LFA

Någonstans mellan de otaliga vägguppen lyckades jag slumra till på min 12 timmar långa resa tillbaka till Nairobi. Tilläggas skall att det var femtio mil vilket säger en del om gatornas tillstånd. Vaknade dock till när jag helt plötsligt studsade ned på golvet. Först när vägen blev slät somnade jag men då var vi redan framme meddelade en man som skakade liv i mig. Det var mörkt och klockan var fem på morgonen. Tog en buss till Ngong. Att åka buss här betyder att du på högsta volym antingen får lyssna på reggae eller någon religiös radiokanal. Denna morgon fick jag det sistnämnda. Snörade på mig skorna direkt när jag kom fram och piggnade till på det 25 km långa passet. Nu hade jag fått sällskap på Kimbiacamp av Amanda, en föredetta eldslukare från Västerås som börjat springa för ett år sedan och nu satsar på ultralöpning. Visade runt lite i Ngong och tog med henne på en eftermiddagsjogg upp på kullarna. Härligt att vara tillbaka i Ngong igen för två veckors höghöjdsträning.

 

Klockan sex i lördags gick vi upp och gav oss iväg ut i masailandet tillsammans med Jackson. Ett ultrapass stod på programmet och första delen var lätt då det var nedför och medvind. Tillbaka var det inte lika skojigt men det blev 38 km och jag fick sen äta frukost med Tummen och Ingvar från Tjalve som checkade in på Kimbiacamp under natten. Efter lunch tog vi med dem på en mils jogging vilket inte var helt angenämnt mitt på dagen. Solen stekte och de fick en tuff början på sitt träningsläger. Åkte sedan till en restaurang med utsikt över masailandet. En restaurang som serverar kött. Solen gick ned över Kenya och vi befann oss mitt i ett vykort. 

 

 

I söndags var första gången på väldigt länge som jag åt frukost utan att ha sprungit några kilometer. Medan Ngons gator var tomma på grund av att alla var i kyrkan begav vi oss åt motsatt håll. Vi åkte till Hells gate. En nationalpark där vi sprang bland zebror, giraffer, vårtsvin och antiloper. Tummen och jag tog en extra sväng upp på en höjd och skrämde iväg en buffelhjord med dunder och brak. Efter 18 km där de dammiga stigarna stundtals var som att springa på röksvampar var det gott med en matbuffé av rang på en gammal brittisk kolonialgård. Sedan tog vi en liten båt ut i Naivashasjön där vi såg flamingos och flera flodhästgäng på nära håll. På vägen tillbaka blev vi avsläppta och sprang sista vägen hem. Det blev det skönaste passet på flera dagar. Benen kändes pigga och det var svalt ute. Efter middagen bröt jag mitt godislöfte för en timme och frossade i taxfreegodis som killarna haft med sig. 

 

Zebracrossing. 

 

Förra veckan var tänkt att bli en lugn mellanvecka. Nu blev det inte riktigt så utan det blev min tyngsta vecka ever. I alla fall mätt i antal kilometrar då jag kunde räkna in 221,5 stycken. Träningsplanering är inte riktigt min grej, utan går det att springa har jag lite svårt att låta bli. Dessutom kan jag meddela att mitt hälproblem är i princip obefintligt. Enligt boken tror jag inte man botar en begynnande hälsporre med över 20 mil löpning på en vecka, en öl och lite snus. Anlita inte mig om du vill ha kloka träningstips. Men tydligen funkar det. 

 

Början på denna vecka har faktiskt varit lugnare och jag ska se till att hålla mig i skinnet. I måndags sprang vi upp till Ngongs högsta kulle. En stigning på 500 m upp till 2450 m innan frukost. Jag vet inte om jag kan kalla det löpning fullt ut men det var väl värt besväret i form av utsikt. Blev sedan en dag där vi utforskade den närmsta omgivningen. Hälsade på hemma hos Jackson som bor på nio kvadratmeter tillsammans med en löparkompis, var på marknaden och köpte kakor i slummen. På eftermiddagen blev det bara styrketräning för min del. Killarna gick ned på fältet för att köra några intervaller men kom snabbt tillbaka när himlen blev svart. Medan vi väntade på att regn, blixtar och dunder drog förbi sjöng vi julsånger innan vi gick till Lasse för att äta middag. 

