LFA

KÖTT!!

2 dagar kvar...

Vad pratar jag om!? 

Skrivfingrarna har inte använts på ett tag nu, men tro inte att tankeverksamheten även gjort det! Jag har idéer och hyss jag ska dela med mig av allt eftersom, men först:

2 dagar kvar? Jo, på det som av vissa kallas "Bootcamp Munkedal". Jag är nu inne på sjätte veckan på min sjukgymnastiska praktikplacering här i Munkedal. Givetvis har praktikperioden förvandlats till ett träningsläger mer eller mindre. Jag och min klasskamrat "Atlas" bor spartanskt i en liten stuga under veckodagarna. 

Munkedal är inte stort, men det är faktiskt ett väldigt bra ställe att bedriva löpträning på! Backar finns precis överallt! Stugan som jag nämnde ligger längst ner i samhället så vart man än sig vänder är det bara att börja klättra... otroligt gött varje morgon! Måste dessutom säga att en del löpning har gjort ute vid Saltkällan, aka. Salt Lake City! Och vilken känd löpare har sina rötter därifrån!? :)

Inte långt kvar, snart hem till Götet och fortsätt träna på med löpning på riktigt, vilket jag bara gjort i drygt 5 veckor nu! 

Annan intressant information för er som är intresserade av Munkedal: Praktikplatsen är kanon! Det finns en lokalspecialare som heter burger som bara är ett måste. Och framförallt finns det på bageriet att köpa en av världen absolut bästa och godaste dammsugare!! Dessutom enbart för 13kr!!

Det här får räcka för nu! Nästa inlägg får ni nu en försmak på när jag berättar att det förmodligen kommer att handla om något som jag lärde mig under förrförra helgen när jag satt och åt lunch: tema kött!?

Vi hörs!

Lite man lär sig på vägen...

Fortsatt knackigt och ingen riktig koll på mitt vänstra knä. Det går i vågor. Joggar lite ibland och cyklar mycket...

Vad har jag hittills lärt mig under en period utan särskilt mycket löpning: Mycket! Här får ni 50!

Lärdomar:

1. Att älska smärta - är inte alltid att eftersträva.
2. ”Ont ska med ont fördrivas” är en myt.
3. Löpning är utan tvekan den absolut bästa och tillfredsställande träningsformen.
4. Att bli och vara förbannad på allt under en längre tid är ett väldans slöseri med energi.
5. Kan man inte springa blir man aldrig trött.
6. Det är coolt att få förhårdnader på händerna efter att ha hållt i ett cykelstyre.
7. Att löpa strakbent för att inte ha lika ont, är inte att rekommendera.
8. Att inte kunna löpträna som vanligt frigör väldigt mycket tid! Vad gör folk som inte tränar mycket?
9. Det är kanske inte värt gå upp 03.40 för att få in ett morgonpass under 5 veckor...
10. Man ska inte göra att på sitt träningsprogram bara för att.
11. Ibland kan det vara av nytta att känna efter.
12. Mamma kan faktiskt ha rätt.
13. Man ska inte gå och drälla omkring och hoppas på att det bara ska försvinna. Kolla upp vad problemet kan vara tidigt!
14. Götta är lika gött när man är skadad.
15. Tålamod är bra om man har...
16. Att baka bröd är ett bra tidsfördriv.
17. Det går att förtränga mycket smärta och springa ändå, om man verkligen vill.
18. Cykelbyxor underlättar lite när man cykel.
19. Ska det bli något gjort, får man allt ta och ta tag i saker.
20. Rehab är rätt tjötigt.
21. Träning behöver/ska inte vara roligt.
22. Det är överraskande hur svårt det kan vara att komma på något att göra när man kommer ifrån sina gamla mönster.
23. Att plugga och inte samtidigt satsa på löpning är lätt!
24. Det finns annat här i världen att göra är att springa. 
25. Snö i Göteborg är bland det absolut värsta jag vet!
26. Man måste inte vara med över allt
27. Ett vardagsrum kan lätt förvandlas till ett mindre gym.
28. Ibland är det skönt att slippa gå ut när det är kallt. 
29. Det finns en risk med att avreagera sig med träning.
30. Det kan inte gå mer än åt helvete.
31. Inställning är underskattat.
32. Det är bra att kunna slappna av.
33. Det är aldrig någon idé att oroa sig.
34. Frukost är underskattat.
35. Baka bröd är bra terapi.
36. Tydligen har alla råd att ge...
37. När man inte springer två gånger om dagen blir det betydligt mindre tvätt.
38. Trots mindre tvätt klagar morsan ändå på att det luktar svett.
39. Tydligen kan man få en helt ny spinningcykel att rosta på mindre än en månad.
40. Kinesiotejp är coolt.
41. Man saknar inte alla småbarnsmammor som går i bredd med sina barnvagnar överallt.
42. När man haft/har ont gör något att man känner efter alldeles för mycket. Varför?
43. Har du ont och känner att du måste springa: stoppa en sten i i den smärtfria sidan sko, så tänker du på det istället.
44. Hur klarar man sig utan kaffe?
45. Det finns en värld utanför den löparvärld vi lever i...
46. I storm och kyla, kan man faktiskt uppskatta att sätta sig på en tråkiga cykeln.
47. Semlor är oslagbart!
48. Varför säljs inte semlor hela året runt?
49. Det inte förrän men inte kan springa, man förstår hur mycket man uppskattar det!
50. I will be back!

