LFA

Psykologisk boost

Jag vet att ni är många som legat sömnlösa och undrat. Hur går det med vaden? Blir det någon löpning för redaktören i sommar.

Svaret är ännu så länge lite otydligt.

Har uppfunnit en ny runda i närheten av kåken. Den är exakt en kilometer. Igår kväll sprang jag faktiskt tre varv.

Sprang och sprang, det är nog att ta i.

Första varvet var mer ett hasande framåt. En stunds vila och stretchning och sedan ett varv till, nu med lite mer fart. Det tredje varvet blev något diffust mellanting mellan det första och det andra.

Oron är hela tiden stor för att det ska säga pang i vaden. Mitt löpsteg är förmodligen helt förändrat och jag vågar knappt lyfta det vänstra benet. Det ser förmodligen för illa ut. Speciellt oroligt känns det av någon anledning i nedförslöpning. Uppför är mer tryggt.

Tog också fram min gamla Nike Lunarglides som egentligen gjort sitt. Men det kändes ändå bra att springa i ett par skor som jag aldrig blivit skadad i. En psykologisk boost.

Ingen större smärta idag om jag inte klämmer på vaden. Men, varför ska man göra det.

Nu springer vi!