömkande släkte, en samling halvalkoholiserade, hålögda varelser som sitter nätterna igenom på mörka källarkrogar, allt medan oförlösta skämt cirklar likt obotliga virus i deras hjärnor.

Det finns med andra ord en överhängande risk för att hälften av dem vaknar den 12 maj och blåser LITE mer snor ur näsborrarna än vanligt, och därmed tror de sig ha drabbats av svininfluensa, kolera eller tyfus. Eller så knorrar magen och de har alla hört om bajsmannen, som sprang varvet med bruna fartränder bakom sig på asfalten.
Alltså grips de av panik och ställer in.

 
Dags att stiga upp och springa två mil? Oh no!

En av dem är dock fast bestämd på att det här ska bli av. Han heter Lars Magnusson, är bosatt i Älmhult och har, som jag, sedan länge känt hur medelåldern tar ut sin rätt. Kroppsdelar som tidigare fungerade per automatik (vilka jag syftar till får yngre läsare helt enkelt gissa sig till) behöver nu hjälp på traven för att kunna leva upp till sin forna glans.

Hursomhelst hörde Lars av sig och bad mig bidra med lite pep talk: ”Många av oss är nybörjare på långlopp och behöver tips inför, under och efter loppet. Allt om utrustning, mat, dryck och så vidare…”
”Ok, svarade jag, och ångrade omedelbart. Jag menar, min förmåga till pep talk framgick ju inledningsvis; man peppar knappast någon genom att kalla henne halvalkoholiserad och hålögd. (Eller så är det just det man gör? De kanske tänker; han ska få se, den jäveln!)

Ett annat problem är att jag bara varit löpare under en begränsad tid, och syftet med den här bloggen är inte att undervisa. I mitt allra första inlägg skrev jag att det här blir ”en löparblogg som en ursäkt för att få skriva om livet (eller om ditt och datt, för att säga det mindre pretentiöst). Experttips gör du nog bäst i att söka någon annanstans, både när det gäller löpningen och livet.”
Men okejdå, Lars. Har du bett om det så… Vi tar det väl i tur och ordning och börjar med uppladdningen.

Innan loppet
Hur man förbereder sig hänger naturligtvis på NÄR man börjar förbereda sig. De som sprungit ett tag lämnar jag därhän (man kan ju inte riskera att ge tips som leder till att någon får en bättre tid än jag), men den som fram till nyår satt i soffan med en ölburk och en Camel utan filter ska få ett enkelt visdomsord: Ta det lugnt.

Det största misstaget nybörjare gör (och nu är jag seriös) är att ta i för mycket. Min första löptur i gott vuxen ålder var så jobbig att skorna sedan stod orörda i sju svåra år innan jag åter började springa. Efter detta misstag fortsatte jag med en lätt trekilometersrunda tre gånger i veckan under tolv månader innan tempot och distansen utökades.

Den som började träna i vintras har å andra sidan inte tolv månader på sig, och man ska helst ha testat 14-15 kilometer innan det är dags. Men som sagt; ta det lugnt. Försök springa minst tre gånger i veckan och växla löpningen med korta promenadsträckor, så finns chansen till ett liv även efter Göteborgsvarvet.
Spring däremot INTE 14-15 kilometer en eller två dagar innan loppet. Den sista veckan vilar du, och tar på sin höjd ett par korta, ytterst lätta rundor för att hålla kroppen och psyket i gång och påminna dig om att du har blivit en löpare.

Bästa sättet att träna är för övrigt att göra det tillsammans med andra. En runda i samtalstempo med en kollega som testar sina nya skämt får dig att springa både längre och fortare. Du måste ju försöka komma undan honom eller henne.

Du måste ju försöka komma undan...

Maten då? Tja, det pratas ju om pastaladdning (dvs kolhydratladdning). Det är säkert bra, och att annars unna sig variationsrik och sund mat kan givetvis aldrig vara fel.
Det är dock för sent att lägga om kosten den 12 maj, då loppet går av stapeln. Ät kort och gott en rejäl frukost - havregröt kanske? – och ligg sedan lågt under de återstående timmarna. Plussa inte på med en rejäl lunch utan låt en eventuellt andra måltid vara ultralätt. Drick i stället ordentligt (utan att magen för den sakens skull ska bli en vätskefylld ballong) och glöm det du vanligtvis har i glaset. Byt till vatten eller sportdrick och några slurkar kaffe.