Jag har betydligt fler lärdomar att dela med mig av. Men här är ett första smakprov!

Vi får se om jag listar fler... nu blir det lite cykel! 

BOOM...  

Update, kanske..?

Ja... det var ett bra tag sedan sist. Varför? Jo, en förbannad Eric med en del motgång...

När jag sist slutade befann vi oss vid NM-uttagning, där det blev en godkänd insats trots att krafterna tröt mot slutet och jag fick släpa förbi min vapenbroder Ekvall.

Revanschsugen och taggad var det bara att ladda om batterierna för att våga prestera två veckor senare på NM!

För att lyckas med detta slängdes ett klassiskt pass med 10x1000m på banan in, för att få styrka och fart. Utan större egentliga förhoppningar efter en tung uppbyggnadsperiod stod jag tillsammans med samma Ekvall som ovan nämnts ute på Åby och drog igång. Åh, visst rullade det på fint! Ett snitt 2.50-2.51 med en finfin avslutning på 2.42! ”Formen finns! Inget fel på den inte”.

Väl på en NM, blev dock utgången inte riktigt vad jag hade väntat mig... Vad hände den dagen? Det kändes bra innan. Uppladdningen var det heller inget fel på. Jag gillar absolut inte ursäkter. Men i detta fallet hade jag mer en gärna haft det, eller i alla fall en förklaring. Jag kommer inte på något! Bara att konstatera att det gick riktigt sjukt dåligt! Inte i närheten av vad jag hoppats på...

En väldigt besviken Eric var väldigt väldigt tråkig resten av den dagen och morgonen därpå, söndag, var det dock dags för långpass. Varför inte ta ut lite ilska på något som jag tycker om? 

Det gick undan den dagen! Jag vet inte riktigt hur fort det gick, hade tyvärr ingen gps-klocka på mig. Men jag dunkade från första steget i 2 timmar och 5 minuter (var dock inte helt ensam, jag hade sällskap i dem 11 första minuterna). 

Efteråt, kändes det betydligt bättre! Det var helt klart en bättre känsla än dagen innan... eller så kanske förtrycktes känslan av ilska!?

Något som jag nu har lärt mig i efterhand är att detta inte är det bästa sättet att hantera motgångar! Det sätter sina spår och kanske bidrog detta till mina senare problem...

Då var det måndag igen, jag hade lugnat mig (lite) och var nu istället ruskigt taggad att komma i bättre form, visa vad jag tror att jag kan och komma i form för Terräng-EM då det mer eller mindre var ett lag uttaget. Veckan som gick var bland mina bästa någonsin! Tisdag: ett tufft backpass upp till Skatås x11, med fokus, vilja och spya gick backarna fort upp och ner!

Torsdag: 15km tröskel med Kungen, aka Musse, igen i Skatås. Bra stegrad fart! Och avslutades med mycket, mycket god spagetti med köttfärssås.

Lördag: Specifik träning inför Terräng-EM; 3x6min + 6x3min på gräs. Det blev mitt absolut bästa träningspass på gräs någonsin! Jag gled fram utan stopp och trötthet i leran. Helt sjukt! Jag som tidigare intalat mig att gräs inte riktigt är min grej! Formen var grym! Jag var redo för att tävla! - Next stop: Tilburg 10km som genomkörare innan Terräng-EM. Lets go nuts!! 

