LFA

Det mentala spelet...

När jag spelar basket så vet jag innan varje match att jag kommer att ställas inför en fysisk ansträngning. Fast det är inte det jag fokuserar på. Istället så koncentrerar jag mig på vilka spelare jag kommer ställas mot, vilken strategi som gäller och vad mitt jobb på planen kommer vara. Under en basketmatch så springer man ungefär 4-5km, beroende på vilken typ av spelare man är och hur mycket speltid man har såklart. Matchspel liknas bäst vid ett intervallpass med omkring 40 stycken en-minutersintervaller- grovt räknat. Men att spela match är fortfarande det roligaste alla vet, och det som vi alla går och väntar på.

Fast om jag och mina lagkamrater visste att vi under morgondagen skulle springa 40 stycken en- minutersintervaller så skulle det vara en annan visa...

Igår stod fys på schemat. I Dolphinsmun så innebär det LÖPNING, med eventuella inslag av styrka. Vi förflyttade oss därmed in i friidrottshallen där vi sprang 1000m, 800m, 600m, 400m och 200m. Fördelen med att springa så pass få repetitioer är att det går snabbt. Nackdelen är att man förväntas springa 100%, eftersom det inte finns någon anledning att spara på krutet. För oss basketspelare innebär det givetvis tung mjölksyra ganska snabbt; vi är ju vana att jobba i kortare intervaller.

Under varje intervall, så kommer tanken att: jag orkar inte mer. Varför gör jag det här?!? Men trots det så finns inte en tvekan i löpsteget eller en tillstymmelse till att kliva av. Varför?? Förmodligen för att jag har nio underbara lagkamrater som jag vet känner likadant runt omkring mig. Och ingen kliver av, ingen saktar ner. Efter sista 200meter, som för övrigt avrättades av samtliga med tider mellan 27- 35 sekunder, så dök helt plötsligt en friidrottstränare upp i vår flåsande hög och uttryckte sin beröm. Och DET, är verkligen en komplimang kan jag säga efter att ha spanat in Tjalves utväxlingar under sprintträningen!!

Så, hur jobbigt det än är konditionsträna, så väger ändå känslan när man är färdig tyngre! Det gäller bara att komma ihåg det...

Drömstart och förkylning

Norrköping Dolphins har fått en drömstart på säsongen och vi har ett segerrad på sju raka vinster! I fredags slog vi segertippade Northland uppe i Luleå och har helt plötsligt kopplat ett litet grepp om den ännu unga säsongen. För min del så har den gångna veckan präglats av sjukdom och en ihållande förkylning, vilket har försvårat träningen. I regel så säger man ju att feber ALLTID ska innebära vila, men hur gör man när man är halvkrasslig och hur ska man veta om men bara är trött alternativt har drabbats av ett virus??? Ännu svårare blir det då man riskerar att smitta hela laget.

 Självklart handlar det som så ofta annars om att att lyssna på kroppen. (Vilket inte alltid är så lätt som det låter.)

Jag tog en viladag i början av veckan men lyckades inte påskynda tillfriskningen i den fart som jag ville. Lyckligtvis så höll sig resten av laget friskt, men efter flygturen till Luleå så hade vi alla tunga ben. Förkylningen satte också sina spår, och min fina kondition var helt plötsligt som bortblåst! Sjukdomar hör dock till spelets regler, och det fina med att vara bra grundtränad är att man hittar tillbaka till toppfprmen blixtsnabbt. Om inte annat så gjorde nog dagens intervallträning jobbet.

Hittade en gammal bild från Höstmilen när jag var tio år gammal. Tunn som en sticka, men löpsteget ser ungefär likadant ut...

Dagens tips!

Säsongen är i full gång och vi har vunnit alla våra fem första matcher! De senaste två veckorna har varit tufft matchande med få vilodagar och täta matcher. Vi spelar i regel en gång i veckan, med en del undantag då vi kan spela två, eller till och med tre matcher på sju dagar. Och då känns det. En match ledar allt som oftast bara till blåslagna knän, lite blåmärken och ovanligt stela hälsenor, men värre blir det heller inte. Det kluriga när man spelar matcher så pass ofta blir istället att lyckas trycka in ordentliga träningspass så att kroppen inte bryts ner och drar på sig skador i ett senare skede.

