LFA

Spontanlöpning med Herr och Fru Snabb

Ikväll blev det hygglig spontanlöpning. Hade jobbat rätt hårt några dagar och tänkte vila några timmar när jag kom hem.

Jo, tjenare!

Vem tutar till och ropar när jag kliver ur bilen hemma i Krokek. Herr Snabb i egen hög person undrar om jag ska med och springa med honom och Fru Snabb, som vann Vår Ruset i Norrköping i måndags.

En inbjudan som inte går att tacka nej till.

”Okej, då ses vi hemma hos oss om en kvart”.

Bara in och svida om och bege sig till familjen Snabbs residens.

Paret visar upp en hel undervåning med olika löparskor. En imponerande syn.

”Titta här då”, säger Herr Snabb och öppnar garageporten där det finns ännu mer skor. Kanske dags för en loppis hinner jag tänka innan vi beger oss ut i det okända.

När Herr Snabb säger att det inte är så farligt eller att det är fin natur så ska man som medlöpare verkligen ta de orden med en nypa salt. Fin natur brukar vara lika med ett otillgängligt inferno av allehanda helvetisk smörja och mycket uppförslöpning.

Det skulle inte bli någon skillnad den här gången.

Början är dock ganska behaglig och jag kan till och med prata med de båda superlöparna.

Uppförslöpning är inte min starka sida, tyvärr skulle det bli en del av den varan.

Ungefär som på den här bilden. Dock fanns det inget vattenfall, istället hade vi vackra Bråviken att vila ögonen på.

Det finns ett och annat berg i Kolmården. Vi börjar på botten och springer hela vägen längs ett sugande berg. Det känns som 400 meter rakt uppför med en lutning som vida överstiger löpbandets 2-3 procent. 15-20 procent känns mest troligt.

”Korta steget och spring, stanna inte”, skriker Herr Snabb.

Det funkar faktiskt. Trots att låren brinner av mjölksyra så orkar jag ”springa” hela vägen. Väl uppe på den första toppen så flåsar jag som en jag-vet-inte-vad.

Herr Snabb ruskar på huvudet och verkar tänka att jag är en rätt löjlig figur. Bara att hålla med i det läget.

Färden in i det diffusa och ännu inte upptäckta  fortsätter genom en stundtals jobbig skog, där rötter och hala stenar gör allt för att jag ska ramla och slå mig fördärvad. Det enda som fattas är ett par kolmårdstroll som jagar mig in i evigheten.

"Det kommer att kännas så skönt efteråt", försöker Herr Snabb.

"Jo, men det gäller att överleva det här och komma hem till att bör´ja med", kontrar jag.

Uppför är ju jobbigt på ett naturligt vis, men nedförslöpning i en taskig skog är inte heller enkelt. Det är på darriga ben jag tar mig nedför diverse farliga stup.

I nästa gigantiska uppförsbacke så tar luften slut. Jag tvingas gå några meter, det går i och för sig lika snabbt/långsamt som jag för stunden springer.

”Jag är för jävla vek”, säger jag när jag kommer fram till det väntande paret som beundrar den vackra utsikten över Bråviken.

Min förhoppning om några värmande och peppande ord från Herr Snabb grusas med en gång.

”Ja, det är du”, säger han och vi kutar vidare.

Trots att jag med jämna mellanrum är duktigt trött och flåsig så känns det ändå bra att jag återhämtar mig kvickt och hittar någon form av tempo när väglaget planar ut.

Vilken befrielse det är när vi lämnar skogen bakom oss och kommer ut på en vanlig härlig asfaltsväg.

Den vackra, sköna livsfarligt hala skogen.

Ett tag känns det som att tempot är på väg mot 3.30/km. Måste vara samma känsla som en ko har när den släpps ut på vårbete.

I ren glädje sätter jag idiotfart i en uppförsbacke och inte ens Fru Snabb hinner med. Herr Snabb joggar förstås bara vidare.

Totalt blev det cirka 11 kilometer i högst skiftande terräng. Förstås ett fantasiskt bra träningspass för mig, men det är inget som Herr Snabb bör veta.

