LFA

Utebassängen

Om förra veckan bestod av en hel massa cykling så har början av denna präglats av vatten. I måndags var det premiär i utomhusbassängen och dessutom sol. Efter 105 minuter i sällskap av Jerker och Anna hade jag fixat till några snygga baddräktslinjer på ryggen. Sådana som brukar vara riktigt svåra att få bort hur mycket man än kämpar. På kvällen kom Sara och Hilda på besök och jag svängde ihop en moussaka. Det gick tydligen bra, för de sa att det var det godaste jag någonsin bjudit på. Nu säger detta inte så mycket om mina matlagningskonster, som jag dock vill understryka har blivit avsevärt bättre med åren. En gång när vi hade tjejmiddag gissade de på bacon när jag bjöd på en anrättning bestående av lax. Min bror är alltid skeptisk när han blir hembjuden till mig för han tycker jag lagar så konstig mat. Men det kanske mer beror på att han är kräsen i maten och mest lever på revbensspjäll.

I tisdags inträffade den stora pooldagen som resulterade i tre vändor till Centralbadet. Det började med att jag invigde Jennie och Nina i vattenlöpningens tjusning innan de skulle till jobbet. Sedan hängde jag några timmar på biblioteket innan jag och Jerker körde ett intervallpass utomhus. Istället för baddräkt hade jag en axelbandslös bikini för att samtidigt jobba på den perfekta brännan. Dess förmåga att sitta på plats hade dock mer att önska. När jag tog i satt den mer under brösten än på dem. Huruvida detta var synbart för andra i poolen måste en utomstående betraktare avgöra men jag intalade mig att plasket runt omkring var tillräckligt kamouflage. Efter några timmar på fritids var det dags för pass tre, vilket blev simning. Under en dramatisk himmel bestående av mörka moln och sol avverkade vi en timme crawl efter att Peter till slut hittat ut ur omklädningsrummet. Intervallerna i mitten på passet gav bra puls och jag var nöjd över dagens träning som avslutades på Munken med tjalvekompisarna som kom från intervallträningen.

I onsdags fick jag en överraskning på jobbet. Vid lunch kommer några barn och säger att det kommit en avi där jag fått ett paket som enligt uppgift skulle finnas i klassrummet. Det är inte ofta en vikarie får paket och jag tvivlade starkt på sanningshalten i påståendet men följde såklart med. Till min förvåning står ett paket på katedern. Jag sprättade bort tejpen och i kartongen ligger en liten kille i sexan. Fick inte ta med innehållet hem och det kanske var lika bra. Efter jobbet åkte jag ned på stan och inhandlade en mer vattenlöparvänlig bikini och avverkade 90 minuter i det soliga vädret. När jag kom in i duschrummet hade en kvinna tuppat av på golvet och hade fått hjälp av personalen. De hade tagit min handduk och lagt över henne. Men efter att ha duschat i samma rum som två manliga badvakter som mest stod och tittade på henne kunde jag be om att få tillbaka den.

Jennie och jag stod några timmar utanför Centralbadet och marknadsförde Stadsloppet. Detta festliga lopp på 10 km som går på Norrköpings gator den 17 augusti. Precis, ett roligt lopp ni måste springa. Frågan är om burksamlaren som Jennie delade ut en flyer till kommer att infinna sig på starlinjen. Dessutom värvade vi en somalier till Tjalves träningar.

Idag jobbade jag ute på landet vilket innebar 30 km cykling till skolan och en snabb raggardusch på toaletten innan jag mötte eleverna. En skola där man endast hade täckning på mobilen om man stod vid flaggstången eller en speciell björk på skolgården. Jag måste ha världens bästa jobb. På förmiddagen var vi på en trollmusikal där barnen i år 2 och 3 utklädda till troll, prinsessor, älvor, drakar och vättar bjöd på en fin show. På eftermiddagen byggde vi hus, inspirerade av Gaudi, med hjälp av gamla toalettpappersrullar och sedan blev det en eftermiddag i solen på pappas altan.

Efter att snart ha cyklat hem de 30 kilometrarna har jag faktiskt inga planer för kvällen. Ovanligt. Då kan det säkert tänkas bli något mer pass innan dagens träning kan läggas till handlingarna. Ja jag vet. Jag är beroende. Men det är ju så roligt att träna. Återigen, jag har dessutom världens bästa jobb. Jag får hänga med coola barn hela dagarna samtidigt som jag har massor av tid till träning. Det känns fint att kunna leva drömmen.

