LFA

Cykelpass till Grådvärgarna

Nu har skolan slutat så i slutet av förra veckan jobbade jag på dagis. I onsdags cyklade jag en omväg runt Glan och efter 53 km var jag framme hos Grådvärgarna i Svärtinge. Det var inte några småväxta rumpnissar som bodde i skogen utan väldigt söta små barn. Jag trodde förskoleavdelningar hette Hallonet, Pippi, Gullvivan eller något annat gulligt. Så fel jag hade. Passade dem hela dagen och fortsatte längs Glan och vidare till Kimstad där Grebyrundans fjärde deltävling gick av stapeln. Fem kilometer i ett inte helt trivialt elljusspår. Närmare bestämt sjukt kuperat. Kändes bra men jag hade inte det lilla extra att ge med 80 cyklade kilometer samma dag i benen. Vann loppet men var 30 sek från min bästa tid på rundan, vilket innebär 21:40, som jag var nöjd med och cyklade glatt de 20 kilometrarna hem till Norrköping. Där gjorde jag inte så många mer knop denna dag.

I torsdags joggade jag en timme i spåret vid Lundshagen innan jag begav mig till nästa dagis på listan. Här var barnen om möjligt ännu mindre och efter att ha bytt jordens bajslöja klädde vi på allihop galonkläder. De minsta bestod inte av så mycket mer än just galonkläder, sydväst och en fotsid reflexväst. De vankade runt som zoombier då de inte kunde prata och letade efter närmaste vattenpöl. De som trodde sig kunna prata försökte göra sig förstådda med blandat resultat, och stampade i marken när jag för femte gången frågade om de kunde försöka förklara en gång till. Under eftermiddagen lekte vi inne och jag tror jag lyckades hindra alla som i obevakade ögonblick käkade lego. På vägen hem tog jag en sväng i bassängen. Var tråkigt utan sällskap så jag pallade bara 50 min. Åkte hem och bakade tekakor istället. Såg även på Diamond league från Bislett stadion i Oslo. Han hade tur den där killen Bolt. Behövde inte ens springa ett helt varv utomhus medan jag kämpade på i 24h i tunneln under själva stadion.

I fredags hann jag inte någon träning innan jobbet då jag redan halv sju tog emot morgontrötta barn i dörren utrustade med snuttefilt och favoritkaniner. Vid frukosten blev det inte rätt stol, haklapp och mat för alla men jag tror de blev mätta. Hjälpte sedan två killar i fyraårsåldern att väva. De hade hittat sin grej och berättade glatt att båda skulle bli syslöjdsfröknar när de blir stora, innan de gick ut och letade daggmask i rabatten.

Byggde sedan vulkaner i sandlådan. Då vi inte hade någon lava och aska att tillgå fick potatismjöl och glitter bli substitut.

Samlade sedan kidsen i discorummet och läste en bok som handlade om en Darth Vader som tappat benet och plötsligt var dagen slut och jag cyklade i spöregn 30 km till Vånga där det var kalas. Barn, hundar och vuxna överallt i huset och mellan smörgåstårta och vanlig tårta hann syrran och jag göra tabataintervaller på verandan. Intensiva övningar som innefattade armhävningar, benböj och mage. Cyklade sedan vidare till Linköping. 40 km i inverterad medvind, men det gick ändå skapligt fort med tanke på veckans träningsmängd och att framhjulet ville lossna.

På lördagens morgon blev jag serverad Ägg Benedict till frukost. Toast med pocherat ägg, bacon och hollandaisesås för att min motståndare hade failat och missat att göra coreövningar en dag. Nästa straff är att man måste bjuda den andra på en fin paraplydrink på krogen. Gäller att inte missa sina övningar. Hemmagjord bränd müsli på detta och frukosten var komplett.