 

 

I tisdags körde vi intervaller uppe på banan. När vi kom dit hade redan kenyanerna börjat men vi körde vår grej och lät oss bara inspireras av dem. Passet blev sex gånger 800 m. Jag är alltid seg i starten och först mot slutet började det bli roligt. Fick med mig Tummen på två extra. Under de sista varven var kenyanerna redan klara och satt på gräset framför oss. Såklart innebar det att man försökte anstränga sig lite extra att springa snyggt. Medan vi stretchade hade de genomgång med coachen och en gemensam bönestund. Stärkta av ugali begav vi oss sedan till en masaiby. Vi hade med oss en kvinna som är masai vilket innebar att jag fick åka i bagageluckan på de knöliga vägarna. I byn var vi inne i hus som kvinnorna enligt tradition har byggt. Hus som är byggda av lera, koskit och sand. Inuti lagar man mat på eld utan rökgång och det enda ljus som sipprar in kommer genom små springor i väggarna. På kvällen blev det en mils lugn jogging. En lugn vecka hade börjat. Planen är i alla fall att den ska kunna kallas lugnare. Allt är ju relativt. 

 

Något skvallrar om att bakom muren jag gick förbi bor en löpare. 

Klockan fem på morgonen i söndags korsade jag gränsen till Uganda och mycket har hänt sedan dess. Jag reste tydligen i businessclass vilket innebar att jag hade sätet framför mig i knät och ingen plats för benen. Vill inte veta hur man reser ekonomi. Skulle gissa på att det innebär 12 timmar på taket. I mörkret stod män i lila rockar med fickorna fulla av pengar och ville växla. Efter ytterligare någa timmar var vi framme i huvudstaden, Kampala, där den mest kaotiska busstationen i Östafrika ligger. För några år sedan försökte man lösa problemet och byggde en busstation till. Detta resulterade i att två av Östafrikas mest kaotiska busstationer numera ligger i Kampala. I övrigt var det väldigt lugnt i staden då alla var i kyrkan. Fick man inte plats inuti gick det lika bra med en plaststol på trottoaren. Medan man väntade på att minibussen skulle fyllas sprang folk runt och sålde snacks till resan, bland annat torkade larver. Men även rakapparater, kastruller, tvättmedel, glasögon, skärp och andra användbara saker. Med två ryggsäckar mosade upp i ansiktet och en kille med machete bredvid åkte jag vidare till Entebbe där jag tog färjan till Ssese Islands. En ögrupp i Victoriasjön bestående av 84 stycken öar. 

 

 

 

Trodde inte att jag skulle hinna träna denna dag och blev glad när jag fick till 14 km sightjogging precis innan solen gick ned över de grönskande öarna. Hittade boende på det mest kitschiga ställe jag varit med om där allt var målat i grönt och vitt. Gick och åt på ett ställe bredvid. Det skulle jag inte ha gjort. Jag är inte kräsen i maten men jag kunde verkligen inte äta upp. Två kalla sötpotatisar, stenhårt smaklöst mos av någon annan odefinierbar rotfrukt och en ljummen bönsoppa som smakade vällig och knastrade likt grus i munnen. Jag tänkte på de fattiga barnen i Afrika som man fick höra när man var liten och inte ville äta upp, bet ihop och svalde. Men de fattiga i Afrika fick återbäring för jag såg en annan gäst som åt upp min betalda soppa. Köpte en avocado stor som en mango och åt istället. Gick och lade mig i sängen där spjälorna kändes genom madrassen och kackerlackorna hördes mumsa på golvet. 

