LFA

Brons på Varvet

Efter Berlin halvmaraton har jag haft lite svårt att peppa till mig igen. Det blir så tomt när man har gått och laddat så länge för en tävling. Sedan när den väl är över och jag klarade mitt uppsatta mål. Då blir det så tomt och tråkigt, jag kände mig färdig på något sätt. 1:11:52 På 21 km löpning, det är inget jag gör om i brådrasket.

Så, Göteborgsvarvet. Jag vet inte. Jag var inte alls motiverad. Jag kände bara att det var en bra genomkörare inför Stockholm maraton. Det som ändå triggade mig lite var att jag aldrig har sprungit varvet förut. Men då alla pratar sig varma om stämningen, publiken och den fina bansträckningen så var det väl bara och köra då.

Men jag behövde en morot. Likt en fotbollsspelare som jagar en boll behövde även jag någon/ något att jaga. Så jag hittade på min egen tävling.

Jag skulle inte slå till med ett nytt pers. Jag skulle inte ha något med täten att göra, jag skulle inte heller ha något med SM i halvmaraton att göra. Så min tävling bestod av fyra löpare som är i min division. Löpare som jag har tampats med under åren.

Marcus Åberg IKNF: 2011 sprang han varvet på tiden 1:13:56 nu hade han satt upp ett högre mål. Perfekt. Honom skulle jag slå.

Jonny Björk IK Akele: Vi har turats om att slå varandra i diverse brödrostslopp under åren. Honom skulle jag slå.

Jonas Schedin IK Akele: En hårt tränande maraton/ ultralöpare som kör intervaller nästan dagligen med bergsgeten Anders Kleist. Honom skulle jag slå.

Mikael Zetterberg GoIF Tjalve: En tung och omotiverad motionär. En säker vinnare.

Japp, så såg startfältet ut i min lilla tävling. Jag var ganska segerviss. Åberg var tydligt överladdad och skulle gå in i väggen. Jonny skulle försöka att hänga på mig och gå in i väggen. Jonas skulle få problem med sin krånglande fot och bryta. Jag skulle enkelt kunna jogga hem segern. Hur svårt skulle det kunna va?

Jag och min stålmorbror Jonny Sundin. Skulle han klara sitt tidsmål?

Mina kära roddare. Mamma och pappa laddar med lite fika inför dagens stressade schema.

Kyligt och omotiverat innan start. Uppvärmning är för veklingar.

Ställde mig medvetet längst bak i elitledet. Jag ville inte ta del av rusningen som alltid infinner sig vid de stora loppen. Jag skulle mjukt jogga igång och vara ikapp Jonny Björk lagom vid toppen av säldammsbacken. Åberg skulle jag ta vid andra bron när han på trötta ben snavade omkring. Duracellkaninen Schedin fick jag avvakta med. Fokus låg på de två andra.

Som den grymma taktikern jag är så visar det sig att jag får rätt. Jonny kommer jag ifatt i nedförslöpningen efter säldammen. Jag lägger mig inte i rygg utan går med min grupp istället. Jag går på knock. One down är min tanke. När vi kommer till första bron, Älvsborgsbron. Jag ser Åberg trumma på i ett högt tempo långt framför mig. Jag ler lite för mig själv. Han går för hårt och kommer aldrig att klara att hålla hela vägen. Snart. Two down, rullar genom mitt huvud.

Foto: Peter Holgersson, Runpix. Fortfarande på lätta ben inför den andra bron.

Jag är nu grymt säker på min seger i min lilla tävling. Dock har jag ett litet orosmoln över min axel. Den där Jonas. Har han en bra dag så kommer han snart upp jämsides och drar ifrån mig. Jag kämpar på och passerar även den andra bron, Göta Älvsbron. Besvikelsen är stor när jag inte ser någon trött Åberg. Avenyn med all publik gör att jag flyger fram. Jag är inne i ett underbart trans när jag ser Åberg på sjukt lätta ben på väg nedför Avenyn. -Vad i helvete, han ska ju vara trött nu!

Kollar fort på klockan för att se hur stort avstånd vi har. Kutar upp och rundar, ner till samma ställe där vi möttes. Två minuter. Satan. Han är för pigg och det är för kort väg kvar att löpa. Satan.