Lördagen visade sig från sin bästa sida och vi gjorde en utflykt till Peters familjs torp vid Lilla löpgöl. En sjö som är vad den heter. Alltså en sjö man badar i efter löpning vilket vi också gjorde när vi avverkat 45 min på fina skogsvägar. Sedan lyckades jag bli den första som tappade delar av husgerådet ner i sjön i form av en sked och senare även lite potatis. Kände inte för att dyka i efter grejorna även om jag som bonus enligt uppgift skulle ha kunnat rädda en polygrip som legat där ett par år.

Lyckades även få den största stickan någon fått i foten på denna brygga. Stor som en tandpetare och krävde inblandning av tre personer och en kniv innan den hittade ut. I övrigt var det en lugn och skön dag på landet.

Idag var det dags för mitt första långpass sedan skadan. Två timmar löpning på skogsstig stod på schemat men först såg vi klart på gårdagens film vilken var Chariots of fire eller på svenska Triumfens ögonblick. Brukar normalt inte se på film en söndagsmorgon men när den är en kultfilm från 1981, handlar om löpning och dessutom har grym vinjettmusik vill man veta hur den slutar. Två löpare, en från Skottland och en från England får åka till Parisolympiaden 1924 och springa banlopp. En intressant film där dåtidens löparoutfit hade mer att önska. Sedan fick de även gräva sina egna startgropar med hjälp av en liten trädgårdsspade. Under långpasset visade mig Peter att Linköping faktiskt har mer skog än den som finns i Rydsskogen. Mådde lite illa innan passet. Nej jag är inte preg. Det blev bättre när vi via fårhagar, kohagar, ett MTB-spår kommit till LOK-milen i Vidingsjö. Höll ett bra tempo första halvan men sedan började magen leva sitt eget liv igen. Sista halvtimmen var en plåga, men jag spydde lite i en buske och genomförde mina två timmar även om tempot i slutet sjönk till en icke försvarbar nivå. Vi får väl kalla det ett test på hur väl omhändertagen man blir när man kommer tillbaka. Försökspersonen klarade testet och jag fick te med färsk ingefära och en filt. Ville sedan spy igen när jag såg lunchen så jag hoppade den och åt en banan. Det var här jag verkligen insåg att något inte var som det skulle, jag som alltid är hungrig och inte van att vara ynklig.

Efter en timme på soffan fick jag rycka upp mig. Presenten, eller i min värld, straffet jag fick när jag sade upp mig i december skulle inkasseras. I form av att spänna fast sig i en stor boll och rulla nedför en slänt. En passande aktivitet en dag då man redan spytt. Meddelade Nina att galonkläder kunde vara en bra idé med tanke på mitt tillstånd. Tänkte på alla trevliga människor jag fått förmånen att lära känna och alla roliga saker jag fått göra i mitt liv innan jag kröp in i bollen. Men det gick bra, var inte så läskigt, och jag tror nästan Nina skrek mer än mig. Nu sitter jag i min soffa och därifrån har jag inga planer på att förflytta mig mer än till sängen lite senare, efter dagens oväntade bantningskur. Jag inser varför man bör äta. Man blir fasen inte pigg utan mat.

KOLLA PÅ VÅR ZORBINGFÄRD HÄR :-)

Med mustasch i Istanbul

Vissa undviker att åka till oroshärdar, medan andra flyger dit. I onsdags natt landade jag i Istanbul. Checkade in på ett hostel i en stadsdel som heter Kadiköy. En stadsdel där de flesta affärerna sålde proteser, gördlar, stödstrumpor och annat som kan stärka upp en stackars kropp.

I denna stad åker man båt på Bosporen dit man ska och på torsdagens morgon åkte vi till ön Büyükada. Där finns det inga bilar utan man åker häst och vagn. Men vi sprang istället en timme på den bergiga ön vilket tydligen var ett sällan skådat fenomen med tanke på de skrattande kuskarna. Letade oss uppåt till öns högsta punkt genom den lilla staden som övergick i skogstigar. Vi hittade ett övergivet kråkslott, en orm och några ödlor. Med risk för att få en allergisk reaktion av alla turister tog vi sedan ett dopp, åt en döner och åkte tillbaka till Istanbul.

