LFA

Skador

Har tidigare skrivit i min blogg att efter en skada får jag ofta en akut minnesförlust där jag knappt ens kommer ihåg var jag hade ont. Glädjen över att kunna springa igen är total och kroppen är snabbt förlåten. De sista två veckorna har jag haft lite strul utan att riktigt veta vad som är problemet. Vänster smalben känns liksom lite trångt när jag börjar springa, och förra veckan kändes det dessutom lite oroväckande då jag gick i trappor. I tisdags när jag började jogga till träningen i Arenan gjorde det ont, och till och med jag inser att det är idiotiskt att köra ett intervallpass då det smärtar redan på uppvärmningen. Så jag gick hem igen. Detta abrupta slut hade jag kanske sluppit om jag inte hade hoppat på ett ben i en form av löpskolning, det onda benet, i måndags efter intervallerna. Men fasen, om de andra gör det, då vill ju jag också.

Det var bara att köra simning samt hoppa på motionscykel och ellips istället. Måste man alternativa ska man göra detta ordentligt så jag inställde mig på långa och tråkiga pass. Men det är inte så farligt ändå om man utnyttjar tiden effektivt. Jag har läst böcker, trots att jag flera gånger tidigare fått berättat för mig att det bara är pensionärer som läser samtidigt som de cyklar. Jag har ringt långa telefonsamtal till kompisar. Lärt mig att använda min nya fina androidtelefon. Läst morgontidningen. Lyssnat på radio. Till och med tittat på rapport, för ellipsmaskinen var riktigt hi-tech med inbyggd TV. Planerat lektioner. Kände mig lite som han pappan i hipp hipp som rostade bröd och tränade styrketräning i bilen på väg till jobbet. Som om allt detta inte vore nog har jag även blivit svettig och fått upp pulsen en del.

Men igår i den strålande solen gick det fint att springa Klingavarvet 23 km och njuta. Kändes lite första kilometern men sedan var jag varm och smärtfri. Fick höra att sålänge symptomen avtar så är det safe. Tyckte det lät riktigt bra och hoppas att källan är pålitlig.

Tänkte med anledning av detta titta tillbaka lite på året som gått när det gäller oönskad smärta. För ont det gör det ibland om man ska bli snabbare. 2011 började i Kenya dit jag åkte och dyngade på med massa träning utan att erkänna för mig själv att jag hade ont i fotleden redan innan hemma i Norrköping. Smärtan var liknande den jag nu har upplevt i mitt smalben. Var sedan inte så kul att komma till Berlin, räcka upp handen och säga att man är skadad första gången i den nya träningsgruppen. Detta symptom höll i till den 10 februari, med andra ord där vi just nu befinner oss 2012.

(pippi långstrump) Vintern flöt på och trots en anteckning om känningar i vänster benhinna 8 mars och efter det vila ett par dagar tangerade jag pers på halvmara i Dresden 20 mars. Sedan tränade jag vidare. Tjalve kom till Berlin i början av april för att springa halvmara. Jag hade förhoppningar på denna platta bana med slog istället rekord i att vara dålig i magen. Trodde jag skulle växa fast på bajamajan efter loppet. Kan i och för sig ha berott på det stora bayerska köttben jag tryckte i mig kvällen innan. Döm av min förvåning då jag drar till med att vinna och persa både på mara och halvmara i Leipzig två veckor efteråt.

Förra årets snyggaste löparoutfit - en skadefri Pippi på långpass under karnevalshelgen i Köln. 

April och juni flöt på och jag noterar endast svullna ben efter hård vecka på något ställe och lite senknarr en gång. Springer lite smålopp i Berlin som går skapligt trots de korta distanserna. Inför Stockholm marathon har jag en del förhoppningar på grund av den bra tiden i Leipzig. Känner lite press eftersom många andra tror att jag kommer springa väldigt fort. Detta blir inget bra lopp alls. Rullar vidare och gör en bra tid på halvmara två veckor efteråt i motvind på en av Berlins flygplatser och sedan, midsommarhelgen, ska det springas 10 km i centrala Berlin. Efter fem kilometer känner jag ett konstigt stick i ljumsken. Det avtar inte utan stegrar och blir till en skärande smärta. Om jag då klivit av hade jag kanske sluppit en fyra månader lång skada. Men nu gjorde jag inte det. Just då oroade jag mig inte något särskilt utan gick till massagetältet och fortsatte kvällen i vår trädgård. Tysk öl och svenska damfotbollslandslaget i VM på storbilds-TV. Dagen efter kunde jag inte gå. Fasen också.