Sen var det söndag = långpass (denna gång med Mathias Borg). På väg till Mötesplatsen, stolpen utanför ICA Kvantum Frölunda, kände jag dock en svag irritation längst upp i hörnet på min vänstra knäskål... Men väl framme, efter en ca 5 minuters löpning, kände jag inget mer. Bortglömt! Spring bara!

En grym vecka avslutad!

Måndag, 05.30, morgonpass och samma irritationskänsla? ”Bara att köra på så släpper det ”. Icke! Men det var heller inte så farligt, bara: små gnagande... de första 6 kilometrarna. Sen blev det lite utförslöpning = BAM! = PAIN! 

Vad hände egentligen? Vem vet, men plötsligt var det omöjligt att böja knät utan att uppleva en enorm smärta. Bara till att börja gå. 4km hem. Tanken av att gå så långt fick mig att ta beslutet att försöka jogga långsamt tillbaka för att komma hem innan soluppgången (varför det nu var så viktigt?). 

I efterhand måste jag medge att det var ett av mina bättre beslut att försöka bita ihop och löpa strakbent i 1,5-2km, svärandes och gapandes på ett vis jag tror få bemästrar. Sedan med ca 2km kvar gav jag upp, nu kunde jag inte böja knät överhuvudtaget. Det var bar att stappla sig hem förbannad, bitter och full med smärta.

Då min oförmåga att böja mitt vänster knä höll i sig under hela dagen, och faktiskt dagen efter tog jag och coach beslutet att vila (briljant va!?). Jag, som fortfarande var ganska uppspelt hade ändå bestämt mig för att det inte var någon fara och absolut inga problem inför 10km i Tilburg på söndagen! ”Vila sig i form” har man ju hört är något som händer...

Det blev visserligen bättre ganska fort, så pass att jag kunde böja på benet och faktiskt sätta mig på cykeln och träna. Och gissa vad det första jag gjorde på cykeln var! Givetvis att ta tillbaka mitt 45/15 rekord, som min lillebror tog då han hade lite problem med vaden tidigare i höst. Det nuvarande rekordet lyder på 121 st, max kocentration från första sekund. Jag hade faktiskt tänk att dunka dit ordentligt och köra 200st, men parestesi känslor i fingrarna och trötthet fick mig att ramla av innan det...

Jag fick vilket ni förstår ställa in tävlingen i Tilburg då jag ännu inte löpt. Smått förbannad var det bara att försöka hålla huvudet högt och se vidare till nästa mål: Terräng-EM. Träningen och formen fanns där, bara jag får ordning på benet och kan börja springa så.

Men hur jag än bar mig åt: vila, cykla, stärka, tjockmatta etc. så förblev bara benet bättre. Bättre är ju tyvärr inte lika med bra. Tillslut bestämde jag mig för att försöka med att springa igång benet! ”Vilken idé, det kan ju fungera”. Ibland så kan det vara smärtsamt i början, har någon sagt tror jag...

Försöket höll i sig i 4 dagar med 5 löppass på varierande längd. Passen började i ca 7-8min/km, smärtsamt, halvt strakbent till att sedan gå ganska bra ner mot 3.40 fart (uppskattat) utan att vara SÅ smärtsamt.

Men de gjorde knappast saken bättre!! Så det var bara att lämna in handduken till Terräng-EM, försöka hålla humör någorlunda, blicka framåt mot ett träningsläger i Kenya och söka läkare.

Någon om och men, så stod jag med min MR bild med överläkare Leif Swärd. Riktigt häftigt måste jag säga att hamna hos en profil som honom. Men mitt problem var inte helt självklart för det. Det var som tur var inget fel på själva knät eller leden. Mitt tillstånd fanns tydligen inte direkt beskrivet i litteraturen. Men det som man kunde utläsa från bilderna var en svullnad av en slemsäck och potentiellt en microruptur av senan som omsluter knäskålen. 

Som kortsiktig lösning på detta för att förhoppningsvis kunna åka iväg på träningsläger fick jag en cortisonspruta på plats och ombads komma tillbaka 2 dagar senare för bedömning av effekt och beslut om lägret (dvs. 3 dagar innan tänkt avresa). 