 

 

Sov ändå gott med påven och jungfru Maria över mitt huvud och vid halv sju på måndagen avverkade jag 20 km förbi nyvakna familjer. Hyrde sedan en cykel och trampade iväg söderut. Stor del av djungeln har skövlats och gett plats åt oljepalmsplantage som kändes oändliga på cykeln som hade mer att önska. Kämpade på i tre timmar till jag var framme vid en oljefabrik som luktade sämre än Skärblacka bruk. Då var det inte roligt längre. Cyklade till närmaste by där en motorcykel erbjöd sig att ta både mig och cykeln tillbaka. Just som jag skulle få reda på detaljerna i projektet som gick ut på att vi skulle ha cykeln mellan oss kommer en lastbil med fyra killar. Fick lägga upp cykeln på flaket och erbjöds plats i kupén men ville hellre åka på flaket. Insåg på vägen tillbaka hur långt jag faktiskt cyklat, och förstod varför de tyckte jag var lite knäpp. Åkte ned till stranden där jag forcerade en ananas med en bordskniv och sen somnade. Sedan var det dags för träning igen. För dagen ett nytt grepp som innebar djungelintervaller på knölig grusväg. Körde sex tusingar där jag stundtals fick draghjälp av en kille i gummistövlar. Letade mig sedan ut i mörkret och botaniserade bland maten som de lagade på små kolgrillar vid vägen. Somnade innan jag ens hann höra kackerlackorna. Spindlarna av gigantisk storlek på toaletten, eller rättare sagt hålet i golvet, hann jag dock lägga märke till. 

 

 

På tisdagen tog jag färjan tillbaka till fastlandet och ett mer livligt Kampala. Via den kaotiska busstationen gick min resa vidare till Mbale. Folket i bussen förundrades över mina historier om midnattssolen och att vi överhuvudaget vistas utomhus när det är snö. Mbale ligger på 1200 meters höjd vid foten av Mt Elgon. Hann precis sträcka ut benen på en fem kilometer lång kvällsjogg innan solen gick ned över staden. En stad det inte kändes så kul att vistas i på kvällen. Sorgligt nog många gatubarn på grund av att deras föräldrar gått bort i aids och helt omöjigt att få vara ifred då det inte var någon västerlänning där förutom jag. Grejen här är indisk mat på restaurangerna. Staden har en hög koncentration av indier då alla mataffärer ägs av dem. Varför indier vill öppna mataffärer i en liten afrikansk stad framgår dock inte. 

 

Onsdagens morgon började återigen vid halv sju med att jag sprang 22 km till Kakoro för att titta på deras hällristningar. Väl framme i byn fick jag eskort av en gubbe på cykel in mellan hyddorna och ut på fälten till klipporna där man skulle ta sig upp. Järnåldersmänniskorna på Himmelstalundsfältet i Norrköping hade lyckats bättre då dessa knappt syntes men omgivningarna var natursköna. På vägen tillbaka gick jag in vid en gård och hälsade på familjen som jobbade med att tillverka tegelsten. Frågade om jag fick gå in i en rund lerhydda och det gick bra. Sprang vidare men vid 25 km hoppade jag upp på en motorcykel och efter ytterligare ett erbjudande om att få gifta mig afrikanskt fick jag äntligen den efterlängtade frukosten. Sedan anlitade jag ytterligare en motorcykelkille, eller bodaboda som det kallas här, för att ta mig upp till de 2400 meter höga klipporna som är stadens panorama. Det fanns två alternativ. Åka hela vägen upp eller gå större delen. Valde såklart att gå. Vi fick sällskap av några kvinnor som skulle upp till plantagen på toppen. Utsikten var fantastisk, berget väldigt bördigt och aporna hoppade i träden. Men att påta i dessa land görs med livet som insats. Hann softa någon timme på hotellets tak och suga i mig några passionsfrukter innan det var dags för nästa träningspass. Denna gång åtta stycken tusingar som avverkades på ytterligare ett av dessa kuperade vägavsnitt. Det var sjukt jobbigt och i pauserna emellan kom flera människor fram och frågade vad jag sysslade med och varför. Ja det kan man undra ibland. Var hur som helst nöjd efteråt. 