Träningslägret i Norge blev ett löparläger utan löpning men härligt ändå. Ultramaran jag sett fram emot i Finspång i augusti blev istället sista sträckan i stafetten som visserligen Tjalves damlag vann trots att jag var skadeskjuten. Men oj vad mycket jag cyklade i somras. Så mycket att jag inte kunde komma i ett endaste par av mina jeans. (Helt ärligt kommer jag fortfarande inte i dem, men nu är det nog mer på grund av godis än benmuskler). Dessutom kan jag murens gamla sträckning runt Västberlin utan och innantill efter alla långa cykelpass.

Trodde aldrig att det skulle dröja så långe innan jag var på banan igen. Jag sprang maran i Berlin i slutet på september, inte smärtfri men på en helt ok tid. Samma sak på Mallorca. Jag tränade på riktigt bra under alla dessa månader men det var i början på november som jag var helt utan smärta även om jag då redan sprungit sedan i augusti.

Det som hela tiden gjorde att ljuset fanns i tunneln var vetskapen om att trots skador kan man på väldigt kort tid komma tillbaka och överträffa sig själv. Man vet aldrig riktigt var man har kroppen, den är en riktig spelevink. Så kroppen, jag hoppas på dig framöver nu i vår, bara så du vet, och hoppas att detta ska bli ett mindre skadedrabbat år.

Gårdagens pass var fantastiskt och jag uppskattade att springa utan smärta. Men det som imponerade mest var de jag sprang med som blivit så mycket snabbare. Det är så himla kul att se hur alla i klubben utvecklas. I lördags ringde min telefon när jag satt i en bil i Norge. Killen presenterade sig men eftersom jag inte kände igen numret trodde jag det var någon telefonförsäljare. Jag förklarade att jag inte var intresserad av någon som helst produkt och då jag dessutom var utomlands skulle samtalet bli dyrt. Någonstans i min monolog lyckas han flika in att han inte säljer något utan hittat mitt nummer på Tjalves hemsida och gärna ville komma och träna med oss. Trots detta växer Tjalves långlöpargrupp.

Vinterhelg i Oslo

Jag har turen att en av mina bästa kompisar bor i Oslo. I helgen var det åter dags att ta tåget för ett besök hos Anna i denna mysiga stad. Tyvärr brukar inte tågen vara lika pepp på att komma fram dit i tid som jag och så även denna gång, men vi blev bara en timme försenade. Bra bok, sällskap med Oskar och pannkakor gjorde tågresan väldigt trevlig. För när man åker tåg äter man pannkakor, det är viktigt.

Jag gillar Oslo för trots att det är en storstad så känns den så liten och mysig. Folk går omkring med skidor på stan, på ett kick så är man ute i vildmarken och så livnär man sig på stekta boller. När man är ute och springer är det inte heller ovanligt att det helt plötsligt finns en liten stuga som säljer våfflor.

Igår skulle vi åka skidor, vilket skulle bli den tredje gången i vuxen ålder för min del. Jag har inte riktigt upptäckt tjusningen med denna alternativa sport än och jag tror det beror på att jag helt enkelt inte kan åka. På tåget till Oslo hade jag med en tidning där det fanns en artikel om längdåkning. Men eftersom det var en av de sporttidningar som i sina löparartiklar mest lär dig hur du knyter dina skor, blev jag inte så mycket klokare. Fick reda på att jag ska hålla stavarna parallellt vid stakning och vara varmt klädd, och inte hur jag kommer på medaljtid i Vasaloppet.

Mina vänner är sådana där medaljåkare men som tur var hade vi även med en norsk tjej som enligt uppgift skulle vara i klass med mig. Eller hur, norrmän föds ju med skidor på fötterna. Kände mig ändå lite proffsig då jag kommer till Oslo och mitt vallateam har förberett all utrustning. Det var bara att åka och döm av min förvåning då Oskar och Annas tips hjälper och jag faktiskt lyckas åka skidor. Innan har jag gått passgång på dem. Men jag åkte och kände att jag fick lite puls. Ännu mer förvånad blir jag då jag faktiskt åker snabbare än norskan. Hon hade tydligen ont i foten, men det hör inte hit. Vi åkte 34 km runt i Sørkkedalen och jag är själv förvånad när jag här erkänner att det var lite kul.