Väl hemma så sjunker jag ned i ett bad med en burk av den svarta kolsyrade drycken.

Tänker sedan vila en stund, somnar istället och vaknar strax före 21. Ilfart till närmaste affär och två liter apelsinjuice rinner genom min strupe på typ två sekunder.

En helt normal kväll i löpningens tjänst. Att ett par Asics GEL-LYTE 33 verison 2 anländer till redaktionen är förstås heller inte fel. Första intrycket är att de är lätta och snabba och lite småflashiga designmässigt.

Glöm inte att delta i tävlingen där vi lottar ut ett par Asics GEL-LYTE 33.

9-1 till mig, eller?

En knasig träningsvecka är till ända. Har tränat på bra för att i torsdags helt plötsligt bli akut sjuk. Efter besök på lunchkrog blev jag illamående och fick skallebäng så det stod härliga till.

Sov typ 16 timmar av 24 möjliga och mådde direkt bättre dagen efter, lite matt i kroppen gav jag mig ändå ut och sprang åtta kilometer. På lördagen, alltså igår, blev det först åtta kilometer innan jag fick glädjen att se mitt ÅFF piska upp Djurgården med 5-1.

Efter den lyckan så hoppade jag i löparskorna igen och avverkade snabbisens 3,75 kilometer.

Vid målgången bestämde jag mig för att springa Kanallöpet i Borensberg. Kanske inte bästa uppladdningen att ha kört två för mig hårda pass dagen innan, men vad tusan. Får ta det som ett träningspass som det så vackert heter.

Anlände till Idrottsplatsen i god tid och pratade en del med den 82 år unge informationsansvarige. Han ville väldigt gärna informera om Vasaloppet 1954 som han deltog i. Till sist hittade vi en gemensam beröringspunkt i Christer Hanell. Långlöparen som var riktigt vass på 1980-talet.

Vid målplatsen var det annars oerhört tyst. Ingen musik och ingen speaker hördes innan start.

Starterna gick förresten på helt andra platser utmed Göta Kanal. De som sprang halvmaran bussades till Ljungsbro.

Eftersom jag skulle efteranmäla mig vid starten så hade jag inte betalat bussen i förhand som de flesta hade gjort. 40 kronor skulle bussresan kosta. Jag halade fram en femtiolapp och väntade mig en tia tillbaka.

”Vi tänker höja till 50 kr nästa år, så jag gör det nu istället. Det är enklast så”, tyckte farbrorn.

Jag skrattade och klev på.

Vi släpptes av på ett vindpinat ställe som lät som Skärblacka när busschauffören sa att vi var framme, men det hette förmodligen något helt annat.

Ingvar ”Spurtraketen” Larsson, Jennie Oscarsson och Maria Berggren från Tjalve hade också valt milsträckan.

Att möta ”Spurtraketen” kändes sådär. Spelar ingen roll hur fort jag springer, alltid kommer han som en raket på slutet.

Det slår liksom aldrig fel.

Vi lovade varandra att inte jaga livet ur varandra i början.

Den smala vindkänsliga stören i rött är jag. Mannen i blå tröja bredvid är den bastanta och vindokänsliga "Spurtraketen". Foto: Andreas Weckfors

Motvinden var inte att leka med. Det blåste sjukt mycket. Mot och ibland från sidan, men aldrig i ryggen.

Första kilometern gick på 4.06 och läget kändes ändå rätt bra. Kilometern mellan ett och två blev den enda där det gick att springa hyfsat normalt. Passerade på 7.57. Alltså 3.51 på den kilometern. Lite snabbt, med tanke på att det var åtta kilometer kvar.

Sedan tog vinden i rejält och det blev stundtals parodi på löpning. Funderade ett tag på att stanna och bara skratta åt eländet. Men fortsatte och blev taggad när en av favoriterna från Akele stod helt still. Varför vet jag egentligen inte?

