LFA

Dag 1

Då var alltså min antiinflammatoriska-kur påbörjad. Första dagen. Har aldrig käkat sånt här förut, jag kan räkna antal voltaren tabletter som jag ätit under mitt liv till kanske 10, högst 12. Men nu har jag fått starkare tabletter som ska hjälpa mot inflammationen i foten. När kommer jag känna en förbättring? När vet jag att foten verkligen är tip-top igen? Måste jag verkligen vila från löpningen i 20 dagar till? Frågorna är många. Jag brukar inte känna mig ensam men just nu känner jag mig fruktansvärt ensam. Jag känner mig så eftersom jag vill ha svar på alla mina frågor men det finns inte exakta svar på dem. Jag förstår det. Men tankarna fortsätter, tänk om foten aldrig känns bättre? Ja men då vill jag veta det nu så att jag kan sluta drömma om att en dag springa snabbt. Kommer jag veta när foten är redo att springa igen? Kommer hjärtat eller hjärnan säga till - ja nu springer vi? Är det verkligen värt att fortsätta med löpningen? Jag älskar att springa, jag älskar inte att alternativ träna. Jag alternativtränar så att jag kan springa fort när skadan har läkt...en ny dag fortsätter imorgon, en ny dag med nya förutsättningar. Det är ju trots allt bara en fot, i övrigt är livet på topp!

Jag är inte galen!

Nu vet jag vad som är fel. Jag är inte galen. Det finns faktiskt en orsak till fotens konstiga, stela och ibland onda beteende. Svaret från MR kom i veckan. Det var ingen fraktur, ingen plantar fasciitis, utan ev. tendinos eller liten partiell ruptur i peroneus longus senan. Den senan sitter på utsidan av foten vid hälen. Ett par dagar innan jag fick svaret på MR så började faktiskt stelheten i foten försvinna. Att foten kunde bi bättre bara över en natt det hade jag inte räknat med. Tidigare har jag bara känt förbättringar efter vissa naprapatbehandligar.

Jag har googlat problemet och några andra löpare skriver att de fick liknande skada när de sprungit i ett par för gamla löparskor och/eller bytt skor. Vilket är exakt det som hände med mig. Jag har sprungit i samma skomodel i 2 år,  när jag skulle köpa nya skor i höstas så visar det sig att modellen har ändrats och jag känner att den inte längre passar min fot. Jag provar nästan hela skosortimentet, hittar inget som jag egentligen tycker passar. Hur kan det vara möjligt? Jag googlar och hittar mina älskade sko i en butik i England. Jag får hem den och den passar perfekt. Ett par månader senare - skon har funkat precis som vanligt, men börjar bli utsliten. Skon finns inte längre kvar hos den Engelska butiken men hittar den hos en konkurrent. Skon kommer hem, den ser nästan likadan ut som min tidigare sko. Den sitter nästan lika bra också, men något känns inte helt rätt. Jag tänker att det är att för att jag är van att springa i utslitna skor. De utslitna skorna är väldigt slitna vid det här laget. Bytet till de nya skorna går inte smärtfritt, ett par dagar senare kommer smärtan i foten och vips är jag skadad.

Så kan det gå, ibland gör man misstag och man blir skadad. Man lär sig alltid något. Den här skadan har resulterat i att jag börjat arbeta med en sjukgymnast för att lära mig att bl.a använda/bygga upp bålstyrkan något som jag haft problem med nästan hela livet. Jag känner redan en liten förbättring. Kanske var det tur i oturen att jag blev skadad. Jag skulle helst ha sluppit en skada men försöker hitta de positiva i det hela:)!

What's going on?

Ja det är ungefär den frågan jag frågat min vänstra fot den här veckan. Vad håller du på med? Varför har du ont? Kan du inte bara svara så kanske jag kan hjälpa dig. Kan inte jag hjälpa dig så finns det säkert någon i detta avlånga land som kan. Men hallå svara då förbannade fot. I tisdags låg hoppet hos en av de grymma naprapater som jag träffat, han fick bort smärtan, det var helt fantastiskt jag gick tillbaka till jobbet smärtfri. Ett par timmar senare smyger sig smärtan tillbaka. Varför kom du tillbaka? Vad gjorde jag under dessa timmar som orsakar detta? Jag jobbade. Att sitta ner är farligt det vet väl alla men ändå.