Nu är goda råd dyra. Med en kort konsultation med mina trötta ben så kommer vi överens om att sikta på andraplatsen i min tävling.

Jag har en bra rygg att ligga i. Men när vi svänger av ifrån avenyn går det lite svagt uppför med lite motvind. Jag ser på min klocka att tempot sjunker. Inte bra. Men jag orkar/ har ingen lust att gå upp och dra. Så med ca. två km kvar kommer den där Jonny Björk ifatt mig. Av ren impuls kör jag taktik igen. -Kör hårt Jonny, ropar jag till honom när han passerar. Jag låter honom se att jag är trött och en slagen man. Det inte Jonny vet är att jag nu börjar min tävling. Släpper en lucka på 20 meter som jag vet att jag kan ta in på de sista 300 meterna. Jag dundrar nu på i samma tempo som Jonny. Det går fort igen. Orkar jag det här. Orkar jag verkligen att öka. Han är för stark. Med 500m kvar släpper jag på. Nu ska det springas. Jag släpper lös på det sista jag har kvar och närmar mig sakta men säkert. När vi kommer in på gruset precis innan slottsskogsvallen slår han en blick bakåt och ser min ursinniga blick. En löpare som ser sig över axeln är en trött och rädd löpare. Men tydligen inte Jonny. Han trycker nu på istället och jag får springa så fort mina ben nu tillåter. Han håller undan och slår mig med två sekunder.

Jag är inte en bitter förlorare. Jag är en stolt bronspengskille i min egen lilla tävling. Jonny, en värdig silvermedaljör som gjorde att jag ökade på farten de sista kilometrarna. Marcus Åberg, vinnaren i min tävling. Han gick tyvärr inte in i väggen utan löpte på lätta ben in på tiden 1:11:59. Jag är riktigt imponerad! (men jag slår honom snart på en annan tävling..) Jonas Schedin kom som tur var aldrig ikapp. Men i Stockholm håller jag reda på honom.

Resultat:

1: Marcus Åberg: 1:11:59

2: Jonny Björk: 1:13:04

3: Mikael Zetterberg: 1:13:06

4: Jonas Schedin: 1:13:46

Foto: Peter Holgersson, Runpix. Jonny Björk, nästa gång vi möts är du inte lika glad..

Min Mikaela rusar in mot mål på ett nytt personligt rekord. Fyra minuter bättre än förra året!!!

Nöjda och glada packar vi ihop och beger oss hemåt igen.

Men nästa år är vi tillbaks igen. Lite bättre och lite snabbare. Tack för en trevlig helg GÖTEBORG.

Berlin all out

I en annan del av Berlin har vi befunnit oss. När Frida är reseledare då är det inte de ”turistiga” områdena som ska besökas. Nej då ska det vara genuint och tyskt. Så mitt första besök i Fridas favoritstad nummer ett blev ett potpurri av bombade hus, slum och lösa hundar. Allt inramat av ett grått och kallt väder. Jag skulle kunna skriva en bok om våra fyra dagar fyllda med smaskiga detaljer men jag orkar inte skriva och ingen orkar läsa.  Jag kan bara säga att vi tolv Tjalvelöpare som var med på den här resan är duktigt nöjda.  

Vi har fått lära oss att när Frida säger att vi ska jogga 10km då är det 15km hon menar. När Frida säger att det bara är en kilometer till restaurangen. Då är det i verkligheten minst två. Det värsta är när hon säger: Det är bara bakom det där huset. Då vet man att det är minst en halvtimme kvar att gå.  Och för att vi verkligen skulle få den rätta känslan för Berlin var vårt hotel/ hostel beläget granne med Berlins motsvarighet till Köpenhamns Kristiania. Men det som var positivt med vårt boende var att det var ganska nära starten av loppet. Enligt Frida, endast en kilometer....

