LFA

Mitt första Lidingölopp

Vilken stämning, vilket väder, vilken publik. Mitt första ”riktiga” Lidingölopp (Sprang 30km) blev ett minne för livet och loppet då jag verkligen lyckades överträffa mig själv. Men resan dit var inte helt enkel.

Det började med en något omtumlad morgon. Jag rekommenderar alla att åka kommunalt till Lidingöloppet och inte med bil, jag har nu i alla fall lärt mig en läxa. Med 60 minuter kvar till start satt jag fortfarande fast i trafiken vid stadion. Jag trodde för ett tag att loppet var kört och både ilska och besvikelse var ett faktum. (Jag var övertygad vid det laget att trafiken dessutom skulle vara ännu värre på Lidingö än i stan ). När vi väl kom till Lidingö efter ett antal panikattacker var trafiken som bortblåst och det var nog tur för vi hade heller inte riktigt koll på vägen till Lidingövallen. (Ändå har jag vart där två gånger tidigare i år för att kolla banan, men tänkte då aldrig på bilvägen dit). Adrenalinkick var således på topp när jag väl kom till Lidingövallen 30 minuter innan start. Nu gäller det att hitta starten. Som tur var fanns det fler förvirrade löpare och när jag väl såg startfållorna kunde jag andas ut. Jag hann inte bli nervös för loppet utan när jag väl kom på plats var jag bara glad att jag överhuvudtaget fick starta.

Mitt lopp kan sedan sammanfattas som en lång uppvärmning. Jag var seg och trött första 10km, mellan 10-20 km började jag komma in i andra andningen och sista milen var kroppen så pass uppvärmd att jag kunde öka tempot rejält. Men jag tar det från början.

När startskottet gick så var min plan att försöka ”hänga med” så länge som möjligt. ( Alltså inte kenyanerna utan de främsta tjejerna). Jag hade hört att första biten av loppet skulle vara lättsprunget. Jag fick därför en chock när det plötsligt var en massa backar i vägen redan så tidigt i loppet och efter bara 3km löpning kände jag mig trött och seg. Hur ska jag orka 27km till? Det är mycket som sitter i huvudet. Men när man har inriktat sig på att det ska gå lätt i början av loppet så blir det extra tungt när det inte känns som man hade tänkt sig. Men jag fortsatte och hoppades att den tunga känslan i benen skulle släppa. Efter att ha öppnat 10km på omkring 41 minuter och benen kändes fortfarande stumma hade jag en snabb och dum tanke på att bryta. Tanken slog jag genast bort när jag insåg att det var omöjligt (Jag har ju tvingat ut ett tiotal supportergäng med vätska längst HELA banan och jag kan inte göra någon besviken genom att redan bryta). Det var tur det för efter 12 km löpning var mina ben pigga och styrkan i löpningen började infinna sig. Vid det här laget låg jag som 4:e tjej och när jag kom ikapp en tjej vid 15km insåg jag att det var möjligt med en pallplats. Med denna inspiration och med folk som hejade, musiker som spelade och mina kära vätskekontrollanter som coachade mig blev jag piggare och piggare.

Vid 10km kvar hade jag mest energi under hela loppet. Sista 10km hade jag övat på två gånger tidigare i somras och jag visste att det var ”bara” tre tuffa stigningar. Med krafter i behåll kunde jag börja öka och när man springer om och känner sig stark blir man ännu starkare. Jag vågade dock inte ligga på alltför hårt då jag var rädd att för den klassiska väggen (alltså total stopp). Jag klarade av aborrebacken utan att stanna och med 2km kvar kom jag ikapp en stor grupp av löpare. Jag hörde en av löparna säga ”Du tar tjejen framför dig.” Jag började då förstå att jag hade vittring på andra platsen. På gärdet innan Karins backe var jag jämsides med Eva Nyström och jag kände mig urstark och fortsatte i samma tempo. Karins backe gick galant och hade där min sista gel med koffein i. Det gjorde susen och på upploppet kunde jag bjuda publiken på en riktig spurtstrid mellan mig och en kille. Denna gång vann jag! Men jag hade främst vunnit ett silver på Lidingöloppet och min glädje var enorm. Dessutom var det extra roligt att det var löparkompisen Charlotte Karlsson som vann och jag var grymt imponerad över hennes löpning. Idag var hon oslagbar.

Väl i mål kände jag mig oförskämt pigg och det var inte alls som på Stockholm maraton. Då kunde jag inte röra mig men nu kunde jag njuta! Jag var så glad att jag kunde ta mig igenom den tuffa biten i början av loppet och sedan avsluta så starkt. Jag var jätte nöjd med att komma tvåa och det kändes som en vinst. Det är en av de största bedrifterna som jag har gjort i mitt löparliv.

Jag vill avslutningsvis tacka alla som hejade på mig efter banan. Det gör så otroligt mycket att ha ert stöd och det gör att man orkar lite extra. Ett extra tack till Caroline, Sara, Kajsa, Tove Therese, Birgitta och Pappa som stöttade mig med vätska under loppet. Det var tack vare er som jag orkade hela vägen då jag kunde få vätska var 4:e km.

Glad av att vara i mål och komma 2:a!                   Bild: Peter Holgersson