Initialt så gjorde det helt sjukt ont! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till! Men så efter de två dagarna så kändes det faktiskt mycket bättre. Jag kunde gå utan att ha ont och ta mig upp och ner för lutande plan utan olidlig smärta. Dock var det lite alls tillräckligt bra för att kunna åka iväg och springa... Handduken igen ja...

Kanske kunde man ha åkt med och cyklat kan någon tänka... men att åka till Afrika för att cykla och titta på när alla mina vänner/motståndare tränar som satan, hade nog inte fått mig på bättre humör. 

Mitt humör, kanske i och för sig kanske inte kunde bli så mycket sämre. Jag var förbannad på allt och alla...

Istället, gav jag mig iväg och köpte en spinningcykel: Merida Spin Three. För att helt enkelt kunna cykla mer och slippa behöva ge mig iväg för att träna. 

Jag kan rekommendera den stark! Kanonbra cykel som jag spenderat en hel del timmar på nu. Något måste man ju göra. Det är förbannat tråkigt att sitta där, men vem har sagt att träning ska vara roligt!? 

Vid det här laget har jag faktiskt funderat på att om jag inte får ordning på mitt knä, kanske jag ska satsa på att köra OS i London på cykel. Så svårt kan det ju inte vara! Jag har fattat grejen: TRAMPA BARA!! Trött och sjukt svettig blir man, men inte bränner det som löpning... 

Det för oss fram några veckor, dvs till nu. Jag kan inte med säkerhet säga att det är så men jag vill hävda att det är bättre! Jag har lyckats springa, ej strakbent, hela 4 gånger med progredierande duration med en dags vila från löpning emellan. Smärtfrihet? Nja, jag känner ingen smärta, men det finns en förnimmelse av en sensoriskt upplevelse lokaliserad till den punkt där allt började... Jag är på min vakt och är för en gångs skull väldigt försiktig. Det är långt kvar till sommaren! Då Jävlar! 

(Mycket text, lite bilder... ursäkta, hade svårigheter att få in bilder... läs bara!)

Ska nu ta mig en funderare över vad jag kan ha lärt mig under min skadoperiod...

Puss och Kram!      

Billingehusloppet

I lördags avverkade jag för första gången det klassiska Billingehusloppet uppe i Skövde. (Jag har tidigare varit uppe på Billingen och tävlat, men då som junior på den betydligt lättare 5.3km banan). Resultatet var bra, med seger på strax under 33 min och tog även hem spurt- och bergspriset på vägen. Kan låta lätt, men ack absolut inte! Det var riktigt tuffa 10,5km att ta sig igenom! Oskar Käck hade förvarnat mig några dagar innan att sista 5km var riktigt tuffa och jag var även ute två dagar innan och rekade banan.

Min första tanke då, efter att ha sett stora delar av banan var: Hur kan Erik Sjökvist ha sprungit runt den här banan på 31.51!?!? Helt sjukt! Och i Käcks ord, sista 5km är tuffa! Mycket uppför och ingenstans att slappa av och hinna återhämta sig.

Trots detta i tanken gick jag ut hårt. Hårdare än vad jag hade tänk mig och vad jag borde. Jag låg några sekunder före banrekordet ganska länge sägs det. Men min goda ambition slog tillbaka med en ca 4km kvar och det blev svårt att hålla farten och flytet uppe helt på egen hand. 

Men ändå ett bra lopp och genomkörare. Jag är helt klart nöjd med insatsen, men hade gärna sprungit ännu snabbare och öppnat lite lugnare...

I sin helhet ett mycket trevligt och bra arrangerat lopp! Hade det bara varit lite varmare och om jag hade sprungit lite snabbare hade det varit perfekt =)

(Men som alltid några dagar efter att man sprungit och tänker tillbaka så är man mindre nöjd än vad man först var. Och jag har nu bestämt mig för att jag kommer att springa I Billingen igen: jag ska allt ge mig på Sjökvists rekord igen! Det är tufft, men inte omöjligt!)

Här näst på schemat står en veckas träning med mycket träning. Därefter, nästa helg, Hytteplanmila där de säger att man kan springa fort. Kunde norrbaggen Sondre dunka dit typ 28.50 för två års sedan, finns det potential i banan. Ska bli kul! ..och efter att ha fått smaka på smärta upp och ner i 10,5km på Billingen är man förhoppningsvis förberedd =)

Nästa Skövde.... dags för mig att kliva av!

Simma lugnt!!