LFA

Malin Ewerlöf Krepp ger goda råd

Sitter i soffan helt utmattad. Utmattad på ett alldeles underbart sätt. Två dagar med stenhårda träningspass. I går kväll mötte jag upp Malin Ewerlöf Krepp vid Stadium. Som jag tidigare berättat är hon kusin med min man, Micke. I höstas när jag fyllde år fick jag två PT timmar med Malin för att lära mig mer om löpteknik och intervaller. Detta var det första tillfället. Vädret var underbart. Solen värmde. Luften var klar och frisk. Helt enkelt perfekta förhållanden. Vi började med uppvärmning, gick över till löpteknik för att avsluta med intervaller. Att köra löpteknik var väldigt roligt och nyttigt. Många klassiska övningar från idrotten i skolan. Malin berättade pedagogiskt vilket syfte varje övning hade. Lektionen avslutades med intervaller 1km*2+45sek'5+1km. Sista km var riktigt tung. Jag insåg igen att nu kommer varje minit under 45 på milen att kosta. Malin skrattade och konstaterade att visst hade jag potential att kapa några minuter på milen om jag började med regelbundern löpteknik och intervaller.  Typiskt, kan man inte få något gratis. Hur skall jag motivera mig att köra lika hårt.

 

 

Idag kunde jag knappt gå ut sängen. Lyckades ta mig upp på cykeln och i högasta möjliga fart cykla till jobbet. På jobbet hade vi frukostmöte med våra företagspartners för att informera om situationen i världen och verksamheten i Sverige. Jag gillar verkligen dessa möten. Ena mötet bytes mot ett annat och plötsigt var dagen slut. Hade nästan glömt att jag hade en bokad träning med min PT Cal sedan länge. Tänkte att det var nog inte bra att träna när man hade så ont i vaderna. Tog mig ändå till gymmet. Försökte berätta att jag hade träningsverk så det kanske var bra om vi kunde fokusera på armar eller mage eller....Cai log och konstatera att idag börjar vi med ben. Djupt andetag. Ja, självklart! Vi körde några riktigt jobbiga benövningar och avslutade med armar. Så här sitter jag. Totalt överkört, har ont överallt och samtidigt känner mig full av kraft. Tänk att det är få saker som kan vara så smärtsamma när man genomför dem och så underbara efteråt som träning. Det skall jag fokusera på nästa gång jag känner för att ge upp.

 

Högsta vinsten på Solvalla men utan häst

Denna vecka har varit en berg-och-dalbana när det gäller träningen. En sak är i alla fall säker att jag har haft vansinnigt roligt. Pratade förra gången om hur jag fick ihop allt. Bara därför har inte fått ihop något. Jag har pendlat mellan enormt strukturerad till fullständigt kaos. Allt började vansinnigt bra. Intervaller, hårt pass med PT Cai och distanslöpning.

Jag har precis börjat med intervaller. Om du inte har tränat intervaller tidigare, så gör det! Det är otroligt effektivt och vansinnigt roligt. Jag har teamat ihop mig med en dagis mamma, Hanna, som springer på exakt samma tid som jag gör på 10 km. Hon är fd friidrottare och har super koll på vilka typer av intervaller som är bra. Det är så lyxigt! Första gången jag sprang intervaller var jag helt slut. Ren ångest. Nu bara efter tre gånger känns det som jag flyger fram. Det kanske är att överdriva MEN det känns så mycket lättare. Intervallerna vi kör är 500m*4*2 i 3,45 minuter/km tempo.

Struktur byttes snabbt mot en mängd kvällsaktiviteter som faktiskt gjort det omöjligt att hinna med att träna. Jag borde inte säga detta eftersom jag verkligen tycka att det alltid borde finnas tid. Having said that, så kan jag konstatera att tidigare när jag inte tränade på några dagar skedde följande; några dagar blev några veckor, några veckor blev några månader. Men inte nu. Efter bla en inspirerande kväll med företaget GodEl där SOS Barnbyar fick ta emot en check på 1,8 Mkr och en romantisk weekend med maken så är jag tillbaka till träningen.

Finalen denna vecka var att jag deltog i PwC välgörenhetslopp. Tanken var att jag skulle testa formen. Dessutom är det dubbelt så roligt att springa när man springer för en bra sak. I detta fall Stadsmissionen. Tävlingen var på Solvalla. Det var regnigt, geggigt och kuperat. Jag var trött och längtade hårt hem efter barnen. Några hundra tuffa löpare frustade bakom startbilen på Solvallas travbana. Så gick startskottet. Regnet och geggan gjorde helt plötsligt att loppet kändes ännu roligare. Den 10 km tuffa banan avklarades på 45 minuter och jag vann tjejklassen. Första tävling jag vunnit. Otroligt roligt. Dessutom visade det att jag inte tappat formen helt under vintern. Det finns nog några minuter att kvar att ge!