 

 

Hade sett fram emot en skön nattsömn men vid midnatt låter det som att kriget har brytit ut. Det visar sig att strömmen gått i hela stan och dieselgeneratorn utanför mitt rum har gått igång. Trots detta gick jag upp innan soluppgången. Hade köpt bröd till gatubarnen utanför hotellet vilket resulterade i bråk. En kille som gick förbi styrde upp det hela så att alla fick lite var. Sprang 30 km ut på landet. Det är en intressant upplevelse att löpa när de flesta börjar asgarva då du springer förbi, samt ropar till grannen att nu kommer en galning och passerar. Men jag bjuder på den. Tog sen en minibuss tillsammans med tolv mörka män till Sipi falls som är en naturskön by på 2000 meters höjd med utsikt över landskapet. Blev guidad av en snubbe som försökte övertyga mig om hur perfekta vi var för varandra och vilka söta barn vi skulle få. Samma uppfattning hade alla vi passerade vilket de meddelade honom på swahili. Vid vattenfallet försökte han krama mig men jag tackade vänligt men bestämt nej, vände tillbaka och träffade några småpojkar med en färgglad kameleont på en pinne. 

 

 

Hoppade på en motorcykel ned till vägkorsningen där det var lättare att hitta en buss tillbaka. Tydligen skulle även en korpulent man åka på samma motorcykel. Vi tog oss ned från berget och hittade en buss. Bredvid mig fick jag en tjej med en tvåmånaders bebis och en höna i knät. Under vår resa blev vi åskådare till otäck krock. Två motorcyklar kolliderade och en av killarna flög med huvudet in i en sten. Han var riktigt illa däran och behövde en ambulans medan vi i bussen tog med den andra till sjukhuset. 

 

 

Sitter nu på en nattbuss på väg till Nairobi som kör växelvis höger och vänsterrafik beroende på var vägen är i bäst skick. Passerade gränsen över till Kenya när det redan blivit mörkt. Det visade sig att mellan gränsposterna var det en kilometer att gå i mörkret och alla jag kände igen från bussen var försvunna. Följde vägen men fick börja springa eftersom jag blev jagad av smått aggressiva matförsäljare. Den sista bild jag har av Uganda innan solen gick ned är en kille som åkte inlines på en grusväg. Afrika. Lite tuffare förutsättningar. Lite tuffare barn. 

 

The Ugandan runningstory resulterade i fem spännande dagar och mycket löpning. En sak har jag numera lärt mig. Oavsett om man reser till världens mest otillgängliga ställen kan man alltid springa. Löpning är världens bästa sport. Love it. 

Fantastiskt att få mosa kilometrar i denna fina miljö. Igår väntade Jackson på mig vid porten klockan halv sju. Efter några kilometer mötte vi Isaac Macharia som springer maran på 2:07. Sedan en kille till som gjort samma grymma tid och som Jackson påpekade inte är gift. Kanske kan vara något. Han hade till och med satt banrekordet i Taipei. Efter frukosten åkte jag och Lasse ut i masailandet för att hitta en by som man kan besöka. Vägen var enligt kenyanska mått bra eftersom man kan köra där under regnperioden. Enligt svenska mått skulle man inte ens fundera på att köra sin bil på den. Vi tog upp två liftare som i sin tur kunde prata med en masaiman som kom gåendes mot vägen. Vi följde med honom över fältet och plötsligt dyker det upp en masaiby. Där bodde han med sina fyra fuar och tolv barn. Först var vi välkomna men sedan kom de på att det fanns pengar att tjäna och de nöjde sig inte med mjölet som vi hade med oss. Vi hann gå runt lite innanför staketet som enligt traditionen består av pinnar och hälsa på barnen och se husen som är byggda av lera och koskit. För att hitta en by dit man kan ta med sig gäster krävs en ny expedition. 

 

 

Eftermiddagen spenderades i en solstol mellan nytvättade gardiner på gården. Läste bok och vilade. Plötsligt hade en liten kille kommit hem från skolan och ställer sig vid mitt ansikte och  nyser. Övergick istället till nästa träningspass, denna gång med kamera upp på kullarna. Otroligt fint i kvällssolen. Delade de smala grusvägarna med bönder som hämtade hem korna, fulla skolbussar och folk som släpade upp det ena och det andra på höjderna. På kvällen åt vi Ugali. Den stela majsgrötspudding som bygger upp det kenyanska löparundret. Man äter den med händerna tillsammans med en slags spenat stekt i olja. Riktigt gott även om jag tycker det skulle bli enformigt i längden. 