Anna och Ingrid på skidor i kallt vykortslandskap.  

Eftermiddagen och kvällen bjöd på skönt häng med bästa vänner. Fika nere på stan, god mat, ost och vin. Känns lite som att man är på fjällsemester när man är i Oslo. Allt var bra förutom en av ostarna. Köp inte gammelost om du inte gillar lukt och smak av ladugård. Köp den om du vill ha 51% protein och gillar att tugga på halm.

Idag fick det dock vara nog med galenskapen. Det är ju ändå springa som är roligast. Det tycker även Anders Trygg som trots sina sju år i Oslo inte har blivit frälst på hytteturer i lusekofta. Dessutom ville jag att de andra skulle få sig ett riktigt träningspass då inte jag var med. Mötte Anders vid Sognsvann och han tog med mig på ett distanspass i stan. I Norge är det nämligen så att det finns massor av fina vägar i skogen att springa på när det är sommar men på vintern är det 90% av dem som förvandlas till skidspår, och där kan man som löpare lätt göra sig impopulär. Det var halt och hade kommit en del snö på natten men vi sladdade runt och hade trevligt i två timmar, och när jag var hemma hade jag fåt ihop 30 sköna kilometer.

Denna härliga helg avslutades med den utmaning jag antog igår kväll. Tydligen skulle det vara svårt att äta sex bamsemums på en minut (bamsemums är skumchokladbjörnar, och nej man kan inte föra världskrig mot ett folk som kallar sitt godis för detta , eller köttfärs för køttdeig och gulrot för morot, det är bara för gulligt). Om jag fixade detta fick jag sitta i soffan efter träningen, men annars fick jag laga lunch. När jag skulle utföra uppdaget hade vi redan lagat mat så allt var riskfritt och de visste inte heller att de hade att göra med en godisexpert. Problem solved in 45 sek och sedan tog vi tåget hem.

Bamsemumsens sista sekunder i livet.

Superstar

I helgen har jag varit funktionär på Norrköping Indoor Games. Ansvarig för att höja ribban i höjd- och stavhopp.

På plats var även Carolina Klüft som ställde upp i 60m. Överlägsen vinnare skulle man kunna gissa men hon blev slagen med en tusendels sekund av Julia Skugge. En tusendels sekund. Skönt att man slipper de marginalerna i marathon. Ännu skönare att jag slipper hoppa stavhopp. Nu skulle jag säkert kunna blogga om alla fina resultat från helgen, men eftersom jag har så dålig koll väljer jag att sammanfatta detta som en rolig dag och ger er tre citat från helgen innan jag raskt byter ämne.”Mångkamparna har bra sammanhållning över klubbgränserna eftersom de äter, värmer upp, slappar och ligger med varandra i två dagar under tävling”
Anonym funktionär förklarar grunden till den väna stämningen bland dagens stavhoppsdeltagare.

”Då var det dags för herrarnas 400m. Ett lopp med fulla killar”
Efter speakerns påande av denna tävling såg jag fram emot ett kaotiskt lopp där de överförfriskade deltagarna skulle få det svårt att hålla sig till sin bana. De övar på att få upp ribban.
Ett spontant iakttagande av en funktionär lite längre bort när vi tränade på att vara effektiva då det snart skulle bli skarpt läge vid höjdhoppet.

En trimmad Carolina och två stavhoppsfunktionärer som ville ha en bild med stjärnan trots att vi inte är 10 år och hade med oss autografblocket. .

Om Carolina var superstar igår så fick jag chansen att  i dec sex stycken idrottare från trakten under en dag  möttes i fem stycken grenar. Resultatet presenterades sedan i tidningen och lokal-TV på julafton.

Jag blev jätteglad när jag fick en förfrågan om att delta i detta och tvekade inte en sekund. En anrik tävling som funnits sedan 1968 och haft flera namnkunniga deltagare. Mina motståndare var en orienteringstjej, en baskettjej, en innebandymålvakt, en fotbollsspelare och en dragracingförare.

