LFA

Hjältarnas Stockholm Marathon

Jag är mäkta imponerad av alla de som faktiskt bara kom till start i lördagens Stockholm Marathon. Det var ingen enkel resa de hade framför sig.

LFA åkte till Stockholm med två fotografer och en journalist.

Fotograf Josefine släppte vi av utmed banan, efter Västerbron med sikte mot Gamla Stan. Grundtanken var att hon skulle knäppa några sköna bilder på Västerbron, det gick sådär.

”Det handlade mer om att överleva. Att fota var inte att tänka på”, var hennes frusna kommentar efter den blåsiga, kalla och otrevliga promenaden till Stockholms Stadion.

Själv höll jag mig inne i presscentrat så mycket det gick. Med en tv och direktsändningen 50 centimeter framför näsan så kände jag ingen brådska att ge mig ut i verkligheten.

Men när presschef Lorenzo Nesi skulle springa ned till ”varvningen” vid 15-16 kilometer så hängde jag och Jonas Hedman med. I rask takt sprang vi i fin stil på Lidingövägen och hann precis fram för att se de främsta kuta förbi.

Nesi började sedan coacha diverse löpare. Bland annat sprang han ett långt stycke med David Nilsson och Lasse Johansson och gav dem en lägesrapport. Så fortsatte han flera gånger så fort det kom nya svenskar farandes.

Lorenzo är en presschef med lidelse för sporten, det kan man lugnt konstatera.

När eliten började droppa in i mål så var jag tvungen att ge mig ut. Då började mitt jobb att samla in kommentarer från frusna elitlöpare. SM-vinnaren och LFA-bloggaren Fredrik Uhrbom var det inga svårigheter med. Trots kraftansträngningen och kylan så dundrade han på med sköna och slagkraftiga citat.

Jag har känt och skrivit om ”Uhris” i i alla fall 15 år. Jag ville hoppa upp i famnen på ”Uhris” och ge honom en rejäl grattiskram. Men eftersom hela presskåren flockades runt honom så höll jag igen på känslorna. I efterhand ett felbeslut av mig. Jag får ta igen det vid tillfälle, även om jag började så smått redan på lördagen.

Däremot fick LFA-fotografen Peter Holgersson en blöt kram av ”Uhris” vid målgången. Peter var tidigare tränare för ”Uhris” när han tävlade för Söderköpings FIK och bodde i Norrköping.

I en perfekt värld kunde LFA tagit full pott i herrarnas SM-klass. Trean David Nilsson hade förut en välläst blogg här, Desire Lines. Den finns fortfarande kvar som ett arkiv. Även SM-tvåan Emil Lerdahl har gått vidare till en egen blogg, utanför LFA, men hans blogg-arkiv om livet som sotare och löpare finns kvar här på LFA ett tag till.

”Uhris” har en mäkta populär blogg här på LFA. Han har redan uppdaterat med sina tankar från de tuffa men lyckade 4,2 milen på Stockholms gator. Glöm inte att spana in Vägen till Århundradet.

Alla tre är sköna karaktärer med en stor passion för långdistanslöpning på elitnivå. De försakar en del, men också inte. De verkar trivas med det de gör. Jag hoppas de gör det länge än. De behövs.

I stort gick det bra att få kommentarer från alla elitlöpare, även om de verkade frysa mer och mer och må sämre och sämre 20-30 minuter efter målgång.

Skakningarna var påtagliga hos alla i det lilla tältet på innerplan på Stockholms Stadion där elitlöparna samlades innan prisutdelningen.

SM-vinnaren Charlotte Karlsson skakade så jag trodde att hennes underläpp skulle lossna. Nu gick det ändå bra. Vissa klarade kylan bättre än andra. Kenyanerna drömde sig nog till varmare breddgrader. Vi här i Norden är mer vana vid skitväder. Ett undantag var vinnaren Drais från Jordanien som fick på sitt livs lopp trots det miserabla vädret. Den killen var inte byggd som den ”vanliga” urtypen för en maratonlöpare från varmare länder. Kanske hade han nytta av sina extra kilon. Kanske gav det kraften att hålla emot när det blåste som värst.

Alla som genomförde årets Stockholm Marathon är riktiga hjältar.Även de som försökte och tvingades bryta är i  mina ögon hjältar. det var inte lätt därute, inte för någon.

Fel beslut när "Musse" missar OS

Typiskt svenskt? Ja, kanske. Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) följer sina sjukt tuffa kvalgränser och nobbar Mustafa Mohamed en start i London.