Nära 40 men utan kris

Glädjande nog har min löpning varit mer kontinuerlig än mitt bloggande. Lovar bättring! Den vanligaste frågan jag får är hur jag lyckas få ihop ett krävande jobb, småbarnslivet och träningen. Tidigare hade jag alltid en ursäkt varför jag inte hann träna. Var helt övertygad om att personer som tränade fem gånger eller mer i veckan var antingen helt galna eller inte gjorde något annat. Nu efter ett års träning vet jag att det går. Varje tillfälle jag tränar ger så otroligt mycket tillbaka. Att börja springa är nog den bästa 40 års present jag givit mig själv. Jag fyller 40 år i oktober. Löpningen har gjort att jag känner mig starkare än någonsin. Förra veckan frågade min 9 årige son när jag kom hem från ett löparpass om jag inte kunde söka till Gladiatorerna. :-)  Jag kommer kommande veckor berätta mer om hur jag lägger upp min träning inför Maraton och Tjejmilen. Hoppas att jag på så sätt kan inspirera andra småbarnsmammor att förstå att det alltid finns tid för löpning. Att träningen ger tid. Så här ser min nästa vecka ut: Måndag: Springer hem från jobbet 12km - stegring. Stegring innebär att man börjar långsamt och slutar i högt tempo. (Att åka denna sträcka med kollektivtrafik tar 60 minuter. Att springa hem tar under 60 minuter =  ingen tidsförlust). Tisdag: Intervaller (start 20.30 efter barnen har somnat). Onsdag: Träning med min PT Cai under lunchen. Torsdag: Springer hem (se ovan). Fredag: Kort löpning innan jobbet. (6 km tävlingstempo). Lördag: Distanslöpning 20 km (oftas springer jag dessa pass tidigt på morgonen kl. 8.00-10.00). Söndag: Vila. På detta sätt utnyttjar jag tid som antingen är transporttid eller sen kvällstid. Visst kan det kännas tungt ibland att springa ut på kvällen när barnen somnat eller innan de vaknar men när jag kommer hem har jag alltid mer energi än innan jag sprang ut.

Våga leva fullt ut

Den egentliga starten på en mer kvalitativ löpning skulle vara sportlovet. Veckan i Åre började dock med ett besök på akuten då min åttaårige son bröt sin hand i backen. Veckan slutade med att min man Micke bröt benet. Träning har positiva effekter på både kropp och själ. Det leder dock ibland till att man glömmer bort sina fysiska begränsningar. Varje dag när vi åkte lift med barnen sneglade jag och Micke på de uppbyggda hoppen i backen. Sedan tittade vi på varandra , skakade på huvudet och konstaterade att det inte var värt det. Jag med min löpning och Micke med sin passion för cykling. Vi var för gamla och stela helt enkelt. Sista dagen kunde vi inte hålla oss. Utan att vi riktigt visste hur det gick till stod vi framför hoppen med våra barn. Barnen flög lätt över hoppen, sedan var det min tur och sist min 198 cm långa och ganska stela man. Resultatet var givet. Sista hoppet förlorade Micke kontrollen, flög över backen och landade platt. Benet gick av vid pjäxans kant. Korsbandet smällde och knät fick en rejäl spricka. Allt detta påseende av en publik med tonåringar som skakand på huvudet. Där dog träningssäsongen och tron på att kroppen fortfarande är tjugo. Suck. Så vad skall man göra? Riskera att bli skadad och fortsätta utmana sig eller undvika alla risker? Två dagar efter skadan konstaterar Micke; nästa år ska jag klara hoppet! Generellt älskar jag den inställningen. Livet blir för tråkigt om man ständigt skall vara rationell. Om man aldrig testar det där hoppet för att man kan ju skada sig, inte ser poängen med att åka fritt fall med barnen trots att man är höjdrädd eller går hem från middagen med vännerna tidigt för det är ju en dag imorgon också. Som jag tidigare sagt jag tränar för att leva, jag lever inte för att träna.

I veckan genomförde jag ett test för att ta reda på vilken typ av träning jag bör fokusera på. Jag förstår inte så mycket av testet än förutom att det var bra. I mailet jag fick när resultatet analyserat skriver personen som utförde testet "jätte bra syreupptagningsförmåga (VO2max) vilket du nog kan tacka dina gener för, samt om du tränade en del under puberteten så kan du därför vara mer lättränad nu :)! ". Det gillar man att höra. Jag skall be min PT Cai om hjälp med att förstå innebörden av mjölksyratrösklar och pulsträning. När motivationen är låg är det bra att lägga in ett test. Jag känner mig inspirerad att börja utmana mig själv lite mer i träningen. Denna vecka skall jag börja lägga in något intervall och/eller backpass. Nu kör vi!

Innsbruck tidig morgon. Underbart sätt att börja en dag full av intensiva möten.

Möten, miljoner och löpning.

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. De få minuter jag har haft över sista veckorna har jag lagt på löpning. Nog med ursäkter. Lika oinspirerad som min löpning har varit den sista tiden lika spännande har mina arbetsveckor varit. Löpningen har däremot fyllt ett otroligt viktigt syfte. En möjlighet till avkoppling. Med löpningen har jag laddat och laddat om, laddat och laddat om.

För två veckor sedan stod Sverige som värd för Nothern Future Forum. Jag ingick i den svenska delegationen med fokus på att få fler kvinnor på ledande positioner. Ett spännande möte med många inspirerande kvinnor. Här presenterar stadsministrarna från de nio länder som deltog resultatet av mötet.