Vi började med simning 25 m, en längd i simhallen. För denna korta sträcka kändes det knappt värt att byta om till baddräkt. Visste dessutom att jag inte skulle lyckas så bra. Valde skrämseltaktik genom att ta på mig simmössa med traiathlonklubbsemblem och simglasögon. Strategin lyckades inte och efter en missad start eftersom jag inte lyssnat under genomgången kom jag också fetsist.

Sedan åkte vi till stallet där vi skulle sitta i en vagn och styra en tomteluvsprydd ponny. Detta var grenen jag sett fram emot mest men jag var först ut vilket inte brukar vara ett framgångsrikt koncept. Valde snabbhetstaktik. Resulterade i att jag glömde banans sträckning och körde på portarna så det sprutade koner åt alla håll. De andra lärde sig av mina misstag, körde på lugnt, och jag kom återigen fetsist.

Bowling skulle jag väl ändå klara. Körde några serier som var helt ok och klättrade lite i placeringarna.

Vi åkte sedan vidare för att skjuta pilbåge och här hade jag tydligen en dold talang. Gick riktigt bra och jag blev trea. Dock skadeskjuten av min egen sträng så det blödde men det fick det vara värt.

I den sista grenen som var go-cart gick det helt oväntat bäst. Jag som inte har bil, och enligt mina syskon inte ens kan köra. Enda gången jag ägt en bil är en månad på Nya Zeeland. Men jag fokuserade och lät inte någon köra om.

Blev inte superstar men hade en grymt rolig dag och lärde känna flera trevliga idrottare. Jag kan återigen konstatera att jag valt rätt sport och slipper köpa in dyra material som dragracingbil, häst och vagn eller en rolls royce till pilbåge. Det räcker med ett par skor, och idag på långpasset gick det så himla bra. Ökade tempot konstant under de 26 kilometrarna utan att bli trött. Känner mig taggad och ser fram emot denna säsong. Löpning är en tävling mot sig själv och där har jag och alla andra alltid chansen att bli en superstar. Om och om igen.

Bildspel från superstra 2011:

http://www.nt.se/bildspel/player.aspx?slideshowID=7440763#index=0

Mat

Detta med mat och träning hör ihop. Man måste äta bra för att orka träna och man kan inte äta för mycket dåligt för att hålla vikten. Många säger att man kan äta vad som helst om man tränar mycket, men jag lägger på mig extrakilon om jag äter för mycket gott. Det är ett faktum att det går saktare om man ska släpa runt med allt för många extra kilon de 4,2 milen under ett marathon.

I mitt huvud kan det låta såhär: Efter helgen, då ska jag ta tag i detta, eller: Det spelar ju ingen roll om jag äter lite mer godis när jag redan ätit så mycket, eller: Jag är ju utomlands och måste få prova alla nya smaker. Problemet var att jag bodde i Berlin 7 månader. På den tiden hinner man äta en del käsekuchen och haribo-colorado. Det senaste var: Det löser sig i Ecuador, där kan jag ta tag i det för det finns säkert ändå inte så mycket goda onyttiga saker. Det sket sig. Droppade inte ett gram trots att det inte fanns något plockgodis. När jag kom hem gick det verkligen ännu mer utför. Förra torsdagen hade någon ställt upp nybakade mazariner och chocolate chip cookies stora som CD-skivor i lunchrummet. Jag åt fyra stycken. Fyra. Det är inte bra hur mycket man än tränar. På min skola har vi bageriutbildning och deras alster säljs otäckt billigt i cafeterian. Brukar aldrig gå dit, men dagen efter kakfrossan kommer jag på mig själv med att stå i kön. Var lika bra att fortsätta förfallet på helgen, gjorde säkert ändå ingen skillnad…

Fast förra veckan tog jag tag i det. Jag började skriva matdagbok. Det innebär för min del inte ett antecknande av mat jag vägt och komponerat ihop för att den ska vara så sund som möjligt, utan helt enkelt att jag skriver ned det jag äter. Saken är nämligen det att man inte vill skriva ned någon skit. Vet ni, det har faktiskt hjälpt. Jag sitter nu här utan något särskilt sötsug. Det är så himla enkelt när man verkligen tar tag i det. Löjligt enkelt. Ju mindre socker man äter, ju mindre skriker kroppen efter.