På onsdag är det äntligen dags för hemmamatch igen. Vi har på våra två hemma matcher haft ett snitt på 450 personer, vilket har varit jätteroligt! Stadium Arena är som känt en väldigt stor idrottsanläggning, vilket gör att det ofta ser lite tomt ut på läktarna. Dagens tips kan inte bli annat än att ta er till Stadium Arena klockan 19.00 och se lite välspelad basket med ett gäng tjejer som hittills bokstavligen har sprungit ifrån allt motstånd i ligan=)

Premiärseger

Oj vilken premiärmatch det blev! Norrköping Dolphins slog rekord i utklassning mot Visby Ladies med 104- 21. Hela laget var tokladdat från början, och lämpligt nog så blev det en klasskillnad som märktes tydligast på temot. All den jobbiga konditionsträning vi har ägnat hela försäsongen åt gav utdelning då vi bokstavligen sprang ifrån motståndarna. Under hela matchen lyckades vi behålla 100% fokus, vilket gjorde att siffrorna rann iväg ordentligt.

Som belöning har vi ägnat veckan åt ytterligare löpträning där pricken över i:et blev gårdagens 15*15 sek och 10*10 sek intervaller i Stadium Arenas friidrottshall. 12 gånger av vardera intervall, vilket resulterade i 10 minuters grovjobb efter basketträningen.

Visst nämde jag cooper- testet förra veckan? Jag sprang som sagt på helt godkända 11.27, men jag var inte i närheten av att vara bäst. Bäst var nämligen vår amerikanska Tamar Gruwell som precis missade drömgränsen och gick i mål på 11.03. INTE ILLA!

Här kan ni se en kortis om matchen

SVT reportage

Skaderapport

Säsongspremiären närmar sig... På söndag smäller det!! Visby Ladies står för motståndet, där vi får sägas vara favoriter, och den långa försäsongen har därmed gått mot sittslut. Vi avslutade perioden med att springa ett klassiskt cooper- test efter kvällens träning; 3000meter på bana. Jag sprang in i mål på 11.27 och är nöjd med det. Vi hade en tung träningsperiod på tio dagar i benen, så det ska bli otroligt skönt att få ta en dags ledighet imorgon!

Kroppen mår bra trots intensiv träning och det enda som stör mig är ett sönderskjutet högerfinger. Jag måste försöka passa bollen lite oftare....

Att träna gravid, del 2

En bit in i graviditeten så blir alla kvinnor större och tyngre. Det går liksom inte att komma undan. För mig skedde detta efter fem månader då jag helt plötsligt kände mig tung och osmidig. Jag valde ganska snabbt att sluta med just löpningen, för jag tyckte helt enkelt inte attt det var roligt att springa när jag blev tyngre. Jag har alltid uppskattat den frihetskänsla som infinner sig när man springer, men med några extrakilon blev det inte roligt längre. Istället blev det gym och, cykling och simning under resten av tiden.

På gymet kunde jag köra på ganska normalt. Frivändningar och djupa knäböj ströks direkt, men överkroppsstyrkan har egentligen inte påverkats under graviditeten. Viktigt för alla som tränar gravida, oavsett aktivitet, är att man tar hänsyn till ansträngningsnivån, eftersom man generellt ska undvika att köra 100%. Kroppen viktigaste uppgift under graviditeten är att ta hand om barnet, vilket gör att en 100% fysisk ansträngning sätter barnet i andra hand. Bålträning, särskilt av ryggen, kommer du få ENORM nytta av i slutet av graviditeten och iden efteråt.

Cyklingen blev vardagsmotion då jag cyklade 20minuter fram och tillbaka till skolan varje dag. Fram mot vintern när det blev kallt och magen dessutom var i vägen så fick cykeln vila. Mina favoritpass var i simhallen, och jag saknar fortfarande all den simning jag hade tid för under graviditeten. Viktlösheten var obetalbar och det ger bra träning både för axlar och kondition. Två dagar innan förlossningen körde jag som vanligt ett av mina två veckopass på 1000meter bröstsim.

De två sista veckorna av graviditet upplevde jag som väldigt jobbiga. Tiden fram tills dess var helt okej, utan större svårigheter än att jag tvingades anpassa mig efter min störra kroppsstorlek. Men med två veckor kvar blev ALLT jobbigt; kliva ur sängen, rulla över på sidan, ta upp saker från golvet. Jag drog ner på träningen nästan helt, vilket var nödvändigt då min kropp behövde all energi den kunde få. Det kändes att min kropp började bli redo.

Mitt livs största styrkeprov kom den 2a februari. Jag hade då gått upp omkring 15kg, när Rut bestämde sig för att dyka upp en dag tidigare än beräknat.