Förra veckan började med två stora event där SOS Barnbyar fick ta emot 23 miljoner från Postkodlotteriet och 2 miljoner från Swedbank. Mellan eventen talade jag för flera av våra företagspartners. Däremellan var det ”mötesmarathon”. Tack och lov lyckades jag få till mina löparpass. Varje pass blev en föreläsning. Det är otroligt vad löpningen kan vara effektiv när det gäller att hitta kraft och inspiration.

Nu skall jag komma igång med en mer strukturerad löpning. För även om de bästa föredragen skapas under ett löparpass så är det kanske inte det mest effektiva för att bli en bättre löpare. Februari har jag fokuserat på att säkra så många kilometer per vecka som möjligt. Nu snittar jag på 40-50 kilometer i veckan. Under mars kommer jag lägga in några fler kvalitets pass. Intervaller, backträning och distans. Mars kommer att bli en spännande träningsmånad. Jag kommer göra ett avancerat träningstest. Detta test kommer sedan ligga som grund för min träning. Sedan har jag kvar mina lektioner med Malin Ewerlöf. Hoppas kunna genomföra dem i slutet av mars.

Min PT Cai har börjat med en utmaning ”Mama Challange” för att få fler mammor att börja springa. Kul tycker jag! Löpning är fantastiskt för att både komma i form och utmana sig själv. Dessutom är löpning perfekt när man har barn eftersom du kan träna när som helst och var som helst. Det som gör Cai så bra som PT är att han kan inspirera vem som helst att nå gränser som man själv trodde var omöjliga. Anta utmaningen! Som jag tidigare berättat förbättrade jag min tid på Tjejmilen med 12 minuter på ett år. Läs mer på:

http://www.owain.se/Owain_Sports_Performance/Mama_Challenge_2012.html

Från förälskelse till kärlek

Träningsveckan har innehållit många utmaningar. Tydliga toppar och djupa dalar. Jag inser att den första förälskelsen är över. Allt jag gjorde 2011 som hade med löpning att göra var nytt. Jag flöt fram över gator och torg, genom skogar och över ängar. Det var spännande och varje gång jag ställde upp i en tävling gjorde jag PB. Nu skall vi hitta en långsiktig relation, jag och löpningen. Ibland vill jag bara göra slut och tacka för tiden som varit. När jag tänker på det känner jag genast saknad. Vi som har det så bra. För att lyckas med att skapa en långsiktig och bra relation måste man anstränga sig ibland. Det har jag gjort denna vecka. Och det har gett resultat! Det fina är att genom löpningen får man uppleva platser och miljöer på ett helt nytt sätt. Förra veckan träffades SOS Barnbyars generalsekreterare och ordföranden för de nordiska länderna i Köpenhamn. Dessa möten är alltid väldigt givande men intensiva. Så som vanligt frågade jag mig hur jag skulle kunna hinna med löpningen. Trött och nyvaken gav jag mig ut strax innan sex på morgonen i kraftig blåst och kyla. Det enda jag önskade var att krypa ner i sängen igen. Sedan händer det. Efter några kilometer inser jag att jag flyger fram med starka löpsteg på Ströget. Det är inte en enda människa på den vanligtvis överfulla shoppinggatan. Bara jag och i lurarna dånar Lalehs tolkning av ”Just nu vill jag leva”. Löpning, jag älskar dig.

En annan löparupplevelse denna vecka var när jag plötsligt förvandlades till en ”stalker”. Jag springer hem från jobbet och motivationen är låg. Börjar tänka på hur galet det är att springa på vintern. Tänker på att jag måste hitta någon att springa tillsammans med. Kanske borde jag gå med i ”Running Sweden” , men det är ju så svårt att anpassa sig efter tider. Plötsligt dyker det upp två löpare från ingenstans. De springer om mig. Deras tempo är högt. Jag bestämmer mig för att de är ingår i min ”Runningt Club”. Jag drar ett djupt andetag. Springer om och ökar tempot ytterligare. Helt plötsligt är de borta. Jag vänder mig om och ser två små prickar bakom mig. Känner mig så oerhört stark.

Jag får det bekräftat när jag tränar med min PT Cai. Han menar att mycket den närmaste tiden kommer just att handla om motivation. Det känns skönt att höra.

Utan problem stiger jag upp lördag morgon och ger mig ut i -20 grader med min vän Åsa. Vi springer 20 km. Framför mig har jag hela helgen.

And right here is where you start paying in sweat

Nu är det slut på vilan. Träffade min PT Cai Owain idag för första gången på två månader. Jag har intygat mig själv att ”jag har löpningen i mig”. Resultatet av obefintlig träning kombinerat med julmat och semla-säsong har satt sina spår. Suprise! Cai genomförde olika tester. Han skakade på huvudet och skrev i sin anteckningsbok. Summan av det han skrev kan sammanfattas ungefär så här; ”VO2Max – Not good. Not bad, arms weak, legs weak, abs very very weak” det ända som ökat hade från senaste mätningen var min fettprocent. Buuuuhhhhhh!