I morse när jag skulle till jobbet stötte jag på ett hinder. En plastdinosaurie gjorde ett tappert försök att hindra min väg i närheten av Himmelstalund. Efter noga övervägande beslutade jag mig för att våga åka vidare ut från stan.

Blacka Rasta

Det är ju inte så roligt att läsa om alla mil jag gjort på cykel den senaste tiden. Men det är på den jag har tillbringat mycket tid. Detta har bland annat resulterat i att jag har blivit snabbare på att cykla. Så snabb att jag behöver ta omvägar för att jag ibland kommer fram för tidigt dit jag ska. Dessutom har jag lyssnat väldigt mycket på radio och kanalen som gäller är P3. Favoritprogrammet är Krister och Carpe Fucking Diem. Har även varit annorlunda att följa doktor bögs äventyr i Libanon i programmet Verkligheten. Har lyssnat så mycket att det inte kändes mer än rätt att för första gången i mitt liv börja betala TV-licens när tanten från Radiotjänst ringde upp mig. Ett vuxet beslut.

I torsdags tog jag faktiskt en vilodag. Visst, det är klart att jag inte var helt orörlig. Det blev ändå några mil på cykel trots allt. Men mer med betoning på utflykt. Vi cyklade till en mosse och sedan några gravhögar utanför Vikingstad. Läste bok med en gravkulle som ryggstöd och kollade på backsippor. Lite pensionärsvarning på upplägget och det var just sådana som förutom oss rörde sig i närheten. Men det var lugnt och skönt och dessutom blev avslutningen ett besök på kolgrillen i Bergsrondellen i Linköping. Där var det som att komma in på en restaurang i mellanöstern. Grillat lamm, nygräddat bröd och doften gjorde detta till en genuin upplevelse. På kvällen var det konsert och mat på Munken. Division of Laura Lee som var riktigt bra. Denna dag började även utmaningen att göra tio minuter mage och kärnstyrka varje dag.

Har vikarierat på de flesta skolorna i Linköping när jag bodde där, men att skolorna har en egen skog var mer än jag visste.

I fredags hade jag tid hos en sjukgymnast som enligt vissa källor ska vara regionens bästa när det gäller att ha koll på löparkroppar. Då han har sin praktik i Linköping fick det bli en cykeltur dit. Med racern gick det snabbt och jag hade god marginal att efter de 65 kilometrarna slå mig ned i solen och äta min matsäck innan besöket. Jag har som sagt inte ont längre men hade blivit beordrad att gå till en sjukgymnast för att få en plan över hur jag kommer tillbaka i träning igen och tips på övningar som stärker upp de muskler jag inte använt på länge. Efter besöket cyklade jag hem igen och hade fått ihop 13 mil cykling. Andra skulle säkert ha tagit tåg eller bil men jag jobbar inte riktigt så.

På vägen hem var det dramatik i Åby. Det var inte vanlig eldning av löv som orsakade detta inferno utan ironiskt nog brann det i eldabutiken. Fick ta omvägen över branta intervallbacken för att komma hem.

Svängde ihop en citronpaj och tog bussen till Blacka för att grilla med Anna och Kjartan. Bra start på helgen. På väg dit noterade jag att detta event på orten kändes lite fel i tiden. Det var i kiosken i bakgrunden jag under min uppväxt köpte mitt lördagsgodis på klassiskt sätt genom en lucka. Man fick peka på vilka godisar man ville ha och såklart ångrade man sig några gånger uner tiden den lilla vita papperspåsen tryckt med färgglada bubblor fylldes på.

Skärblacka, det samhälle jag växt upp i, brukar ibland kallas Sveriges Kingston. Det beror på att det spelas väldigt mycket reggae där och det mest kända bandet är Kalle Baah som spelat tillsammans i över 30 år. Den 11:e maj 1981 avled reggaelegenden Bob Marley och Kalle Baah arrangerade en spontan minneskonsert på bakgården på Sågvägen i Skärblacka. Sedan dess har en minneskonsert hållits årligen på lördagen närmast dödsdagen den 11:e maj för att hylla legenden.

