LFA

Du blir vad du tränar

Man blir bra på det man tränar på. Myser man omkring och joggar i takt med vårfåglarnas kvitter och inte stressar sin kropp mer än nödvändigt. Ja, då ska man inte tro att man blir snabb heller.

Årets första tävling för min del blev Kanallöpet. En halvmara mellan Ljungsbro och Borensberg. En flack och vanligtvis snabb bana då den inte bjuder på så många höjdmeter. Men lägger man på en kraftig vind som självklart blåser dig rakt i ansiktet så blir den inte så lättlöpt. Trots att jag hade bra draghjälp i form av Robert Toss hjälpte det mig inte. Klarade bara att ligga i hans rygg fram till fjorton km. Sedan var det bara för mig att hitta mitt eget tempo i vinden och hoppas att inte löparna skulle börja springa ifatt mig bakifrån.

Jag är dock inte missnöjd. Visst, det gick tre minuter långsammare än vad jag brukar springa denna tävling på. Självklart kan jag skylla det på vinden. Det jag däremot kan störa mig på är att jag inte klarade att hålla Roberts rygg. Det hade blivit en betydligt mer harmonisk resa att ligga kvar i hans rygg än att nöta själv.

Jaja, det är bara att försöka ta sig ut ur komfortzonen under träningspassen framöver.

ADHD-Frida stretar även hon i motvinden. Ett litet cykelpass på 15,5 mil bara för att hejja på oss Tjalvelöpare. Tack för stödet Frida.

Mikaela kämpade även hon i motvinden. Hon tyckte det var jätteroligt...

Snart i mål. Här var jag säker på att Johan Gustavsson skulle komma ifatt mig. Men även den här tävlingen lyckades jag hålla undan.

Jag kommer inte att springa vare sig Göteborgsvarvet eller Stockholm maraton i år. Ett skönt val jag har gjort. Det blir mest lokala tävlingar som kommer få mig att dra på mig nummerlappen. Det jag ser fram mest emot är ju deltävlingen vid Sörsjön i Salomon trail tour. En halvmara på mina favoritstigar och en massa höjdmeter. Det är roligt det. Och just nu är det vad min löpning handlar om. Jag vill ha kul.

Men det stora målet för året är ju ändå att få springa ifrån Marcus Åberg på någon tävling.

Tyvärr så la han inte på sig några extra kilon under sin USA resa. Hans löpform verkar det tyvärr inte heller vara något fel på. Men säsongen är ju lång. Och hur man än vrider och vänder på saker så är trots allt gammal äldst. 

Byxor

Kom att tänka på det idag när jag var ute på en tur. En skapligt snabb tur, då snön och isen äntligen börjar att försvinna igen. Även om det bara är tillfälligt så gäller det att passa på. Nu passade jag ju inte på som Alexender Holm. Han tyckte det var sommar med fem hela plusgrader och körde med korta byxor och t-shirt. Skapligt hardcore. 

Nej, jag körde mer efter min frusna kropps vanor. Eller mer mina ovanor. Jag körde idag med tights!!

Det finns inget manligt med att springa i tights. Det är min stora skräck att springa med dessa mummelbyxor. När vi män springer med mummelbyxor så mumlas det inte så mycket. 

Så det jag kom att tänka på idag när jag var ute på min tur var: Byxor, så svårt det är att hitta ett par löparbraller som man trivs i.  

Som jag var inne på tidigare trivs jag inte i tights så är mina alternativ är smala. Jag kan köra som jag nästan alltid har gjort i ett par tunna fladdriga löparbyxor med ett par underställsbyxor under om det är för kallt. Men efter en eftermiddag på jobbet med självskydd på schemat så var mina favvobrallor duktigt trasiga i grenen. Dvs. jättetrasiga och det jag hade under dessa slitna byxor var endast ett par av mina "löparpojkkallingar". För er som inte vet vad det är så är det sådana små y-front saker som håller saken på plats men som inte går hem i sängkammaren. Nu är ju som tur var det här ett tag sen och mitt turlag kan se mig i ögonen igen, eller rättare sagt. Jag kan se dom i ögonen igen utan att skämmas.

Jag har självklart ett par nya fladdriga byxor här hemma. Men jag har också utökat med något lite mer intressant.

Mina nya favoritbyxor går från 3 plusgrader ner till minus 12 sedan måste jag ha något under för att skydda mot kylan. Dessa fina byxor hittade jag på Stadium Outlet. I verkligheten är det väl skidbyxor, men vem orkar bry sig. De var billiga och alldeles underbara. Men vad har jag då när plusgraderna kryper ner under 7 grader som är min shortsgräns?