Som alla vet har det varit oroligt i Turkiet de senaste veckorna. Premiärministern har slutat lyssna på folket och de tycker han agerar som en sultan. Droppen som fick bägaren att rinna över var när han gick ut med att han vill hugga ned träden och bygga ett shoppingcenter i Geziparken som är en av de få gröna oaserna i staden. Detta resulterade i att folk har ockuperat detta område. På Taksimplatsen är det demonstrationer dygnet runt och man har satt upp barrikader på gatorna så att polisen inte ska kunna komma in och i parken bor folk i tält. Dit åkte vi på eftermiddagen. Stämningen var som på en festival fast utan band. Folk var trevliga och det fanns ställen där man kunde få gratis mat. Var väldigt spännande att vara där det händer just nu och efter att gått runt ett tag satte vi oss i en trapp framför en scen. Ett gäng gick upp på den och vi får förklarat för oss att det var några av Turkiets mest kända artister. På min fråga om de varit med i eurovisionsschlagerfestivalen fick jag ett skratt till svar. Men istället för att sjunga skrek de precis som alla andra ut kampsånger. En kvinna vi pratade med beskrev folket i Turkiet som en lycklig smurffamilj och premiärministern Erdogan som den elake trollkarlen Gargarmel som ser smurfarna som sina fiender och ibland vill äta upp dem. När vi gick från platsen strömmade mer och mer folk dit men vi åt istället en grillad fick och åkte hem.

Utrikeskorrespondent in action på plats i Istanbul. Konstaterade att det dracks mer kaffe än kastades gatsten.

Fredagen började med en morgonjogg längs strandpromenaden. Sedan var det den stora turistdagen som ändå började lite genuint. Vi satte oss på ett gatucafé där möblemanget var gjort för dvärgar och drack turkiskt kaffe som till största delen bestod av sump och shoppade sedan några kilo nötter och te på kryddbasaren. Efter det gick vi till Hagia Sofia som byggdes som en kristen kyrka på 500-talet men omvandlades sedan till moské och på senare år blivit ett museum. Den tillhör ett av världens arkitektoniska mästerverk och innehåller många fina mosaiker. Fast det coolaste var klottret på en balustrad som några vikingar runristat på 1000-talet.

Blå moskén fotade vi endast utifrån men vi gick ned i Basilika cistern. En vattenreservoar från antiken där man kom lång ifrån gatans sorl när man vandrade bland de mäktiga pelarna. Det bisarra huvudet på bilden är en Medusa. Ser man på hennes ansikte kan man förvandlas till sten.

På kvällen gick vi ut och åt på turkisk restaurang. Fick genuint sällskap av en man från Istanbul som bland annat berättade om alla bilar han haft i sitt liv. Avslutade kvällen på Viking Metal Bar där alla hade skägg.

På lördagens morgon sprang vi upp på Lilla pinjekullen. Ingenting i Istanbul är platt och inte heller denna runda. Tolv kilometer avverkades på 75 minuter och när vi sprang hem fick jag sjukt ont i låren. Mina ben är inte så vana vid löpning än blev jag varse och definitivt inte i denna lutning.

Efter löpningen gick vi till en riktig turkisk hamam för att bli rena. Jag blev instruerad att klä av mig naken och gå in i ett marmorrum där jag fick sätta mig vid ett handfat och ösa vatten över mig med ett plastkar. När det var min tur lade jag mig på marmorbordet i mitten av rummet och en äldre kvinna i leopardtrosor började skrubba mig. Jag trodde att jag var någorlunda ren men det var en ansenlig mängd korvar av död hud som avlägsnades från min kropp. Sedan blev jag grundligt intvålad innan jag var klar.

