LFA

Fjälltur med längdlanslaget

Ibland är det riktigt roligt med mitt jobb. Idag var det en sådan.

Jag fick äran att åka till Bruksvallarna för att hälsa på längdlandslaget i skidor för att prata om vår produkt Astaxin som är en av naturens kraftfullaste antioxidanter. Det blev en spännande och händelserik dag.

Det började skakigt flera 100m upp i luften. Flög ett litet propellerplan till Sveg (Liseberg är inte i närheten utav spänning i jämförelse med denna flygresa kan jag lova). Extra spännande blev det efter att 3 passagerare blev avsläppta i Mora, då flög jag plötsligt privat plan med två egna piloter. Det kändes lyxigt. Efter mycket skakningar och hopp i luften kom jag tillslut i alla fall till Sveg och det var en lättnad vill jag lova. Men spännaningen stannade inte där.

Jag hyrde nämligen bil för att ta mig de sista övriga 15mil upp till Bruksvallarna. Inte så märkligt kan många tycka. Men för mig som inte kört bil på över två år var detta ett stort steg som kändes nervöst. Det började sådär kan jag erkänna. Efter drygt 5km körning höll jag på att krocka med en älg. En stor och magnifik älg klev rakt ut på vägen och tittade lugnt på mig när jag kom i över 100km/h. Som tur var satt jag på helspänd då jag fortfarande inte hade riktigt lärt mig hur bilen fungerade och hann i alla fall bromsa så att älgen lugnt kunde passera vägen.

Väl i Bruksvallarna fick jag äran att följa med damerna på en topptur på fjället. Det är riktigt inspirerande att få följa med dessa tjejer på ett träningspass. Så trots dimman och stormen uppe på toppen så gjorde sällskapet att jag trivdes.

Det var sedan riktigt roligt att hålla ett föredrag om kosttillskottet astaxin som skidlandslaget har använt i över 15 års tid. Alla lyssnade noggrant och hade många frågor efteråt. För idrottare som tränar på den nivån är det viktigt att stötta kroppen med antioxidanter som ger ett skydd mot den hårda belastningen som träningen ger. De små marginalerna kan göra var det som gör skillnaden på att lyckas eller förlora i idrottens värld. Astaxin kan därför vara avgörande.

Extremt i Ursvik

Gårkvällen spenderades i skogen runt Ursvik. Trots det vackra kvällsvädret får jag erkänna att arrangörerna verkligen hade lyckats – det var Extremt. I alla fall om man tänker på den blöta ängarna där jag näst intill höll på att ta ett rejäl kallsup.

Men jag njöt igår. Det var riktigt kul att vara tillbaka i terrängen. Har saknat det då det inte varit så många Salomon lopp under sommaren.

15km banan i Ursvik är även väldigt fin. Det är en hel del rätt rejäla stigningar och på några håll endel tekniska partier och mycket löpning i sköna stigar. Men det finns också en del lättlöpning där man kan trycka på en hel del. Jag gillar skarpt den variationen.

Jag gick ut med lätta ben och med mycket energi. Förra året sprang jag runt 63 och målet var att denna gång göra det lite vassare. Innan start var jag något optimisktisk och inbillade mig att jag skulle kunna gå under 60 minuter. Men detta var alltså innan jag kom ut till de blöta ängarna och sprang i de blöta geggan i spåren.

Förra året var det väldigt torrs ute i spåret och det hade sin fördel. Man kunde trycka på ett annat sätt. Denna gång var det mycket tuffare och det tog längre tid. Jag sprang drygt 2 minuter långsammare än i fjol och kände mig en aning knäckt. Jag har känt mig så stark på träningarna, vad hände nu? Men i efterhand inser jag att de blöta partierna tog inte bara längre tid, de tog även mycket kraft. I år var det inte samma bana. Det var mer extremt.

Hursomhaver, i mål kom jag i allafall och även denna gång passerade jag först över mållinjen. Det är alltid like skönt att ta sig först över mållinjen oavsett hur konkurrensen ser ut.