Turistjogg med Frida som guide

Nina och Jennie längs muren

parkeringshus, the german way

Efter två dagar med ett intensivt schema var det så äntligen dags för tävling. Två sekunder efter att min klocka har ringt för uppstigning står jag vid fönstret för att kolla hur grått det nu skulle vara på himlen. Tar gardinen och torkar bort en glugg i den kraftiga imman på fönstret. Jag tror knappt mina ögon men det är helt klarblått på himlen. Det är till och med så att våran asfalterade innergård skimrar lite när den blir belyst med solens strålar. Jag tar ett litet skutt där vid fönstret för att känna hur mina ben känns. Jo, det är löparsugna ben jag har fått dagen till ära. Idag ska vi springa fort, riktigt fort säger jag till dom. Självklart säger jag det inte högt. Då jag har tre andra grabbar på rummet så vill jag ju inte att de ska tro att jag helt har tappat greppet och står och pratar med mina ben.  

Frukost och lite vila. Sedan tog vi våran vandring bort till starten. Jag kände mig helt lugn trots att jag hade satt upp ett ganska svårt tidsmål för mig. Som jag har varit inne på några gånger tidigare så skulle jag nu försöka att komma under en tid på 1:12. Dvs. jag skulle behöva persa med över en minut. Jag skulle behöva springa första milen under eller runt 34 minuter för att sedan fortsätta hålla samma tempo i 11 kilometer till. Planen var således enkel. Jag skulle gå ut hårt, hitta en bra grupp att springa med. Sedan skulle jag bara köra på så länge jag orkade. En enkel plan. Hur svårt skulle det kunna vara?

När väl starten gick så visade det sig att min plan var enkel att hålla. Efter två kilometer hade jag hittat min grupp som trummade på i mitt tempo. Vi var en skara på åtta löpare varav två farthållare till två kvinnliga löpare. Så det blev perfekt. Då vi hade motvind den första milen. Jag behövde inte ta vind en enda gång utan kunde ligga i rygg på Österrikiskan Andrea Mayr och hennes farthållare. Jag testade ett litet ryck efter sju kilometer då mina ben kändes lite för pigga. Men efter en kilometer i vinden gick jag in bakom de andra igen.  10km passering på tiden 34:03. Jag låg helt med i mitt tidschema. Benen var fortfarande pigga. Nu var det bara att hänga i.  Vid 15km klarade jag tyvärr inte att hålla rygg på min grupp som nu bara bestod av fem löpare. Jag hade en lucka på 20-30 meter fram till dom. Jahopp, hit men inte längre var min tanke. Jaja, om jag bara försöker att bita ihop så kan jag fortfarande göra en skaplig tid var mantrat som nu gick i huvudet. Jag hade två jobbiga kilometer där jag verkligen fick jobba mycket med huvudet (inte min starka sida..). Jag tog hjälp av min Mikaela som hela tiden har trott på mig. När jag har tvivlat så har hon peppat mig och verkligen tutat i mig att jag kan springa fort. Så för att inte göra henne besviken började nu mina ben gå lite fortare igen. Vid 17 kilometer kom vi till Potsdamer Platz. Massa publik, musik och en vilt skrikande speaker. Nya krafter hittade ner till mina ben och plötsligt var jag åter ifatt mina medlöpare. Endast fyra km kvar och nu gick allt så lätt igen. Alla negativa tankar borta och en förnimmelse av en kall öl som belöning. Jag tittade inte mer på klockan utan löpte bara på så fort min kropp tillät. Sista kilometern in mot mål gick riktigt fort och det var skönt att konstatera att klockan stannade på 1:11:52 när jag passerade mållinjen.  

Jag hade en enkel plan. Och då planen är enkel så är det ju inte så svårt att följa den. Nytt personligt rekord. En minut och trettioen sekunder snabbare än jag sprungit distansen tidigare. Jag kände mig som en segrare trots att jag bara kom på 49:e plats.

Magnus "Tummen" Sandström

Reseledaren

Ölen smakade bra där vi satt i solen och berömde varandra efter loppet. Som vanligt när Tjalve är ute på turne så haglar nya pers in i resultatlistorna. Detta skulle firas. Och fira det gjorde vi. Själva firandet är dock en helt annan historia så jag lämnar Berlinresan här.

Tack Frida för dessa toppendagar i din favoritstad.  

Jennie Oscarsson slår till med en riktigt bra tid.

Elin som persade med över åtta minuter visar upp det senaste vårmodet.