I lördags var det den 11 maj och efter 90 min vattenlöpning anslöt jag mig till folket utanför Folkets Hus för att grilla korv, dricka öl, träffa gamla kompisar och lyssna på musik. Solen strålade nästan lika mycket som på Jamaica och festen fortsatte hela kvällen och långt in på natten i folks trädgårdar.

Det är tidigt när klockan ringer. Du ska upp och iväg och slita hund. Tiden pekar varningens finger
Stanna till en stund. Det är en massa som jobbar med massa. De kör flis för att tjäna flis. Pappor som jobbar med papper. Allt under skorstenens dis. Billie Rude Boy åh Billie Rude Boy.

På natten när jag skulle med bussen sprang jag en sträcka. Var inte meningen, men kom hastigt på att jag inte ville övernatta i Skärblacka. Kände inget i foten av det vilket var underbart. Men jag tror inte att planen var att min upptrappning skulle börja med att springa snabbt på asfalt i Conversedojjor på natten. Sjukgymnasten i Nyköping nämnde inget om det upplägget. När man ser videon här under blir man sugen på att springa igen. Intervaller på bana där man är riktigt slut efter passet. Snart får jag också vara med och leka på tartanunderlaget även om mitt intervalltempo är jogging i jämförelse med Christophe Lemaitres hastighet. Denna natt fick jag istället glädja mig över att kidsen på busshållplatsen inte trodde på mig när jag sa hur gammal jag är. Efter att ha visat legitimation och berättat för dem att livet inte är slut när man ska fylla 35 år fick jag en kram av hela bunten.

Även söndagen blev en träningsfri dag, förutom styrkeövningarna. Efter besök på en konstinstallation med rökande stubbar och orkesterkonsert i Trädgårdsföreningen tillsammans med bakfulla studenter blev kvällens film klassikern The breakfast club. Fem missanpassade ungdomar som börjar gilla varandra. Några yngre versioner av dessa är vad jag ska roa mig med idag.

Cyklar vidare

Här är domen. Vore bra om läkaren hade skrivit på svenska så jag själv förstår vad det är för något djävulskap som intagit min fot. Nu har jag inte sprungit på fem veckor, men är lika glad för det, trots att jag har ett par kvar med alternativträning. Stressfaktureringen är inte så dyr men den tar sin lilla tid att betala av.

I onsdags skulle våren sjungas in. Även om barnen på skolan sjöng fint lyckades de inte riktigt få till det rätta vädret och jag var glad att ceremonin inte varade längre än en kvart. Cyklade hem med en omväg på ett par mil och begav mig till det första eventet i vår funclub , som var the valborg experience. Detta är en nybildad klubb där man helt enkelt gör roliga saker tillsammans. Denna premiärdag provade vi Zumba.

Fame. Im gonna live forever. Himla tur att jag inte vågade vara med trots att min fot är helt symptomfri. Att lyckas göra saker med armar och ben samtidigt är inte riktigt min grej.

Sedan cyklade vi till Ninas föräldrar där det var FF. Grillade, lekte ute och körde singstar. Det var mer folk i buskarna än i mörkret på den blöta gräsmattan när vi hade irländsk julafton.

Våren kom första maj och hur kan man hälsa den välkommen bättre än på en filt i solen inne i glans gamla kalkbrott. En dramatisk plats omringad av stenväggar där det när det är säsong växer orkidéer. Blev även några mil transportcykling hem från Vånga. En helt träningsfri dag var jag inte beredd att ge min kropp.

I torsdags cyklade jag till Linköping för att heja på löparna i Rosenkällaloppet. Blev inte särskilt förvånad över att det var motvind. Är visst alltid det till Linköping. Det var Korpen som anordnade detta motionslopp med start vid Vidingsjö motionscenter. Ett lopp där löparna hade blandade ambitioner. En hörde jag fråga sin kompis hur man skulle knyta skorna medan vissa elitlöpare gav sig ut på en seriös uppvärmning men lyckades missa starten. Starten som det visade sig gick två minuter tidigare än den skulle. Ett lopp där man ibland fick stanna för att fråga om vägen och i slutet kunde planera sin egen målgång då det var oklart hur man egentligen skulle springa den sista kilometern. Hur som helst ett trevligt lopp och tävlingar är den bästa träningen.