 

 

 

Klockan ringde fyra imorse för det var racingday. Halv fem åkte jag, Leah, Lasse, Timothy och Jackson till andra sidan Nairobi för en halvmara som skulle starta klockan sju. Eller vi visste inte så noga. Förra året hade de sagt att starten var halv åtta, fast beslutat sig för att tidigarelägga den vilket resulterade i att många missade tävlingen. Exakta distansen var också något som var höljt i dunkel. Kom fram kvart över sex samtidigt som många löpare som sprungit lång väg för att ens komma fram till starten. Vi blir stannade vid en militärspärr, för tävlingen skulle börja inne på deras anläggning. Nu blev det problem. Vilka var vi. Det var svårt att snacka bort att Lasse och jag inte är kenyanska medborgare. Jag visade mitt pass och sa att jag ville springa. Det hade vakten inget veto att bestämma och fick hämta en kostymklädd herre. Inte heller han kunde bestämma detta och ärendet gick vidare upp i hierarkin. Tio i sju var jag rätt säker på att det inte skulle bli någon start för mig, vilket ytterligare en kostymklädd man strax därefter kom för att meddela. Hade jag anmält mig innan hade det gått bra. Men var det skulle ha skett hade vi ingen aning om och det skulle säkert ha inneburit en hel dag av byråkrati hur som helst. Jag måste verkligen ha utgjort en fara för den kenyanska nationen. Fick ingen användning av min kolhydratsladdning i form av ugali utan fick helt enkelt vara hejarklack istället. Vid starten hade de fått veta att det skulle bli 15 kilometer och löparna sprang iväg med en rasande fart. De drog iväg på en trafikerad väg med militärpoliseskort och jag stod i väggrenen och hejade på svenska. Om jag fått springa hade jag kanske spöat tjejen som sprang sist. Vinnaren sprang på 47 minuter i loppet som visade sig vara 16,3 km. Efteråt visade det sig svårt att få hämta upp de andra, men till slut lyckades vi ta oss förbi vakterna utrustade med maskingevär. 

 

 

Stannade vid några tält längs vägen och åt nygrillade chapati och köpte ananas. Jag blev avlämnad i Nairobi och har nu utforskat vad man gör här en solig lördag. Man ska inte röra sig överallt i denna stad som i folkmun ibland kallas för Nairobbery. Gick till masaimarknaden men fick krupp så fort jag satte min fot bland marknadsstånden. Jag var allas syster och man kunde inte kolla åt något håll innan man blev attackerad. Gick till den stora parken. Där var grejen att softa i skuggan, åka trampåt och äta torra muffins som var det enda alla otaliga försäljare sålde. En kille som sålde barnballonger och snurror ville pierca min näsa och ögonbryn. Att bli piercad av en kille som säljer barnleksaker i en park kändes inte så lockande. Hann läsa i min bok en halvtimme innan han kom fram igen och erbjuder mig att bli ansiktsmålad. Tivolit kändes också som en ofarlig plats, men visade sig vara rätt tråkigt. På vägen in till stan igen blev jag hela tiden attackerad av killar som berättade hur mycket folk som blivit mördade på deras respektive universitet i olika afrikanska länder. Nu hängde tydligen deras framtid på mig och att få komma till Sverige och plugga. Löste problemet genom att plötsligt få ett akut behov av att gå in i TV-affärer och butiker för herrskor.

 

 

Nu har jag köpt en bussbiljett till Uganda och inatt passerar jag gränsen för att i några dagar äventyra i ett för mig nytt afrikanskt land. Idag blev ofrivilligt en träningsfri dag och imorgon kommer det inte heller bli någon träning. Men jag känner mig ändå nöjd över början på mitt träningsläger. 130 löpta kilometer denna vecka trots tre vilodagar. Om det kan bli någon träning i Uganda vet jag inte men efter det har jag två hela veckor löpning i Kenya att se fram emot. 