Efter att Cai hade knäckt mig totalt så bjöd han på ett leende och konstaterade att 2012 blir ett bra år med starka resultat. Kände mig lite som Mowgli i Djungelboken när Bagheera pratar till Baloo (Cai): ” Säg mig, när du knockat dina elever - hur tror du då att de kommer att kunna minnas det du lärt dem”. På något konstigt sätt så studsade jag ändå motiverad ut från Delta Gym. Jag väljer helt enkelt att lyssna på sista meningen ”2012 kommer bli ett bra år med starka resultat”. Cai brukar har rätt.

Slutsatsen är alltså att jag har det fortfarande i mig. Jag behöver bara väcka det till liv. Att väcka det till liv innebär dock detta år inte springa för att det är så kul och sedan se fantastiska resultat. Förra året förbättrade jag min tid på milen med 12 minuter. Det kommer inte ske igen. Nu kommer varje minut att kosta och som dansläraren i filmen Fame skulle uttryckt sig ”And right here is where you start paying in sweat”.

Så nu kastar mig in i min förberedande fas, Preparatory 1. Jag skall springa mer och längre. Jag kommer att svettas och slita. Jag skall gå från 3 mil till 8 mil löpning per vecka i slutet av denna fas. Sjukt jobbigt. Var skall jag få tiden ifrån? Nu kör vi! Följ med!

Anta utmaningen!

Sprungit 6 dagar i rad. Nu när jag satt bollen i rullning är den omöjlig att stoppa. Känner hur kroppen efter 7 veckors uppehåll svarar på löpningen. Hur benen har svårt att hålla tillbaka. Hur alla positiva enorfiner tar tag i varenda cell. Jag vill ut, ut, ut. Vill springa långt och länge. Väder, vind och snö spelar ingen roll. Löparglädje!

När jag låg nerbäddad sjuk för två veckor sedan så var jag ett tryck på datorn ifrån att anmäla mig till Lidingö Ultra Marathon (50 kilometer). Smått hysteriskt då detta lopp går redan 28/4 och jag bara sprungit tre mil en gång i livet. Känner dock att det är min grej. Säkerligen påverkad av boken ”Born to run” som jag just nu läser. Löpargenen som vilat i snart 40 år börjar vakna till liv. Jag får väl springa Marathon i juni innan jag kan svara på om just långdistans löpning är det som gäller. Hursomhelst är det roligt med nya utmaningar! När jag slog upp senaste numret av Runners World fastnade jag på en bild för Lidingöloppet 2012 med rubriken ”Anta utmaningen”. Det tog ett tag innan jag insåg att det var jag som sprang i mål på bilden. Bilden togs förra året. Då var en av mina löparutmaningar att springa Lidingöloppet på silver tid vilket jag gjorde. Vet inte hur bilden hamnade i Runners World, men nu känns det tydligt att jag måste leva upp till mina utmaningar 2012. Vilken är din utmaning?

Sockerhög och träningslåg

På mina tidigare resor tittade jag på programmet och konstaterade snabbt att det inte fanns något utrymme för träning. Träningskläderna fick stanna hemma och så också ambitionen att träna regelbundet. Stora problemet med detta var inte bara att jag inte tränade den veckan utan att jag tappade motivationen. Det var helt enkelt otroligt segt att komma igång igen efter en resa. Jag kompenserade min träning med att äta snacks och godis för att hålla energinivån någorlunda hög under mina mötes veckor. Väl hemma var jag sockerhög och träningslåg.

När jag tittade på programmet för denna vecka kunde jag lätt konstatera att det inte fanns någon tid för träning. Jag befinner mig i Innsbruck där SOS Barnbyars huvudkontor ligger. Jag är här för att tillsammans med mina kollegor från Etiopien, Azerbaijan, Burundi, Indonesien, Indien, Tyskland, Mexico och Bolivia arbeta med vår internationella strategi. Möten från morgon till kväll inklusive gemensamma måltider. Istället för att kasta in handuken ser jag nu det som en utmaning att hitta överblivna halvtimmar som kan konverteras till träning. Idag började jag morgonen med yoga och avslutade dagen med backträning. Backträningen var riktigt utmanade. Trots minus 15 grader, snö och is så kändes det underbart att vara igång igen. Mina kollegor från Indonesien, Etiopien och Indien skrattade och skakade på huvudet när jag kom in lätt nerkyld och rödflammig från min löparrunda.

När jag kommer hem till Sverige på fredag kommer jag varken vara sockerhög eller träningslåg. Istället är jag redo för att ta min an löpningen på allvar.

Innsbruck är perfekt för löpning och orhört vackert

När jag är på huvudkontoret sover vi i rum på kontoret. Hela byggnaden är ganska spöklik. Undrar vem som är ljusfiguren som sitter brevid min säng när jag tar detta foto....

Stort, smått och snorigt

Allt som började så bra... Jultomten, julskinkan, lussebullarna, operationen, nyårsafton och skidåkning kändes väldigt långt borta när jag gick till jobbet i måndags. Något övertaggad kände jag mig redo att ta tag i det nya året. Gällande löpningen så var jag otroligt redo för en nystart efter några veckors uppehåll. Måndag och tisdag innehöll både styrketräning och löpning. Det kändes tungt att komma igång. Riktigt tungt men jag vet numera att jag har löpningen i mig så jag var inte direkt orolig.

