LFA

Lidingöloppet uno-The Senorski story

Läs Eric Senorskis egna ord efter succén i Lidingöloppets klassiska 30-kilometerslopp. 1.40,50 bäste svensk och en total fjärdeplats satt fint för LFA-bloggaren. Enligt honom själv var dock det bästa att han slog sin mammas (Midde Hamrins) tid på den sista milen med fem sekunder.

Läs mer: Lidingöloppet uno-The Senorski story

St: Moritz 2009

Titeln berättar lite om vad texten kommer att handla om. Frågan som borde ställas är vad som hände där och vad som hänt sedan dess?

Det var i slutet av juni och ett helt gäng svenskar var där och tränade inför sommarens mästerskap. För egen skull var det ett U23 EM i Kaunas som hägrade. Det skulle sluta med en respektabel 8:e plats trots fall i både försök och final på 3000 hinder.

OS i London är som alla vet nu slut. Vad som är intressant är att två individer som placerade sig väldigt bra i London, var även i St Moritz 2009. De jag pratar om är Mo, med guld på både 5k och 10k, och Ingebrigtsen med en stark 5:e plats på 1500m. 

Vad är det då som är så spännande med detta? Jo, flertalet gånger var jag ute på lugna joggar och gött tjöt med min norske vän Henrik. Trots att det bara var distanspass roade vi oss md att titt som tätt tävla lite genom att spurta mellan papperskorgar. Och, en viss Senorski råkade vara först de flesta gångerna!! Vittnen finns!

Mest intressant var dock den dagen då det stod 10x100m på pappret. Inget max, men så fort som möjligt med avspänd löpning. På startlinjen stod Senorski, Musse och Mo. Resultatet talar sitt egna språk. 10-0-0! Vittnen finns!

Visst var det några år sedan. Mo var kanske inte lika het som löpare då som han är idag. Men det året gjorde han ändå 3.33 på 1500m och sub 13 på 5k. Inte så illa...

Vad har hänt sedan dess!?

slut

En kantig sommar är över. Efter en trög inledning började det allt eftersom rulla på för min del. Inte minst på träningarna ute på Slottsskogsvallen. Den riktiga fullträffen, som alla går och väntar på, kom aldrig. Därför känns det surt att tävlandet är över nu. Jag hade gärna haft några lopp kvar för att se om det var möjligt få ner lite fysisk kapacitet på pappret. Fördelen med det hela är ju att håller mig fortsatt hungrig hela vintern.

Tittar jag tillbaka på de sista veckorna måste jag ju säga att jag är väldigt nöjd! SM-helgen där jag försvarande min titel var kanon. Kroppen fungerade som jag vill att den ska! Finns alltid småsaker att slipa på, men målet blev ändå uppfyllt. Grämer mig dock lite för att jag missade perset med 2 tiondelar. Var det verkligen nödvändigt med segerfirande innan målgång mr. Senorski? :)

Som lite grädde på moset var ju att även få vara först över linjen på Ullevi. Lite annorlunda lopp men med samma inställning: försök att springa fort! Viktigast av allt var dock en svensk totalseger i grenen! Gött Gubbar! :) 

Trots att det var långt ifrån fullsatt på stora Ullevi, så var känslan och stödet från publiken magisk!! Det var inspirerande att springa!! Stockholm: ni må få låna Finnkampen och säkerligen blir även det ett kanon arrangemang. MEN Finnkampen hör hemma i Göteborg! Stämning som uppkommer när svensk-finska rivaliteten sätts på scen gör sig helt klart bäst på västkusten! 

Två 5000m lopp har det ju även varit. Båda två dagarna efter hinder loppen. Det är inte alltid lätt att vara löpare och ladda om både fysisk och mentalt. Jag är nöjd med känslan av att gett allt, men kroppen hade väldigt gärna fått vara lite piggare innan start! Vad mer kan man säga än att det är bara att se till att bli starkare tills nästa år.

Och just det: Vad är det som förhoppningsvis stundar härnäst? Jo, i mars, om jag inte minns helt fel, är det ju ett inomhus i EM i Sverige. Dessutom i den magiskt stämningsfulla staden Göteborg! Jag behöver nog inte säga mer än så... ;) Givetvis satsar jag på att ta mig dit och se till att springa fort där! 