Tog in på en annan löpare som la sig som ett frimärke i ryggen på mig när jag kom ifatt. Kilometerna rullade på och jag passerade fem kilometer på 20.56. Kanske ändå kan bli en hygglig tid hann jag tänka innan jag fick parera en vindstöt som kunde ha fått mig att lätta från marken och landa i kanalen.

Med två kilometer kvar började folk bakom att komma ifatt. Försökte hänga på, men orken var rätt borta.

När vi kom in i själva centrum (jo, det finns ett sådant) i Borensberg med en kilometer kvar så pangade det till ordentligt. ”Spurtraketen” hade satt in sin patenterade stöt. Jag var helt chanslös. Faktiskt mer chanslös än en viljelös Djurgårdare på Kopparvallen.

I mål blev det 43.27 och en 17:e plats. ”Spurtraketen” slutade på 13:e plats med 42.46. Inte kul att torska 47 sekunder mot ”Spurtraketen” på en kilometer. Men vad göra?

Eftersom jag var före honom i nio av tio kilometer så vann väl jag med 9-1, eller?

Sprungit med Mister Love och Partygrönsaken

En hygglig träningsvecka med stor variation hittills. Förra söndagen var det dags för långpass med Tjalve igen. Jag hade redan på förhand bestämt mig för att det fick räcka vid den sista vätskekontrollen vid cirka 19 kilometer.

Partygrönsaken, Drageryd, Zetterberg och Johan utgjorde elitfältet som försvann i fjärran. Själv slog jag följe med Mister Love, Pontus och killen med den grymt låga Audin.

Det gick fint. Vi sprang längs Gamla Övägen och förbi hästtjejen Baryards residens med riktning mot Göta Kanal. Strax innan 12 km kände jag mig pigg och drog på lite till allas glädje.

Kanske inte så smart med tanke på att vi skulle vända och springa samma väg tillbaks. Detta gjorde att vi fick ta oss an den sköna nedförsbacken fast från fel håll.

Den gladlynta trion väntade snällt in mig på krönet, eller som Mister Love uttryckte det: ”Vi vill ju inte att du ska springa vilse igen”.

Men efter någon kilometer till så gav jag dem fri lejd.

Fram till 14-15 kilometer så kändes det ändå bra, det är sedan det jobbiga börjar. Jag kände mig återigen rätt kraftlös, men orkar fram till vätskan vid 18,5 km. Snittiden är då 4.58 min/km.

Förresten. Det beryktade vätskebältet (se förra inlägget) åkte av efter 300 meter. Tungt, skvalpigt och allmänt skräp är mitt omdöme.

På söndagskvällen försökte jag också att springa 8 km till, men märkte att benen orkade ungefär 10 meter och knäppte upp en burk av den svarta kolsyrade drycken istället.

Det har också blivit några pass på bandet. 5 km i 3 procents lutning. Som jag skrivit tidigare så är det grym skillnad mellan 2 och 3 procent.

I torsdags så var det då dags för löpträning med Krokeks 00:or igen. Först körde vi 2 km uppvärmning, lätt jogg, där det är svårt att hålla igen de tävlingsinriktade grabbarna.

Sedan blev det två set uppför Halmbacken. 200 m vila 200 m vila gånger två.

På allmän begäran blev det återigen 1 km på tid, där killarna hela tiden gör fina framsteg. Kul att se att två föräldrar ”som behöver röra på sig” hängde på och gav allt.

Efter den träningen så kutade jag 8 km runt Svinsjön. Det kändes verkligen inte bra och gick heller inte speciellt fort.

Därför var jag en aning skraj inför dagens lunchpass med Markus Grönroos, även känd som Partygrönsaken.

Uppdraget var att springa på den gamla banvallen från Finspångs centrum i riktning mot en by som heter Sonstorp. 6 km ut och samma 6 km tillbaka. Tyckte omgående att jag blev onormalt flåsig och att det gick ganska långsamt i motvinden.

När den första kilometertiden visade 4.17 så förstod jag att det ändå gick ganska fort för mig.