Vaknade på onsdag morgon och var helt genomförkyld. Blundade och gick in i förnekelsefasen. Jag är stark! Jag tränar bort förkylningen. Den taktiken gick riktigt dåligt denna gång. Idag fredag ligger jag nerbäddad. Otroligt trist. En liten tröst är att Gateau redan börjat sälja semlor. Åt min första idag. Underbart god.

En riktigt bra nyhet denna vecka är att SOS Barnbyar är ny förmånstagare till Skoljoggens Springslant. Det skall bli otroligt roligt att arbeta med Skoljoggen. Ett fantastiskt initiativ där nästan 500 000 barn medverkar.

http://iof3.idrottonline.se/SvenskaSkolidrottsforbundet/Nyheter/Egnanyheter/SOSBarnbyarnyformanstagareavSpringslanten/

Pengarna från Springslanten går till barnbyn Bouar i Centralafrikanska republiken. Byn, som är byggd till Astrid Lindgrens minne, har plats för 120 föräldralösa och övergivna barn. Där finns också medicinsk klinik, skola och socialt center som är öppna för barn och familjer både från barnbyn och från dess omgivningar.

Nyårslöfte eller mål?

Nytt år och nya möjligheter. Mitt ben har läkt bra efter operationen. Året började med skidor i Åre. Har inte än fastnat för längdskidor. I Åre är det slalom som gäller. Gärna snabbt och brant. När jag åkte ner för Lundsrappet, en av Åres svarta backar, med mina två barn (Julian 8 år och Leo 5 år) började jag om min man nästan gråta av lycka. Att kunna åka skidor i alla backar med barnen är en fantastisk känsla. Att tillsammans göra något som alla älskar.

Det blev också lite vinterlöpning. Att springa i Åre, i snön och kyla, är en helt annan sak än att springa hemma. Kanske är det bara en mental skillnad men det känns som lungorna blir utbytta. Som om mina stora och friska Åre-lungor nu är redo att hjälpa dig mot mål. Mitt nyårslöfte är att springa mitt första Maraton på 3.30. Kan man ha det som ett löfte eller borde jag säga mål. Är det ens realistiskt. Jag har sprungit 2 mil en gång i mitt liv. Jag har sprungit 3 mil en annan gång i mitt liv. Det var förra året på Lidingöloppet. Då sprang jag på 2.34. That´s  it! Så om springa är nytt för mig så år springa lååååångt verkligen nytt. Nu har jag fem månader på mig. Det skall bli otroligt roligt att se vad jag går för. Imorgon börjar resan. Följ med!

Vinterlöpning i Åre

Abstinens och njutning

För två veckor sedan opererade jag benet. Jag har fått träningsförbud i en månad! Därför har jag inte skrivit på bloggen. Det är så vansinnigt irriterande att när man kommit igång med träningen så händer något som gör att det tar tvärstopp. Första dagarna var extremt jobbiga. Jag bokstavligen klättrade på väggarna. Kanske inte bokstavligen eftersom jag var sängliggande men det kändes så. Hela mitt väsen ville ut och röra på mig. Springa! Nu efter två veckor kan jag överhuvudtaget inte förstå hur jag lyckats träna 4-5 gånger i veckan. Känner mig trött och ur form. De är otroligt vilken positiv effekt träning har på mig och hur mycket mer jag orkar om jag tränar. Känner mig orolig över hur det skall gå att komma tillbaka i form igen. Tur att jag har anmält mig till Marathon! Under nyår skall jag upp till Åre. Då tänker jag åka skidor och springa oavsett hur benet mår. Så får det bli! Istället för träningsbilder så slänger jag in några bilder på annat som inspirerat mig under dessa två veckor.

SOS Barnbyars upprop, för en meningsfull jul, på Sergelstorg. Vänner, artister och allmänheten slöt upp för att stå upp för föräldralösa och utsatta barn i världen. Vi sålde meningsfulla julklappar och olika artister uppträdde. Trots regn och kyla var det ett stort engagemang och härlig värme! På bilden SOS vännerna Mia Törnblom, Jonas Leksell, Martin Stenmark och Tess Merkel. 

Jag var på Hjältegalan med mina underbara vänner Andreas Lundstedt och Tess Merkel. Två riktiga hjältar som förutom att vara begåvade artister kämpar för utsatta barn genom sitt stora engagemang för SOS Barnbyar.

Här är Milla med sin mamma. Milla har lyckats samla in 200 000 kr till svältkatastrofen på Afrikas Horn genom att sälja bullar. En sann hjälte!

Här är Julia Mjörnstedt som startat organisationen Ung Cancancer. Julia är också en riktig hjälte!

Jag önskar er alla en God Jul!

Styrketräning ett måste för att bli snabbare?