Nu befinner jag mig efter två år återigen i Ngong. En liten stad utanför Nairobi i Kenya som ligger 1960 meter över havet och gränsar till masaiområden i väster. I tisdags vid halv fyra på natten bev jag hämtad på flygplatsen och vid sju gav jag mig ut på det första löppasset. Guidad av Jackson, en skön snubbe som gjort 1:05 på halvmara. Tilläggas ska att i det loppet kom han på 28:e plats. Det säger en del om hur ruskigt snabba löparna är här. Förutom när de får springa med mig. 18 kilometer avverkades på kuperade grusvägar, för i Ngong finns det inget som är platt mer än några hundra meter. 

 

Gick sen ut för att se om stället var sig likt. Slummen var lika livlig som alltid, den stora sophögen låg och pyrde, marknaden sålde sådant som vi skänkt till Myrorna och allt var sådär spännande färgstarkt som jag kom ihåg det. Började med att putsa bort vägdammet med en manikyr och ansiktsbehandling. Blev förvånad när det var en tuff kille som skulle utföra detta. Han gjorde det riktigt bra, och var nog inte helt straight när allt kom omkring. På salongen var det även flera som fick sitt hår fixat. En tjej såg ut som ett penntroll när hon var klar och verkade nöjd över detta faktum. En annan satt och sov i en stol. Stötte sedan ihop med en kostymklädd man som ville att jag skulle värva röster åt honom inför valet i mars. Fick sedan reda på att de ungdomar som sitter på partilastbilarna får betalt, och räds inte för att klubba ned en halv by om invånarna inte röstar på rätt sätt. 

 

Dagens andra pass genomförde jag själv och det blev tusenmetersintervaller. Höjden påverkar mig inte något särskilt och jag kunde hålla dem i tröskelfart. Susade förbi alla som glatt ropade mzungu, utlänning, och frasen som hela tiden ekar i öronen, how are you. Träffade även en kille som gör 2:12 på maraton. Jag bor i en egen lägenhet men äter maten hemma hos Lasse på Kimbiacamp. De har en tjej anställd som lagar jättegod afrikansk mat. Lyckades låsa in henne i huset efter lunchen. Undrade varför hon stod och viftade i fönstret. På kvällen fick jag chapati, mitt favoritbröd, som man äter med händerna tillsammans med resten av maten.  

 

I onsdags käkade jag 30 km lidingölopp till frukost. Halv sju gav vi oss ut på den mytomspunna rundan 27 corners som går backe upp och backe ned runt omkring i Ngong hills. Den har fostrat många världslöpare, bland annat världsrekordhållaren på maraton, Patrik Macau, som bor och tränar här i Ngong. Men den var inte lika grotesk som jag kom ihåg den, utan jag kunde till och med öka farten efter 25 km. Det är roligt att vara ute och springa med Jackson för han har koll på alla. Idag hejade vi till exempel på killen som vann Nairobi maraton förra året på tiden 2:16. Efter träningen gick jag runt och hejade på löpare som jag hängde med lite förra året. När jag sedan gick till marknaden tog jag vägen genom slummen. Om folket inte visste att det var en vit ensam tjej därinne innan så visste de det efter att en kille började följa efter mig och blåsa i visselpipa. Efter att läst bok i solen utanför huset blev det en lugn eftermiddagsjogg upp på kullarna där jag kunde blicka ut över masajlandet. Just nu är allting väldigt grönt och fint eftersom det regnat mycket senaste tiden. Jag i linne och shorts samtidigt som folk på gatorna såg ut att vara klädda som inför en ny polarexpedition. Lasse hade varit inne i Nairobi under dagen och där hade studenter bränt 221 likkistor utanför parlamentet, en för varje regeringsledamot, i protest mot att det är samma familjer som suttit vid makten sedan 60-talet. Detta kunde vi även se på nyheterna på kvällen. Nyheterna som endast handlade om de stundande valen. 