På fredagen började Tjalves träningshelg. Såklart utan löpning för min del vilket innebar ett pass i bassängen innan vi drog igång Amazing race. För er som inte sett det på TV går det ut på att deltagarna ska lösa olika uppdrag på tid. I vår tävling skulle de bland annat ordna en spontan löptävling på 50 m med folk från gatan som deltagare, vilken skulle filmas. Utöver detta hitta lösenord, lösa gåtor, fota sig med personalen på Hemköp, fota sig vid en staty och hämta program på bion. Olika vägval gjorde att distansen för grupperna blev mellan 12 och 15 km och de kom tillbaka riktigt svettiga. Jobbigast blev det för gruppen som sprang till Johannes kyrkogård istället för Södra kyrkogården för att leta efter när en viss tant dog. Antalet gravar var oändligt där de förgäves sprang runt mellan raderna. Vi stillade sedan hungern och släckte törsten på Munken som vi brukar.

Inte så många som känner till att det finns hällristningar i närheten av Egnahemsgatan. Men nu vet ni och Tjalvelöparna det.

Här har vinnande laget kommit till Hörsalsparken där jag satt i egenskap av en historisk person. För att lista ut att jag var Gustav Vasa fick man bara ställa ja och nejfrågor. Förutom besöken av tävlingsdeltagarna hjälpte jag två lettiska pensionärer hålla kartan rätt så de hittade till turistinformationen. Dessutom frågade två kids om jag kunde köpa ut sprit och några alkisar ville diskutera mina löparskor.

I lördags avverkade jag 90 min vattenlöpning där jag fick till en halvtimme pulshöjande intervaller. Mycket nöjd kunde jag sätta mig vid ett dukat frukostbord i Tjalvegården där de andra precis kommit tillbaka från morgonjoggen. Sedan kom vår hemliga gäst i form av Anton Danielsson. Han berättade om sin karriär, träning och framtida mål. Det var både intressant och roligt och vi är glada att han inte längre gråter när han står på startlinjen. Han berättade även om hur han och hans bror Oskar tränade intervaller när de var mindre. De ställde in klockan och när ljudet kom ryckte de iväg för att springa ifrån pipen som de låtsades vara Kenyaner.

Nästa pass var rockgympa ledd av mig i solen. Funkade bra att jag hoppade på ett ben och sedan fick hjälp av mina sidekicks Elias och Nina. Vi blev något oroliga när brandbilen rullade in. Förra året fick vi en nota på ett par tusen efter popcornspoppning, men det visade sig att den hade kört fel och vi kunde pusta ut.

Vi fortsatte med brännboll och sedan ett sista träningspass som innehöll tävlingsliknande förberedelser inför tävlingen dagen efter. Under tiden satte jag mig på motionscykeln inomhus och trampade på i 75 min. Lönen för dagen blev hämtpizza och film. Passade väldigt bra när Anton sagt att just det inte alls är så tokigt att äta dagen innan ett lopp.

Igår gick Kanallöpet mellan Ljungsbro och Borensberg av stapeln. När man inte kan springa får man heja. För att få träning cyklade jag såklart de sex milen till starten. Det var ingen lek och jag förstod att detta skulle bli en av de värsta halvmaror flera varit med om. Motvinden var inte att leka med. I de flesta lopp får man både medvind och motvind men när man springer längs en relativt rak kanal får man antingen eller och denna dag var det motvind av rang. Jag cyklade till fyra kilometer för att heja på alla löpare. Sedan var min plan att hinna till målgång. Detta blev ett riktigt träningspass och jag missade den ändå med några minuter. Efter häng i solen en stund begav jag mig de 75 kilometrarna hem. Var nöjd över dagens 15 mil och glad över att få fylla på med energi i form av soppa och bröd hemma hos Jennie där vi avhandlade boken vi läst och mycket annat intressant.

Flera i Tjalve gjorde fina resultat med tanke på förhållandena. Jag cyklade längs sträckan och hejade på. Tog sedan väg 34 mot Linköping i likhet med de flesta som sprungit loppet och sedan vidare hem. Jag vill här i detta forum poängtera att jag inte är trött på livet. Jag äger en cykelhjälm och använder den normalt sett. I synnerhet då jag cyklar på en motortrafikled. Men kom på efter fem kilometer i motvind att den låg kvar på hatthyllan.

