LFA

Från 60m till marathon

Under min löparkariärr har jag alltid sett mig som en medeldistanslöpare och min främsta distans var 800m och 1500m. Att springa långdistans eller så långt som ens ett 10km lopp har aldrig funnits på min världskarta. Att springa 5km var oftast ett tillräckligt långt lopp. Jag kommer fortfarande ihåg att jag ofta skämtade om att man som ung löpare börjar med 60m och avslutar kariärren som en gammal maratonlöpare. Fast jag trodde aldrig att jag själv skulle hamna där.

Jag kommer så väl ihåg mitt första 60m lopp. Jag var tio år och hade åkt själv med en klubbkompis till Falun från Mora. Vi lyckades dock bli sena och jag hann precis till start. Att värma upp fanns det inte tid för. Jag vann inte loppet och kom inte ens till final. Men jag hade ändå funnit en glädje och inspiration. Nästa gång ville jag under 10 sekunder! Jag ville bli snabbare och utvecklas.

Några månader senare gjorde jag mitt första 800m lopp på festisspelen i Falun. Det var på den tiden man sprang på odoserade kurvor i en gymnastiksal. Falun var en av de få städer som ens hade en friidrottshall. Jag fick starta i det sista heatet då jag inte hade gjort någon tid att kvala till ett bättre heat. Loppet slutade med att jag vann mitt heat och dessutom varvade en motståndare. Tiden blev 2.57 och jag kunde stolt konstatera att jag hade gjort under 3 minuter på mitt första 800m lopp.

Sexton år senare gör jag samma tid igen. Fast denna gång var minuterna timmar och sekunderna minuter. Men glädjen var ändå detsamma. Jag hade nämligen gjort det jag aldrig trodde att jag någonsin skulle göra. Jag hade sprungit ett maraton och det på exakt samma tid som mitt första 800m lopp! Skulle det vara något form av tecken? Eller var det bara en tillfällighet?

Under alla dessa år som jag har tävlat har den största drivkraften varit min egen vilja att bli bättre. Det finns ingen mer obeskrivlig känsla att slå det mål som man har tränat för under en lång tid. Att få känna sig stolt och glad över en prestation som man tidigare bara vågat drömma om är en av de bästa belöningarna. En sådan belöning går inte att köpa för pengar. Det är detta som gör löpning så unik och fascinerande. Man kan mäta sin prestation så objektivt och enkelt.

Det är belöningarna som har varit min drivkraft som löpare. Men också därför som jag har valt att testa längre distanser. Jag hade svårt att utvecklas som medeldistanslöpare och framgångarna kom inte lika ofta. Belöningarna blev allt färre. Jag bestämde mig därför för att i år testa något nytt med nya utmaningar. Slutligen har jag gjort det som jag bara har hört mig säga men aldrig trott att jag skulle göra. Jag började med 60m och springer nu marathon. Min drivkraft är ändå fortfarande detsamma.