På kvällen var det dags för ett cross trainer pass. Motivationen bara rann av mig när jag ställde mig på maskinen. Jag har varit fokuserad i 2.5 veckor på att träna alternativ, jag har inte tänkt en endaste negativ tanke om detta och helt plötsligt kunde jag inte motivera mig längre. Efter halva kvalitetspasset steg jag av och sprang direkt till löparbanden. Jag hatar löpband men just den kvällen var det så skönt att bara få springa. 15 smärtfria minuter var allt jag vågade mig. Varför gör det då ont och är stelt inne i foten när jag inte springer? Varför kan jag springa utan smärta? Gör det inte ont då borde det väl inte vara ”farligt” att springa? Förutom 15 minuters löppasset så har det blivit löpning 3 dagar i rad plus alternativ träning. Nån kanske undrar varför jag håller på och springer när foten verkar vara kass? Mina tankar går så här, jag har inte ont när jag springer och det blir inte värre efter löpningen så varför inte? Egentligen har jag inte ens så jätte ont, det är mest stelt och spänt. Sen så springer jag inte varje dag och inte mer än 30 minuter åt gången. Så farligt kan det väl inte vara.

Hittade motivationen igen i vattnet. Med snorken kan t.o.m en badkruka som jag få in bra simintervaller!

Nästa vecka blir det i alla fall röntgen. Jag är rätt säker på att det inte är en fraktur, men egentligen hur ska jag veta hur en fraktur känns när jag aldrig haft en. Men det skulle kunna vara plantar fascitis. Får helt enkelt vänta och se. Jag känner mig otroligt tacksam mot min kropp eftersom den hållit sig rätt hel under åren som gått. Visst har jag haft en del problem med ryggen men vad tror jag ska hända med en lång-skånk som jag med svag bål (obs svaga bålen är numera något starkare). I hela mitt 30-åriga liv har jag bara röntgat mig 2 gånger. De första gångerna var innan jag fyllde 5 år, båda gångerna inträffade ”skadan” på dagis dock klarade jag mig undan med stukningar. Ena gången var det armen som fick röntgas, efter att ha snubblat på en stor sten o ramlat rakt på armen, det hände så klart när jag sprang i skogen i mina gummistövlar. Andra gången var det foten som råkade illa ut när jag i full fart åkte pulka med foten före rakt in i ett träd. Verkar ha varit fart fyllda dagar på dagis:)! Kanske är det samma fot som krashade in i trädet för sådär 25 år sedan som ska röntgas på nytt. Vem vet - inte jag men någon gammal journal vet säkert.

Nya vanor

Under de senaste 3 veckorna har jag varit tvungen att lägga till nya vanor. Det handlar mest om att jag börjat titta mer på alla typer av TV-program. Ibland väljer jag inte ens själv utan är tvingad att utstå både den ena konstigheten efter den andra. Det kan vara allt från historiekanalen, till konstiga och ibland spännande dokussåpor. Det hela började för 3 veckor sedan, det var en dag i slutet på februari, löpningen hade gått bättre och bättre för varje vecka. Jag kände att formen äntligen började bli någorlunda bra, det kändes så jäkla bra att äntligen vara på gång. Men så händer det som jag helst inte vill hända - ena foten börjar att göra ont. Jag försökte vara positiv men efter bara 2 dagar med alternativ träning så var humöret i sämsta laget och veckan som kom blev träningsmässigt riktigt dålig. När vecka två med skadan började hade jag tagit mig i kragen, jag insåg att jag inte hade något val. Jag kunde fortsätta sitta där hemma och tycka synd om mig själv eller så kunde jag ta saken i mina egna händer och i alla fall försöka behålla eller t.o.m förbättra formen. Helt enkelt ge cross trainern en chans.

Jag upptäckte att gymmet hade en hel rad med cross trainers och en massa tv-apparater. Perfekt! Jag hittade snabbt mina nya cross-trainer favorit TV-program och har lärt mig TV-tablån lite för bra. Igår avslutades vecka tre, majoriteten av passen kördes i gymmet men i veckan kunde jag t.o.m springa 3 gånger - inga långa sträckor men mellan 15-25min. Skönt att få en liten paus från TV tittandet!

Majoriteten av tiden har alltså spenderats i gymmet och för att inte bli helt tokig har jag varit tvungen att bara gilla läget, köra mina pass och titta på TV. Som sagt har jag hittat mina favorit program vilket gör det hela något lättare. Tråkiga program är så klart viktiga också, speciellt då jag kör kvalitetspass när fokusen ligger mer med intervallerna och att få upp hög puls och knappt alls på programmet. Men det gäller att pricka in roligare program under de segare distanspassen. Under helgerna visas mitt favorit program för cross-trainern, vilket är: ”Fear factor Couples”. Vilken lycka! Jag har försökt köra ett liknande träningsupplägg som när jag springer. Jag tar dock mindre vila mellan intervallerna eftersom mjölksyran inte finns på samma sätt och det är svårt att hålla en hög puls. Men jag försöker få in olika varianter av intervaller och tröskelpass. Nu kan jag bara hoppas att foten fortsätter at bli bättre och att jag snart kan oroa mig för hur blåsigt det är på banan i stället för vilket tv-program som visas:)

Snabbare än en sköldpadda?