Lyckades hålla km-tiderna runt 4.20 fram till vändningen. Markus tjattrade på och jag blev allt tystare och koncentrerade mig på andningen och klockan.

Trots att det var medvind på hemresan så droppade några kilometer till 4.30. Jag tänkte att jag kör väl till 10 km och joggar resten. Men taktiken att räkna tider och checka av varje kilometer hjälpte mig mycket. Även om det blev svårare och svårare att räkna.

10 km passerades på 44.10 och jag kände mig helt plötsligt starkare igen. Jag kunde öka farten och pressa på lite. I mål blev det 12.01 km på 52.34 vilket gör 8.24 på de sista två kilometerna och 4.22 min/km i snitt.

Ett pass jag är supernöjd med.

Nu känns det lite stelt, men frågan är om det inte kan bli 5 km på bandet, eller?

Hjälper ett vätskebälte mot väggen?

Efter förra söndagens väggande så har veckan gått bra löpmässigt. Jag har upphöjts till löptränare för Krokeks fotbollslag killar födda 2000.

Det var jag i och för sig förut också, men nu är det mer på riktigt. Nu handlar det om egentid med tydliga linjer. 

Snart ska kidsen gå över till niomanna och det gäller att få upp flåset. Först värmer vi upp med en kilometer jogg, innan vi tar oss an ganska brutala backintervaller.

Halmbacken är ingen lek, men det är ingen som klagar. Sällan någon som orkar det.

Som avslutning kör vi en kilometer testlopp på tid. Totalt tar träningen en timme och senaste gången var det hela 12 stycken ivriga fotbollskillar på plats. Det kom till och med en kille som inte är med i laget, som hade hört att det var löpträning och ville vara med.

Sånt gillas mycket.

Idag, lördag, var det först dags att göra den årliga insatsen för båtklubben. Jobba eller betala 600 kronor är dealen.

Klockan 08.00 stämplade jag in som ett frågetecken, men fick snart en hink med olja och en pensel i näven.

Bryggorna skulle oljas in, även på sidorna. Ett skönt arbete i solskenet även om mina knän protesterade lite på slutet.

Efter avslutat uppdrag bar det iväg till stan och en viss distribution av de 7 500 inbjudningarna till Norrköpings Stadslopp.

Ett trevligt nöje.

Kan ett vätskebälte med fyra flaskor hindra mig från att vägga?

På förra söndagens beryktade långpass saknade jag vätskebälte (visserligen fanns det två vätskestopp, men det blev ändå lite stressat). Därför köpte jag idag det som hade flest miniflaskor. Nu är jag mer rädd för att det ska bli tungt och otympligt att bära. Alltid är det nå´t.

Väl hemma igen så valde jag trots den relativa värmen träningsbyxor när jag sprang runt Svinsjön. Det är lätt att bli övertänd när solen äntligen hittat hit.

De åtta kilometerna gick på 34.32. Vilket gör cirka 4.22 min/km. Något jag är helnöjd med.

Imorgon bitti är det åter dags för långpass med Tjalve. Min fasta övertygelse bara för sex dagar sedan var att det aldrig skulle hända igen.

Men nu kommer jag ändå att vara där. Långlöpare är nog inte bara envisa utan rätt dumma i skallen också.

I varje fall jag.

Uppdraget den här gången är 26 km. Hur ska det gå när jag väggade redan vid 19 km senast?

Taktiken den här gången blir att helt ignorera Partygrönsaken. Han messade idag att han tränat en halvmara med 4 minuter/km i snittid.

Ni kan göra matematiken själva. Det bästa är att glömma den killen och försöka hitta sin egen komforthastighet.

Det ska bli spännande. Undrar när och om jag väggar den här gången?

Boston Marathon

Förmodligen och förhoppningsvis är attacken och bomberna i Boston en isolerad händelse som inte kommer att drabba långlöpningen som idrott och motionsform på något annat sätt än vad det redan har gjort. Det skriver Löpning För Allas ansvarige utgivare Mikael Grip.

Läs mer: Boston Marathon