Berlin 4 dagar

32 dagar kvar

Japp, det går ju inte så bra för tillfället. Jag har under de två senaste veckorna bara sprungit lite drygt 10 mil. Jag som nästan aldrig blir sjuk har nu åkt på någon jäkla förkylning som vägrar att ge med sig. Det började med halsont och snor. Tränade självklart på som vanligt. En lättare förkylning svettas man ur sig snabbare än att ligga i soffan och tycka synd om sig själv. Tyvärr fick jag fel. Jag har alltid fel numera...! Så det blev feber och soffa i varje fall. Fyra dagar med löpvila fick räcka. Sedan var det på det igen. Intervaller, långpass och tröskel. Som ett brev på posten kom självklart förkylningen tillbaks. Så nu sitter jag här i soffan och tycker synd om mig själv. Har inte sprungit på fem hela dagar.

Nu har det gått ner i bihålorna och det känns som jag har tandvärk i alla tänder samtidigt. Vårvädret strålar utanför fönstret och benen vill inget annat än att springa.

32 dagar kvar till Berlin. Jag är inte ett dugg stressad eller bitter. Men ha det så trevligt alla Ni som är ute och njuter av solen i era löparskor.  

56 Dagar

Japp, det är nu bara 56 dagar kvar. Eller knappt två månader. Dvs. lite drygt 7,5 veckor. Så lite tid har jag på mig till Berlin halvmaraton ska löpas. Det är ju inget att stressa upp sig över. Men nu ska jag ju inte dit bara för att ta mig runt de 21 km på Berlins gator. Nej tanken, eller rättare sagt min förhoppning är ju att jag ska lyckas med att slå ett nytt personligt rekord på distansen. Då banan ska vara lättlöpt så har jag ju de yttre förutsättningarna klara för mig. Sedan är det ju bara det andra kvar. Den där lilla detaljen att kroppen ska vara i topptrim för att klara av att slå mitt tidigare pers.

Våren 2010 sprang jag en halvmara i Örebro på tiden 1:13:23. Sedan dess har jag inte riktigt varit i närheten av den tiden på distansen. Så det kan tyckas vara lite väl optimistiskt att jag nu ska försöka att slå till och springa fortare än så. Speciellt då jag under den här vintern inte har tränat speciellt hårt. Jag har mest njutit av löpningen och bara klämt in ett intervallpass per vecka.  

Exempel på njutarpass. Kalmar slott och en soluppgång över kalmarsund på väg ut till Stensö. 16 km morgonjogg med trevligt sällskap innan frukost. Det är njutning det. 

Så där står jag nu. Med en relativt bra grund. Nu ska jag ”bara” toppa till formen lite då under de kommande veckorna. Mitt tidsmål är att komma under 1:12:00. Så därav att jag känner mig lite stressad. 1:12 på halvmaran kanske inte låter så farligt snabbt. Men för mig är det tyvärr så. Bryter man ner tiden lite så får man lite mer förståelse för den. 21 097,5 meter på tiden 1:12:00 innebär en kilometertid på 3:25 Jag ska alltså springa milen på 34 minuter, sedan ska jag springa en mil till i samma fart. Och då är mitt pers på milen 33:08. Jo, det här känns ju lovande...

Men det är ju det som är tjusningen och min största morot med löpandet. Att tävla mot sig själv. Och för min del så är det bra att jag kan tävla mot mig själv. Då jag kan vara lite av en dålig förlorare. Tävlar jag mot mig själv så står jag ju alltid där som vinnare oavsett hur det går. (kan man tänka så?..)

Så nu, lagom när jag ska börja intensifiera träningen. Ja, då ska det tydligen slå till och bli svinkallt ute. Men jag har tyvärr inte tid att njuta och fundera längre. Jag har bara 56 dagar på mig. Så det är bara att jag snällt knyter på mig skorna och beger mig ut i kylan.

(Veckans Mikaela citat: Hon noppar mina ”lite” buskiga ögonbryn när hon plötsligt utbrister. -Usch! Har du sett den här då!? Du har ju haft ett könshår i ögonbrynet. Alltså Micke, det här är ett sånt där hårstrå som man har i röven.)