Knyt skorna och sträck på dig! /Senorski  

4 tävlingar

Då har jag tävlat lite.

Allt började i Sollentuna med 1500m. Men riktigt vad som hände den dagen vet jag inte. Det var segt och tungt redan på uppvärmningen men inte trodde jag att de skulle kännas värre när väl starten gick.

Avhängd efter redan 300m med en passering på en ca 47s säger det mesta. Det gick absolut inte den dagen! I mål 4.04... oroväckande då jag tyckt att träningen gått bra och att en start på 5000m hägrade inom två dagar. Kunde bara hålla tummarna på att jag kanske kört på lite för hårt med träningen för tätt inpå.

Dagen därpå gick resan till Belgien för att springa loppet över 5000m i klassiska Heusden-Zolder. En tung, seg och långsam 30 minuters jogg var i stort sett det enda jag gjorde dagen mellan loppen i för hoppning om att återställa benen lite.

När det väl var dags att värma upp kände jag mig kanske något bättre, men det var fortfarande segt. Bara att gå in och tävla...

Starten gick: Det var tungt, jag låg sist första två kilometrarna, men bet i. Så fort någon släppte så såg jag till att snabbt gå om och hänga med tåget. Sedan minns jag inte exakt när, men när det bara var några varv kvar, så kände mig rätt stark och tänkte att här ska jag se till att vara med och tävla. Det slutade bra, med en seger i heatet och en tid på 13.56! Inte direkt vad jag hade räknat med efter 1500m loppet två dagar innan...

Drygt en vecka senare befann jag mig i den otroligt häftiga staden Luzern i Schweiz. Hit vill jag igen! Det var hinder debut på gång och det slutade bra: 8:41. Nöjd med mitt första lopp över distansen. Känner väl att lite träning över vattengravar kan vara nyttigt då mina 7 första sedan september var aningen rostiga...

Tävlingen var grymt organiserad och jag vill nog inte veta vad den totala kostnaden var. Bara avslutningsfyrverkerierna måste gått på några hundratusen. Vilken show!

Upp tidigt dagen därpå för en 12 timmars resan till Karlstad och 3000m. Skönt att få jogga ur benen när man äntligen kom fram. Sedan var det som alltid när man ska tävla: en långsam väntan tills det är dags. Trots att man har så mycket tid fram tills tävlingsstarten så får jag aldrig särskilt mycket gjort... underligt hur ineffektiv man kan vara.

Förhoppningar om att utmana 8-minuters gränsen fanns. Men tyvärr var farten inte riktigt tillräckligt bra för detta, framförallt med en långsam andra kilometer. Istället ett lopp av taktisk karaktär där jag smög mig fram allt eftersom. Mot slutet försökte jag ta mig fram på insidan vilket fungerade bra ett tag. Men när klockan ringde hade jag kört fast på insidan. Dålig positionering, som jag enbart kan skylla på mig själv, gjorde det svårt att verkligen vara med och tävla sista varvet. Inte helt nöjd trots ett bra resultat på 8.04. Kul att vi var många svenskar som sprang bra! Lite bättre fart tidigt så kanske vi alla kan ta oss under 8?

På återseende!

Trosa

Något efter som vanligt rapporterar jag från det sena loppet i Trosa. Ett helt klart stabilt lopp där jag slutate fyra. Till att börja med gick det i bekväm fart men helt plötsligt så exploderade farten och jag hängdes av trots att jag löpte den kilometern på ca 2.45... sedan började jakten på de som låg framför mig. Men trots att jag tog i och försökte, upplevede jag aldrig att jag kom särskilt mycket närmre, men heller aldrig längre ifrån. Som jag kommer ihåg det var avståndet nästan exakt lika stort mellan mig och de som låg framför efter 4 km som vid målgång ca 9km. Lite komiskt.

Slutsats: Nöjd, men hungrig!!

Måste tillägga att arrangemanget var kanonbra och häftigt att se hela staden så engagerad. Alla var ute och manade på oss som sprang! Tummen upp Trosa stadslopp! :)

Nu dock, är det dags och packa väskan och bege sig till anrika Slottsskogsvallen. Intervaller inför veckans tävlingar på schemat! Ruskigt gött!!

/ski