Anledningen till att vi åkte till Istanbul var att vi var inbjudna till ett turkiskt bröllop. Det började vid sju på kvällen med ett cocktailparty på ett av stadens fina hotell. Sedan fortsatte vi in i en sal där maten stod uppdukad vid borden. Det kändes som att komma in i Big brother huset. Allt filmades och fotades. En lång kameraarm svepte över lokalen och fotografer sprang omkring överallt. Efter en stund kom brudparet in och satte sig vid ett bord i mitten av lokalen. Några släktingar anslöt och något som mer liknade en talkshow än en vigselakt tog vid. Festen fortsatte med att vi blev serverade mer mat och ett alldeles för högljutt liveband spelade upp till dans under tiden. Folk var mer intresserade av att dansa än äta och det kan man förstå då många vägkrogar serverar bättre mat. Mellan rätterna deltog vi i en turkisk ringdans som sig bör och vid efterrätten plockades plötsligt den stora maskeradlådan fram. Peruker, kaninöron, stora solglasögon, maracas och hattar. Helt plötsligt kommer en snurrande tårta in på ett bord och brudparet dansade lite med den. Tyvärr åkte den ut lika snabbt som den kom in. Det man dricker i Istanbul är Raki. Det är ett glas sprit som blandas med vatten och då får färgen av något man tvättar penslar i eller vatten i ett dåligt ursköljt mjölkglas. Det är inte gott men vi tog seden dit vi kom. Efter midnatt var det bara vi och några tyskar kvar och efter att ha dansat gangnam style med brudparet tog vi en taxi till bargatan. Där träffade vi två killar som guidade oss genom Istanbuls nattliv. En möhippa anslöt sig även till oss och festen fortsatte i en källarlokal. Där sjöng vi turkiska kampsånger innan vi fick skjuts hem till vårt hotell.

Maskeradlådan var ett oväntat inslag i de turkiska bröllopstraditionerna. Trots detta lyckades vi inte bjuda upp kvinnorna i huckle och männen i yoghurtreklamen.

Känner du någon gång att en fest tappar i tempo så ta på dig en lösmustasch. Med mustasch kan man inte ha tråkigt. Efter att ha hittat dessa i en låda under ett bord höjdes stämningen på bröllopet rejält, och den fortsatte ute på Istanbuls gator.

Efter att ha gått all in blev söndagen en seg dag. Städerskan knackade på dörren vid elva och vi rafsade ihop vårt bagage på fem minuter. Tog båten till Kariköy där vi besökte en underjordisk moské. Var lite halvt bisarrt då de hade ett rum upplyst med grönt neonljus där det fanns två sarkofager med stora turbaner på locket. Den kjol jag fick låna för att vistas i lokalen hade också mer att önska. Nöjda över vårt turkiska veckoslut flög vi till Amsterdam där vi hann med belgiska våfflor, tibetansk mat och strosande bland fönstren i Red light district.

Kan rekommendera ett par dagar i Istanbul. Här har man inte tråkigt.

Morgon i mossen

Nu har jag fått börja löpträna regelbundet om än inte med lika hög intensitet och med lika många mil i veckan som jag är van vid. Fast ändå, och jag inser under varje pass hur roligt jag tycker det är att springa. Men jag är fokuserad och tar väldigt seriöst på alternativträningen fortfarande. Känns rimligt och inte alls svårt att motivera sig till när jag förra veckan fick ett kvitto på att jag är lika stark som innan om än inte starkare.