Cyklar runt

Denna vecka har jag cyklat 40 mil. För att genomföra Vätternrundan kan man på vissa forum läsa rekommendationer om att 100 mil i benen fördelade på 10 veckor är en bra grund att stå på. Alltså är jag redan nu på god väg att vara väldigt bra förberedd. Men jag är inte det minsta sugen på att cykla runt den sjön. Jag förbereder mig för att kunna springa igen. Springa långt.

I måndags cyklade jag Glan runt efter att jobbat på en skola där en lärare hade bättre koll på mina tider på Lidingöloppet än jag själv. En sjö utanför Norrköping där det varje år arrangeras ett cykellopp på 70 km. Efter en riktig dipp har deltagarantalet återigen ökat till några hundra. På åttiotalet var det 11000 som cyklade runt sjön och jag minns att jag själv cyklade runt med min rosa flickcykel tillsammans med pappa när jag gick i mellanstadiet. Då var det fest runt vägen. Spelmanslag på cykelkärror och gurkor i Skärblacka. Lika festligt var det inte i måndags när det regnade, blåste och jag var enda deltagaren. Bättre blev det när jag efteråt fick bratwurst, surkål och tysk öl hemma hos Jennie. Att sedan få mysa in sig i soffan till en tysk film toppade kvällen.

I tisdags regnade det inte men blåste orkan. Jag höll i en föreläsning i Linköping där beräknad ankomsttid var halv sex. Jag trodde min tidsmarginal gjorde att jag kunde få några bonusmil i benen på vägen dit. Detta visade sig omöjligt. Det är svårt att cykla in i en vägg och eftersom jag stundtals blåste av cykelvägen kom jag istället en kvart försent. Efter min dragning hade en löparrunda längs Stångån utlovats. De sprang och jag fick cykla bredvid glatt påhejandes.

Det var på onsdagens morgon cykelproblemen började. Får väl erkänna att jag visste att man inte får ta med cykeln på tåget men planen var att spela dum och ovetande. När tåget stannar kommer lokföraren ut och meddelar att han inte skulle köra tåget till Norrköping om jag tog med cykeln. Då jag hade en tid att passa hade jag inget annat val än att ställa cykeln på perrongen. Fick ta mig hem till lägenheten snabbt och skrämma upp racern från sin vinterdvala. Handpumpade den hjälpligt och missade början på min massagetid. Cyklade sedan på fälgarna till pumpen vid Skvallertorget där jag mötte upp Anna för ett vattenlöpningspass i simhallen. Vi fick även sällskap av Jerker under de 90 minuterna som ändå gick väldigt fort.

I torsdags cyklade jag till pappa på morgonen. 27 km träning med en god frukost som mål, och sedan hem igen. Eller nästan. Fyra kilometer hemifrån fick jag punka och hade ny slang fast inga verktyg med mig. Då var det 60 min till jag skulle börja jobba på en skola 7 km från där jag stod. Jag hade blivit beordrad att inte gå några långa promenader innan stressfrakturen är läkt och gissade på att sju kilometer i cykelskor inte var exakt vad läkaren menade med detta. Men problem är till för att lösas. Kom på att Elin brukar cykla till sitt jobb som ligger precis där jag bor. Gick försiktigt de fyra kilometrarna, drog på mig jeans och en tröja på min oduschade kropp, tog en banan i farten och hämtade cykeln. En minut innan jag skulle börja rusade jag svettig in på förskolan där jag skulle jobba. Fick ta hand om ett gäng coola sexåringar som genast hängde i klasar från mina armar. En tjej påpekade att min tröja kändes lite kladdig på ryggen. Lekte hela eftermiddagen och när det blev städning var det en kille som helt enkelt slickade upp vattenfärgen från bordet istället för att torka bort den. Eftersom att cykeln inte stod kvar på perrongen där jag lämnat den dagen innan ägnades även dagen åt att med hjälp av åtskilliga telefonsamtal spåra den. Blev hänvisad till trafikverket, städpatruller och hittegodsavdelningar. När jag till slut fick ett nummer där en kille på Saab svarade hade han ingen aning om vad jag pratade. Att han skulle ha Linköpings spårområde på entreprenad var inget han visste om. Då gav jag upp.