Jo, mellan 6 och 3 grader kör jag numera med att par riktigt mumliga mummelbyxer. Jag springer i tights! Och de är så sjukt snabba så det skulle räknas som fusk.

2XU som jag vann på Bråviksloppet

Jag antar att jag ville komma fram till något. Nu har jag tyvärr glömt det så det här var ju tråkigt för er som läst ända hit. Men jag kan väl knyta ihop det och skriva att: 

Ska du springa i tighta byxor spring i ett par 2XU så kommer det gå fort. Det är alltid bra att springa fort när du springer omkring i ett par dambyxor på dig.

Alla skulle ha en egen...

Alla skulle ha en egen Elias Arshi.

Jag har i varje fall min egen.

Jag har en "gammal" 800 meterslöpare som verkligen gör allt för mig. Mina intervaller har nog aldrig varit bättre.

Jag finner inte ord nog för att berömma denna fina unga kille som gör så mycket för oss sletna långlöpare i Tjalve.

Oavsett om vi ska köra 200m eller 1000m intervaller så frågar han hur fort varven ska gå. Han, "min" Elias kör exakt som vi ber honom om. Vill vi ha varven på 36s så joggar han runt oss på exakt 36s. Vill vi öka med två sekunder. Ja, då får du två sekunder. Han har en inbyggd klocka tydligen efter alla år som högpresterande självpryglare. 

Vi har en engagerad, ödmjuk och förbannat trevlig kille som utan någon som helst egen vinning lägger tid och för hans del, lite svett på oss avdankade löpare. 

Det som är så coolt är att han lätt skulle kunna lätta på steget och dra ifrån oss när som helst. Men han ligger snällt kvar och drar oss i den fart som vi bett honom om. 

Även om någon är på styva linan och utmanar honom så låter han inte tävlingsinstinkten ta över. Nej han håller sig till den utsatta tiden som vi har kommit överens om. 

Elias kör inget eget race och får oss att må dåligt för att vi är långsamma. Han släpper sällan på sitt fulla löpsteg för att visa hur enkelt han skulle kunna förnedra oss. Men visst det har ju hänt, men jag antar att det bara är för att han själv ska få upp pulsen någon gång.

Elias själv trivs nog med sällskapet och alla dessa fester som går i långlöparnas tecken. Han myser nog samtidigt att jogga lite intervaller som han tidigare har haft ångest inför och spytt efter.

Elias Arshi heter ju i verkligheten något annat (man hör ju att det är taget)

Jag säger bara. Tjalve har snart en halvmarathonlöpare av klass. Håll utkik i resultatlistorna efter  Elias Arshi.

Och du Elias, TACK!!!

Nytt år nya möjligheter

Insett att jag har två vägar att gå vad gäller mitt tränande. 

Alternativ ett: Jag lägger ner. Jag är för gammal och orkar inte ta mig an all den tid det tar för mig att vara på den nivå jag är på och framför allt inte den tid det tar för mig att vara på den nivån jag vill vara på.

Alternativ två: Jag skiter i allt vad löpning heter och njuter av livets goda dagar med min sambo. Vi äter gott, reser, myser och bara gör det vanliga människor gör. (lockande)

Spännande. Nu har jag listat två alternativ i vägvalet i min träning och båda alternativen visar åt samma håll i den korsningen. Kanske dags att lägga till en tredje utfart. (blir det en rondell då kanske?)

Alternativ tre: Jag kör på som aldrig förr och inser att jag bara har kommit halvvägs i min löparutveckling.

Där står jag nu. Villrådig och fundersam på vilken avfart jag ska ta ut ur min lilla rondell.

 .

.

.

30 Sekunder senare (eller redan innan jag skrev detta inlägg) så hade jag bestämt mig. Självklart blir det alternativ tre som jag följer.

Nu jävlar kör vi!

Lycka till alla brödrostarlöpare där ute. Jag ska vinna varenda brödrostslopp tills den gyllene kaffebryggaren är min! 

Läckert med en Tjalvetröja framför Peterskyrkan..

 Det ända stället det gick att sträcka på benen i Rom. Längs den illaluktande floden.

 Trevligt sällskap är botemedlet mot dålig lukt.

 Colosseum

Spanska trappan. Seriöst... Det är bara en trappa, kan inte förstå denna vallfärd.

 Peterskyrkan var ett gissel att bo i närheten av när man ska springa i Rom. Kanske vacker att titta på (och då menar jag kyrkan..)

 Detta är anledningen till att jag tvekar. Kan jag vara en enkel turist, livskamrat och vän? Nej, tydligen ska jag dra runt med denna vackra varelse för att springa. Varför kan vi nte bara fika, dricka rosevin och njuta?

 Brottsplats!!??