Lördagen började med 90 minuter vattenlöpning i strålande sol, och nej, vi hoppade inte från sjuans trampolin. Efter en second breakfast gav jag mig iväg till mossen. Vagnsmossen som ligger i närheten av Ensjön var målet. Cyklade elva kilometer och begav mig in i skogen i den riktning jag hade för mig att den befinner sig. Men jag hittade den inte utan plötsligt befann jag mig mitt i en tät skog. Blev irriterad då jag var inställd på detta pass och hittade en liten fuktig plätt där jag började min intervallträning som innebar 30 gånger 40 sekunder springa och 20 sekunder jogg. Stället var alldeles för litet och jag beslutade mig för att köra dem på en liten skogsstig istället. Kändes som jag flög fram och det var så himla kul. Dagens idrottande slutade inte här. På eftermiddagen ordnade Nina med fotbollsskola. Det var egentligen Ameli som skulle lära sig spela fotboll men jag kan inte heller och dessutom behövdes det medspelare. Vi gav oss iväg till Domarringen och fick lära oss dribbla, finta, nicka och att ta ned bollen innan vi spelade match.

Vår laguppställning där deltagarna hade varierande bollkontroll. Istället för skogaholmslimpa, prickig korv och nyponsoppa med cornflakes som vi fick på fotbollsskolan när jag var liten blev det skumpa, ost och kex efter vi lärt oss grunderna inom denna rätt tråkiga och svåra sport. Jag kan springa. Men att samtidigt hantera en boll är för mig en omöjlighet.

Att ett par tusen sprungit Stockholm maraton under dagen var sekundärt, för det var fotboll som var dagens sport. Jag bröt min svit på sex starter i Stockholm men hade istället blivit bättre på fotboll. Det visade vi folket på Tjalves afterrun party hos Tummen i slakthuset. In med bollen i mål och olé olé kördes på repeat blandat med andra fotbollslåtar. Trots detta gav vi ändå en del cred till de som presterat bra längs Stockholms gator under dagen.

Nu har våra mysiga söndagspass börjat då vi åker ut till olika sjöar och springer. Sprang 50 minuter på kuperad stig vid Sörsjön, badade och bjöd på en låda punschrullar. Tre dagar löpning i rad och foten är check. Jippi.

I måndags tog jag en dags löpvila. På dagen hade jag hjälp av lördagens fotbollskola då jag skulle ha fotboll med sjuorna i skolan. Sjuor som dessutom hade idrottsprofil på schemat. Vi var på Skärblacka IP där jag själv gjorde en kort karriär för länge sedan. Det blev bara en säsong innan jag själv insåg att jag var ett hopplöst fall. Använde Ninas övningar och sedan fick de spela match. Efter jobbet cyklade jag Roxen runt med Charlotta. Där mötte jag min överkvinna och den triathlonsatsande tjejen körde slut på mig under de 11 milen. Det är konstigt. Man åker runt en sjö och borde teoretiskt sätt någon gång få medvind. Men det inträffade inte.

I tisdags blev det löpning igen, 45 minuter på blandat underlag. På eftermiddagen intervaller i poolen. På kvällen hade vi afrikainformation efter Tjalves träning. Förra veckan blev träningen istället skallgång efter Sölve 86 år som hade försvunnit i skogen. Eller som någon i klubben sa, att de hade letat efter Ötzi. Men han satt fast i en glaciär i 5000 år och Sölve hade varit borta i tre dagar. I januari åker Tjalve till Afrika. Det blir grymt, och man får gärna hänga på.

Detta kort togs klockan sju i morse. Nej jag är inte i Norrland och plockar hjortron utan jag har precis avslutat morgonens intervallpass i mossen vid Ensjön som jag denna gång hittade. Mycket bra start på dagen.

Charlotta försökte undvika att bli blöt om fötterna inför mosspasset. Hon hade sedan tenta klockan åtta. Misstänker att hon var den enda som åkte direkt dit med lera upp till knäna.