Den internationella kvalgränsen på maraton är 2.15 och den svenska 2.11. ”Musse” gjorde 2.12,28 tidigare i vår i sitt första riktiga maratonlopp.

Nu får han inte åka till OS.

Självklart är det fel. Efter att ha sett SOK:s sportchef Thomas Engdahl, tidigare förbundskapten i friidrott, uttala sig i tv så står det helt klart.

Thomas mun sa en sak som han skulle säga enligt mall A. Hans kroppsspråk och ögon sa något helt annat.

Självklart skulle och ska ”Musse” få åka till OS. Allt annat är egentligen idioti och galenskap på hög idrottslig nivå.

Enligt SOK är kvalgränserna satta så att den svenske aktive ska ha en chans att placera sig bland de åtta bästa. Det kanske inte ”Musse” hade klarat. Men han borde ändå ha fått chansen. Inte minst som förberedelse och uppmuntran inför OS 2016 i Rio de Janeiro och de mästerskap som är på vägen fram.

”Musse” är idag 32 år och kan om han själv vill och orkar vara en ännu mer högoktanig maratonlöpare om fyra år.

Förmodligen tänker SOK så att om man släppt iväg ”Musse” till London så måste man ge alla svenskar som klarat de internationella kvalgränserna och inte de svenska en startplats i London.

Det tycker jag också att SOK ska göra. Jessica Samuelsson i sjukamp borde också beredas en start. Det finns fler.

Mustafa Mohameds fina tid på maraton i våras räcker inte för en start i OS i London enligt Sveriges Olympiska Kommitté. Arkivbild: Mikael Grip

”Musse” har tidigare sagt att han ska satsa på friidrotts-EM i Helsingfors och 10 000 meter bana i sommar om han inte blir uttagen till OS. Nu undrar jag om han orkar ladda om mentalt? Jag hoppas det. Det skulle vara roligt för ”Musse” och Sverige.

Jag minns vissa mästerskap när svenska idrottare har fått åka som rena turister och varit helt chanslösa. Ofta långt-borta-i-stan. Nu går OS i LONDON. Ett par timmars flygresa från Stockholm.

Upplägget känns helt fel från början. Ibland gör man fel, ingen är felfri. När det gäller Sveriges Olympiska Kommitté så är kvalgränserna till OS från början helt felsatta. I alla fall när det gäller friidrott.

Nästan alla våra bästa friidrottare kunde direkt glömma OS innan säsongen ens hade börjat. Sporrar det tänket till uppoffringar och hård underkastelse av grym träning?

Vad hände med tanken att vara med och se och lära för framtida mästerskap. Nu kanske inte den devisen passar in på ”Musse” som gjort många framgångsrika mästerskap som hinderlöpare. Men maraton och 3 000 meter hinder är vitt skilda sporter.

Vilken dröm det vore om ”Musse” i ren ilska skulle efteranmäla sig till Stockholm Marathon imorgon och sopa till med en tid under 2.11. Vilken revansch det vore och vilka artiklar det skulle bli.

Nu lär det inte inträffa, men tanken är fin.

Jag tycker synd om dig ikväll ”Musse” och jag är inte ensam.

Tävlingsledare med smak för de bästa bitarna?

Att vara tävlingsledare för ett lopp är väl inget jag har drömt om egentligen. Men de senaste åren har jag ändå haft idéer på hur ett lopp på sensommaren i Norrköping skulle kunna se ut.

Idéer som bara måste komma ut.

Först tänkte jag halvmara, men nja. Kanske lite långt för att locka den stora massan. Sedan föll valet på en mil. Dubbelt så långt som de båda stora loppen på vårkanten, Grabbhalvan och Vår Ruset. Det nya loppet skulle också vara öppet för båda könen, det kändes och känns viktigt.

En kontrollmätt mil känns också väldigt klassiskt. Alla kan relatera till en tid på en mil.

Det kan bli häftigt med allt folk som rör sig i centrum just den här lördagen under Augustifesten.

Jag har skrivit om och bevakat lopp under lång tid. Det går inte att uppfinna hjulet igen, men det går att ta de bästa bitarna och sedan göra något unikt.

Jag tror att vi är på god väg.

Många företag är på och sponsrar startavgiften för sina anställda. Många företag bidrar också till prisbordet. Det är ett spännande och oftast roligt arbete.

Namnet behövdes det ingen längre stund att komma på. Norrköpings Stadslopp känns enkelt och bra och säger en hel del. Det går i Norrköping och genom stan, det behöver inte vara svårare än så.