 

Just nu är det helt perfekt att träna här. På morgonen är det molnigt och cirka 15 grader och solen har inte kommit fram förrän tio på morgonen. I torsdags gav jag mig ut på en runda själv innan frukost. Den skulle vara 18 kilometer men någonstans blev det fel. Med lite hjälp hittade jag hem och det blev istället 20 km. Sedan gick jag upp till en by som var väldigt basic men hade fin utsikt över kullarna. Däruppe brukar ingen västerlänning gå och jag blev ett intressant avbrott i vardagen. På vägen dit satt en full kille i en sophög och menade att han kom ihåg mig. Jag kände inte likadant. På vägen hem sa en gammal gubbe att jag var hans dotter. Inte heller detta kunde jag identifiera mig med. På eftermiddagen var det dags för banintervaller. Det kostar 3 kr att springa på grusbanan som är 390 meter lång. Man kan fråga sig varför man inte bygger den till 400 meter när man ändå är igång. Det var full aktivitet där uppe. Fotbollsträning och barn som rullade traktordäck. Jag körde tio splittade sexhundringar vilket innebär 200 m plus 400 m och detta tio gånger. Trodde aldrig det skulle ta slut men till min glädje insåg jag att jag kunde hålla samma tempo som hemma. 

 

 Nästa generation löpare på banan i Ngong. Kanske denna typ av styrketräning som har byggt upp de Kenyanska löparna. 

 

 

 

På kvällen var det som vanligt middag hemma hos Lasse. Sonen i familjen, Perjohnson, är tre år och går redan i skolan. Intressant namn kan man tycka, men han har samma namn som en svensk pastor som hjalpt familjen. Denna kväll var läxan att skriva siffrorna tre, fyra, fem och sedan färglägga dem. Efter maten berättade flickan, Lorna, som jobbar hemma hos dem att hemma i hennes by finns det något som kallas för nakedrunners. Killlar som springer på taken och är sända av djävulen. Sen var det något med eld. Tur att jag bor på nedre våningen och inte behöver bekymra mig om sådant. 

 

Det är väldigt sköna dagar här. Springa, äta, vila och gå på upptäcktsfärd. Nu ska jag sova och får se om jag får några bananer till frukosten efter träningen. De var nämligen stulna i förrgår. Vakten utanför lägenheterna tillhör en stam där de har som tradition att stjäla mat och tvål av varandra. Dock var bevismaterialet i form av en hög med bananskal inte undanröjt och tjuven kunde enkelt avslöjas. 

Måste erkänna att det var lite skönt att kliva av flygplanet i tisdags natt när man fick andas frisk och kall luft. Så skönt att jag ställde klockan på tidigt morgonen efter. Satte på mig pannlampa, mer kläder än jag sammanlagt haft på mig veckorna innan och gav mig ut för att springa på grusvägar i Vångaskogen hemma hos pappa. Det var mörkt, kallt och omöjligt att just springa. Skridskor hade varit bättre och skolbussen undrade säkert vad det var för någon idiot som inte snoozade istället. 

 

När jag lämnade landet innan jul gick jag till tågstationen direkt från skolan efter att hållt min sista lektion. Tre veckor efteråt kom jag tillbaka med min ryggsäck för att vikariera innan jag ens varit hemma och duschat. En annorlunda känsla att vara vikarie på sitt gamla jobb. Efter att ha visat eleverna fördelen med konjugat och kvadreringsregeln fick jag tillgång till min lägenheten, där en IT-konsult bott och kommer bo de närmsta veckorna. Han hade endast lämnat spår i form av två halvätna chokladkakor. Tog på mig löparkäder och sprang till Smedby via min mammas salong där jag även fick håret klippt. Underlaget i backarna var lite bättre än i skogen och det blev ett bra pass. Fick vänta en stund med händerna i brallorna innan jag lyckades öppna dörren hemma. Hade glömt mina vantar och händerna kändes inte längre som de var en del av kroppen. 