Tillbaka på gymmet. Den främsta anledningen till att jag är tillbaka är att jag har hört från så många olika håll att om man vill förbättra sin löpning måste man också bygga styrka. Min svagaste kroppsdel är magen. Efter två kesarsnitt har jag aldrig riktigt kommit tillbaka. Det innebär att när jag blir trött under ett riktigt hårt löparpass börjar jag svinga överkroppen fram och tillbaka. Jag ser helt plötsligt ut som sprattelgubbe. Inte speciellt coolt och dessutom mycket jobbigare. Att träna mage är dessvärre bland det tråkigaste jag vet. Det är nästan obeskrivligt tråkigt att ligga på en matta och göra sit-ups. Därför ägnar jag mig i huvudsak helkroppsövningar. Utfall, marklyft och benböj med tunga vikter är några favoriter. Utan tvekan så är den roligaste helkroppstråningen boxning. Det har allt! Styrka, samspel, kondition och koncentration. Kräver dock en partner. Jag boxas med min PT Cai Owain, vilket tyvärr gör att det inte blir särskilt ofta.

Dessutom är boxning det bästa sättet att bli av med negativ energi (förutom löpning såklart). Igår kom jag till gymmet efter en presentation som jag hade om barns situation i Ukraina. I Ukraina, bara två timmar från Stockholm dör barn av svält, kyla och vanvård. Många barn hamnar på fängelseliknande institutioner. Det är så fruktansvärt orättvis och gör mig vansinnigt arg. Jag vet dessutom efter flera besök till våra projekt i Ukraina att det går att förändra. När man tänker på detta är det skönt att få boxas. Huvudet är tomt. Inom mig hör jag en röst upprepa orden systematiskt jab, jab, uppercut, uppercut, hook, hook - duck! Svetten forsar ner från pannan och energin forsar in i kroppen. För dig som inte provat boxning kan jag varmt rekommendera det.

En bild tagen precis innan jag skall börja boxas.

Sovmorgon eller intervaller

Intervaller på Mossens IP en lördagsmorgon.

Som nybliven löpare försätter jag mig ständigt i situationer som jag aldrig trodde att jag skulle hamna i. Jag är i grunden lat när det kommer till träning och så är jag extremt morgontrött. Det innebär att sovmorgon på helgen är något som jag värdesätter högt. En pappa som jag lärt känna via dagis, Matihas, är löpare och har dragit igång en träningsgrupp på lördagsmorgnar. Gruppen träffas för att köra intervaller. Ett pass innehåller 2 km uppvärmning, 6x1km maxfart (1 minut vila mellan varje km), 2 km avslutning. Galet jobbigt! Så nu är den stora frågan sovmorgon eller intervaller?.

Så där stod jag en lördagsmorgon i november. Solen hade precis gått upp över Stora Mossens IP. Fukten på löparbanorna fick dem att glittra i solen. Jag satte igång musiken. Andades djup och trycke på start på klockan. Hemma låg hela familjen och sov. Tvivlade på att detta var min grej. Den varma sängen ropade efter mig. Efter första kilometern var jag fast. Det är något speciellt med att springa på löparbana. Det går inte att inte ta i. Du måste springa snabbt. Hjärtat slår hårt, andningen är ansträngd, kroppen är stel och ändå är det alldeles underbart. Även om jag var ofokuserad och inte orkade med hela programmet så kommer jag absolut fortsätta släpa mig upp på lördagar för att få springa intervaller. Det är dessutom väldigt mycket roligare när man är några stycken. Sprang längst vattnet hem och njöt av den tidiga morgonen. Väl hemma blev det frukost med nybakta lussebullar och varm choklad. Den lussebullen smakade bättre än någon annan jag har ätit. Vet inte om det berodde på intervallpasset eller om Gateau har ett nytt recept i år.

Planen mot nya utmaningar!

Tillsammans med min PT har vi nu lagt upp en plan för hur jag skall bli snabbare och starkare för att nå de mål jag har satt 2012.

Planen är uppdelad i tre faser. Syftet är att förbereda mig för att prestera optimalt vid två tävlingstillfällen. Med ett ” bi-cycle (2 peak) training programme” har jag två möjligheter till att prestera optimalt. För min del ett tillfälle på våren ochytterliggare ett till hösten. Känns liksom rätt coolt att jag har ett ”bi-cycle (2 peak) training programme”. Jag som joggat sporadiskt utan någon plan överhuvudtaget, men nu är det slut på det. Bi-cycle (2 peak) training programme, ja just det jag hade visst redan nämnt det.

Vad innebär det då? Här kommer en bild!

Blev du klokare? Inte mycket, men det känns bra. Viktigaste är att istället för monoton, konstant träning tillåter detta program att man kan softa mellan de två perioderna ”transition”. Helt enkelt tillåta en slapp sommar semester. Och gissa vad? Även nu går jag in i övergångsfasen ”transition”! Kan det bli bättre. Januari börjar den förberedande fasen, preparatory 1. I like it!

Kommer dock inte lägga ner träningen under övergångsfasen utan fokusera på styrketräning. Springa kommer jag också fortsätta med för att de är så roligt. Längtar nästan till att det börjar snöa så jag får köpa Icebugs. Är man löpare så springer man året om. Ute. Med Icebug skor. Så det så.