I natt hade jag en jätte konstig dröm, Brandon och jag promenerade på en strand. Helt plötsligt simmar en sköldpadda upp på stranden och börjar gå upp från vattnet. Vi springer så nära vi tycker är lämpligt och börjar ta 100-tals foton av den. Sköldpaddan som hela tiden haft fokus på att gå rakt fram svänger plötsligt rakt mot oss. För att få den att sluta gå efter oss tar vi fram vår kamera och visar den en video som vi tagit. Detta hjälper dock inte utan sköldpaddan börjar jaga mig. Jag springer och sköldpaddan springer efter mig hack i häl. Vad som händer sen vet jag inte utan jag vaknar svettig och tänker va var det där - jag har blivit jagad av en sköldpadda som sprang riktigt fort.

Träningen i december/januari gick riktigt dåligt - månaderna hade med sig en massa sjukdagar och med det lika många vilodagar. Under januari månad hade jag bl.a en öron infektion - smärtan var okontrollerad i hela 10 dagar. Jag har absolut aldrig haft så ont förut. Under dessa 10 dagar hade jag svårt att sova, antingen var jag vaken hela nätterna eller så sov jag i 2 timmars intervaller.

De senaste 3 veckorna har jag dock kunnat springa och vi har sakta ökat träningsmängden igen för att minska risken att åka på nya bakslag. Hittills har denna vecka varit den bästa veckan i år vilket egentligen inte säger så mycket för formen är fortfarande riktigt kass. Men vad spelar det för roll, jag vet att formen snart kommer att dyka upp som ett brev på posten bara jag har tålamod. Sen måste jag komma ihåg att jag springer för att jag älskar det och för att det ger mig en frihetskänsla som jag inte hittat någon annanstans. Att känna att jag är i form är bara ett extra extra stort plus.

Visst formen är rätt kass just nu men jag vet att jag är snabbare än en sköldpadda:)

Färskt kokosvatten skulle sitta fint!

Under hösten och vintern har jag försökt spic’a upp tillvaron med kokosvatten. Men nu är det nog slut med det eftersom jag har blivit en kokosvatten snobb ... det som hände var att jag för ett par dagar sedan drack det godaste kokosvatten jag någonsin har smakat - direkt från en färsk kokosnöt...

I lördags åkte Brandon och jag till USA. För att fira både Brandons och min 30-års dag började vi med 10 dagar i Hawaii. Nu råkade det också vara 10 års jubileum sedan jag bodde ett år på Hawaii när jag pluggade på University of Hawaii at Manoa i Honolulu (på ön Oahu).

Just nu är vi på ön Maui. Hittills har det blåst storm varje dag och regnat till och från samtidigt som solen skiner vilket gör att regnbågar syns till nästan hela tiden. Väldigt magiskt! Igår sprang jag mitt första hårdare pass sedan vi kom hit. Benen var trötta från morgonens snorklingtur då vi åkte med en något större gummibåt i ett väldigt gropigt Stilla hav. Våra ben och armar jobbade hårt för att hålla oss kvar på båten som körde fullfart mellan olika snorklingställen. Snorklingen var fin men inte den bästa jag gjort. Däremot såg vi 4 st valar från båten vilket verkligen var the icing on the cake!

Gårdagens löppass var alltså tufft - precis som det ska vara. Det är en sådan himla härlig känsla att vara helt slut. Brandon promenerade förbi mig när det var som jobbigast och försökte peppa mig med en påse med chokladgodis MnM med kokossmak. Det hjälpte faktiskt:) Dock var jag så törstigt efter passet att helst av allt skulle velat ha kokosvatten. Helst då direkt från en kokosnöt - precis som jag drack för ett par dagar sedan när vi var på väg till den lilla staden Hana. Oj oj oj vad gott det var. T.o.m Brandon som hatar allt som har med kokos att göra tog sig en rejäl slurk. En av sevärdheterna här på Maui är ”the Road to Hana”. Det är en liten väg som slingrar sig längs Maui’s sydliga kust till staden Hana. Längs vägen såg vi vattenfall, regnbågar och fin natur. Det finns också en del vandringsleder som leder till ännu fler vattenfall. Ibland dök det upp små  kiosk liknande byggnader som sålde frukt, jätte gott banana bread och så klart färskt kokosvatten direkt från en kokosnöt.