Egentligen rätt logiskt att cykeln skulle stå på denna plats. Detta var det dock ingen som kunde tipsa mig om på telefon. Här ska tydligen cyklar som upphittats stå, om de inte hittats på en perrong, för då slängs de istället framför skylten som straff.

Efter att ha umgåtts med sexåringar hela dagen träffade jag Anna i simhallen på fredagseftermiddagen. Nu var det dags att utveckla vattenlöpandet till att bli ett intervallpass. Varvade korta och långa intervaller där jag till slut fick upp pulsen. Gjorde falafel hemma som inte riktigt blev som i gatuköket men goda ändå. Sedan såg vi en film på Cnema. Den handlade om valkampanjen mot Pinochet i Chile. Men den två timmar långa storyn skulle lätt ha kunnat komprimerats till en kvart.

I lördag gav vi oss ut på äventyr. Började med att planka in på Kolmårdens djurpark. Hålet i stängslet där jag fraktat in både tyska och amerikanska kompisar var lagat men det gick att åla under på ett annat ställe.

Lejon i granskog var en annorlunda syn från den nya linbanan. Där jobbade en gammal elev till mig men jag berättade inte hur hans gamla mattelärare tagit sig in i parken.

Fortsatte sedan till Bråvikenbrantens naturreservat där det blev lunch på stormkök och geocachande i Rövargrottan. En grotta där rövare enligt legenden kidnappade en piga som fick bo där och föda barn åt dem. Barnen ska ha åkt kana på dessa stenar vid grottans mynning. Var även vid Marmorbruket och kollade in blåsippor innan kvällens improvisationsteater och mat och öl på Munken. En maxad dag.

I söndags var det dags att nöta ännu fler mil på cykeln. Åkte över Svärtinge och vidare förbi Risinge och S:t Maria kyrka. Efter Mo Gård hade jag tidigare sett en spännande skylt med Silvergruvan 3 km. Bestämde mig för att utforska det närmare. När vägen tog slut hade jag inte sett någon gruva och enligt en gubbe låg den otillgänglig mitt ute i skogen.

Istället hittade jag denna intressanta skylt. Undrar om det är här symaskinerna får bo när de har pensionerats. Ett symaskinernas paradis.

Efter en överkörd grävling, ett överkört rådjur, en levande huggorm, en levande räv och 90 cyklade kilometer var jag framme på pappas veranda. Där kastade jag av mig kläderna för plötsligt var det sommar. Vårsolen är stark har jag hört men var inget jag tänkte på just då i min iver. Blev dock påmind senare på kvällen när jag bränt nästan hela kroppen. Efter några timmar cyklade jag hem de 30 kilometrarna för lite häng hos Nina.

Blev en bra vecka där jag varit riktigt träningstaggad trots mitt handikapp. Men de idrottsprestationer jag vill lyfta fram är de starka svenska insatserna under EM 100 km i Frankrike som gick av stapeln i lördags. Kajsa Berg tog EM-guld och med hjälp av de andra blev det även ett lagsilver. Grymma tjejer. Blir glad när jag tänker på dem och hur kul det ska bli att få springa igen.

Stressfrakturerad

I torsdags fick jag svar på röntgen. Stressfraktur. Så är det. För de som har koll och vill veta var den sitter har jag en spricka i calcanius, vilket innebär infästningen av hälsenan. Sedan var det något ödem också. Jag är alltså inte osårbar. Läkningstiden är beräknad till två månader. Det innebär väldigt många dagar utan löpning. Ni som är sugna på en löprunda i juni kan härmed anmäla ert intresse. Jag kommer vara taggad. Detta betyder också att jag får vänta ett tag till innan jag får svetta ned en landslagströja. Men man kanske kan få låna en och använda som pyjamas hemma i alla fall. Det är svårt att inte tänka varför jag fullföljde den där löprundan för några veckor sedan när det gjorde så ont. Kanske hade detta inte hänt. Eller så hade det gjort det ändå. Kanske behövde jag dessutom en läxa. Jag är som sagt inte osårbar. Nu vet jag.