Många möten blir det. För att allt ska klaffa så krävs det en hel del funktionärer, ett bra ljud, en välfylld påse med allehanda artiklar till nöjda löpare, prispengar till eliten och fina priser som ska lottas ut. Det behövs också en bra kommunikation med olika myndigheter för att hitta så smidiga lösningar som möjligt. Det har hittills gått mycket bra.

En häftig spurttävling som kommer att bli något utöver det vanliga är också planerad. Får återkomma till det när det är helt klart.

Målsättningen är att ha två speakrar, en man och en kvinna. Hade kontakt med en manager i veckan angående min drömspeaker. Vi får se.

På tisdag har vi stormöte med Augustifesten, polisen och Östgötatrafiken. Det gäller att ha med alla på tåget från början.

Bansträckningen är klar och blir något utöver det vanliga. Marcus Grönroos som lagt grunden har gjort ett bra arbete tillsammans med Björn Pettersson.

På tal om Marcus så trälade han och jag upp en fin banderoll igår i Vrinneviskogen. Den 2,5 meter långa banderollen skulle fästas mellan två träd. Det tog en stund. Den ska nog upp en bit till. Får ringa brandkåren imorgon och höra om de har lust att rycka ut. Kändes sådär att stå på en vinglig stege.

Marknadsföring är förstås viktigt för att lyckas. I senaste numret av gratistidningen Nollelvan finns ett mycket bra reportage om det nya loppet. Flera andra kanaler är på gång.

18 augusti är det dags för premiären av Norrköpings Stadslopp. Jo, jag glömde att det kommer att vara många festliga artister utmed hela bansträckningen. Vilka det blir håller vi hemligt ett tag till.

Det känns förstås pirrigt och osäkert hur många som kommer att lockas till loppet. Klarar ni av att gå, lunka eller löpa en mil så ska vi skapa ett arrangemang som kommer att bli ett glatt minne. Ta det som ett löfte.

Nu kör vi!

Strålande tider i den trollska skogen

Det är sorgligt. Det tyckte nog löparen Markus Grönroos också. Vad jag ska kalla mig vet jag inte. En statist utan mening eller mål. En löpare i sämre skick än på länge.

Ni får välja själva.

Igår (fredag) gjorde jag och Grönroos vår första lunchträning tillsammans i Finspång. Vi jobbar där båda två. Jag på den stora tidningen och Grönroos på det största företaget.

Solen sken och jag var taggad trots att mina baklår värkte innan start. De gör det den här våren.

Först ett par kilometer uppvärmning i uppförsbacke. Sedan var vi framme vid starten på det fiiiiiiiiiiiina milspåret som Grönroos utryckte det.

Hmmm.

”Ser du vad fiiiiiiint det är, det är rena trollskogen”, försökte Grönroos och studsade fram över mossa och rötter.

Själv försökte jag bara lyfta den ena foten framför den andra. Det gick, men inte mer.

Grönroos såg piggare och piggare ut, medan jag sjönk djupare och djupare ned i geggan som hela tiden dök upp.

Det gjorde även alla uppförsbackar, längre och längre. Tyngre och tyngre.

I den sista dåruppförsbacken fick jag stålsätta mig för att inte börja gå. Till sist tröttnade herr Grönroos och la iväg några minuter, för att springa tillbaka och möta mig.

Jag förstår honom.

Det kan inte vara roligt att tvingas springa med handbromsen i hela tiden.

”Det ser bra ut Micke…….”

Jo, tjenare.

Till sist var vi äntligen framme. Milen gick på lite över 50 minuter. Jag var klippt slut, det ska villigt erkännas.

Grönroos såg ut som att han klivit rakt ut från någon klämkäck pilsnerfilm från 30-talet.

Strålande tider, liksom.

Grönroos är en hyvens man som inte biter ifrån i första taget. Men när jag tog upp framtida gemensamma träningspass så sa han:

”Du kanske kan träna några veckor till först”.

Sånt värmer.

På kvällen befann jag mig på Vår Ruset i Norrköping. Jag promotade och delade ut reklam för nya Norrköpings Stadslopp den 18 augusti. Det var roligt och reaktionerna var mycket positiva.

Även om jag vaknade mitt i natten och hörde mig själv säga. Hej, ett nytt lopp i Norrköping. Dubbelt så långt som Vår Ruset och dubbelt så roligt, både för män och kvinnor.

Den 2 juni springer Grönroos Stockholm Marathon med sikte mot 2.40. Det gör inte jag. Jag nöjer mig med att kuta runt med block och penna. Det räcker gott.

Se Carl Wistedts sköna bildspel från GöteborgsVarvet

Läs mer: Se Carl Wistedts sköna bildspel från GöteborgsVarvet