Att träna gravid, del 1

Jag spelade mina sista basketmatcher en bra bit in i fjärde månaden, och blev egentligen inte fysiskt gravid på riktigt tills efter landslagets sista turnering förra sommaren. Fram tills dess led jag knappt alls av de symptoner man kan råka ut för. Den jobbigaste tiden var de allra första veckorna då illamående , men framförallt en enorm trötthet infann sig. Jag sov 12- 15 timmar om dagen, något som bara var möjligt tack vare att vardagen som basketproffs faktiskt handlar om att optimera träning och just vila. Istället blev det den sociala biten som blev lidande. Första halvan av graviditeten kunde jag alltså lyckligtvis träna på precis som vanligt vilket innebar två- fyra timmars träning varje dag med allt från styrketräning till kondition på schemat.

Min största rädslan var att drabbas av foglossning, vilket sätter vem som helst i viloläge. De rörelser som man därför bör akta sig för är tunga, djupa benböj, utfallssteg och liknande, men som tur är så finns det ju tillräckligt med övningar att hålla lår och stuss i form =) Efter konsultering med min barnmorska fick jag också klartecken om att de smällar och stötar som förekommer i basket inte var någon riskfaktor; i början av graviditeten är nämligen fostret/emryot så litet och välskyddat inne i magen att det inte är någon fara.

Det man ska tänka på, och mitt viktigaste råd, är att LYSSNA PÅ KROPPEN. Visste, det är en tråkig gammal klyscha, men ack så viktigt! Under de första månaderna, när graviditeten ännu räknas som "osäker" är detta ännu viktigare. OM något skulle gå fel den första tiden, så måste man göra allt för att försöka slippa dåligt samvete. Tyvärr så är det ju ibland ödet som bestämmer, och det är då därför av ytterst vikt att inte börja experimenter med nya träningsprogram och nya aktiviteter.

Läxan blir således:

- Är du van vid att träna mycket, fortsätt träna med det du är van vid att göra men var lyhörd på hur kroppen reagerar. Du själv och ditt barn mår bra av motionera!! Tränar du inte särskilt ofta, ägna dig åt lugnare aktiviteter som promerader eller simning, och se till att hålla igång på en nivå där din kropp får sig en ansträngning, utan att chocka kroppen.

- Glöm inte att träna bålen! Passa på att göra sit ups och ryggresningar innan det blir fysiskt omöjligt, och kom igång med "plankan" så fort illamåendet har lagt sig. Både mage och rygg kommer senare under graviditeten få sig en rejäl prövning, men det ska jag berätta mer om nästa gång.

AKTA!!!

Jag har aldrig sprungit de stora loppen som Göteborgsvarvet eller Lidingöloppet som senior, men jag måsta ändå säga att Norrköpings Stadslopp var hur kul som helst! Tyvärr lyckades jag aldrig ens se "Musse", och självklart än mindre ta rygg på honom, men bara att ha deltagit i samma lopp känns stort för en amatör som mig. 

Loppet blev avslutningen på försäsongens första träningsvecka, och jag var egentligen alldeles för sliten för att springa en mil (vilket är på tok för mycket för en basketspelare). Men lyckligtvis så var anmälningsavgiften redan inbetald så det var bara att släpa sig bort till Stadium Arena. Med överansträngda hälsenor och värkande lår så tog jag inför loppet det mogna  beslutet att "ta det lugnt". Det var trots allt ett år och en graviditet sedan jag tränade ordentligt. Direkt när startskottet ljöd tog tävlingsdjävulen över.

46.59 blev sluttiden och jag är extremt nöjd. Jag tog det optimistiska beslutet att göra ett försök på det flygande spurtpriset två kilometer in i loppet, vilket (faktiskt) resulterade i två flygbiljetter t-o-r till Köpenhamn!! Hur coolt är inte det?!?! På tal om det så får jag väl ta och be om ursäkt till de löpare som jag skrämde under spurtsträckan; efter 180 meter när jag hade nått den trånga passagen genom valvet ut ur industriområdet var det så många löpare i vägen att jag i desperation vrålade" AKTA"! innan jag utmattad passerade mållinjen. Sprinten straffade sig under de nästkommande kilometerna med en härlig mjölsyra kryddad med stenhårda baklår.