Veckan har även inneburit att jag ätit lite mindre kolhydrater i form av pasta, ris och potatis. Har bytt ut det mot mer sallad istället. Detta är såklart inget nytt, det vet jag också, men det har gjort snabbt resultat och jag är taggad.

Helgen gick ändå i matens tecken. I fredags var det tjejmiddag med skogstema. I min värld har alltid älgkött varit torrt och rätt trist men denna möra historia var en fröjd och plåster på såren efter ett riktigt risigt intervallpass i arenan. Tog sedan bara sju bitar gott och blandat. Så himla duktig jag var.

Igår lördags lagade jag mat åt en kompis och gjorde min första risotto. För ett år skulle jag aldrig ha funderat på att göra mat med parmesan men detta blev hur gott som helst. Toscapäronen efteråt med GI-röra var gudomliga. Mycket godare än vanlig tosca. Snackset i form av mörk choklad, melon och nötter stillade också mitt godisbehov.

Men det mest magstarka i matväg från denna helg är ändå att äta sin egen moderkaka. I tidningen Fokus hittade jag en artikel om hur ett matlagningsteam kan komma hem till dig efter förlossningen för att tillreda din egen moderkaka på bästa vis. Olika läckra tillrättningar kan vara att de mixar den rå med rödbetssaft, varvar in den i en lasagne eller stuvar den med grönsaker. Smakar tydligen som en blandning mellan njure och lever och har en helande kraft som exempelvis kan hjälpa mot depressioner. Är tydligen helt ok att få med den i en doggybag från sjukhuset. Tror inte att jag skulle vara så sugen. Men många löpartjejer kommer tillbaka starkare efter en graviditet. Undrar om det beror på att de käkat moderkaka. Tja, varför inte i så fall. Det kanske ändå skulle kunna vara ett alternativ, och mammas leverstuvning som är en favorit kanske kan funka som bra grundrecept. Bara detaljen att bli gravid som saknas. Tur att det finns spraydate.

 Bildkälla: Fokus, Kenneth Andersson

Ecuador

Tänkte försöka mig på att återge mitt improviserade träningsläger i Ecuador. Ett läger som genomfördes genom att tillsammans med en kompis på måfå välja ett land i Sydamerika som var lagom stort för tre veckors backpacking. Om det skulle vara ett optimalt land för ändamålet, det undersöktes genom trial and error. Lonely Planet öppnades först när vi satt på planet den 17 december. Planet som jag lyckades kliva av i fel stad. Flygplatspersonalen fick hämta tillbaka mig, så att jag kunde spänna fast mig på min plats och fortsätta till resans slutdestination.

Dag 1-2 Quito
Ecuadors huvudstad ligger på 2900m höjd över havet, och eftersom vårt bagage var försenat blev det först en shoppingrunda för att kunna genomföra det första träningspasset. Det blev 20 km distans till ekvatorn, mestadels nedför på hårt trafikerad väg. Återigen ramlade jag på en platt väg, denna gång huvudstupa ned i ett dike. Detta skedde vid en militäranläggning där jag fick gå in och tvätta mig. Dagen efter hyrde vi MTB och cyklade till Cumbaya, en närliggande stad. Det var väldigt nedför och jag gruvade mig över hemvägen. Efter en lunch där vi lärde oss att man äter soppa med popcorn i började vi stigningen tillbaka. Pallade en intervall på 45 min rakt uppåt, men sedan tog vi bussen för att inte riskera att dö klistrad mellan en långtradare och en bergvägg. I stan fortsatte cykelturen mitt i en fyrfilig motorväg och genom en hårt trafikerad tunnel. Nej Quito är inte träningsstaden.

Jordens mitt

Dag 3-7 Galapagos
Dessa dagar hade jag planerat in vila som en julklapp till min kropp. Dock blev det en del styrketräning på däck under kryssningen och två korta strandjoggar. Alla dessa öar är naturskyddade och man får inte röra sig fritt. Var spännande att komma nära sjölejon, havssköldpaddor, örnar, leguaner och andra djur. Gå på Zoo känns numera överflödigt. Under denna resa hade jag planerat göra mig av med några extrakilon för att bli snabbare. Kunde ju inte finnas så mycket onyttigt i detta land, och framförallt inte plockgodis. Inte lätt när vi hade en suverän kock på båten som gödde oss konstant.