Nu ska ni inte tro att jag deppar ihop eller viker ned mig. Inte en chans. Samma dag som jag fick det tråkiga beskedet började jag resan mot VM i Sydafrika i oktober. Jag är inte helt invalid och kan fortfarande träna lika mycket som jag brukar. Vilket jag såklart kommer göra i form av cykling, vattenlöpning, crosstraining och styrketräning. Började samma kväll med en timmes cykling och rockgympa utan hopp. Där fick jag också intressant input av Anton och Oskar. De berättade om en orienterare som efter ett möte med några forskare anammat ett upplägg som bygger på extrema intervallveckor då och då. Ska testa detta då man såklart kan träna intervaller i samband med ovan nämnda aktiviteter för att bland annat höja syreupptagningsförmågan.

I veckan vikarierade jag i en mycket framgångsrik klass. Man undrar vad det var för spektakulärt de lyckades med 2012. Detta är något oklart då 2013 års framgångar överskuggar tidigare segrar.

I fredags packade jag ned ett bälte för vattenlöpning och en aftonklänning då jag åkte till Annas bröllop i Oslo. Detta skulle ske i dagarna två uppe vid Holmenkollen. När man tar tunnelbanan i Oslo upphör man aldrig att förvånas över var den tar dig. Sakta klättrade den upp och bjöd på en fantastisk utsikt över stan och Oslofjorden. Målet var Lysebu, en gård som nu är ett hotell och var en gåva från Norge till Danmark för att danskarna gett norrmännen mat under andra världskriget. Eftersom jag inte var något vidare löpsällskap fick Oskar och Peter ta sig an närområdets mördarbackar. Jag fick ändå del av den fina utsikten genom bassängens panoramafönster. Åttio minuter gick förvånansvärt fort och belöningen blev en middag bestående av viltgryta tillsammans med Annas och Kjartans trevliga vänner. Dessutom var jag inte direkt besviken över att ha missat löpningen uppför två slalombackar med tillhörande genomtramp i skaren ned i fjällbäckar.

Frukostbuffen på detta ställe var magnifik. Lika magnifik som utsikten. Fanns så mycket goda frön, müsli och frukt att man inte fick plats med yoghurt i skålen.

Lördagen var dagen då Anna skulle bli fru. Men först skulle det tränas. Var nära att avlida i den glaskuvös som föreställde träningsrum. Den var utrustad med fina maskiner och dyr ljudanläggning fast saknade den lilla detaljen luftkonditionering. Stod ut i 45 minuter på cykel, körde lite styrka och sedan kändes en timmes vattenlöpning som en befrielse. Gick en promenad upp till Frognerseteren för att äta våfflor. Våfflor ska enligt uppgift finnas överallt i Norge men tydligen inte där. Substitutet blev kaffe och banan i vårsolen. Hoppade i klänningen och tog bussen till kapellet där vigseln skulle ske. Vigseln som utspelades i en vacker träkyrka utsmyckad med sniderier visade sig bli både vacker och spännande. Kändes som vi kommit in i en pjäs där Shakespeare möter Ronja. Det började med att Kjartan och hans bestman, eller förlovare som det heter på norska, satt på var sin tron. Sedan kom den fantastiskt vackra Anna tillsammans med sin pappa in till tonerna av musik från Ronja Rövardotter. Efter att ha bytt troner med sina förlovare och svarat ja på de rätta ställena blev Anna Kjartans fru. 

Sedan fortsatte kvällen och natten med god mat, vin och disco. Kändes tryggt att Oskar och jag kunde lämna över Anna till just Kjartan. Vi tre har som vi kallar det en liten familj. En sportig sådan. Men Kjartan visade att han håller måttet då Oskar och Peter träffade honom i löparspåret nere i Nordmarka under självaste bröllopsdagen. Men som tur är kan man ha flera familjer.

Att flanera längs Karl Johan en solig söndag är något jag kan jag rekommendera. Addera lite glass och upplevelsen blir ännu bättre.

I helgen kommer jag att tänka på alla mina snabba ultrakompisar som springer EM i Frankrike. Ladda nu i veckan. Jag kommer vara med er i tanken. Kör järnet. Till VM är jag också med. Faktum är att det känns bättre i foten redan nu när jag flyttat fram mitt fokus några månader.