 

I torsdags började dagen med ett långpass ut till Luddingsbo innan frukost. En favorit på 29 km. På dagen hängde jag med min lillasyster vilket alltid innebär misshandel av magmusklerna och promenad. Detta var även dagen då jag klippte mina band med skolan. Efter att ha lämnat över mina kära elever till den nya matteläraren hade jag inte längre någon nyckel till mitt gamla jobb. På kvällen körde jag inneträning. Läsning av bok på motionscykel och sedan rockgympa. 

 

På fredagsmorgonen blev det distans ut till Eksund och sedan massage på Helhetshälsan. Har fortfarande känningar i vänster häl när jag går. Tack och lov känns det inte när jag springer men vill ändå få bort skiten. Det är här den magiska lasern kommer in i bilden. Per-Jonas har en väska med rymdutrustning som kan få alla oönskade smärtor och kroppsutväxter att försvinna. Vårtor, blåsor i munhålan, inflammationer i benhinnor, bristningar och annat dumt som ställer till det. Blev bättre redan efter första gången och det känns bra att veta att jag kan få hjälp om det är en broskbildning och den inte försvinner på någon dammig väg i Kenya. I mitten på februari är det friidrotts-SM i Stadium Arena och det var temat för en informell fika på stan under eftermiddagen. Sedan förberedde jag kvällens fest. För efter banintervallpasset med LiU hade jag bara 20 min på mig att duscha innan de tjugo gästerna kom och bulgursalladen skulle stå på bordet. Sallad av den bulgur som var ett eftertraktat byte i julklappsleken innan jag åkte till Malaysia. Den samt resterna av godis och chips utgjorde grunden till den roliga festen innan vi gick till Hugos och höjde medelåldern markant. 

 

Blev ett kortare distanspass på lördagen innan jag åkte på släktfika i Skärblacka. Kanske låter som en mindre tillställning men nio i kusinskaran bor här och har istället för att springa bildat familjer. Det betyder väldigt många barn och många kakor. Kvällen blev lugnare hemma hos Nina där vi åt god mat och funderade på vad vi ska starta upp för business framöver. 

 

På tjalves söndagspass var det många som ville springa Christers runda. Vilken Christer vi snackar här vet jag inte och rundans sträckning framgår dåligt av namnet. Bor han längs rundan. Tycker han om stadsmiljö. Man vet inte. Men det var roligt att så många var på träningen när man var där enda gången på två månader. Åt resterna av bugursalladen efter träningen. Hade med mig ganska mycket och försökte bjuda men ingen ville ha eftersom två stycken spytt efter i fredags. Efter bokklubbsträff med tjalvetjejerna hade klockan blivit nio och det var dags på att fundera över morgondagens packning inför träningsläger i Kenya de närmaste veckorna. En kompis skrev på facebook att det är krig där. Jag har inte kollat på nyheterna sedan mitten av december så jag vet inte. Men ser jag ett krig springer jag åt andra hållet. 

 

 

Det har vart kul att få vara hemma och träffa alla under fem intensiva dagar. Sömnen har varit minimal och schemat maxat men nu kan jag softa för jag har många timmars resande framför mig. Passerade just säkerhetskontrollen på Arlanda och före mig i kön var en kvinna i rullstol. Innan hon åker genom den kommer hon på att hon har något hon bör plocka av sig innan scanningen. En stegräknare. 

 

Igår fick jag ett mail av en kompis som liksom jag jobbade på studentpuben när vi pluggade. Träning var inget jag sysslade med och festerna var fler än vad som kan räknas som sunt. Detta var tio år sedan och vi har ingen kontakt förutom sporadiskt på facebook. Det var flera år sedan vi pratades vid och han skriver: Hörru? Hur fanken blev du en av nordens (norra Europas?) bästa lång(ultra)löpare??

 

Det är en fråga jag ställer mig om och om igen och har inget riktigt svar. Förutom att slumpen fick mig att börja springa och kroppen visade sig vara uthållig. Hur som helst är jag väldigt glad att det blev som det blev och känner mig lyckligt lottad att jag just nu har möjlighet att få leva drömmen. Att få springa och resa. Massor.