Imorgon åker vi vidare mot ön Oahu där nya äventyr väntar!

Börja om igen, nästan ialla fall..

Skadorna och sjukdomar har egentligen avlöst varandra under hösten. Det började med en strulande fot som varade i några veckor och ledde till ett abrupt slut på terrängsäsongen. Jag började träna igen i början av november och det kändes riktigt tungt men för två veckor sen kändes det som det började lossna. Jag hade just avslutat en 8 mil vecka med ett långpass med John Kingstedt som gick i ett ganska hyfsat tempo. Även om John nog undrade vad han hade get sig in på när jag flåsade högt redan efter några meter. Men som vanligt gick flåsandet över till lugn andning efter 10 km. Jag var riktigt taggad efter det passet. Visserligen behövdes formen förbättras oerhört mycket för att kunna uppnå mina mål under inomhussäsongen men allt verkade vara på rätt spår. Den där glädjande känslan varade tyvärr i mindre än 18 timmar eftersom jag vaknade under natten med vinterkräksjukan. Fy fan för kräksjukan – den vill man inte ens ge sin värsta fiende om jag nu hade en sådan. Jag sov och försökte tvinga i mig mat och vatten under de följande 4 dagar och när jag nästan kände mig bra bröt en förkylning ut – totalt blev 10 dagars löpvila. I stället av att fortsätta bygga på min träningsbas och öka intensiteten och mängden måste jag nästan börja om från noll igen.

Snön gnistrar fint i solskenet - löpning i snömodd är inte lika kul..

Förra året hade jag extremt tur med sjukdomar och skador. Visserligen fick jag några förkylningar och små skador men förutom att missa Terräng SM 8km var alla andra små besvär väl intajmade och jag missade aldrig mer än 2-3 dagar i rad av träningen. Efter förra säsongen var mitt närmaste mål att kunna kvala sig till Inomhus EM i Göteborg. Gränsen på 3000m är under 9:12 och med en tid på 9:22 i augusti tänkte jag att det skulle vara svårt, men inte omöjligt, att sänka mitt pers ytterligare. Hösten har verkligen utmanat mig och testat min passion för löpning. Är det verkligen värt att springa så mycket, att offra övriga saker i livet och att ständigt tänka på saker som en ”normal” person nog inte bryr sig om (t.ex. att hålla sig frisk trots förkylningar och kräksjuka härjar och snömodden på gatorna, m.m.)? I slutändan vet jag dock att jag älskar löpning och känslan som den ger. Jag vill verkligen testa mina gränser och ser hur snabbt jag kan springa. Jag ångrar alltid att jag inte gav löpning allt när jag var yngre och hade chansen att bara fokusera på löpningen i USA. Jag vill verkligen springa så snabbt som möjligt NU! Även om EM inomhus blir svårt att uppnå vet jag att det finns andra chanser och möjligheter i framtiden. En sak som är bra med löpning är att det alltid finns en ny tävling och utmaning runt hörnet. What doesn’t kill you makes you stronger…

Det blir bara bättre...

Det är nästan så att jag har glömt bort hur det känns - den där härligt trötthets känslan som jag brukar få efter ett långpass. Idag blev jag påmind hur det är att vara riktigt mör i kroppen. Det är inte bara trötthet jag känner det är även känslan att formen blir bättre något som jag absolut inte har känt nyligen. De senaste veckorna har varit sega. Vecka efter vecka, pass efter pass har jag känt att jag maler fram i något konstigt tempo, upplever att jag inte har någon kontroll på farten, kroppen gör som den vill och det blir som det blir. Oftare långsamt än snabbt. I tisdags sprang jag tillsammans med Jossan (Ambjörnsson) som var i stan på kurs. Jag flåsade med henne i 15 km, farten var högre än vanligt, kroppen hade inte en chans att välja - bara att hänga på. Flåset övergick halvvägs till en lugnare andning även om farten var densamma. Bra där! Ett par dagar senare sprang jag mitt första kvalitets pass sedan september. Det var tyngre än jag hade väntat. Men nödvändigt. Ett par dagar senare körde jag snabbdistans och konstaterade ja formen är dålig. Men jag kände mig ändå positiv. Jag hade inte direkt ont någonstans - smärtan i höften som gjort sig påmind varje dag sedan januari fanns inte längre där. Core träningen som jag kämpat med sedan september måste ha gjort sitt (peppar, peppar). Sen tänkte jag också det är bara NOVEMBER - vem sjutton vill vara i bra form nu - när jag ändå missade NM. Dagens långpass var ändå - the icing on the cake som man brukar säga -  jag känner att det börja vända. Löpningen är inte längre seg utan det känns nästan så bra som det gjorde i somras. Ok det kanske var en överdrift men huvudsaken är att det börjar kännas bättre och bättre. Kanske var det passet med Jossan som väckte min kropp till liv igen. Läs gärna min intervju med Jossan om hur det är att springa med linser här!