Men åter igen; var försiktig med drastiska ändringar. En radikal kostomläggning strax innan loppet kan få lika ödesdigra följder som en lång träningsrunda dagen innan start. Tänk på basjmannen.

Under loppet
Du passerar startsträcket. Klungan är så tät att du knappast kan göra annat än att småjogga. Men en bit in i Slottsskogen öppnas den upp en aning och du kan öka farten. Det här är ju kul! Plötsligt tror du att du heter Mustafa ”Musse” Mohamed eller Haile Gebrselassie eller Malin Ewerlöf.
Tro inte det. En sådan vanföreställning får dig att kollapsa innan du nått säldammen fem minuter senare. Hitta en rytm, ett tempo, som känns bekvämt, och följ strömmen. Snart passerar du Älvsborgsbron och är ute på Hisingen. När halva Hisingssträcken är avklarad kommer du till Sveriges Radio, och där står sannolikt urgöteborgaren Hasse Andersson med sin mikrofon. Dra en göteborgsvits och spring vidare.

Dra en göteborgsvits och spring vidare.

Snart är du på Göta Älvbron och närmar dig fastlandet, du har bara en dryg halvmil kvar och om få minuter springer du (alternativt kryper) uppför Avenyn med jublande folkmassor runt dig, Här är det inte som på scenen. Ingen häcklar dig, Även den tröttaste stackaren med den uslaste löpstilen får uppmuntrande tillrop. Fyra-fem kilometer till och du är åter inne i Slottsskogen. Målgången hägrar.

I och för sig var det här en snabbspolning av de tjugoen kilometrarna, men vad hade du väntat dig? En löpardagbok i realtid?
Låt mig i stället gå in på vad vad som krävs när det gäller utrustning samt mat och dryck under loppet.

Men inte ska man väl stanna och äta? undrar du kanske.
Nej, det var en oprecis beskrivning, men många som springer långlopp har med sig en så kallad nödraket i byxfickan. Oftast är det en Enervit Gel – en söt, seg, kväljande massa som knappt går att svälja, men som ger ny energi. Själv brukar jag pressa i mig en sådan efter cirka en mil, vilket inträffar ungefär samtidigt som man passerar Hasse Andersson vid Sveriges Radio. Jag tycker att den hjälper, men det skulle lika gärna kunna vara Hasse.

Testa dock nödraketen på ett av dina träningspass innan loppet. Man vet aldrig vilka effekter den kan ha. Tänk på bajsmannen. (Hasse Andersson testar du genom att ratta in Radio Göteborg varje vardag från klockan 9.35.)

Kläder och övrig utrustning
Att du måste ha vätska under loppet är inget du behöver vara fysiolog för att begripa, så jag nämner det bara i korthet. Många springer med vätskebälte, men egentligen är det onödigt. Sakta in vid vätskestationerna, få i dig lite vatten eller sportdryck, kuta vidare. Ju högre temperatur desto mer vätska. (Under 1920-talet experimenterade tränaren Arthur F. H. Newton med brandy som energitillskott under långdistanslöpning, men känn dig på inget sätt förpliktigad att ta vid där han slutade. Han hade sina skäl. Att sluta, menar jag.)

Nog om dryckerna. Lite om kläderna: Du kommer att se dem som springer i Lille Skutt-dräkt och Stålmannenkostym, och det är ju verkligen jätteroligt. Vad är en Johan Glans i högform på scenen jämfört med en medelålders man som varit på Butterix och försöker likna en liten kanin?
Men hur frestande det än kan vara så är mitt tips att avstå. Det blir för varmt.

Överhuvudtaget gör många misstaget att ha på sig för mycket. Om inte den 12 maj bjuder på en köldknäpp räcker det med kortbyxor och en funktionsT-shirt, och för den som vill verka avancerad kan en uppsättning så kallade kompressionskläder vara ett alternativ. De sägs vara bra för blodcirkulationen, och du visar vad du eventuellt har av muskler. (Vissa kan möjligtvis tycka att kompressionskläder är en FÖR avancerad mundering för nyblivna varvslöpare, men låt mig upprepa min devis: Det viktiga är inte att springa fort utan att se ut som om man gör det.)

Att ha någonting på huvudet är förresten också viktigt, och då särskilt om solen skiner. Följande löpartips kan rent av betraktas som den här textens viktigaste, och det är grundat på empirisk forskning:
Fågänga män MÅSTE springa med keps! Annars rinner hårvaxet ner i ögonen när man svettas. Det svider.

På med kepsen! För Guds skull!