Jag tycker om att ha tydliga mål. Även om jag nu för tiden spontant tar på mig löparskorna och springer är det bra med en plan. Det funkar i alla fall för mig. Eftersom jag själv tycker att det är inressant med siffror och forskning inom mitt område blir jag våldigt glad när min PT kommer med olika artiklar från forskning inom träning som styrker planen.

 

Cai, nöjd med att totalt tagit slut på mig efter dagens styrketräningspass.

12 minuter snabbare på milen!

12 minuter snabbare på milen!

Det är egentligen galet att jag lyckats förbättra min tid på Tjejmilen med 12 minuter på ett år, från 56 minuter till 44 minuter. Från plats 2986 till plats 130. I veckan när jag sprang hem från jobbet i skönt tempo visade klockan 47.40 efter 10 km. Jag joggar idag 8 minuter snabbare än min tidigare tävlingstid. Det känns rätt häftigt. Det är härligt att tänka på när man springer i mörkret över Tranebergsbron ”Här kommer jag joggade i ganska snabbt tempo utan att vara trött - inget konstigt alls”.

Jag beslutade mig för drygt ett år sedan att skaffa en PT. Dels för att komma i form men mycket för att fysisk få ut ilskan och sorgen över att så många barn i världen växer upp under så vidriga förhållanden. Vid den tidpunkten hade jag kommit hem från Kambodja och träffat gatubarn som försörjde sig genom att ge västerländska män oralsex. Den yngsta pojken var 7 år.

Innan vi lade upp en träningsplan gjorde min PT Cai olika tester. Bland annat ställde jag mig på löpbandet och han sa spring. Han ökade och frågade hur det kändes. Bra, sa ja. Han ökade igen och frågade hur det kändes. Bra, sa ja. Så höll vi på ett tag. När vi var färdiga med att sätta mål för träningen så hade jag plötsligt ett mål att jag skulle klara Tjejmilen på under 45 minuter. Jag har faktiskt ingen aning hur det gick till. För Cai var det en självklarhet. Ibland är det underbart att bara få flyta med. Att någon annan sätter upp mål åt en. Mål som man egentligen inte har. Resultatet? Jag har inte bara nått målet utan fått en helt ny hobby. Ett intresse som jag älskar. Jag har dessutom hittat ett sätt att ventilera jobbiga upplevelser från mitt arbete.

Förra veckan satte vi upp ett nytt mål för min löpning. Tjejmilen under 42 minuter. Lova att inte säg det inte till någon. 12 minuters förbättring jämfört med 2.30 minuter kan ju verka futtigt men som ny löpare vet jag dock att varje minut som jag vill bli bättre kommer kräva hård träning, en stark vilja och massa svett.

Som i trans sjunker jag ner i soffan

Som i trans sjunker jag ner i soffan

Denna helg var första gången på länge som jag aktivt beslutade mig för att inte träna. Absolut inte röra på mig. Det kändes nästan lite modigt. Tidigare vet jag att en paus från träning bidrog till att det helt plötsligt kunde gå månader utan träning. En vanlig anledning till att inte träna var ”att det ändå var kört”. Kanske inte den bästa ursäkten men ändå. Med den vetskapen lämnade jag träningsskorna, barnen och maken hemma för att bege mig till Malmö och min vän Andreas Lundstedt som spelar en av huvudrollerna i musikalen Legally Blond. Andreas är också ambassadör för SOS Barnbyar. Vi lärde känna varandra på en reportageresa till Zambia. Han har också varit med mig till Kambodja och nu visar han mig runt i sitt Malmö. (Resan till Kambodja var för övrigt det som fick mig att börja springa med det berättar jag om en annan gång). Dagen i Malmö ägnade jag åt att besöka mysiga caféer och små butiker med udda prylar. På kvällen blev det musikal och middag.

Väl hemma söndag kväll var jag fullständigt färdig. Jag tog på mig träningskläderna men landade i soffan. Måndag kväll var jag fast besluten att nu skulle jag springa långt och länge. Träningskläderna på. Nattningen av barnen tog ovanligt lång tid då de var helt uppspelta efter kvällens Halloween firande. Den stora skålen med godis och soffan kallade igen på mig. Som i trans gick jag mot soffan. Ytterligare en kväll i soffan med träningskläderna på och godisskålen i knäet. Var detta slutet? Ett år av träning och inget har kunnat stoppa mig. Och nu två kvällar i rad med träningskläder fastspikad i soffan. Tittar i almanackan och ser att imorgon skall jag träna med min otroligt ambitiösa och duktiga PT Cai. Jag inser att det inte finns några mer ursäkter! Ikväll skall träningskläderna på och soffan är förbjudet område.

Efter träningspasset (3 km långsam löpning till gymmet, 1 timmes styrketräning, 3 km snabb löpning hem) kan jag lätt konstatera att löpningen vinner lätt över soffan! Slutsatsen är att det inte är kört för att man skippat träningen några dagar. Det är bara att bita ihop och vägra slå sig ner i soffan hur inbjudande det än ser ut.

När tiden inte räcker till!