Åkte sedan som ungdom till Skärblacka på bussen. Kändes ovanligt att inte cykla, men i eftermiddag ska jag vidare till en oroshärd. Jag ska åka till Istanbul. Klassen jag hade på morgonen ville gärna följa med. Jag får ringa Peter och fråga om han tycker det är ok om jag tar med 24 livliga femteklassare att hålla ordning på samtidigt som polisen sprutar vatten och tårgas på demonstranter. Låter som att det skulle bli ett väldigt harmoniskt veckoslut. Sedan hoppade jag in och dansade vals med niorna. Killarna måste ju ha blivit nöjda över att få dansa med mig, med tanke på att jag blev kallad milf i korridoren häromdagen. Detta märktes dock inte. Men det blev några danssteg vid moppeparkeringen med de tuffa killarna som jag inte träffat på danslektionen. Nu står jag vid busshållplatsen. Några elever gick förbi och frågade varför jag inte cyklade eller sprang idag. När man ska iväg på äventyr får man ibland gå emot sina principer och ta bussen.

Skärblacka är Superbra

I söndags var planen att cykla runt Roxen. Dock kastade min träningskompis in handduken kvällen innan och då min förfrågan på facebook inte gav resultat gav jag mig ut själv. Hann bara till Norsholm innan jag hade hittat sällskap. Jag och min nyvunne kompis cyklade sex mil genom naturskönt landskap. Sedan blev jag ensam i motvinden när han begav sig hemåt i höjd med Linghem.

Cyklister stannar alltid och fikar. Därför blev det glass i Bergs slussar med Markus.

I måndags på väg till jobbet lärde jag mig att man inte ska leta i sin vänstra ficka med höger hand när man cyklar. Då ramlar man lätt vilket jag gjorde och fick lägga till ännu ett skrapsår på mina ärriga knän. I slutet på dagen skulle jag hålla i en lektion med baseball. Hade ingen aning om hur det spelet fungerar men efter lite googlande lyckades jag genomföra lektionen. Denna vecka har jag jobbat på Mosstorpsskolan, skolan där jag själv gick i Skärblacka. Detta innebar att jag fick springa dagens 20 minuter på kända stigar. Spåret som skolan använder sig av går i skogen och jag kom ihåg var fusket finna. Det använde jag mig dock inte av utan förlängde så att jag fick mina minutrar. Utan smärta. Cyklade som ett oljat troll till stan efter lektionen för att hinna till en inspelningsstudio. Kände mig som en stjärna när jag stod i hytten med hörlurar. Nu var det dock inte en låt jag skulle spela in utan något så oglamoröst som en jingel för stadsloppet som ska sändas i TV. Gick på fem minuter och sedan hoppade jag i poolen för ett intervallpass med Anna och Charlotta. Men det var efteråt den stora utmaningen började.

Vi hoppade från femmans trampolin. Kan inte känna att det var kul att stå däruppe, men jag kunde såklart inte banga. Efter ett skrik var man nere och skyltarna skulle ha visat noll poäng. På lördag ska vi kanske hoppa från sjuan. Jag vet inte om jag vågar.

Min upptrappningsplan gällande löpningen ser ut som följer:

Dag 1 – 5 min
Dag 3 – 7 min
Dag 5 – 10 min
Dag 7 – 15 min
Dag 9 – 20 min
Dag 11 – 25 min
Dag 13 – 30 min

Eftersom jag hoppade över den första dagen var jag igår uppe på dag 11. Samma dag som Superloppet i Skärblack skulle gå av stapeln. Ett roligt lopp på hemmaplan och i teorin skulle man kunna ha anmält sig och joggat de 5 kilometrarna på just 25 minuter som var dagsplanen. Jag var i valet och kvalet. Hade inte haft någon smärta på fyra månader men vad är en liten tävling i Skärblacka mot att få tillbaka en skada som kan äventyra framtida märsterskap.