En av killarna som bor på Galapagos.

 Dag 8-9 Cotopaxi
Cotopaxi är en slocknad vulkan som är 5897 meter hög. Började morgonen med ett distanspass på kuperade grusvägar på 3200möh. Sedan vandrade vi upp till vulkanens glaciärgräns som ligger på 4800m. Från 0-4800m på 24h. Inget att rekommendera för den otränade och de sista metrarna var sjukt jobbiga. Vilade och kände sig check, men var helt slut efter en minut igen. Hindrade oss inte att dynga på med ett intervallpass i skymningen efter vandringen. 15*300m på knölig grusväg. Dagen efter hyrde vi MTB och cyklade från en vulkankratersjö genom otroligt fina landskap i Anderna, studerandes bönder som arbetade på sina fält liggandes i 60 graders vinkel utefter bergssluttningarna.

Cotopaxi

 Dag 10 Atacames
Fem på morgonen anlände vi till ett fullbelagt Atacames, som är en liten kuststad. Inte av utlänningar, utan av ecuadorianska nyårsfirande familjer. Hittade trots detta ett rum på 9 kvadratmeter, utan luftkonditionering och med en tveksam standard på badrum. Med ett distanspass innan frukost hade vi snabbt scannat av badorten och konstaterat att den inte var någon hit. Tog en tuktuk till en närliggande strand som inte heller var så fin, men vi pimplade i oss en kokosnöt och hängde lite. Lyckades styra upp en liten tripp till en fruktplantage på min knaggliga spanska där vi såg hur kakaofrukten växer. I Atacames funkade det ändå att träna. Tusingar på kvällen och ett distanspass på 18 km morgonen efter, även om det blev i form av 6 oinspirerade varv runt bostadsområdet. Sedan åkte vi vidare fortast möjligt.

Denna kille kan ha stått i just din chokladkaka innan den hamnade i affären.  

Dag 11 Quinindé
Visade sig vara en mysig stad, som dessutom bakade goda kakor. Här skulle vi egentligen bara stanna till för att lista ut hur vi tog oss vidare ut till ett naturreservat där det enligt uppgift skulle finnas ett rikt djurliv. Detta visade sig vara svårt när stället knappt hade sett en turist och ingen pratade engelska. Vi beslutade oss för strategin att fråga någon som ser utbildad ut. Började på en läkarmottagning vilket resulterade i att vi efter en promenad satt med en läkare i en park några kvarter bort och inte riktigt visste vad vi väntade på. Hon visar oss in i en taxi som för oss till ett kontor i ett hyreshus. Djungelkillen var inte där men vi får ett telefonnummer. Vi frågar om vi kan få låna telefonen, och efter ett antal språkmissförstånd visar det sig att numret går till den telefon som jag vill låna. Tillbaka på ruta ett går vi in på en skola för det måste ju finnas en engelskalärare. Det finns det men han kan inte hjälpa oss. En tjej ur den administrativa personalen ledsagar oss med sin vespa till ett annat kontor som inte heller är bemannat. Vi får då följa med henne hem. Hennes dotter kunde inte heller tillfredsställande engelska, men efter en kvart kommer som en uppenbarelse en engelsklärare från en annan skola som kan prata perfekt och dessutom kan hjälpa oss. För att komma till djungeln skulle man gå till apoteket och ta en liten uråldrig buss som liknade ett sightseeingtåg. Helt logiskt.