Några Voltaren senare har jag nu återhämtat  mig fint och ser verkligen fram emot att göra tradition av att springa Norrköpings Stadslopp!! Idag fortsätter försäsongsträningen. Fysiken är riktigt bra, men bollkänslan har inte riktigt hittat tillbaka. Bara att träna på=)

Vikten av att vila

Ibland måste man ju vila, det vet alla. Men ibland är det ändå jättesvårt att acceptera att ta en dag ledigt. När man har bestämt sig för att träna, har dragit på sig kläderna, värmt upp och är redo och så vill man ju självklart köra igenom passet som planerat. Det hände mig i måndags. Jag ville ha ett grymt sista gympass innan jag skulle lämna Norrland och bege mig hem till till Norrköping. Ett bra pass som skulle få avsluta min månadslånga sejour i Härnösand, ett avtramp mot nya, bra tider och träningar hemma.

Efter uppvärmningen kände jag mig fortfarande galet taggad och supersugen på att dra hem ett pers i frivändning. Men när jag närmade mig de höga viktera (allt är relativt) så saknades det där extra. Jag var inte i närheten av att persa, och svor gjorde nya- lika dåliga- försök på nytt. Stämningen var riktigt dålig och efter lite om och men så fick jag inse att jag var förjävla sliten helt enkelt. 3km lätt jogg och lite bålträning blev det istället. Stor besvikelse efter att ha gått och laddat hela dagen....

Tisdagen blev helt träningsfri och med nästan 48timmars vila så var det dags igen. Jag kände direkt att det skulle gå. 62,5kg flög upp på axlarna och pers med 5kg var ett faktum. Efter 12 månader med en nio månaders lång graviditet inklämd så har jag ökat frivändningar med 10kg. Hårt slit och en matchfri sommar har gett resultat. Gissa om jag är sugen på att påbörja säsongen nu?! Ska bli så spännande att prova på hur basketspelandet kommer gå, efter att för första gången på flera år kunnat lägga så mycket tid på att grundträna ordentligt.

Dagens råd blir följande: lyssna på kroppen och tillåt dig själv att vila när du är sliten, det tjänar inget till att träna om inte kroppen är på humör.

Slutprovet

Jag har under hela våren och sommaren sett fram emot att springa Varglundsloppet, min familjs årliga släktlopp på ön Hemsön utanför Härnösand. Det är en 4,2km lång sträcka med mer utförslöpning än uppför. Det svåra är att hela andra kilometern och delar av första är en lång evighetsbacke. Trots tävlingsadrenalin och prestigemöten gäller det alltså att behålla kylan någorlunda för att kunna spara krafter till utförslöpningen, för där finns massor av tid att ta om orken finns!! 

Mitt mål var inför sommaren att springa under 18min. Min bästa regesterade tävlingstid var från 2003 då jag sprang på 18.04. Jag har haft bättre träningstider de sista åren, men har pga mina resor lyckats missa tävlingsdagen, och som så ofta har påpekats från familjen, så är det bara tävlingstider som räknas. 2003 så var jag 16 år gammal och lätt om en fjäder. Även fast jag fortfarande inte är häpnadsväckande kurvig så har åren lett till ett par extrakilon här och där. Och alla vet ju hur viktigt varendaste kilo är i löpning. 

Min taktik var under loppet var att slå storebror Robert. Ingenting annat spelade någon roll. Efter att han dagen innan spöade mig i basket så blev loppets innebörd ett helt annat. Nu var det personligt. Innan start slängde jag dessutom klockan, för att inte begränsa mig själv. Det handlade nu bara om att springa på placering och hålla Robban bakom mig, och jag visste att det skulle kräva tider under 18. Jag visste också att jag var chanslös i en eventuell spurtuppgörelse, så det gällde att dra ordentligt innan det 300meter långa upploppet. 

Första kilometern hörde jag gick på 4.03. Alldeles för fort. Robban låg precis bakom men rosslade ganska tungt i lungorna. Jag tog beslutet att köra på, vinna mark och markera vem som bestämmer. Planen lyckades och avståndet ökade. Vid 3km anade jag att jag skulle vinna, men vågade fortfarande inte titta bakom, men rosslande hördes mindre och mindre....  En stark avslutning och segern var ett faktum. Trots tre deltagare framför mig hade jag den viktigaste bakom mig. 

Vid mållinjen konstaterade storasyster Tina att jag missade med tre sekunder. 

Fan. 18.03. Nåväl, jag slog ju Robban iallafall. 

-17.26, fortsatte hon. Du missade mitt banrekord med tre sekunder. 

Glädjen var total. Robban ramlade in på 17. 38, och jag satte nytt pers med råge. 

Bitterheten smög sig sakta på under kvällen. Jag var ju så nära att bli historisk. Men med lite sömn bakom mig så är jag superglad över prestationen och lättad över att ha klarat en eva av sommarens målstolpar avklarade.