Ni får inte skvallra till någon men jag anmälde mig till tävlingen. Jag sa till folk att jag skulle jogga men visste innerst inne att det inte skulle bli så. Uppladdningen blev besök hos en farmor. Sådana besök kan rekommenderas. Småkakor är som dunderhonung och kan göra den svagaste stark. Värmde sedan upp på cykel i 15 minuter och därefter lätt jogging i fem minuter. Nu hade jag 20 minuter kvar av min löpardos för dagen. Starten gick och det kändes bra. Så bra. Första kilometern gick på 3:40. Jag skulle ju jogga. Vid två kilometer hade jag avancerat från position fem till att ligga trea. Bestämde mig för att ligga kvar där och inte öka. Jag var stark och mitt steg kändes bättre än innan skadan. Men jag skulle ju inte springa fort. Faktum är att jag tangerade mitt pers på distansen och behöll min placering ända in i mål. Efter de fem kilometrarna som dock saknade 200 meter stannade klockan på 18:56. Vilken lycka, och vilken idiotisk chansning. Men det hade fungerat. Kände inget i foten under loppet och inte efter. Ibland lönar det sig att chansa.

Tjalve visade sina färger genom att plocka flera av pallplaceringarna i Superloppet. Dessutom fick man kasta bollar i hål där vinsten var saltgurkor. Bara en sådan sak. Skärblacka är superbra.

Efter loppet blev jag full och köpte en startplats till Stockholm maraton på Blocket. Ja jag skämtar. Men det var vad jag skrev till Peter Holgersson i morse. Jag har inte fått någon reaktion på det än. Nej någon start i Stockholm blir det inte förrän SM i augusti och full, ja det kanske jag blir någon gång innan dess. Nu ska jag hålla mig till planen och dessutom fortsätta träna alternativt under upptrappningen och även delvis i framtiden.

På jobbet idag körde vi flaggleken i skogen. Det är lite som paintball eller laserdome fast utan gevär. Man ska erövra det andra lagets gömda koner utan att bli tillfångatagen. Riktigt kul och kidsen gick in för det genom att krigsmåla sig som Rambo med hjälp av en lerpöl. Sedan var det dags för ett pass i poolen igen. Vattenlöpningen som visat sig vara oerhört positiv för min löpstyrka. På kvällen gick vi och tittade på fotboll. IFK mötte AIK. Vi var ganska ofokuserade då det finns mycket saker som är roligare att prata om än att titta på planen i 90 minuter. Löparglädjen från igår kunde fått ett snöpligt slut när vi var på väg hem. En gubbe i elrullstol körde i hög hastighet på min fot. Det var inte skönt och han hade inte ens vett att be om ursäkt. Blicken han fick av mig var mördande.

7 härliga minuter

Hjälp. Långsamt håller jag på att förvandlas till en cyklist. Jag har cykelkläder. Jag åker på rulle. Jag har ett litet skavsår på tummen från växlarna. Mina byxor har blivit för trånga kring låren. Jag tycker till och med att det är lite kul att cykla. Om inte annat är det ett bra komplement till vattenlöpningen. Saken är den att så hög träningsdos som jag ligger på nu har jag sällan legat på, mätt i träningstid. Dryga 3 timmar om dagen. Om ni vill träffa en skadad del av Norrköpings elitidrottare är ett hett tips att hänga på Centralbadet. Där rusar vi fram i en svindlande hastighet av ungefär 90 meter på 5 minuter.

I lördags hjälpte jag pappa i trädgården. Återigen blev jag påmind om varför jag inte vill ha något hus. Drog stora grenar från en hög till en annan och fyllde åtta säckar med mindre grenar och löv. Sedan var det Göteborgsvarvet. På TV. Men det kanske var skönt, för det var ingen lek att ta sig igenom varvet detta år. Kommentatorerna diskuterade vilka som är de bästa löparna i Sverige just nu och nämnde Jerker Lysell i det sammanhanget. Coolt att jag får träna med honom.

Cyklade sedan till Linköping på fina vägar längs Roxen och träffade på exotiska djur.

Efter att varit ute och ätit gick vi hem genom grannstaden. Undrar om någon hittar rätt hus i detta kvarter. Varför göra det lätt när man kan göra det kryptiskt. Den dagliga coreträningen genomfördes sedan framför finalen i ESC.