Dag 12-13 Laguna de Cube
Efter 90 minuter och 7 kr rakt in i djungeln kom vi fram till en liten by som liknade vilda västern. Visste inte om det fanns någonstans att bo men hittade en familjedriven lodge vid en sjö som tydligen var sevärdheten på platsen. Här var vi de enda gästerna, och kanske de enda turisterna som varit i denna del av landet. Försökte oss på morgondistans, men det blev mer att sladda runt i kladdig lera som byggde upp platåer under skorna. Någon löpträning kunde det inte bli på denna plats. Utan att ha förstått var vi skulle gick vi ut på en trekking med sonen i familjen samt ett entourage av systrar, kusiner och en flickvän. Hamnade i en fladdermusgrotta. Efter lunch skulle vi besöka sjön där det enligt dem och ett foto vi sett fanns kajmaner, alltså krokodiler. Flytvästar på och vi står på bryggan och väntar på någon form av båt. Döm av vår förvåning när hela familjen hoppar i sjön och börjar simma utåt. Tja, det var bara att följa efter, och exkursionen i sjön bestod tydligen av ett bad. På kvällen efter middagen börjar de discodansa och den tioåriga kusinen hämtar duktigt med öl i köket. Till deras glädje deltar vi i några moves innan vi går och lägger oss för att ladda för nya äventyr och förhoppningsvis bättre löpförhållanden.

 Dag 14-15 Santo Domingo de los Colorados
Ny stad, nya intryck, och för det mesta får man en känsla av vad det är för ställe redan när man kliver ur taxin. Här kändes det halvbra men vi gav det en chans. Åkte till en botanisk trädgård där de inte släppte in oss, så vårt distanspass fick börja lite tidigare. Gatorna kändes lite ruffiga och mycket lösa hundar gjorde att vi tog sikte på en kulle i en park. Träningsenheten fick istället bli backintervaller upp och ned för utsiktsplatsen som mätte en kilometer från botten till topp. Denna dag var det nyårsafton och vår plan var att fira den med några indianer i ett reservat. Tog en taxi dit men vi såg ingen fest. Åkte istället tillbaka till stan och lyxade med finmiddag på Grand Hotell för att slippa kyckling och ris utan sås som var det som serverades på varenda restaurang i övrigt. När klockan närmade sig tolv gick vi ut på stan för att beskåda Ecuadors nyårstradition, dockbränningen. Det är nämligen så att veckorna före nyår tillverkar man dockor i naturlig storlek i papier-maché som man bränner på öppen gata när klockan slår tolv. Staden liknade en krigszon och bilar kryssade mellan eldarna samtidigt som smällare ven runt öronen. Sökte skydd på hotellet där vi anammade ännu en inhemsk nyårstradition. Att äta tolv vindruvor och samtidigt önska sig något som man vill ska hända under det nya året. Den riktigt hugade kan även packa en resväska full med grejer och gå ett varv runt kvarteret. Det resmål man tänker på kommer man att få åka till under det nya året. På nyårsdagen åkte vi till ett indianreservat där stammen Los Tscachilas bor. De utövar medicinkonst med hjälp av växter, bevarar sina gamla traditioner och killarna färgar sitt hår med en röd kotte. Fick en rundvandring på spanska där vi kunde uppfatta några få fragment. Hade insett att denna stad inte går att löpa i så vi ville dra fortast möjligt. Lyckades vi med efter att ha suttit på hotellets trappa och väntat ett tag för ägaren hade tydligen stängt ned det ett par timmar.

 Dag 16 Coca
Nu hade vi förflyttat oss österut mot Amazonas gräns och en liten stad där oljeraffinaderierna ligger tätt. När vi rullade in på natten var det något som piggade upp då vi såg en löparbana. På morgonen tog jag en morgonjogg för att reka hur vi skulle hitta dit. Det var så sjukt varmt och svettigt att jag inte kunde se för allt salt i ögonen. Enda möjligheten att överleva dagen var att hänga vid ett hotell som hade pool. När det började skymma begav vi oss till löparbanan och körde 3*7*300m. Det var ingen lek, men så härligt att få ta ut sig ordentligt, och på en dag fått ihop 26 km.

Smidig ingång, ännu lättare utgång när vaktmästaren visade oss dörren.  

Dag 17-20 Amazonas
En träbåt körde ut oss längs floden Rio Napo till en lodge i reservatet Cuyabeno. Längs turen såg vi en anakonda, lite apor och en del exotiska fåglar. Träningsveckan hade som sagt börjat väldigt bra, men det är när vi kommer till lodgen som vi inser att flowet fick ett drastiskt slut. Kändes inte som ett alternativ att bränna rakt ut i skogen huggande med en machete för att få till en korridor att springa i. Fick fokusera på djur istället. Tyvärr är det inte som på Zoo, eller på Galapagos, för djuren är liksom vilda. Vi kom aldrig öga mot öga med en puma eller leopard. Men det blev en dödlig elektrisk ål, fåglar, giftiga grodor, spindlar, krokodiler och lianer blandat med lite annat smått och gott. Fiska piraya hann vi också med. 