Sedan har vi ju fottyget, som egentligen är ett kapitel för sig. Här nöjer jag mig med att konstatera att skorna måste vara väl insprungna. Det säkraste sättet att göra sig illa är att springa i ett par sprillans nya dojor. (Läs i övrigt min tidigare bloggpost med rubriken Skoexperimentet.)
Med detta lämnar jag kläderna och går till det där livsviktiga som ingen löpare klarar sig utan. Jag menar, tänk hur långsamt och håglöst vi skulle springa utan iPod och en svindyr pulsklocka med GPS och direktuppkoppling till NASA. Eller?

För min del (och nu är jag åter seriös) är förhållandet till prylarna dubbelt. Ibland, och särskilt när prylarna krånglar, längtar jag efter att bli Den nakna löparen, barfota och teknikbefriad, för vilken löpningen är en tillflykt från civilisationens alla krav. Men för det mesta tycker jag det är kul att ha koll på puls, distans och hastighet (och särskilt om man har ambitioner om en viss sluttid på varvet).

iPoden betraktar jag egentligen som onödig under ett lopp. Man stänger in sig i sin lilla bubbla och missar en stor del av folklivet, jublet, kort sagt allt runt omkring. Men å andra sidan har iPoden hjälpt mig ett antal gånger när orken tagit slut under loppets sista sträcka. Jag har med den som ett slags nödhjälp, och att plötsligt få en bra löparlåt i öronen har varit tre gånger mer uppiggande än en nödraket från Enervit.
”…cause tramps like us, baby, we were born to run.”

Efter loppet
Grattis! Du är i mål! Lägg dig inte orörlig ner på marken utan håll dig i rörelse så att du inte stelnar och får träningsvärk som varar fram till nästa Göteborgsvarv. Stretcha, ät en banan och få i dig vätska. Vatten, sportdryck och kaffe finns i målområdet, men drick nu för all del inte tre muggar svart kaffe på tom mage. Tänk på bajsmannen!

Lycka till

Roligt en gubbe kan ha

Här om dagen, under ett av alla vardagspass i Änggårdsbergen, kom jag till ett ställe där två stigar möts i en såkallad T-korsning. Från motsatta hållet kom två killar som verkade vara någonstans mellan tjugo och tjugofem år gamla. De såg ut att vara vältränade, spänstiga typer. De hade den rätta utrustningen och den rätta looken – kompressionskläder och små datorer fastspände runt vristerna där klockan skulle ha suttit – och samtidigt som de sprang i ett relativt högt tempo verkade de samtala på ett obesvärat sätt.

De hade, som jag, för avsikt att springa in på avtagsvägen. De hamnade ett fyrtiotal meter framför mig och naturligtvis blev gubben tvungen att försöka ta rygg på dem. Följaktligen ökade jag tempot till dess att avståndet var cirka sju-åtta meter.

Jösses, så stressade de blev! Här kom en gubbe från ingenstans, lade sig bakom dem och såg till råga på allt ut att vilja passera. Stigen vi befann oss på var rätt så bred men de såg nu till att springa bredvid varandra på ett sätt som inte ens skulle göra det möjligt för en Giacomettistaty att tränga sig emellan. ”Släpp för allt i världen inte gubbjäveln förbi!”

 
Giacometti

Det gjorde mig inget. Det var roligare att springa bakom dem och se hur de hela tiden vände på sina huvuden för att se efter om jag var kvar. Hastigheten höjdes ytterligare, jag tittade på klockan och nu låg vi på för mig otroliga fyra minuter per kilometer!  ”Var f…n kom han ifrån?”, tänkte jag att de tänkte. ”Har han rymt från ett Carema-boende?”

Jag började dock få det tufft. Det skulle knappast vara möjligt att hålla jämna steg särskilt mycket längre, men jag visste att stigen åter delade sig efter drygt femhundra meter. Alltså höll jag ut. Framme vid korsningen svängde de åt höger medan undertecknad gjorde en elegant vänstersväng och försvann in mellan träden. När jag var säker på att de inte såg mig bromsade jag ner och fortsatte i mitt vanliga, makliga 5.30-tempo.

Jag var nära att svimma av utmattning, men småskrattade ändå för mig själv. Eftersom jag lever enligt mottot ”Det viktiga är inte att springa fort utan att se ut som om man gör det”, kändes det inte ett dugg ledsamt att jag inte hade kunnat följa dem ”to the bitter end”. Spring vidare ni, tänkte jag. Jag är nöjd!

Eller, som Clintan skulle ha sagt det: ”Go ahead, punks, you made my day.”