Söndagen blev en vilodag. Men istället för att sitta helt still sopade vi mattan med pensionärerna på tipspromenaden i Vallaskogen. En enkel match där vi dels hade en avsevärt högre hastighet längs banan och dessutom plockade in både andra och tredjepris i kontanter. För promenader skulle jag enligt ordination från sjukgymnasten nu vara igång med. Sedan blev det discgolf i Rydsskogen vilket var en nära naturenupplevelse. Genom kärr, över berg, genom tät skog och nedför branter. Har ingen större lust att avslöja vad jag gick runt på men det var betydligt mer än par. I Gamla Linköping finns det dessutom en stor godisaffär där godiset är alldeles för billigt. Men det blev mest mandelsbiskvier vilka fick utgöra ett nostalgiskt mellanmål i nyponsoppa med grädde, innan kvällens hemmagjorda bearnaisesås. Vilken efter den skurit sig som tur var kunde räddas med hjälp av lite googlande på nätet.

Förutom att jag var idrottslärare på måndagen hann jag med 50 km på racern och ett pass vattenlöpning innan jag var funktionär i efteranmälningen på vårruset. Solen hade kommit fram under dagen och det var många tjejer som ville anmäla sig hos oss i tältet där det var lika varmt som i en kuvös. Gick sedan och scannade in startfältet då jag även skulle vara speaker i målgång. Tog på mig glasögonen för att känna igen vilka tjejer som susade över kullen de sista hundra metrarna.

Akta er tjejer. Tjalves brudar är på väg till starten i årets vårrus.

På tisdagsmorgonen blev det nästan två timmars vattenlöpning. Började tillsammans med Jennie och Nina och när de gick till jobbet kom istället Jerker och Elin. Rekord i poolen, under tio minuter var vi fem stycken löpare. Sedan blev det oväder, regn och åska vilket gjorde att vi inte fick vara kvar utomhus för badvakterna. Där inne gick strömmen så att klockorna stannade och vi fick köra våra intervaller på känn. Efter att haft ett par idrottslektioner där eleverna påpekade att de tyckte jag såg ut som en idrottslärare var det dags för träning igen. 63 km på vägarna ut mot Norsholm och via Söderköping tillbaka till stan. Jerker och jag drog varandra växelvis i motvinden och fick upp pulsen under passet där vi snittade 30 km/h. Hann äta ett äpple innan jag åkte till Hageby vårdcentral för att möta den somaliska killen som Jennie och jag hittade utanför Centralbadet förra veckan. Lämnade honom vid Tjalvegården och han hade fått ett bra träningspass i backarna.

Idag har jag fått peta in träningen lite där jag hittat små hål med tid. Är ett pussel att få till dagarna så man hinner med maximalt med grejer. Efter jobbet var jag på massage och trots att det är en rätt våldsam historia lyckades jag somna. Jag vet inte var jag hört detta men någonstans har jag läst att tjejer tydligen ofta fiser i sömnen. Detta hände under dagens massage. Faktum är att det händer mig med jämna mellanrum. Att jag vaknar av mina egna fisar. Efter 70 min i poolen var jag stugvärd i Tjalvegården. Det var inte så att jag var sugen men avverkade ändå 40 minuter intervaller på motionscykeln innan jag åkte hem och tog en välförtjänt kväll. Måste erkänna att man ändå blir lite trött av att träna mycket och att hela tiden vara på väg med det nödvändigaste i ryggsäcken.

Lyckligtvis kommer jag kanske ändå inte förvandlats till en cyklist fullt ut. Igår sprang jag 7 min. 7 min. Så lång tid tog det att springa runt kyrkogården, och jag hade inte ont under rundan, jag hade inte ont efteråt och jag har inte ont idag. Faktum är att jag inte har haft ont på tre veckor. Nu ska jag inte förhasta mig utan jag har fått ett upptrappningsprogram som jag ska följa slaviskt. Snart är jag tillbaka starkare än någonsin.

Idag när jag kom in i klassrummet efter lunchen möttes jag av detta. Snart är det verklighet igen.