Dag 21 San Raphael
På vägen tillbaka till Quito gjorde vi ett stopp vid ett vattenfall, Ecuadors största med 145m fallhöjd, som låg på 1500möh. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde av träningsveckan som börjat så bra. Passet började med ett par kilometer uppvärmning förbi det spektakulära vattenfallet, och fortsatte med 7*4min i intervaller uppför. Sjukt jobbigt och efter nedjogg hade det blivit 18 km riktigt bra träning. Dagen efter startades med distans längs serpentinvägarna och efter frukost skulle vi gå till en vulkan. Vulkanen hade ett utbrott 2002 och sedan dess har man inte sett efter vandringsleden. Killen på hotellet skjutsade oss några hundra meter upp längs vägen och stannade vid väggrenen. Där fanns bara ett buskage men det var tydligen genom det vi skulle. Han förklarade för oss på spanska hur vi skulle gå. Förstod endast att vi skulle över någon form av rör. Gick genom djungeln, och mycket riktigt, gasledningen kom, vi gick över den, men sedan var det svårare. Jag snitslade vår väg med toalettpapper så vi skulle hitta tillbaka. Kom till ett vattendrag, men hittade ingen stig på andra sidan. Beslutade oss för att följa vattendraget, eller snarare vattenfallet, uppåt. Det blev en tuffare klättring än vi trott. Efter två timmar vände vi tillbaka. Det är här vi utan att förstå hur, lyckas klättra fel. Borde vara omöjligt när vi följt vattenfallet hela vägen, men det hade tydligen grenat sig. Resonerar oss fram till att vi borde nå vägen någonstans om vi fortsätter klättra nedåt. Vi lyckas, och efter lunch försöker vi vila vid poolen. Men en hund snor vår filt och en papegoja bajsar på Olas kläder. Lika bra att så smått ge sig ut på eftermiddagens träning som blev en favorit i repris, 7*4min uppför. Efter ett snabbt dopp i poolen satte vi oss sedan i mörkret bredvid vägen och viftade in första bästa buss till Quito med hjälp av våra pannlampor.

Fin view när man värmer upp.

Dag 22 Quito
Cirkeln var sluten och på morgonen skulle vi köra ett distanspass. Försökte i en riktning men det var backar och trafikerade vägar i alla riktningar. Lösningen fick bli en närliggande park med en kilometersslinga. Åkte sedan till en marknad, men de hade mest djur och mat så vi drog vidare till en by där det skulle finnas varma källor. Detta var dock mindre spektakulärt då det endast var varmvatten från berget som leddes in i en allmän badbassäng. Åkte tillbaka till stan för vårt sista träningspass på den sydamerikanska kontinenten för denna gång. Var länge sedan jag varit så trött och osugen på ett pass. Backarna vid vattenfallet samt klättringen i vattenfallet hade satt spår. Men tog mig i kragen. Pallade att springa 14 km i parken med enkilometersvarvet. På vägen tillbaka var det en snubbe som dyngade en kille i ryggen med ett basebollträ precis när vi sprang förbi. Mysigt. Vi beslöt oss för en hemmakväll för vi ville gärna komma hem hela och rena till Sverige.

Sammanfattningsvis har vi haft tre grymma veckor i Ecuador, och vi skulle gärna ha stannat mycket längre. Träningsmässigt fick jag ihop i stort sett den träningsmängd jag hade planerat. Dock kunde jag inte följa en plan utan man fick springa det som gick att springa och några långa distanspass blev svårt. Förutom vilan första veckan blev det tio mil den andra och även den tredje. Vi har även varit duktiga på att träna styrka varje dag. Jag skulle inte rekommendera Ecuador för löpning, åtminstone inte backpackandes, men väl som en spännande utmaning för den resvane. Vi har mött många spännande människor och hamnat i många annorlunda situationer. Jag älskar äventyr, och när man kan kombinera det med löpning finns det inget bättre. Nästa resa börjar redan ta form i huvudet. Detta är livet.