En av de tuffa backarna i Xtreme Ursvik

.

Höstläger i Falun!

Jag fick förfrågan av en av mina adepter från min träningsgrupp i motionärsligan om att anordna ett träningsläger för motionärer en helg i höst.

Hon var väldigt entusiastisk över idén och jag gick därför igång direkt. Det är väldigt uppmuntrande att bli förfrågad på detta sätt.

Jag vill därför bjuda in er alla löpare, ung som gammal, snabb som nybörjare, till en gemensam löparhelg i Falun. Här ska vi inspirera varandra inför höstmörkret!

Så boka nu in helgen den 12:e - 14:e oktober och anmäl dig till mig redan idag!

  Vi kommer att hålla till i min hemort i Falun där jag hittar överallt och verkligen kan de bästa spåren. Det finns även perfekta möjligheter med både inomhusfriidrottshall, simhall och en massa härliga löpvägar i skogen!

Vi kommer att bo på Scandic Hotell där vi har helpension och det finns dessutom tillgång till både pool och relaxavdelning.

Schema

Fredagen den 12:e oktober
19:00 Ankomst
19:15 Middag
20:30 Välkomstträff

Lördag den 13:e oktober
7:00-9:00 Frukost
9:30 Intervallträning + bålstabilitet
12:30 Lunch
13:30 Föreläsning - Kost för bättre prestation
16:00-17:30 Löpteknik med filmning
18:00 Middag
20:00 Föreläsning - Träningsplanering och träningslära. Hur blir man en bättre löpare?
21:00 Löpteknik i teorin

Söndag den 14:e oktober
7:00-9:00 Frukost
9:30 Långpass indelat i grupper efter nivåer
12:30 Lunch med avslutning  
 

Är du sugen på att följa med?

Sista anmälningsdagen är den 12:e September!

Kontakta mig på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. för mer information och anmälan

Med perspektiv på SM

Det kändes något märkligt att under årets SM ta den hedrande träsitsen som åskådare istället för att vara i rampljuset på Stockholm Stadion. Jag har inte deltagit de senaste åren på SM då bana inte har varit i fokus och jag har därför bara tyckt att det har varit jobbigt att endast vara där som åskådare.

Men jag måste erkänna att jag under denna helg ändå kände mig nöjd att få vara med utan att behöva anstränga mig allt för mycket. Det är svårt att säga varför, men årets SM kändes inte heller så stort och mäktigt som tidigare. Det var tomt på läktarna, (Kan förklaras av en alltför stor arena), långdraget mellan grenarna (Gick en gren i halvtimmen ungefär) och ingen riktig atmosfär. Priscermonierna kändes inte heller särskilt glamourösa, utan stressades igenom under själva tävlingsloppen, då man hellre ville fokusera på de som sprang. Just då kände jag, vad är det som gör att det är så speciellt att vinna ett SM-guld? Det blir ingen ekonomisk vinst, ingen större uppmärksamhet och inte ens någon större uppvaktning av publiken under själva tävlingen. För det kan väl knappast vara kopian av orginal planschen från OS 2012 som endast segraren fick, som gör att man lägger timmar och åter timmar i träningshallarna?

Jag har en stor respekt för medaljörerna i SM och det krävs otroligt mycket att vinna en medalj. Men under SM tävlingarna kändes det inte så stort och märkligt att ens vinna den ädlaste valören. Det var inte ens någon segerintervju. För de aktiva handlar SM mest om prestige. Att kunna säga att man en gång har varit bäst i HELA Sverige, vilket verkligen är respekt. Men det räcker tyvärr inte för att locka någon större publik och utan någon publik känns inte tävlingen heller något speciellt. Jag är rädd att det kan leda till att prestigen att vinna ett SM guld därav minskar vilket visas av att flera av våre bästa namn inte ställer upp. Det gör i sin tur att det blir ännu mindre publik till tävlingen.  Varken Ebba Ljungmark eller Emma Green deltog i höjd. Ebba valde för övrigt att hellre hoppa tresteg (Vilket för övrigt är den mest skadedrabbade grenen) och ta ett silver än ett säkert guld.