Nytt år och nya möjligheter. Så skönt som löpare att kunna börja om varje år på nytt. Att kunna ha möjligheten att göra om, göra bättre.

SM-Guld och visdomständer

Några få dagar kvar nu till årets roligaste tävling. Lidingöloppet. Det är mycket jag skulle ha velat gjort annorlunda men nu är det som det är och jag får göra det bästa av situationen. Men det känns trots allt ganska bra. För några veckor sedan åkte vi till Linköping och sprang DM över 10.000m på bana. Där skulle jag verkligen få ett kvitto på hur min form låg till. 25 Varv senare kunde jag konstatera att kroppen hade svarat bra på den senaste tidens lite hårdare träning. Jag kunde avslappnat och utan att ta ut mig för mycket komma runt på tiden 33:13 vilket bara är några sekunder över mitt pers på distansen. DM guld i klassen H35 är ju inte fel även om en tid under 33 minuter hade varit lite trevligt.

Några dagar senare var det en halvmara ute i Lindö. Bara ett stenkast från mitt hem. Tiden är väl inget man skryter med men då jag fick sololöpa hela sträckan och kämpa mot den kuperade banprofilen och den hårda vinden så kan jag ändå vara nöjd. Ja allt gick nu som på räls inför Lidingö. Ytterligare lite toppning av formen och magiska tiden på 1:50 skulle vara inom räckhåll för mig. 

Men självklart ska ju inte löpningen gå som på räls. Jag har klarat mig skadefri och frisk hela säsongen så självklart kom förkylningen som ett brev på posten. Några dagar utan träning är ju inget man blir sämre av utan försökte se det positivt att jag nu hade tid till lite kvalitativ återhämtning för att sedan brassa på igen. Jag hinner dock bara bli frisk innan nästa problem dyker upp. Jag får värk i en visdomstand. Det är ju inget större bekymmer utan kan träna på med lite värk. Har tur och får en tid hos tandläkaren dagen efter. Efter en sk. 360 röntgen konstaterar hon att den tanden inte är något hon vill börja att försöka ta bort en fredagseftermiddag. Rötterna går tydligen ner i tandbenet som de ska men sedan viker de av i 90 grader. Jag kommer därifrån med ett recept på värktabletter, penicillin och en remiss upp till käk-kirurgen. Som tur är börjar jag med penicillinet direkt innan själva inflammationen har börjat på allvar. Det hinner gå en vecka innan jag får en tid uppe på sjukan för att dra ut tanden. En vecka med bara två jogg-pass i spåret. Trots värktabletterna så känns varje steg jag tar. Det är ju inte ofta utan snarare aldrig jag ser fram emot ett tandläkarbesök. Men när dagen är kommen så är det nästan med ett leende på läpparna som jag cyklar upp till sjukan för att bli av med min tand som plågar mig. Fyra bedövningssprutor och fem minuters arbete senare så är tanden borta och stygnen på plats. Tar dagen efter tillgreppet träningsfri med. Läkaren ville att jag skulle hålla mig i ytterligare några dagar men en dag fick räcka. Jag hade ju en tävling att delta i. 

Fålehagens motionscentrum i Motala. Det var polis-SM i terränglöpning som stod på schemat. Jag och min svullna kind skulle äntligen få springa fort igen. Ja nu vet jag inte om jag sprang så speciellt fort men pulsen fick jag garanterat upp i varje fall. Vi bjöds på ett sjukt kuperat spår som mätte 5km. Två varv skulle vi avverka. Jo, löparboomen som råder i Sverige har tyvärr inte kommit till polismyndigheten. Vi var 15 löpare anmälda i förhand men jag hoppades på lite efteranmälningar så att det skulle bli lite motstånd i varje fall. Nu var det självklart ett skitväder man möttes av när man klev upp på morgonen. Det resulterade i att det inte blev några efteranmälningar utan istället blev det lite bortfall. 10:30 När starten skulle gå var vi fem löpare som var redo för att springa. Tre kvinnor och två män. Den första tävling jag löpt utan nummerlapp på bröstet. De kunde tydligen hålla reda på oss ändå....

Jag slog min motståndare och inkasserade ett SM-guld. (men att vi bara var två stycken som gjorde upp om guldet kan vi väl hålla lite tyst om)

Nu har svullnaden lagt sig i ansiktet och jag mår bra. Jag har gjort vad jag kunnat för att peppa till mig inför lördagens kraftprov. Jag har en liten lugn runda på 13km kvar som jag ska köra i eftermiddag sen är det klart. Imorgon blir det god mat, vila och Hypnotisören på bio. 

Det ska bli rätt så skönt att åka upp till Stockholm utan att ha något som helst tidskrav eller mål. Jag ska bara ta mig runt så fort jag kan.