Sovit bort helgen

Jag ser alltid fram emot helgerna. Det är på helgerna som jag kan göra precis som jag vill som att hitta på roliga saker eller bara ta det lugnt. Vardagarna är uppstyrda och det är svårt att hinna och orka mer något mer än jobb och träning. Därför är helgerna så bra.  Förra helgen hade jag hur mycket energi som helst, vi hade Halloween-fest på jobbet. Det var hur kul som helst. Folk gick verkligen inför det. Temat var high school. Jag klädde ut mig till Sandy i Grease. Bilderna bredvid visar mig tillsammans med den jättestora Spanska ordboken, den gigantiska pompom och den superlånga basketbollspelaren.

Den här helgen så har däremot energin varit i botten. Jag började känna mig hängig i fredags och därför har jag sovit över 24 timmar under de senaste 48 timmarna. Vilket betyder att jag sovit bort halva helgen. Inte alls min stil. Men lite produktiv var jag ändå - igår eftermiddag designade jag en logga till Brandon och hans kompis Brads hembryggda öl (resultatet ser ni här bredvid).

Idag sprang jag 40 minuter och det kändes bra. Härligt att förkylningen denna gång var kortvarig och att den kom under uppbyggnadsfasen. I går skulle jag ha kört mitt första kvalitetspass på över 1 månad men nu blev det istället flyttat till imitten på veckan som kommer. Är verkligen less på att distansa. Nu är det dags att köra järnet - men smart så klart:)

Hoppas vara riktigt utvilad nästa vecka!

Just nu...

...vill jag egentligen bara börja springa igen. Jag har tagit tidig säsongsvila eftersom jag började känna mig lite små skadad och vilat från löpningen i snart 7 dagar. Benen har redan börjat kliat efter att få springa. Men jag får hålla mig lugn till i alla fall mitten på nästa vecka. Annars har veckan varit full av inspiration som kommit från oväntat håll.

Det började i onsdags då Sverige spelade oavgjort mot Tyskland efter att ha legat under med 4 mål. Jag brukar vara rätt hård när det gäller Svenska fotbolls landslaget och innan matchen skrev jag på twitter ”Hur många mål förlorar vi med i kväll”. Jag jämför alltid deras resultat och insats mot 1994 års lag/insats i VM. Jag var 11 år när VM utspelade sig i USA 1994. Det var sommaren som var den varmaste som jag någonsin upplevt i Sverige. Jag kommer ihåg hur hela familjen, faster, farmor och farfar var ute på landstället på Dalarö och vi alla gick upp mitt i natten bara för att titta på fotboll. Men det var det värt med tanke på hur bra vi spelade, alla roliga målgester och kämpar glöden. Med detta minne så kanske det inte är så konstigt att jag är så negativ till svensk fotboll. Men jag vill inte spendera ett blogginlägg och tjata om detta utan ta fram det positiva med onsdagens match. Andra halvlek förändrade min inställning. Matchen visar att man inte ska ge upp när det är motigt. Kämpar man in i det sista så kan man komma mycket längre än om man ger upp. Jo det låter ju rätt självklart. Men det gäller att inte glömma bort det när man är mitt uppe i något.

Sedan jag flyttade tillbaka till Sverige för 3,5 år sedan har det blivit en tradition att vi firar min pappas födelsedag lite extra genom att gå ut och äta middag och titta på något uppträdande. I år var det så dags igen med middag och uppträdande med Thomas Ledin på Circus. Nu är Thomas Ledin inte min största idol eller typ av musik om jag själv skulle välja. Men måste ändå säga att han var riktigt bra. Han gav allt och jag blev väldigt förvånad över hur inspirerad jag blev av hans uppträdande. Han sjöng inte bara utan berättade om sin karriär och hur han hade följt sin dröm att bli artist även fast hans föräldrar helst ville att han skulle utbilda sig. För mig är det inte alltid helt lätt att bara fortsätta följa min dröm. Det finns så mycket annat i livet som lockar också. Men gårdagen gav mig inspiration att fortsätta följa mina drömmar med löpning.

Nu är det bara att fortsätta vila, köra lite styrka och bikram yoga i ett par dagar till. Snart ben, ja då är det dags att köra igång!