Att lägga SM i huvudstaden anser jag inte vara någon hit. Speciellt under samma helg som VM i Trathlon går. Att det sedan kostar 150KR i entre gör det endast glesare på läktaren. I mindre städer går SM tävlingarna oftast bättre då det inte har så hög konkurrens av andra arrangemang.

Jag var ändå stolt som löpare under SM helgen, speciellt som långdistans löpare. För det måste ändå vara länge sedan som det har varit så stort intresse för långdistanslöpning? Tidigare har det endast varit några få deltagare med på de längre distansern, men nu var det helt plötsligt fler 10 000m löpare än 800m deltagare bland kvinnorna. När hade Sverige senast ett 10000m lopp där en tid på 35,56 endast räckte till en tioende plats bland kvinnorna? Förra året kom man trea på låga 36. Det var i alla fall inspirerande och jag vill tacka de duktiga tjejerna för den härliga uppvisningen!

Men jag måste erkänna. Att vara med som åskådare på SM gjorde mig bara ännu mer säker på att jag har gjort rätt som har valt bort banlöpningen. Det kändes inte ens som någon större prestige att vinna ett SM. Jag saknade den store glädjeruset med ett varv runt banan, jag saknade segerintervjun och jag saknade autograf jägarna. SM var inte som det en gång har varit.   

En kämpig kväll

När jag stod på startlinjen inför min första start på midnattsloppet var jag otroligt laddad. Den senaste veckan hade jag haft några kanon pass där jag hade persat på flera intervaller och jag visste att jag var i god form. Därför känner jag mig nu extra besviken att det gick så snett och jag förstår egentligen inte varför.

Jag kände mig lätt i början på loppet även om jag öppnade något fort. Det gjorde att jag sedan sänkte tempot i rädsla att gå ut för hårt. Vid 3km sprang min kille Andreas förbi mig och jag lät han göra det då jag tyckte tempot ändå kändes ganska högt. Vid omkring 7km löpning började den första magkrampen att komma. Efter 500m gick det inte att springa. Jag förstår ingenting. Brukar aldrig få sådana problem och nu har jag haft det de senaste två loppen i rad. Det hjälpte inte att stanna. Krampen försvann inte. Efter en stund vilket kändes som evigheter, valde jag ändå att försöka ta mig i mål. 1km senare blev jag tvungen att stanna igen. Då gav jag upp och gick uppför en backe. Jag peppade mig själv att ändå fortsätta och bytte taktik.

Jag ville springa för publiken och stämningens skull och körde intervaller där jag ibland joggade och ibland rushade. Jag insåg att publiken hejade mycket mer under mina spurtperioder vilket gav mig ny energi. Men det var värre att sedan behöva sänka tempot då hållen kom tillbaka. Jag höll på så fram till mål.

Vid 100m kvar valde jag att göra något som i många ögon kan låta töntigt och obegripligt. Men jag valde att gå av. Jag hade sprungit en tid runt 40min vilket i mina mått mätt inte är särskilt bra. Jag ville inte ha den tiden i resultatlistan då jag kände att jag inte fick springa rättvist.

Jag är annars av åsikten att man alltid ska ta sig i mål och inte låta sitt psyke acceptera att man bryter. Om man börjar bryta är det lätt att det blir till en ond cirkel. Men denna gång vet jag att jag hade kunnat ta mig i mål om jag velat. Men jag ville inte. För mig skulle det vara jobbigare att bli påmind med mitt namn i resultatlistan på en tid som jag vet att jag kan springa mycket snabbare än att bryta. Så jag valde det töntiga. Jag bröt precis vid mållinjen.

Kvällen var helt enkelt inte min. Däremot fick jag glädjas åt Andreas nya pers. Han sprang 1min och 40 sekunder snabbare än förra året vilket är en stor bedrift. Det värsta var att han till och med slog mitt per, Det med endast 1 sekund och 37,56. Jag hoppas jag snart kan ta revansch