Den främsta anledningen till att jag inte tränade tidigare var helt enkelt att jag inte hade tid. Jag tittade i min almanacka och konstaterade att det inte fanns en möjlighet att jag skulle kunna pressa in någon träning. Inte en enda lucka. Sorgligt men sant konstaterade jag. Lite skönt också. Jag kunde höra mig själv måndag morgon på tunnelbanan klaga över att mitt arbete och småbarnslivet gjorde träning helt omöjligt. Jag fick medhåll från några andra mammor. Jag kände mig genast mer tillfreds. Bekräftat att det faktiskt är omöjligt att hinna med allt.

Så vad hände? Arbetar jag mindre? Tar barnen mindre tid? Nej, självklart inte. Jag har bara tänkt om. Jag har förvandlat dötid till träningstid. Jag springer när barnen inte har vaknat eller när de somnat. Jag springer hem från jobbet istället för att ta tunnelbanan. Jag springer på lunchen om jag inte har ett möte. Sammanlagt handlar det bara om en morgon, en lunch, en kväll och en hemresa. Det innebär att jag minst tränar fyra gånger i veckan. Jag planerar denna tid precis som möten eller hämtningar. De är en del av livspusslet. Vinsten är stor. Jag är starkare och orkar mer.

Hur omöjligt det än ser ut när du tittar i kalendern så går det alltid att få in några timmars träning. För mig blev det tre löparpass och två styrketräningspass denna vecka. Det är den bästa investeringen jag har gjort i mig själv. Nu skall jag planera in nästa veckas träning. Det ser vid en första anblick omöjligt ut, men jag vet att jag får till det. Tror jag skall satsa lite mer på styrketräning de kommande veckorna för att förbättra min löpteknik.

Återkommer med flera bra anledningar till att inte springa.

10 anledningar att inte springa!

10 bra anledningar att inte springa!

Innan jag började med löpning för ett år sedan så var jag bäst på att hitta olika anledningar att inte träna. Jag tänkte nu dela med mig av mina10 vanligaste argumenten. Kanske känner du igen dig? Det intressanta är att vissa av de absolut självklaraste anledningarna till att skippa träningen är idag de som ger den största tillfredsällelsen. Här kommer den första och mest självklara: Vädret!

Det är tisdag kväll och klockan är nio. Barnen sover redan sött. Ute är det kolsvart. Blåsigt. Det regnar. Att jag skulle kastat mig ut och springa skulle vara fullständig otänkbart, men inte längre. På med sköna kläder och bra musik . Jag springer mina första steg ut på gatan. Jag är ensam på vägarna. Luften är klar och rå. Regnet piskar mig i ansiktet. Det är så galet skönt. Säkerligen delvis nyhetens behag av att det är så knäppt att jag springer runt i mörkret. Dagens alla möten försvinner snabbt liksom stressen över den växande mailboxen. Att springa i regnet är speciellt. Att göra tvärt om mot vad jag alltid gjort känns skönt. Självklart kan det känns galet motigt och tungt att ge sig ut och springa i dåligt väder (i bra väder för den delen också) men idag vet jag att den känslan försvinner så fort jag tagit de första stegen.

Flera anledningar till att inte springa kommer vid senare tillfälle. För min del är vädret inte längre en anledning till att inte träna.

PB ett måste på Hässelbyloppet?

När jag började springa för ett år sedan öppnades en ny värld av träningspersonlighetstyper. En speciellgrupp är PB-gruppen, där allt handlar om personbästa. Det låter ju lite sympatiskt, att man tävlar bara mot sig själv. Men inte, denna grupp ställer bara upp på tävling om de kan slå sitt PB. Inget PB inget lopp! Jag tyckte att det verkligen var en trist inställning och lovade mig själv att aldrig bli sådan. Riktigt bra löpare som dagen innan en tävling kastade in handduken på grund av en lätt förkylning, träningsvärk eller på grund att man inte riktigt var i form.

Några dagar kvar till Hässelbyloppet och förkylningen var ett faktum. Dagen innan nysningar, rinnande näsa och allmänt klen. Jag kände hur stressen började krypa sig på mig. Hässelbyloppet, årets snabbaste lopp hade jag hört. Om det var någon gång man skulle prestera så var det nu. Det innebär att om jag ställer upp måste jag göra PB. Under några sekunder tänkte jag att det betyder inställt lopp. Som tur var minns jag mitt löfte. Så med rinnande näsa begav jag mig mot Hässelby. Vädret var underbart. Jag kände mig stark trots förkylningen. Tänkte på orden min PT sagt ”om vinden inte kommer att tjäna, ta till årorna”. Det är jag bra på, att kämpa när jag måste. Det fungerade lysande första kilometrarna. Jag fick för första gången starta i tävlingsklass. Första 2 km kändes som jag flöt fram i en flod av fantastiska löpare. Efter 5 kilometer visade klockan 21.38. Loppet löpte på bra men i slutet kände jag mig trött. Sluttid 44.43. Inte PB men helt godkänt. Mest nöjd är att jag inte struntade i att springa. Att jag fick njuta av en helt underbar höst dag. Att jag nu sitter i soffan och njuter av en god chokladkaka med 10 snabba kilometer i benen.

Nu skall jag fundera på hur jag hålla motivationen uppe under vintern. Har ni några idéer?